lördag 27 februari 2016

Begravning ...


Har varit på begravning under gårdagen. En gammal moster, så det var en rätt naturlig död, om det nu finns sådana. Det är väl ett ämne för sig.

För mig som krupit över 60-årsstrecket, kommer insikten att detta var den sista släktingen ur generationen över min egen, som försvann från jordelivet. Nu är det min generations tur att börja falla ifrån, förhoppningsvis i naturliga dödsfall. För egen del vill jag inte bli skröplig och tyna bort. Vore förfärligt att bli dement. En önskedröm vore att  bara försvinna under sömnen, utan smärtor, eller i alla fall utan ångest. Men för familjen är det kanske bättre med lite förvarning ...

Dödsfall och begravningar ger stoff för författandet. Alla livserfarenheter ger ju det. Så man ska väl vara tacksam över att få uppleva dem. Kan förstås inte alltid kännas så tacksamt. När min kära svärmor dog, bearbetade jag det i min första bok Porten, där en gammal kvinna får somna in i sällskap av någon som älskar henne. Minnen från min egen  mammas död tog mindre plats där, eftersom den var naturlig. Mamma ville dö till skillnad från svärmor som dog efter hård kamp för livet. Bröstcancer som upptäcktes för sent och hann metastasera till skelettet. Det kändes så fel och orättvist att hon till slut fick ge upp!

Sorg och negativa känslor över min makes progressiva parkinsonsjukdom, färgade av sig i författandet av bok  nummer två, Delad identitet. Den är mörkare än både den första och den tredje.
Fast de självmordstankar som beskrivs där har jag aldrig känt för egen del. Bara en vag önskan att få "släppa taget", slippa ifrån alla tunga uppgifter, smita från livets mörka sidor och tunga åtaganden.

Men skrivandet ger betydligt mer än bara en chans att bearbeta egna upplevelser. Jag har fått nya vänner, genom denna meningsfulla hobby, eller vill hellre kalla det glädjekälla. Att få dyka ner i författandet är till stora delar verklighetsflykt, visst är det så, men jag tror det är oerhört nyttigt att glömma sig själv, sin egen situation, för att istället föreställa sig andras liv. Öva empati.
Och jag har alltid gillat sånt som är nyttigt!
Här känns det som att en glad smajlis vore på sin plats som avslutning, men detta är ett blogginlägg, inte ett Facebook-kommentar, så jag avstår ...

lördag 13 februari 2016

Skrivandet - ett behov snarare än hobby

Narniakänsla...
Vad är det som gör att det är så roligt att skriva böcker?
Och varför är det så vanebildande?
Så tomt att låta bli?

Jag har under några få år producerat tre böcker och är på god väg med min fjärde.
Eftersom jag är över sextio år nu, så började jag ju sent. Tidigare i livet har jag läst böcker, helst fantasy, lyssnat på ljudböcker i bilen, då gärna deckare, men aldrig försökt mig på att skriva själv. Tänkte att varför skriva själv när det är så många andra som gör det?
Och att det är ju mycket mer spännande och givande att följa vad någon annan hittat på än att själv fantisera ihop en historia. Eller?

Så fel jag hade ...

Det som framför allt har överraskat mig är att det kan vara spännande att skriva. Hur kan det vara det, kan man ju undra. Man hittar ju på själv, då kan det ju inte bli några överraskningar? Inga cliff-hangers som gör att man bara måste läsa ett kapitel till. Inga gissningar om vad som ska hända, hur det ska sluta, vem det ska gå illa för, vem som ska rädda vem och vilka som ska falla för varandra ...

Men jag upptäckte snart, när jag väl kommit igång, att det verkligen är minst lika spännande att skriva själv, även om det för all del tar längre tid. Jag har svårt att förklara varför, och troligen gäller det inte för alla.
Det är på något vis som att historien skriver sig själv.

