Prolog till Porten

Den lilla flickan rusar uppför den smala skogsvägen, mot åskrönet. Skräcken tvingar henne framåt, bort från hemmet. Bakom henne sträcker sig rasande, hungriga flammor upp mot den nattmörka vårhimlen – huset i skogsbacken är helt övertänt. Det knastrar och smäller, knakar och ryter bakom henne. Slingor av gråsvart rök förföljer henne, tränger in i näsa och mun. Hostande tvingas hon dra in den skarpa luften i luftrören. Små gnistor träffar hennes rygg; hon märker inte när de bränner sig igenom det tunna tyget i nattlinnet. Paniken fyller hennes sinne och hindrar alla förnuftiga tankar – hon vill bara komma så långt bort som möjligt från detta vansinniga vidunder som håller på att sluka hennes hem.
     ”Mamma!” kvider hon flämtade, ”hjälp mig, var är du?”
     Stigen hon följer leder bort från faran och skräcken, in i den rofyllda skogen, där hon kan gömma sig, finna tröst, få vila.
     Äntligen är hon uppe på backkrönet. Den kyliga nattluften rensar lungorna från röken och låter henne dra djupa andetag utan att storkna. Framför henne väntar den mörka, tysta tryggheten.
     Hon skyndar vidare in mellan träden, tvärsöver körvägen som följer åsryggen. Den tvära branten på andra sidan får henne att vika av åt höger. Snubblade fortsätter hon fram över den ojämna, risiga marken under de höga barrträden, vid sidan av den släta åsvägen, utan att inse hur nära den är.
     Det brakar till nere i backen när elden övervinner takbjälkarnas motstånd och taket rasar in. Ljudet får henne att rycka till, hon tappar balansen, faller, men tar sig snabbt upp på benen igen.
     ”Hjälp mig mamma… snälla pappa… hjälp”, gråter hon, medan hon tar sig vidare i den mörka natten. En blek måne skymtar då och då till mellan trädtopparna och ger henne ledljus. Hon hör inte längre ljudet från elden och även röklukten har försvunnit.
     Men nu tätnar skogen omkring henne. Inte bara de grova trädstammarna hindrar henne – stora stenblock, nedfallna grenar och grovt ris gör det allt svårare att ta sig fram och hon tvingas dra ner på takten. De snabba andetagen river i halsen, kvistar och ris klöser hennes ben, kottar och barr sticker de bara fötterna. Förtvivlan och rädsla hindrar henne att känna smärtan.

En timme senare har den lilla flickan kommit helt vilse. Hon irrar gråtande omkring utan att ha en aning om var hon befinner sig. Skogen, som varit hennes vän under de långa, fridfulla svamppromenaderna med modern, känns nu främmande och hotande.
     Hon märker inte när hon passerar gränsen mellan världarna. Porten – som öppnat sig som svar på hennes starka känslor – sluter sig omärkligt bakom henne. Mitt i olyckan har hon ändå tur; på andra sidan är luften denna natt mild och sensommarlen. Det är egentligen redan höst här och det kunde lika gärna ha varit frost.
     Fullkomligt utmattad sjunker barnet ner i den mjuka mossan, kurar ihop sig på sidan. Armarna kramar de uppdragna, sönderrivna benen. Hon sluter ögonen och ger efter för tröttheten. Sömnen ger henne äntligen vila.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar