tisdag 31 maj 2016

Ett uppslag till omslag blev förslag 6a...



Detta är det troliga färdiga förslaget till min fjärde bok. Som blir min första fristående. Det är i alla fall ingen fortsättning planerad efter denna. Men vem vet...

Jag är själv väldigt förtjust i detta omslag, som har en unik bakgrund. När barnen var små träffade jag en annan mamma med ungar på samma dagis. Hon hade en så trevlig vorsteh som blev bästa vän med vår riesentik. Vi gick långa skogspromenader med hundarna och pratade om allt mellan himmel och jord. Barn, hundar, hästar, hälsa, barndomsminnen, mat, trädgård ...

När barnen hunnit upp i skolåldern skildes min vän från sin man och flyttade in till stan. Dessförinnan hade hennes vorstehhanne avlidit i epilepsi och vi umgicks därför mer sällan. Nu tappade vi kontakten helt och hållet. Men en dag när jag var ute med min man på promenad genom byn, stannade en bil bredvid oss. Föraren kikade ut och fick presentera sig - jag kände inte genast igen hennes utseende, däremot rösten. Hon hade gift om sig, berättade hon, hette nu Gunilla Palusa och hade börjat måla tavlor sen sist. Hunnit med ett rätt stort antal genom åren visade det sig när jag hittade dem på nätet.

Tavlorna är av olika slag, flera, ja många tycker jag väldigt mycket om. Det är något med dem som liksom stämmer perfekt med de känslor jag har i mitt skrivande. Blev helt förälskad i en tavla som Gunilla kallar Unity. Kollade med Gunilla som berättade att den tavlan, och några till, just då var utställda på en färghandel med konstnärsmaterial inne i Växjö. Tog med min syster och åkte dit.

Det hela slutade med att jag köpte både Unity och en tavla till (som inte finns med på nätet). 

Flera månader senare var det dags att göra omslag till min kommande bok Den tunna hinnan. Jag har gett uppdraget till min dotter Caroline, som även gjorde omslaget till föregående bok, Kvinnan med silverhåret. Men det är inte lätt det där med omslagsidéer! Man kan ha en bild för sig, men att sen omvandla det till något användbart...Det är inte lätt!

Jag kollade bilder på nätet, diskuterade med Caroline, frågade andra. Men så en dag, helt plötsligt, fick jag tidernas uppslag! Tavlan med titeln Unity, hänger väl synligt i köket och jag passerar den flera gånger per dag. Insåg nu att den har just rätt stämning, rätt mystik och djup! Mörker och ljus. Och så kan man upptäcka djur och  fantasifigurer om man tittar noga. Hästar...  Ja, den har allt!

Fotade tavlan med mobilen och skickade till Caroline, med frågan kan man göra ett bokomslag av detta? Slutade med att hon kom ut med sambo Björn och hans systemkamera och tog otaliga kort i olika ljus, inne och ute. Jag kollade med Gunilla att det var ok för henne.

Och så blev ett uppslag ett omslag. Jag visar inte baksidan nu eftersom texten inte är klar.

Så här ser hela tavlan ut, Caroline har ju fått arbeta med den för att få den i rätt format. Gå hellre in på nätet för min mobilkamera gör den inte rättvisa!


lördag 28 maj 2016

Barndomsminnen ...

Häromkvällen kom vi att prata om barndomsminnen. Mina är inte så många och tydliga som till exempel min yngre brors. Men de är mestadels lyckliga! Det var somrarna på vårt sommarställe i Småland som dör upp i minnet. När jag var så där 8-9 år, köpte mina föräldrar en övergiven gård ute på landet. Närmaste granne 4-500 m bort, var gammaldags kobönder. Gustav och Birgit hette de. Sliten och krokig jobbade Gustav tungt och långa dagar med de tio-tolv korna. Mjölkmaskin hade de, inte rörledning förstås, det fanns inte då, men de slapp handmjölka annat än eftermjölkning, som var Birgits uppgift. Där lärde jag mig såväl att mjölka för hand som att sätta på mjölkkoppar från en maskin.

När mjölkmaskinen var full skulle mjölken silas genom ett pappersfilter, silvadd kallades det. Den mjölkiga silvadden slängdes åt lagårdskatterna efteråt bredvid skålarna med spenvarm mjölk. En del av mjölken gavs till kalvarna som efter att ha slurpat i sig mjölken på nolltid gärna sög på en liten barnahand... Det blev väl ett par kannor fulla som skulle levereras till mejeriet. I väntan på mjölkbilen firades de ner i brunnen bakom lagården för att kylas ner.

Korna hade namn som Majros, Stjärna, Stina ... nä minsann fler minns jag inte! En av dem var i alla fall elak, henne skulle man hålla sig undan för! Och en hade bjällra. Det var ofta vi barn som hämtade hem korna om de inte själva behagat masa sig hem för mjölkning. Då försåg vi oss med käppar för att sätta oss i respekt. Försökte ropa "Kossera, kossera..." på samma sätt som bonden. Förutom kor fanns det alltid två grisar i svinstian och något dussin höns. Och flera stallkatter mer eller mindre tama.

Bondens fru, Birgit, var stor som ett hus och väldigt snäll till skillnad från bonden själv som var mer kärv av sig. Kan se henne för mig när hon vaggade efter korna med en avbruten kvist i händerna när de skulle ut på betet efter mjölkningen. Hennes bullar, bakta på eget mjöl, var himmelskt goda! Tyckte vi som annars bara fick släta köpesbullar hemma sommartid. Hon läste Hemmets Journal som hon sparade i högar i vävkammaren, där satt jag i timmar och bläddrade, försjunken i romantiska följetonger... Gustav och Birgit hade inga egna barn och verkade uppskatta att jag och mina syskon tillbringade mycket av vår tid på gården.

En sommar köpte de färgteve! I vårt sommarhus hade vi inte ens el och hemma i vårt permanenta hem bara svartvit teve. Den sommaren såg vi avsnitt efter avsnitt av Costeaus undervattensvärld. Minns vår fascination över alla färggranna tropiska fiskar och koraller!

Hö skördades med traktor och vagn, fast det fanns en ardenner på gården också, de första åren. Dora. Henne red vi på ibland. Benen stod rätt ut för hon var så bred över ryggen. Var hon inte på humör traskade hon under någon låg gren, då åkte vi av om vi inte var påpassliga. Höet hässjades och fick torka i lugn och ro. Det var hårt jobb att köra in det även om de hade ejector, dvs en maskin som blåste upp höet på skullen. Inga balar på den tiden. Ett förfärligt oväsen och en massa damm i luften minns jag! Uppe på skullen stod alltid någon stackare och fördelade höet längre bort.

Från höskullen kunde man hoppa om det låg hö nere på loggolvet. och man kunde gräva gångar och göra kojor och leta kattungar. Det hände att vi sov där. En tidig morgon drömde jag att Dora bet mej i tårna - det var Gustav som tagit sig uppför stegen för att väcka mig till morgonmjölket! En gång hittade jag och min lillebror nyfödda musungar, nakna, skära och blinda. Dem tog vi hem för att göra dem tama. Insåg snart att vi tagit oss vatten över huvudet, vad skulle vi mata dem med? Fulla av dåligt samvete tog vi tillbaka dem. La dem i katternas matskålar... Har fortfarande dåligt samvete för detta!

Jag är så tacksam över att ha fått uppleva denna lantgårdsidyll, att ha de minnena över hur det var förr, även om jag ju vet att vi upplevde de ljusaste sidorna. Slapp se grisarna hemslaktas före jul eller korna lastas på slaktbilen när de var utslitna. Behövde inte mocka ut med grep och skyffel och tung skottkärra. Men på ålderns höst var det sorgligt att se hur änklingen Gustav alltmer tappade greppet och det var snudd på vanskötsel av de ungdjur han till slut fick nöja sig med innan han till slut gav upp all djurhållning.

Gustav och Birgits kor hade inga öronmärken. Och de hade hornen kvar, långa och smala och lite otäcka. Det var SRB-kor, alltså bruna till färgen, möjligen med några få vita fläckar. Inte så olika som på bilden.


lördag 21 maj 2016

Två författare blir tre!

I förra inlägget berättade jag ju att Antares förlag bytt namn till Seraf förlag.

En ännu färskare nyhet är att vi nu blir tre författare vars böcker ges ut under Seraf-loggan. Den tredje kollegan heter Gabriella Kjeilen och hon skriver också i genren fantasy.
Läs gärna mer om henne på hennes Facebooksida.
Eller på hennes blogg.
Eller på förlagets Facebooksida.

För lite knappt ett år sedan skrev jag en recension på Gabriellas första bok, Melody Looh - födelsemärket. Den kan du läsa här.

Inom förlaget kommer vi hjälpas åt med det vi är bäst på, förutom själva skrivandet. Caroline har förstås huvudansvaret för lager och försäljning, det är ju hennes företag. Gabriella ska lägga extra krut på marknadsföringen av förlagets böcker. Själv fortsätter jag stötta med korrekturläsning.

Vårt samarbete kommer märkas i höst då vi ställer ut tillsammans på den stora, fantastiska, årliga Bokmässan i Göteborg! Dit man bör åka i alla fall en gång i livet. Eller varför inte varje år?!


Vart leder vägen för Serafs förlag? Till erkännande och berömmelse? Själv har jag inte så stora ambitioner utan glädjer mig åt gemenskapen och lyckan i skrivandet.

onsdag 4 maj 2016

Seraf - Nytt namn på förlaget

När min författarkollega Caroline Hurtigs förlag i början av 2016 blev bolagsfört - eller vad det kan heta - tvingades hon byta namn. 
Tidigare hette förlaget Antares förlag och hade en stjärnformad logga. 
Caroline funderade hit och dit och kom till slut fram till ett nytt namn:

Seraf förlag

Eftersom hennes egna böcker till en viss del handlar om änglar, fick den nya loggan det temat:


Förlaget har fått en helt ny hemsida, mycket snygg och tilltalande tycker jag. Jag är glad och stolt över att mina böcker presenteras på ett så proffsigt sätt med både citat och recensioner. Titta gärna in och läs om både Carolines och mina böcker! De börjar bli många ... Till sommaren kommer våra första som e-böcker och lagom till bokmässan i Göteborg ger vi ut varsin ny bok.