Man har ett uppslag, en idé - eller jag bör nog skriva jag, för jag vet ju att många andra författare har planerat precis i detalj vad som ska hända när de väl sätter igång med skrivandet. Jag får en idé som mycket bygger på karaktärer jag vill ha med. Att beskriva vad som händer mellan olika människor som möts mer eller mindre slumpartat, är nämligen en av de största lockelserna med skrivandet anser jag. Sedan vill jag ha lite magi med, eller snarare en dos av något som inte riktigt finns i vår materiella värld.
Som portar till andra världar, andra verkligheter.
Och tankeläsning. Mentala krafter långt över vad de flesta accepterar som möjligt.

Med detta som grund börjar jag skriva. Och då faller bitarna på plats allt eftersom. Personerna får liv och gör inte alltid som jag väntat mig. Ibland kan jag få radera stycken som inte känns äkta, inte stämmer med personen det handlar om.

Den bok jag nu skriver på, är en helt fristående med färdig titel (Den tunna hinnan), i
den har jag ett par gånger hamnat i en återvändsgränd. Eller snarare i ett biflöde som sinat ut. Jag får då backa och är snart åter ute i huvudfåran, följer med strömmen. Och då går det så lätt och snabbt och är så svårt att sluta skriva. Känns så rätt. Nu närmar jag mig slutet och jag hoppas det ska bli precis så bra och spännande som jag förväntar mig.

När jag sedan skrivit mitt SLUT, får jag börja om från början. Första skedet då är att pynta min julgran (skrivit om julgranen tidigare, här). Fylla ut scener som blivit för magra. Lägga till detaljer, stryka andra. Hänga dit några nya glänsande kulor och ta bort glittertrådar som blivit nötta och knutiga. Samtidigt kolla att det stämmer med tidsangivelser och liknande, ibland räkna timmar och dagar.

När jag är nöjd med själva berättelsen blir det ännu ett varv för att kolla alla småfel som jag tidigare har missat. Om inte förr, så i detta skede är det bra att få hjälp av någon utomstående. Testläsare. Har flera sådana från tidigare böcker. Som min förlagskollega Caroline Hurtig. Hon brukar ha bra synpunkter på handlingen. Och min alltid lika stöttande syster, som kollar både språk och fel i texten. Samt en tidigare arbetskamrat som har bra öga för att det ska kännas trovärdigt.

Parallellt med manuset måste jag tänka på omslaget. För mina första två böcker anlitade jag proffs. Men för del tre gav jag uppdraget till min dotter som lärt sig hur man gör via flera kurser, plus att hon har ett estetiskt handlag jag gillar. Hon ska få göra omslaget även till denna har vi planerat. Jag har lite idéer som jag hoppas är genomförbara.

Sedan är man i mål. Boken är färdig för tryck. För jag har hoppat över det där med att bli antagen av förlag, ger ut själv! En fantastisk känsla är det att hålla boken i handen efter allt man har upplevt under skapandet!

Den tunna hinnan beräknas komma ut lagom till Bokmässan i Göteborg i höst.

tisdag 2 februari 2016

Recension av Kvinnan med silverhåret!

Har fått en jättefin recension på min nyaste bok, tredje delen i serien om Ön, med titeln Kvinnan med silverhåret. Det är författaren Eva Ullerud som har skrivit den, på sin blogg Eva Ulleruds skrivarlya.

Eva har läst även de två första delarna förstås, hade mest bara positivt att komma med där också. Hon länkar till sina tidigare recensioner i bloggen.
Blir så glad när jag får höra att läsare gillar vad jag skapat! Att de trivs i min värld och känner för mina kära karaktärer. Att de tycker det är spännande att följa handlingen - det är det även är för mig, eftersom jag aldrig vet vad som kommer hända när jag börjar skriva ...

Eva skriver bland annat att "Astrid Ahlberg fortsätter att trollbinda sina läsare".
Och att hon beundrar "det skickliga tecknandet av mänskligt beteende och karaktärernas djup."

Samt att hon verkligen kan  rekommendera serien om Ön till alla älskare av fantastik. Följ länken och läs själva vad hon skriver! Hennes blogg är läsvärd även av andra anledningar än att kolla recensionen!
Kan själv tillägga att även "vanliga" läsare har visat sig kunna uppskatta min form av fantasy.