Prolog till Delad identitet

Pojken – som ett år senare skulle få diagnosen personlighetsklyvning – stirrade förskräckt på den gamle mannen i sängen. Aldrig förut i sitt unga liv hade han sett en så uråldrig, skräckinjagande person. Gamlingen satt något framåtlutad i sängen, stödd på sina knotiga, rynkiga händer. Fingrarna vilade som stora rovfågelsklor på den grå filten som täckte hans underkropp. Det vita ljuset från taklampan glänste i den kala, brunfläckiga hjässan, som omgavs av gulvita, glesa hårtussar. De rödkantade, vattniga, blekblå ögonen, som låg djupt under buskiga ögonbryn, betraktade honom värderande och närgånget.
     Gubben var verkligen både äcklig och otäck.
     Den vitklädde läkaren, som stod tätt bakom pojken, knuffade honom närmare sin patient, vars riktiga namn han aldrig använde, faktiskt nästan hade glömt bort. Han tänkte på mannen som Den Gamle, ett öknamn som även den övriga personalen på avdelningen använde.
     ”Det var en klen stackare! Kunde du inte hitta en äldre pojke?” Den Gamle gjorde en missnöjd grimas och lutade sig tillbaka mot kuddarna som stödde hans magra rygg.
     ”Han är äldre än han ser ut, sju år faktiskt. Det fanns inte precis något att välja på – han är den ende föräldralöse pojken över småbarnsstadiet på hela ön.”
     Läkaren lät andfådd och ursäktande. Han höll sina feta händer på pojkens axlar och hans omfångsrika mage hindrade barnet från att rygga undan. Pojken spjärnade emot; han ville inte komma närmare gubben i sängen. En tydlig lukt av något kemiskt ämne, blandat med sur svett och urin, gav honom kväljningar. Han längtade tillbaka till de andra barnen, som säkert lekte ute i barnhemmets soliga, gröna trädgård så här dags.
     ”Nåväl, han får väl duga. Vi börjar med en gång! Jag vill att han ständigt ska finnas i min närhet. Flytta in en säng hit in och bryt alla hans kontakter utanför avdelningen.” Den Gamle vände blicken från läkaren till pojken. Mungiporna drogs upp och han visade sina gula tänder i ett brett grin. Rösten mjuknade och han sträckte inbjudande ut handen mot pojken.
     ”Kom närmare lille vän, så vi får hälsa på varandra. Vi ska bli riktigt goda vänner du och jag!”
     Till sin förundran upptäckte pojken att han alldeles hade misstagit sig – mannen i sängen verkade ju i själva verket både snäll och ofarlig; en gammal man som skulle kunna ha varit hans morfar eller farfar. De varma, blå ögonen glittrade roat och det vänliga leendet var på intet sätt skrämmande. Pojken tog självmant ett par steg framåt och fattade den utsträckta handen. Hans lilla hand försvann alldeles mellan den gamle mannens båda breda handflator i den sedvanliga hälsningsgesten.
     ”Hej”, sa han och log blygt mot Den Gamle. "Jag heter Teodor, vad heter du?”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar