lördag 24 december 2016

Julhälsning!

Detta blir ett rekordkort inlägg! 
Vill bara - så här 2 minuter före kalle Anka - önska alla mina bloggläsare följande:

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År 
med mycket tid över för bokläsning!


måndag 19 december 2016

Bästa julklappen är hård, fyrkantig och ganska tung. Helst tjock också!

Julen närmar sig! Ifall nu någon skulle ha missat det. Jag känner mig rätt lugn och ostressad detta år. Läget är under kontroll. Alla klappar antingen inköpta eller på väg hit hem från näthandeln. Och mina tankar spretar lite hit och dit inför detta oplanerade blogginlägg.

När jag skrev "näthandeln" så slog det mig att jag i år nog nästan köpt lika många klappar på nätet som i butik!

Men läget alltså. Har slagit in de flesta klapparna. Några var hårda, fyrkantiga och rätt tunga. En av dessa är till min make och jag kan lika väl avslöja innehållet för han läser aldrig mina blogginlägg: Jag kommer ihåg av Peter Englund. Bläddrade i den med stigande intresse. Hela boken verkar bestå av korta stycken, vart och ett är ett minne från hans barn- och ungdomstid. Den kommer jag nog skriva en recension på när jag ryckt den ur makens händer efter jul!

Mina egna barndomsminnen är rätt få och dunkla, gott om spindelväv har samlats där under de dryga sextio år jag levt. Men jag glömmer inte den där ljuvliga känslan av stigande spänning och förväntan när man just skulle till att slita julpappret av det första av flera hårda, fyrkantiga paket. För min önskelista bestod nästan enbart av böcker... Helst hästböcker. Fanns inte så mycket fantasy på den tiden.

När julklappsöppnandet var över, då längtade man efter att få dra sig tillbaka för att i lugn och ro välja ut den bok man först skulle läsa... Tur för mig var det nog att mamma jobbade som bibliotekarie och gärna uppmuntrade sina barn att läsa!

Ingen julklapp från mig innehåller någon av mina egna böcker, men jag har faktiskt sålt några ex som ska ges av andra. Och det är ju roligt. Kanske några ex också är på väg ut från Bokus eller Adlibris eller någon annan nätbokhandel. Önskar innerligt att mottagaren kommer bli förtjust, nyfiken och jättesugen på att börja läsa!


söndag 4 december 2016

Astrid Lindgren - hur tänkte hon egentligen?

Kanske jag borde läsa på lite först om Astrid Lindgrens författarskap innan jag skriver detta inlägg, men tiden vill ju aldrig räcka till och det är just nu jag har dessa tankar om Astrid Lindgren (AL) aktuella. Så det får bli lite som det blir!
Dessutom vill jag inte riskera att få mina åsikter (se nedan) krossade och bevisade som felaktiga ...

Var på middag med mina bröder och deras familjer idag. Samtalet gled från Julkalendern in på Astrid Lindgrens böcker. Vi var överens om att både Julkalendrarna och Astrids böcker kan vara nog så otäcka för (mindre) barn. Min ena bror funderade vidare, tog upp Karlsson på taket. Menade som ett faktum att AL med Karlsson avsett en fantasikamrat till Lillebror. Att det var därför Karlsson aldrig visar sig för de vuxna.
Det är många år sedan jag läste denna bok, men jag minns ju tydligt hur otrevlig Karlsson kunde vara, självisk och lättretad. Om han var en fantasikamrat borde han varit lojal och snäll istället.

Och Bröderna Lejonhjärta. Inte tror jag som bror min, att AL avsåg att Skorpan hittar på allt. Samma gäller Nils Karlsson Pyssling, ja alla hennes böcker.

Samtalet visade tydligt, och till  min  besvikelse och bestörtning, att åtminstone min ena bror inte alls upplevt ALs böcker som de fantastiska sagor som jag minns dem som. För mig målar hon upp alternativa världar, sagolika och fascinerande, visar att vår egen torftiga verklighet inte är den enda. Att fantasin är ett hjälpmedel för att få uppleva underbara äventyr. Jag tror absolut att hon menade att Karlsson faktiskt finns, men att bara de med ett barnsligt sinne får se honom.

Det är som om jag i min Porten i sista kapitlet skulle berätta hur Miranda vaknar upp mitt i natten och inser att hon drömt alltihop ...


söndag 20 november 2016

Bra recensioner är mums för själen!

Fördelen med att skicka ut recensionsexemplar lite hit och dit, är att man får tillbaka recensioner. Förstås... De allra flesta om mina böcker är väldigt positiva. Har någon gång fått ett sämre omdöme, men det har då inte stått att boken ifråga varit dålig utan att den inte passat recensentens smak. Eller varit lite för seg bitvis. Även läsarkommentarer i övrigt har varit övervägande positiva. Men det är klart. Jag fattar ju att de som inte gillar mina böcker efter att ha provläst antagligen avstår från att höra av sig ...

Den av mina böcker jag själv är mest nöjd med är nummer tre i Serien om Ön: Kvinnan med silverhåret. Den var så himla rolig att skriva, det bara flöt på. Inte minst njöt jag av att lägga in en karaktär så totalt olik mig själv, en ung tjej med en jobbig uppväxt som använder svordomar alldeles för ofta och som fått klara sig själv utan stöd från omgivningen. Ändå är hon inte stenhård utan har ett ömtåligt inre som hon noga skyddar.

Nu har jag fått en färsk recension av denna bok. Det är Tickmicks bokblogg som läst den och tycker mycket om den. Roligt och uppmuntrande att läsa hennes omdöme. Citat därur:
Återigen får vi återse några av de karaktärer som man stött på i de föregående böckerna, samtidigt som man får träffa några nya. Det är så himla kul att se hur mycket de "ursprungliga" karaktärerna har växt och utvecklats under seriens gång. Samt att de nyare karaktärerna verkligen fångar ens hjärta. Det här var den hittills mest händelsefulla boken jag läst av Ahlberg, det hände hela tiden saker och problem dök upp som behövde lösas. Och spänningen satt verkligen i sig, jag kunde inte låta bli att läsa för jag ville bara ta reda på vad som skulle komma härnäst. ...
Vill man läsa mer om vad bloggaren tycker, följ länken här. Bör påpeka att det finns ett litet fel på slutet. Bloggaren ser fram emot att få läsa nästa del i serien, nämligen Den tunna hinnan. Den boken är inte en fortsättning utan en helt fristående bok, som dock delvis utspelar sig i samma nya värld som jag introducerade i Kvinnan med silverhåret.


Kronobergsmässan på Växjö stadsbibliotek 19 november 2016. Kvinnan med silverhåret syns närmast mig, det är den gröna boken. Halva bordet är mina förlagskollegors böcker, se Seraf förlag.

söndag 13 november 2016

Mördande foto av Kim M Kimselius

Har idag läst ut Mördande foto, en bok skriven av en mycket produktiv författare, Kim M Kimselius. Det är en författare som med stor framgång ger ut på eget förlag vilket är en av orsakerna till att jag tillhör hennes beundrarskara. En annan att hon skriver bra böcker! Och många böcker! De flesta med historiskt tema kombinerat med lite lagom fantasy och mycket spänning. Denna bok utspelar sig dock i nutid.
Jag önskar att jag hade kunnat sätta hennes böcker i händerna på mina bokslukande flickor när de var i skolåldern. Inte minst för de faktasidor som oftast avslutar hennes historiska äventyr.


     Först lite fakta:

           Titel: Mördande foto
           Författare: Kim M Kimselius
           Förlag: Roslagstext
           Utgivningsår: 2016
           Genre enligt baksidan: Thriller

Lite kort om handlingen lånat från baksidestexten så jag inte råkar avslöja för mycket:

Klassen får besök av en författare. Hon vill gärna fotografera eleverna. Marina vet att hennes mamma har förbjudit henne att någonsin lägga ut bilder på nätet. Marina har glömt varför. När de den här dagen har en vikarie som inte känner till fotoförbudet, tar Marina chansen att få vara precis som alla andra. Hon går med på att bli fotograferad och få bilden utlagd på författarens blogg, utan att ha en aning om de skrämmande konsekvenserna.

Omslaget är ju det första man ser av en bok och det som ska fånga den tilltänkta läsarens intresse. Det lyckas alldeles utmärkt - bilden andas pulshöjande skräck. Man känner sig mörkrädd ... Fotografen heter Susanne Nilsson kanske jag bör nämna, medan Kims make Jan har fixat formgivningen.

Karaktärerna man möter är framför allt de två ungdomarna och skolkamraterna Marina och Aziza. Deras vänskap skildras både realistiskt och hjärtevarmt. Kim är så bra på att beskriva barn och ungdomar, hur de tänker och upplever sin omvärld. Tycker jag i alla fall, som i sanningens namn har väldigt många år mellan nu och min barndom. Skurken i handlingen - för en sådan måste ju finnas i en thriller - är otäckt ond. Kim väjer inte för att låta huvudpersonen sväva i livsfara. Vågar inte vara mer specifik än så för att inte spoila. Även äldre personer, här i form av en gammal tant, får vara med på ett hörn och spela en biroll.

Boken har 240 sidor som indelas i 57 kapitel, samt några sidor om författaren själv och hennes övriga böcker. Att kapitlen är korta gör att det är svårt att lägga boken ifrån sig, man tänker bara ett kapitel till och så har man plötsligt läst tre-fyra stycken.

Vad tycker jag då? Jo, jag gillar denna bok, den är lättläst, välskriven, spännande, varm och tänkvärd - Internet och Facebook har sina risker. Kapitellängden är utmärkt för en bok av denna typ, med gott om cliff-hangers. Språket passar bra för ändamålet och Kim är duktig på både dialoger och gestaltning. En utspilld kaffekopp har inget med handlingen att göra men säger mer än bara adjektiv.

Jag gillar inte att sätta betyg men hade jag gjort det skulle det blivit högt!

torsdag 3 november 2016

Den tunna hinnan - recension

Idag ska jag inte presentera en egen recension av något jag själv har läst. Nädå. Nu har jag just läst en recension av min senaste bok, Den tunna hinnan. Det är Neras bokrecensioner som skrivit den. Så här positivt uttrycker hon sig:
Helt klart lika bra som resten av böckerna Ahlberg skrivit. Jag gillar att det utspelar sig i samma miljöer och att saker från hennes andra tre böcker tas upp även i denna, men jag gillar att det är nya karaktärer. Även om det är kul att få lära känna gamla karaktärer mer och mer är det så mycket roligare att få lära känna någon ny.
Även i denna boken beskrivs miljöerna utförligt och man kan se hur Ahlbergs språk utvecklats. Jag är imponerad över hur hon lyckats skapa sin alldeles egna fantasy-värld. Den är inte lik någon jag tidigare läst om.
Jag ger boken en klar femma av fem möjliga (5/5).
Det är alltid lika nervöst att läsa en recension av någon av mina egna böcker. Och alltid lika fantastiskt roligt att få positiva omdömen! Givetvis! För visst kan jag tycka att det jag skrivit är precis vad jag själv skulle vilja läsa, men för den skull behöver det ju inte vara någon annan som gillar det. Självförtroendet är så skört, så skört ...

Jag tror att denna bokbloggare är en helt ung tjej, vilket är glädjande då jag ibland tänker att det är nog mest äldre med gott om tid som gillar mina böcker, eftersom det inte är så actionhäftigt tempo i dem.

Vill man läsa mer om historien bakom det speciella bokomslaget, så har jag berättat den här.

Ikväll tror jag att jag ska fira genom att unna mig en utsökt god chokladtryffel köpt hos kära syrran! Kanske ett litet glas vitt vin till den. Mums!


söndag 23 oktober 2016

Att leva i sin bok

Någonstans läste jag denna formulering: jag lever i min bok. Kan ha varit i tidskriften Skriva. Det är en utmärkt tidning, som just nu har ett fint kampanjerbjudande, ett helt år för bara 249 kr. Det låter prisvärt. Gratis tips!

Men för att återgå till ämnet, vilket var detta med hur man förhåller sig till sin bok. Med bok menar jag då det manus som man som författare arbetar på för tillfället. Som förhoppningsvis så småningom ska bli en bok. Och med författare avser jag den som har målet att få ihop en läsvärd berättelse. Jag vet ju inte hur det är för andra (utom då för de författarvänner jag har som jag diskuterar sånt här med), men själv tycker jag rubriken stämmer väldigt bra.

Jag lever i min bok ... Javisst gör jag det! Alltså inte bara när jag skriver på den. Betydligt mer tid går åt till att tänka på den. Jag vill lära känna huvudkaraktärerna, få klart för mig vilka goda och dåliga egenskaper de har. Lite grann skriver jag upp i ett eget dokument, inte minst hur de ser ut. Där är det enklast att bara kopiera de rader i manuset där jag beskriver utseendet och föra in under respektive person. Inte så sällan förändras min syn på deras inre egenskaper under arbetets gång, särskilt i de inledande kapitlen. Jag kan upptäcka att mina första "penseldrag" inte håller. Kanske blir det för vackert, kanske måste jag kladda dit en missprydande brist, lite avundsjuka eller snålhet, dåligt humör eller långsinthet.

Men ibland är det tvärtom, Den person jag har utsett till skurk kanske visar sig ha dolda goda sidor. Jag har inte full kontroll får jag erkänna. De lever lite sina egna liv efter egen vilja. Vilket gör det så givande och roligt att skriva!

Sedan har vi miljöerna. Det tar tid att tänka ut hur det ser ut där personerna vistas. Ibland hittar jag på helt nytt. Gäller det bostäder kanske jag ritar upp en enkel skiss för att se att det blir trovärdigt. Får det plats ett badrum på baksidan eller blir trappan till andra våningen i vägen? Var ska fönstren sitta så det ändå blir plats för bokhyllor. Ska det finnas möjlighet att elda? Öppen spis och/eller köksspis? Ibland kan jag återanvända en uppdiktad miljö/bostad från en tidigare bok. Eller kanske från verkligheten. I min senaste bok lånade jag utseendet på en lägenhet från en släktings bostad. Mycket bekvämt!

Redan från början måste det vara klart (för mig själv) vilken standard personerna har, hur modernt det ska få vara. Finns det el? Bilar? Mobiler? Eller förflyttar de sig med hästar och tar kontakt med tankeöverföring eller brevduvor? Man kan ju inte ändra sig mitt i boken ... såvida man inte hoppar till en annan värld. Vilket jag ju älskar att ha med i handlingen, det vet alla som läst mina böcker! För läsarna behöver inte allt vara klart redan från början, man kan med fördel smyga in överraskande detaljer allt eftersom. Kanske finns det teknik som ännu inte har uppfunnits hos oss. Kanske är det vanligt med mentala krafter, som att skapa eld utan verktyg.

Problemet vad gäller miljöbeskrivningar är att ta med lagom mycket. Alltför ingående beskrivningar blir tråkiga, det kommer läsarna att hoppa över, eller i alla fall skumläsa. Men för lite är inte heller bra. Jag har just lyssnat klart på del tre i en ungdomsserie där det inte framgår på vilken nivå samhället ligger. Det nämns till exempel att någon ska ta ett varmt bad, men inte hur vattnet värms upp. Eller hur varmvattnet transporteras till badet. Faktiskt oklart om det finns el eller inte. Men vid ett tillfälle kokas det tevatten på vedspis... Sådant kan irritera mig, särskilt om jag föreställer mig att det funkar på ett visst sätt för att senare behöva ändra totalt på den bilden.

Men handlingen då, är inte den det allra viktigaste? På sätt och vis är den väl det, men med handlingen är det så för mig att den kommer allra sist. Efter det att jag tänkt ut karaktärerna och miljöerna och möjligen i mycket stora drag vad som ska vara den röda tråden. I det skedet skulle handlingen kunna beskrivas i max två-tre meningar. Jag vet att detta nog är alldeles galet, men för mig växer handlingen fram under skrivandet, förutsatt att personerna och miljöerna känns levande och äkta.

Hur gör du när/om du skriver?


Detta ser ut som ett fantasidjur men är tydligen en bokspinnarelarv... Jag tror att den kulle bli en säkert mycket spännande bok om den bara kunde, men den får nog nöja sig med att förvandlas till fjäril. En stor märkvärdighet bara det. 
Foto Anna Wiking.

tisdag 18 oktober 2016

Novelltävlande ... eller inte?

