tisdag 21 februari 2017

Tårpilens år av Lupina Ojala

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Förlag: Catoblepas förlag
Omslag: cinna.se
Tryckår: 2015
Antal sidor: 273

Mer om författaren kan man läsa här

Mer om fantasyserien Legender från Yddrios hittar man här

Ännu så länge har bara den första delen, Tårpilens år, kommit ut.
Nästa bok i serien beräknas komma i februari 2017.
Den har titeln Toner av guld.

Tårpilens år kan köpas från bland annat Bokus  och Adlibris.

Bokens baksidestext:
Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfästa människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.
När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

Tårpilens år är på flera sätt en traditionell fantasybok med allt vad det innebär.
Här finns förstås magin i form av övernaturliga krafter som inte alltid låter sig styras.
Här finns även flykten, resandet, till fots eller till häst.
Här finns Sökandet efter magiska föremål.
Som det ska vara utvecklas under bokens gång huvudpersonens inre styrka och magiska förmågor.
Onda makter och illasinnade magiker hotar hjältinnan och hennes goda, lojala och självuppoffrande ledsagare.
Tacksamt nog saknas stora fältslag med väldiga arméer, bara mindre strider som inte överdrivs.

Ändå är boken alldeles egen, den känns inte som en efterapning. Världen allt utspelar sig i upplever man som trovärdig. Huvudkaraktärerna beskrivs på ett bra sätt, så man tycker man lär känna dem, förstår hur de tänker och varför de reagerar som de gör. Miljön utgör en spännande inramning med en bred spännvidd på alltifrån bergstrakter, skogar, slättbygd, kärrmark och snöklädda fjällvidder till en medeltidsartad stadsmiljö med en mäktig borg och bevakade stadsmurar.

Omslaget gillar jag riktigt mycket. Enkelt men ändå lockande.
Bläddrar man igenom sidorna är det snyggt satt med lagom långa stycken och tillräckligt med dialoger. Lagom långa kapitel.
Kartor i början av boken finns det också, tre stycken. Inte förrän nu upptäcker jag dock att den mittersta innehåller ön Aurinma - där allt utspelar sig - som en liten plutt strax norr om det stora Kejsardömet Tebidiar. Gissar att de andra kartländerna spelar större roll i senare delar av denna serie.

Jag kan egentligen inte komma på något negativt att racka ner på och det är ju alltid roligt! Möjligen, möjligen kunde slutstriden fått ta lite mer utrymme, den känns liiite jäktad. Jag minns att jag undrade hur det skulle hinna lösa sig när det bara återstod ett fåtal sidor. Men det gjorde det! Boken slutar inte med en cliffhanger - den slutar med att Tårpilens år övergår i Ekens år.

Så jag rekommenderar gärna denna bok. Ett utmärkt exemplar i genren fantasy. Läs den!

måndag 20 februari 2017

Björnstad - en himla bra bok!

Fredrik Backman är en av mina favoritförfattare. Han har skrivit flera verkliga bokpärlor, och då tänker jag inte i första hand på En man som heter Ove. Ännu mer tyckte jag om hans Mormor hälsar och säger förlåt. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Mer mysig än gripande var Britt-Marie var här.

Björnstad hade jag först inte tänkt läsa eftersom den beskrivits som en rätt mörk bok. Men jag ändrade mig och det är jag glad för. Det är svårt, verkligen jätteknepigt att inte gilla även denna bok.

Boken gavs ut 2016 på Piratförlaget. Den är inbunden och har 473 sidor. Kan förstås köpas på Bokus, Adlibris och i vanliga bokhandlar.

Det kan vara en fördel att gilla ishockey om man ska läsa Björnstad Eller kanske det kan vara en nackdel. I vilket fall är det mycket om ishockey. Björnstad är staden man kommer till om man råkar köra för långt, en fiktiv stad förmodligen i nordligaste Sverige, omgiven av skogar så djupa att man kan försvinna i dem. Här är det hockeyklubben som styr, som är stadens stolthet och hjärta.

Fredrik Backman gräver djupt i mentaliteten hos såväl de unga spelarna och de djupt engagerade ledarna som hos de anhöriga. Han är så fantastiskt skicklig på att beskriva en rad olika personer så man tycker man känner dem väl allihop. Både vuxna, ungdomar och barn. Träningen och tävlandet betyder så otroligt mycket för juniorlaget och när segervittringen väl tänts får inget komma emellan. "Laget före jaget" är klubbens motto. Men boken är så mycket djupare än bara en framgångssaga för ett hockeylag från vischan. Något inträffar som får tragiska och katastrofala följder för flera av huvudpersonerna. Mer än så ska jag inte avslöja.

Om jag mot min egentliga vilja, ska komma med ett uns av kritik, så är det att boken känns lite för lång. Första halvan är perfekt, ett friskt tempo och skickligt porträtterande av de olika karaktärerna, deras kamp för lagets framgång. Vänskap och konkurrens. Lojalitet och mod. Förälskelse och förakt. Det blir som en härligt mustig, väldoftande gryta. Ända fram till katastrofen.

Men sedan segar det till sig. Backman drar ut lite väl mycket på följderna, på hur alla tänker och reagerar. Eller inte tänker, inte reagerar. Kapitel följer på kapitel när man egentligen skulle kunna tro att slutet ska presenteras när som helst. Jag älskar tjocka böcker, så mig gör det inget, men jag kan tänka mig att en och annan läsare tröttnar. Börjar skumläsa. Och det är lite synd.

Men sammantaget så är detta en verkligt skickligt berättad tragisk historia, med både en hel del humor och mer optimistiska inslag. Slutet är inte så svart som man kunde förväntat sig. Och tydligen ska det komma en fortsättning... Den kommer jag läsa, fast jag fattar inte vad den ska handla om. För det känns väldigt avslutat när sista ordet är läst.