När Astrid skulle tävla i novellskrivning


En efter en droppar de tävlande in i skrivsalen, Astrid blandar sig med dem. Hon känner pulsen stiga, hjärtat dunkar mot bröstkorgen. Skrivsal förresten. Det kan man knappast kalla det. Rummet är stort som en sal men har normal takhöjd och istället för likadana skrivplatser är möblemanget verkligen udda. Olika sorters bord, både höga bänkar och låga som soffbord. Uppfällbara trästolar såväl som bänkar och fåtöljer.
Hon ser en ledig plats nära sig mellan två unga tjejer som tycks känna varandra. Varför har de inte satt sig tätare på den smala bänken? 
   Hon klämmer sig förbi den yttersta och slår sig ner. Ser sig omkring efter papper, nog ingår väl skrivmaterial i tävlingen?
   Det verkar inte så! Personerna omkring henne sitter redan fullt upptagna vid olika sorters skrivblock. Små anteckningsblock såväl som stora kollegieblock. Inga datorer förstås, de är inte tillåtna. Ett par bord längre bort får hon syn på sin dotter Caroline, javisst ja, hon skulle också delta. Astrid skruvar sig upp från sin trånga plats, tar sig fram till dottern, böjer sig fram förbi ett par ivrigt skrivande tjejer – vänner till dottern kanske – och viskar högt:
   ”Kan du låna mig lite papper?”
   Dottern svarar inte, möter inte ens hennes blick, så upptagen är hon, men hon skjuter fram en tunn pärm. Astrid drar den till sig. Istället för tomma sidor möts hon av diverse skoluppgifter. Bläddrar raskt framåt, kanske de tomma finns på slutet. Men nej då, inga tomma sidor alls! Nöden har ingen lag. Hon väljer ut tre sidor med någon sorts serierutor på, baksidorna är tomma. Hon tar ut dem och lämnar tillbaka pärmen.         Förhoppningsvis räcker det med tre.
   På nytt ser hon sig om efter en ledig plats. Där borta sitter minsann hennes svåger! Inte visste hon att Stefan ägnade sig åt skrivande, det har han aldrig berättat. Men han skriver lika intensivt som alla andra nu. Astrid hittar en plats och sätter sig. Vad var det nu det stod i tävlingsreglerna, visst var det max 300 ord? 300 ord är en baggis, det vet hon, men är osäker på hur lång tid de har på sig.
   Tävlingsreglerna, de måste ju bara finnas här någonstans. En klunga personer står borta vid ett lägre bord med ryggarna mot henne, där kanske! Hon knuffar sig ut och skyndar dit. Tränger sig in mellan två okända, ouppfostrat men här gäller inget normalt hyfs, det är ju tävling! Men på bordet ser hon inte några ark med regler, som de hon minns fick henne att nappa, var det i en tidningsannons? Hon har glömt … Här finns bara ett antal visitkortliknande smålappar i prydliga högar.
   ”Vet du var tävlingsreglerna finns?” väser hon till personen intill – det råder bibliotekstystnad i salen.
   Personen pekar på en hög med kort. Astrid tar ett. Jo, faktiskt står det Regler med liten text. 300 ord stämmer. Tid 10-13. Det blir 100 ord i timmen, lätt som en plätt! Hon sneglar inte på klockan, det är gott om tid kvar.
   Hon finner sig en ny plats, den gamla är redan upptagen. Bordsytan är kladdig, är det grötrester? Hon brer ut seriesidorna och försöker undvika kladdet. Ser sig om efter pennor. Men inte ens det bjuder man på! Nog kunde man väl ha hittat någon sponsor som kunde skänkt lite reklampennor. Dåligt!
   Tur att hon tog med sig handväskan in, där finner hon en gamma kulspetspenna som sett sina bästa dagar.
   Nu ska här skrivas! Hon tar det första arket och river det uppifrån och ned i smala remsor. Gör samma sak med de två andra. Så där ja. Nu ser det genast mer ut! På den första pappersremsan skriver hon När. Hoppsan, mer ryms inte på den raden! På nästa remsa skriver hon Astrid. Fullt. Skulle är det enda hon får plats med på remsa tre. Det var visst inte alls någon bra idé att riva sönder pappersarken. Och vad ska Caroline säga när hon upptäcker att mamma sabbat hennes serier? Hon suckar frustrerat.
   Stressen börjar så smått smyga sig på, men ännu är det gott om tid.
   Men titta! Där borta vid dörren ut står en person som måste höra till personalen. Någon sorts vakt. Mumlande ursäkter tar hon sig ut i gången, skyndar fram till honom.
”Har du möjligen lite papper jag skulle kunna få? Jag trodde det ingick i tävlingen.”
Mannen ler vänligt, bjuder in henne i ett angränsande kontorsliknande rum. Börjar leta.
   ”Tyvärr verkar vi inte ha några papper, allt är ju digitaliserat numera”, säger han beklagande. Från en låda drar han fram någon sorts nät. ”Det här vet jag att kollegorna skriver på ibland”, ler han, håller fram en härva. Astrid tar tvekande emot. Hon borde haft en tuschpenna, tänker hon.
   Snart har hon hittat en ny skrivplats. Bordet är alldeles för högt jämfört med stolen. Men men, sådana bagateller kan inte stoppa henne! Hon försöker skriva med sin usla penna på det visserligen täta nätet men det har ändå för många hål som pennspetsen fastnar i. Hon tar mod till sig och ber om hjälp från personen intill. Får några sidor anteckningspapper, helt tomma.
   Nu äntligen! Hon börjar om: När Astrid skulle tävla. Fasen också! Nu ger pennan upp!
   Hon lutar sig fram över bordet mot tjejen mitt emot. Bordskanten på det för höga bordet skär in i bröstkorgen på ett obehagligt vis.
   ”Kan du möjligen låna mig en penna?” viskar hon och ler ödmjukt. Det är ju en tävlingsmotståndare hon ber om hjälp. Men tjejen öppnar snällt sitt pennfack – ett sådant där platt med dragkedja runtom – väljer ut en penna på måfå och skjuter fram till Astrid utan att släppa blicken från sitt eget papper.
   Astrid tar upp pennan och synar den. En blyertspenna. Det är okej i och för sig. Men detta är en sådan där stiftpenna! Som hon avskyr!
   Hon sätter spetsen till det tomma arket och skriver: När Astrid skulle tävla i. När hon ska sätta dit pricken över i-et, går spetsen av … Precis som det alltid gör förr eller senare, antagligen trycker hon för hårt.
   Men nu är det något annat som fångar hennes uppmärksamhet. En liten grabb, max fyra-fem år, kommer in någonstans ifrån, efter sig släpar han en trädgårdsslang. Vattnet smårinner ur munstycket han håller i handen, direkt ner på golvet. Han styr kosan mot en grupp gröna växter i ett hörn. Ingen annan verkar bry sig.
   Nu kan Astrid inte hejda sig – hon kastar en blick på klockan. Drygt halv ett! Mindre än en halvtimme kvar. Och hon har inte ens fått till rubriken ännu! Men texten finns färdig och klar i hennes hjärna, bara hon får vara ifred en liten stund.
   Men hon lyckas inte strunta i grabben med sitt vattenslaskande. Det går ju inte an att han blöter ner så på golvet, det kan ju bli vattenskador! Folk kan halka i vattnet och göra sig illa! Någon personal syns inte till, ingen förälder heller. Antagligen är det samma person – någon har tagit med sig sitt barn till jobbet.
   Med en irriterad suck hoppar hon upp, klämmer sig ut från sin trånga plats vid det för höga bordet och småspringer bort till pojken. Hjälper honom vattna medan hon förmanar honom att inte spilla på golvet.
   När hon är tillbaka igen och har tryckt fram ett nytt stift är klockan nio minuter i ett. Otroligt… Hon biter sig i läppen, blir andfådd av stress. Anstränger sig att inte trycka för hårt.
När Astrid skulle tävla i novellskrivning
   Där satt det! Rubriken klar! Hon sätter pennspetsen i början av första raden beredd att låta den färdiga novellen flöda över till papperet.
   Då ringer det någonstans. Alla omkring henne rätar på sig, man lägger ifrån sig pennorna. Belåtna leenden omkring henne medan klockan skräller utan uppehåll.
   Astrid öppnar ögonen, sträcker ut handen och stänger hårdhänt av den usla väckarklockan. Fortfarande slår hjärtat för snabbt och stressen rusar i kroppen.
   ”Tusan också att jag inte hann skriva klart!” muttrar hon.
   Sedan vaknar hon på allvar. Stirrar upp i taket medan drömmen spelas upp i hennes inre. Så ofattbart klar fortfarande! Hon spritter upp ur sängen, klarvaken nu. Måste få skriva ner den innan den försvinner! Det kommer bli en av hennes få noveller, kanske ett bidrag till någon kommande novelltävling?
   När hon en knapp timme senare är klar kollar hon antalet ord. Långt över trehundra! 1392 ord blev det.

Katter bekymrar sig inte över novellskrivande ...


fredag 14 oktober 2016

Wool - Shift - Dust

Dystopier är något jag har kommit fram till att jag gillar. Mer och mer faktiskt. Eller så är det bara att jag har haft turen att stöta på bra exempel. Har ju tidigare tagit upp Anna Jakobsson Lunds trilogi, Tredje principen, Aldrig ensamma och Enda vägen, där jag nu läser högt ur den tredje delen för maken.

En annan trilogi jag verkligen uppskattade är Sammansvärjningen, Sveket och Slutet av Ursula Poznanski. Läs om dem här.

Men i detta inlägg vill jag ta upp ytterligare en verkligt bra dystopitrilogi. Författaren heter Hugh Howey och de tre delarna har de korta, kärnfulla namnen Wool, Shift och Dust. Bara den första delen finns översatt till svenska än så länge, med direkt översatt titel: Ull. Obs undertexten:
If the lies don´t kill you, the truth will


Handlingen utspelar sig flera hundra år framåt i tiden. Så här står det om första bokens handling:
I hundratals år har människorna levt under jorden i en gigantisk silo. Ordning upprätthålls genom strikta regler och lagar. De som bryter mot reglerna döms till deportering. När mekanikern Juliette tar över som sheriff får hon snart lära sig hur djupt hennes värld, och även hon själv, kan brytas ned. Invånarna i silon är på väg att få veta vad historierna bara har antytt, och vad de aldrig har vågat viska om. Uppror. 
Den andra delen, Shift, hoppar bakåt i tiden och beskriver bakgrunden till att det blivit som det blivit i första boken. Orsaken till att människorna bor under markytan. Det känns helt rätt att den inte kommer först, att man inte vet varför det blivit så här, redan i första delen.
Some secrets should remain buried


Slutligen lite om den tredje delen, Dust. Vi får återigen möta Juliette från Wool, höra hur det går för denna modiga kvinna som vågar sätta sig upp emot reglerna med katastrofala följder. Men ändå slutar boken i en positiv anda, med hopp om mänsklighetens överlevnad.
Every beginning has an end


Särskilt den sista delen har satt igång mina funderingar om vad det är som gör att vi människor kan leva tillsammans i samhällen. Vad som håller ihop oss, hindrar anarki och kollaps. Någon form av styre måste det nog finnas, liksom regler/lagar. Och med det kommer ett behov av följdverkningar när någon inte följer reglerna. Är det rätt att hålla "den stora massan" ovetande om vissa saker för att förhindra revolter? Eller är sanningen att föredra i alla lägen? Hur långt sträcker sig människornas solidaritet och medmänsklighet när de yttre förhållandena blir allt mer påfrestande?

Massor av sådana frågor kan man ställa sig när man läser denna trilogi (författaren gör det också i ett studiematerial). Själv känner jag att jag i den bok jag nu skriver nog kommer att beröra en del av detta, utan att på något vis veta svaren eller bekänna mig till någon politisk inriktning.

Läs och njut! För synskadade/dyslektiker finns de också inlästa på Legimus.se.

tisdag 4 oktober 2016

Att skriva är att leva sig bort ...

Nu är jag igång med min nya bok, mitt senaste projekt. Känns så härligt! Det lockar och drar. Jag glömmer mig själv och mitt egna liv, vill tränga in i de andras, lära känna mina nya huvudpersoner. Har börjat på helt ny kula. Nya karaktärer, ny miljö, ny parallellvärld. För jag kan inte släppa detta med andra världar ...

Det är svårt att sluta för kvällen - för det är mest då jag har möjlighet och tid att skriva. Vips har det gått en halvtimme, en timme. Satt mycket i bilen under Bokmässan, jo det gjorde jag fast det låter konstigt. Hade 13 mil från mitt boende till Svenska mässan i Göteborg. Fick då gott om tid att tänka ut framför allt persongalleriet och miljön. Handlingen brukar alltid komma efteråt, medan jag skriver. Vilket gör att det är så spännande att skriva.

Så mina andra påbörjade manus får vänta för att släppa fram detta. Vill inte avslöja vad den ska handla om, bara att en av huvudpersonerna är i min egen ålder. För flera månader sedan var det en journalist som dels efterlyste bra svensk fantasy, dels huvudpersoner som var äldre. Det har legat och gnagt i mina tankar av och till, det där med åldern. Så  nu testar jag.

Dessutom tillåter jag mig att skriva i presens/nutid. Är en speciell känsla, allt kommer liksom närmare mig, händer närmare mig. Men att skriva i jag-form vill jag inte försöka mig på. Jag vill ha kvar den där betrakta ovanifrån-känslan. Skog kommer det finnas med, liksom djur av olika slag.
Nä nu hinner jag inte blogga mer, måste författa!

fredag 30 september 2016

Bokmässan - glatt överraskad!

Gabriella och Hanna Nilsson kvällen före öppnandet

Hade ju skruvat ner förväntningarna inför Bokmässan i Göteborg, som jag skrev i förra inlägget, men det hade jag inte behövt visade det sig. Sålde så där dubbelt så mycket som jag hade hoppats på! Och så trevligt det var att fantasy och science fiction hade samlats i en Fantastik-gränd! Bidrog säkert till det goda resultatet för hela vårt förlag. Läs gärna mer och kolla på fotona på Seraf förlags webbsida.

Hur är det då att ställa ut sina böcker på en sån här stor mässa?
Både positiv och negativt att det är så STORT! Man går vilse hela tiden när man lämnar sin egen monter. Trots att jag vet att det är en A, en B och en C-hall så virrar jag bort mej. Tittar runt i en monter, läser på några baksidor, kanske köper någon bok. Ska sen gå vidare och då inställer sig genast frågan:
Varifrån kom jag och vart ska jag gå?
Det är en rätt jobbig ljudnivå.
Luften är syrefattig och det blir lätt för varmt, det gäller att ha luftiga kläder på sig.
Och sen ska man ju ta sig dit! Hitta en parkeringsplats. Helst inte fastna i bilköerna utanför huvudingången.
Men samtidigt är det ju en otrolig massa tänkbara köpare/nya läsare som trängs mellan montrarna! Många som inte köper men tar emot de reklamblad man sträcker fram, kanske återkommer senare. Och man kan själv göra fynd, för priserna är ofta förmånliga. Tror jag i alla fall... Vi hade rejäla mängdrabatter i vår monter.

En lite jobbig detalj är detta med att folk vill ha böckerna signerade... Och jag skriver så fasligt fult. Dras med lite skrivkramp, ett arv efter far min tror jag. Ser ut som om det var en lågstadieelev som skrivit när jag är klar...
Och vad ska man skriva? Har förstås kollat lite hur andra författare gör. Har därför börjat fråga om de vill ha sitt namn med. Typ till Johanna... Nackdelen då blir ju att de inte så lätt kan ge bort boken som present om de så önskar.
Jag skriver inte kram till främmande köpare. Undertecknar med både för- och efternamn.
Försöker numera komma ihåg att skriva datum, kan ju vara kul att se när boken inköptes.

Jag har inte direkt överansträngt mig med att stå i vår monter och sälja böcker, för vi var fem stycken och de andra gjorde ett så bra jobb att jag som reserv verkligen inte behövde slita. Men jag rekommenderar ändå att ta med ett antal stapelbara pallar eller liknande så man kan få sitta emellanåt. Kanske en fläkt också... Och gott om kraftiga soppåsar eller liknande att lägga böckerna i. Samt någon form av reklamblad. Eller flyer som det också tydligen kallas.

Hur som helst. Sammanfattande betyg: Det var roligt, gick bättre än väntat och vårt förlag har bokat monter för nästa år igen!

Passade på att fotografera under en lugn stund ...

Caroline och Hanna signerar för glatta livet

Seraf förlags tre författare: jag själv, Caroline Hurtig och Gabriella P Kjeilen

fredag 23 september 2016

Bokmässan med stort B!

Nu är det dags för mina böcker att försöka undvika drunkningsdöden i det stora bokhavet på Bok- och biblioteksmässan. På den vidsträckta Svenska Mässan i jättestora staden Göteborg. Något helt annat än Växjö stadsbibliotek där jag var så nöjd med resultatet vid Litteraturrundans dag för en vecka sedan.
Denna gång har jag skruvat ner förväntningarna, det viktigaste är inte att sälja böcker utan att bara vara där, en i mängden av entusiastiska författare.

Jag återkommer med hur det gick!

Bilen packad med böcker, bord och annat, hundarna ska med!


Gabriella och Hanna vid montern kvällen före öppnandet!




måndag 12 september 2016

Tredje principen av Anna Jakobsson Lund ... läs den!

Detta är en bok jag verkligen vill rekommendera! Först lite fakta:
Titel: Tredje principen
Författare: Anna Jakobsson Lund
Förlag: Annorlunda förlag
Omslag: Jesper Holm
Tryckår: 2015

Baksidestext: Ava är rebell. Hon kan styra andras tankar, en användbar förmåga i en motståndsrörelse som rustar för krig.
Levi slutade tro på kampen när den tog hans föräldrar. nu försöker han bara överleva. Hålla sig undan och kontrollera vansinnet som känns som om det ska dränka honom.
En natt blir Levis syster gripen. För att rädda henne tvingas han bryta ett gammalt löfte, söka upp folk han inte vill ha med att göra.Ava får order att hjälpa honom och de ger sig av tillsammans. Hon säger att han måste lita på rebellerna. Men kan de verkligen det?

Jag gillar dystopier. Vet inte varför men det är jag ju långt ifrån ensam om att göra. Det är väl det gamla vanliga, spänningen i det farliga som man vet inte gäller en själv. Fast när det rör sig om dystopier så kan det ju bli verklighet en vacker/hemsk dag. I detta fall reagerade jag genast när jag någonstans läste en kommentar om att detta var den bästa dystopi personen ifråga hade läst. Då blir man ju väldigt nyfiken!

Och visst. Jag tycker också detta är en suveränt bra bok, faktiskt en av de bästa dystopierna jag läst, helt bortsett från att det inte finns så väldigt många egentligen. Den har det mesta. Allra mest fascineras jag av författarens idéer om mentala färdigheter. Här förekommer både förmågan att... nä, jag ska kanske inte avslöja för mycket. Men de som har läst mina böcker vet ju att jag gillar sånt. Det där med att hjärnan borde kunna utföra så mycket mer än att bara tänka och styra kroppen. Det är bara fantasin som utgör gränsen där för vad man kan hitta på, mer eller mindre trovärdigt. Anna Jakobsson Lunds fantasi är det inget fel på!

En bok som Tredje principen hade jag väldigt gärna varit författare till själv ...

Ett ytterligare plus är att Tredje principen bara är del ett i en kommande trilogi. Jag är väldigt förtjust i serier, om de är bra vill säga. Det är som på julafton, man vet att det blir fler än en julklapp ...
Del två har redan kommit, den har jag också läst. Titeln på den är Aldrig ensamma. 
Kanske jag ska skriva något om omslagen också. De är proffsigt snygga och lockande. Gör att man vill plocka upp boken och titta närmare.
Nu väntar jag otåligt på del tre ...

onsdag 7 september 2016

Den tunna hinnan mellan världarna


I förrgår hämtade jag ut ett antal rätt illa medfarna kartonger som anlänt från tryckeriet i Polen. Det var med fjärilar i magen och näst intill darrande fingrar jag skar upp den första. Hur hade böckerna klarat transporten? Har haft dålig erfarenheter av en tidigare försändelse, som råkade ta omvägen över England. Min andra farhåga var att bokens omslag inte skulle visa sig motsvara mina förväntningar. Hade färgerna fått de rätta nyanserna? Var det för mörkt, eller för blekt? Framträdde titeln på ett läsbart sätt? Och verkade inlagan korrekt?


Men jag hade inte behövt oroa mig! Inuti den större kartongen fanns två mindre paket som var väl skyddade av omslagspapper och bubbelplast. Bara någon enstaka bok har skadats lite i ryggen, helt acceptabelt. Och omslaget! Det är definitivt precis som jag vill ha det, vilken lättnad! När jag hastigt bläddrar igenom boken ser även texten ut som den ska.


Nykomlingen i min lilla bokfamilj på fyra titlar, ska närmast nu bli presenterad för världen på Litteraturrundan i Växjö den 17 september. Det är en alldeles ny tillställning, en sorts bokmässa med tema fantasy och science fiction, anordnad av Författarcentrum Syd genom Sofi Poulsen. Jag kommer dela bord med min förlagskollega Gabriella P Kjeilen och tillsammans kommer vi representera fyra författare, varav tre tillhör Seraf förlag. Får väl bli ett blogginlägg om hur det gick sedan.

Så här presenteras dagen på Facebooksidan:
Du kommer ha möjlighet att träffa fantasyförfattare och illustratörer och även köpa deras verk. Det blir föreläsningar, workshop, bildspel, sagostund, utställare, berättarstund m m  

söndag 21 augusti 2016

Nästa bok...

Har nu skickat in min fjärde bok till tryckeriet (via Serafs förlag). En fristående denna gång, med titel Den tunna hinnan, om nu någon missat det. Känner mig lite tjatig ... Efter allt redigerande är det nu dags att fortsätta skriva nytt, vilket ju onekligen är roligare än att bara redigera.

Valt att fortsätta med fjärde delen ur min serie om Ön. Kan inte låta bli. Är så kul att återse mina kära karaktärer, få tufsa till dem lite, låta de yngre utvecklas och de äldre stelna till. Samt kasta in ett par nya personligheter i handlingen. Spännande att se vart det ska ta vägen, även om jag har rätt bra hum om det redan.

Fick en ingivelse i går kväll, nämligen att kolla upp när jag började skriva på respektive bokmanus. Förvånade mig själv att det är så länge sen ändå. Att det tar flera år från start till tryck. Och att jag ändå skrev dem så tätt, skrev så intensivt. Se själva nedan:

Porten (del 1 i serien om Ön)
Äldsta filen med bokförslag är från oktober 2010.
Färdig manusfil april 2011.
Tryckning Vulkan hösten 2013, Antares hösten 2014, Seraf hösten 2016.

Delad identitet (del 2)
Äldsta filen från mars 2011.
Första manusfil juni 2011.
Tryckning Antares hösten 2014 (tillsammans med omtryck av Porten)

Kvinnan med silverhåret (del 3)
Äldsta filen juli 2011.
Första manusfil jan 2012.
Tryckning Antares hösten 2015.

Den tunna hinnan (fristående)
Äldsta filen feb 2013.
Första manusfil maj 2016
Tryckning Seraf hösten 2016

Livsstenarna (arbetsnamn del 4)
Äldsta filen januari 2012
Första manusfil... ja när blir den klar? I vinter? Skrivit 113 boksidor hittills.

Får bli en fin blomma denna gång för att pryda inlägget, clematis.



måndag 15 augusti 2016

Sammansvärjningen, Sveket och Slutet...

... så heter delarna i en trilogi jag nyss har läst färdigt. Och som jag gärna rekommenderar! Författaren är från Österrike, heter Ursula Poznanski. Så de är översatta, går säkert att läsa på originalspråket vilket kan vara tyska.

Handlingen utspelar sig i framtiden efter Den långa natten. En stor katastrof har ödelagt civilisationen utom i de stora välbyggda sfärerna, där man lever ett inrutat liv, skyddat och ombonat men väldigt styrt från ovan. Ute i vildmarken finns det dock överlevande klaner med sitt eget samhällssystem, de lever ett hårt liv men har anpassat sig till det hårda klimatet (ständig vinter).

Jag lägger inte mer tid på att beskriva serien, vill framför allt ge tipset om att den finns. Läste någonstans att den rekommenderades för åldern 12-15 men det tycker jag är fel. Huvudpersonerna är strax under 20. Skulle nog sagt 13-99 år.

Kan köpas på både Adlibris och Bokus.



Jag gillar dystopier! Skulle gärna skriva en själv, men utan för mycket teknik då, för där har jag för dåliga kunskaper. Hade väldigt gärna varit författare till den serie jag nu håller på med, där del 1 heter Tredje principen. Kanske återkommer till den i ett annat inlägg. Författaren heter Anna Jakobsson Lund, Annorlunda förlag. Verkar bli ännu bättre än Ursula Poznanskis serie!

torsdag 11 augusti 2016

Att hitta rätta recensenterna...

Alla författare vill så klart ha goda recensioner, så är det ju bara. Så hur hittar man rätt när det gäller att skicka ut recensionsexemplar? Det förlag jag ingår i (Seraf förlag) skickar inte till kulturjournalister i dagspressen och liknande utan till bokbloggare och motsvarande som är aktiva på nätet. Det blir dyrbart att skicka ut en massa böcker bara så där på vinst och förlust, så det gäller att hitta rätt person som kan bidra till en ökad försäljning.
Eller hur? Så får jag väl uttrycka mig eller är det för uppriktigt? För krasst?

Jag tänker så här: Det finns grovt räknat två aspekter man kan ha på en bok när man av någon anledning ska lämna ett omdöme:

  1. Är det en välskriven bok, med ett bra språk, trovärdiga karaktärer, goda miljöbeskrivningar, en vettig handling och så vidare?
  2. Tycker jag själv så mycket om boken att jag vill rekommendera den till andra?
Punkt 1 är väl inte mycket att diskutera, där finns ändå vissa gränser och normer, även om det skiljer från person till person vilken vikt man lägger vid till exempel ett korrekt skriftspråk.

Punkt 2 är däremot självklart knepigare. Om man avskyr våld och blod ska man inte recensera deckare. Tycker man att vampyrer och zombies är bara löjligt osannolika, ska man inte ägna sig åt den genren. Vill man att det man läser ska vara 100% verklighetstroget ska man inte ge sig på fantasyböcker.

Så vad ska då min önskerecensent ha för smak? Vad ska hen tycka särskilt mycket om att läsa? 
Jo, mitt ideal (som självklart även gäller läsare) ska gilla följande:
  • Att allt inte är helt verkligt. Helt plötsligt ska det kunna öppna sig en port till en annan verklighet, en annan värld utan att läsaren slår igen boken med ett irriterat fnysande.
  • Att det vimlar av djur, förekommer fyrbenta karaktärer också, inte bara tvåbenta.
  • Att handlingen inte hela tiden håller högsta hastighet utan tillåter lugnare partier.
  • Att det ryms både romantik och lite sex utan överdrifter.
  • Att mycket bygger på relationer mellan människor, hur vi tolkar och misstolkar varandra.
  • Att slutet är lyckligt, för de viktigaste personerna i alla fall.
Kommer inte på mer kriterier nu, men detta räcker långt. Kanske borde tillägga att recensenten/läsaren inte ska tveka inför tjockleken. Jag har hittills inte skrivit någon bok under 400 sidor. Porten, min första och tjockaste bok, har runt 650 sidor.

Efter denna långa beskrivning undrar jag nu: Vem vill ha ett recensionsexemplar av min fjärde bok, Den tunna hinnan, när den kommer ut i september? Du som tycker du stämmer in på beskrivningen ovan, kontakta mig på min mejladress: astridah54@gmail.com!

Här kommer ett par färska exempel på mestadels positiva recensioner dvs rätt sorts recensenter ...

måndag 8 augusti 2016

Eternal life inc. av James Burkard

När mina böcker och jag befann oss på Kronobergs bokmässa förra hösten, hade jag som bordsgranne en intressant författare, nämligen James Burkard. Vi kom bra överens, pratade en hel del om skrivande och annat. Hans danskfödda fru var också mycket trevlig. Naturligtvis köpte jag hans bok Eternal life inc. (Och han min Porten). Jag lovade höra av mig när jag kommit igenom den.

Det har jag nu. Vilket inte var alldeles lätt för den är på engelska. Inget hinder i sig, jag har läst rätt många fantasyböcker på originalspråket, men denna var lite knepigare på grund av de många tekniska termerna. Så jag känner att jag har tillgodogjort mig, dvs förstått, kanske så där 3/4 bara. Och det är lite synd.

Handlingen är en intressant blandning av science fiction och fantasy. Mycket teknik som jag redan nämnt men också förekomst av övernaturliga väsen - eller snarare gudar. Huvudpersonen är Harry Neuman, en alkoholiserad skådespelare med ett traumatiskt äktenskap bakom sig. Han ställer upp för ett företag som specialiserat sig på återuppståndelse. Alltså tvingas han dö gång på gång bara för att återfödas som sig själv igen. Hans själ transplanteras in i en ny kropp likadan som den gamla. Intressant tanke. Men faror hotar förstås, här i form av aliens som på astralplanet kidnappar mänskliga själar. Typ. Inte så lätt förklara eftersom jag inte har det alldeles klart för mig. Fanns boken i översättning skulle jag läsa om den på svenska.

Jag lånar en mening från baksidan av den häftade boken:
... a different kind of science-fiction novel combining physics and metaphysics in a fast-paced adventure about an alien invasion that starts not in outer space but in the inner space of the human mind.
Boken är på ca 400 sidor och är den första i en blivande trilogi, utgiven i januari 2015. Serien har fått namnet The King of the Dead Trilogy. Gissa vem som är innehavare av den titeln...

Vad tyckte jag då? Jo jag gillade den! Lite svår som sagt men högt tempo, spännande och verkligen annorlunda. Gillar karaktärsbeskrivningarna, inklusive humanoiderna. Kommer ge mig på de kommande delarna också om jag inte hinner glömma bort serien innan de kommer ut. Tror nämligen James sa att del ett tagit honom tio år att skriva...

Språket har jag svårt att bedöma, men texten är läsvänligt upplagd med korta stycken och gott om dialoger. Kapitlen är lagom långa, eller snarare lagom korta. En intressant detalj är Burkards teknik att dela upp långa repliker på flera stycken. Att det är samma person som fortsätter tala vet man genom att det föregående stycket inte har ett avslutande citattecken, medan det nya börjar med citat. Tror kanske det är vanligt i engelskspråkig litteratur. Kanske något att ta efter i svenskan. Själv löser jag den typen av långa repliker genom att lägga in en paus där personen får göra något, då blir det naturligt att börja med nytt stycke när hen fortsätter prata.

Boken kan köpas på Bokus och Adlibris.

måndag 11 juli 2016

Inte alla älskar mina böcker...

Har idag läst en recension på min bok Porten som inte var så översvallande. Lite ljummen kan man kanske säga. Eller för all del positiv, det är bara inte riktigt en bok i bokbloggarens smak. Lite för långsam.

Och det kanske inte är negativt egentligen, för det beror ju på vad man vill ha. Action eller lite gammaldags, oblodigt småspännande. Läs själva hela recensionen på Johnssons bookworld eller här nedan::

Den här historian, om Miranda, Porten och Ön är väldigt fin och annorlunda. Den har en underbar miljöbeskrivning som jag rycks med i och karaktärerna är härliga och stundtals väldigt roliga att följa. Jag läste den första halvan av boken väldigt snabbt, för jag hade en förväntan om en väldigt spännande och unik berättelse. När jag hade kommit halvvägs dock, hade jag hoppats på att det skulle ha hunnit hända lite mer. Därför gick det lite trögt att läsa den andra halvan av boken. Jag hade väl några sorts förväntningar i huvudet om hur jag trodde boken skulle vara och när den sen inte är så, blir det lite knasigt. Det betyder inte att boken är dålig, utan bara att det inte är så bra alltid att ha en viss bild i huvudet av hur det kommer att bli. Man kan ju aldrig veta i förväg hur en bok kommer utspela sig. Hur som helst, historian trappades definitivt upp mot slutet och jag är faktiskt riktigt nöjd med hur boken slutar. Med allt det sagt så måste jag vara ärlig i min utvärdering och säga att även om det är en BRA bok och en väldigt fin och härlig historia, så var den lite för långsam för min smak. Jag kan inte riktigt klura ut vad det är, men så kan det ju vara ibland, det är helt enkelt någonting som fattas för att jag ska svepas med ordentligt i denna värld. Kanske inte min kopp av te helt enkelt, det är ju en smaksak. Jag kommer ge boken en 3:a av 5. Men jag ska klargöra för varför betyget blir som det blir - det är en helt underbar och fin berättelse, ingen tvekan om saken! Det är väl helt enkelt bara inte en bok för mig helt enkelt, jag antar att jag dras till andra ingredienser av en bok. En smaksak!

tisdag 5 juli 2016

Varje positiv recension stärker mig...

Det som började som en lite tafflig egenutgivning via egenutgivarförlaget Vulkan, med en ytterst blygsam utgåva av min första bok Porten, har nu växt till sig ordentligt. Jag är numera en av tre författare i bokförlaget Seraf förlag och har hela tre böcker utgivna. Den fjärde kommer i höst! Otroligt hur det kan bli... Nu känns det så mycket mer proffsigt och välskött och jag är så glad över att ha hunnit så här långt och över att ha ett så givande och vänskapligt samarbete med mina förlagskollegor.

På initiativ av förlaget har jag skickat ut några recensionsexemplar av Porten till bokbloggare. Ger så mycket mer än att annonsera eller skicka till dagspressen. Redan är det två bokbloggare som har hunnit läsa och recensera.

Först tar jag Neras bokrecensioner. Den 1 juli kunde man på hennes bloggsida läsa bland annat detta:
... Denna bok är en av de bättre svenska fantasy-böcker jag läst. Astrid bygger upp en spännande och väldigt annorlunda värld, men det känns inte direkt onaturligt, det är mer som att skillnaderna och övergångarna mellan de olika världarna är hyfsat naturliga. Den alternativa världen är som en mer miljövänlig och naturlig version av vår värld, de använder sig inte av teknik, el eller någon annan typ av moderna medel. Dock får de heller inte lära sig att skriva eller läsa vilket jag uppfattar som ett sätt att försöka ha maximal kontroll över befolkningen.
Själva berättelsen är spännande och jag gillar karaktärerna. Perspektiv bytena är tydliga och man blir inte förvirrad utav dem, de bidrar mycket till berättelsen och den blir inte så enformig.
Jag gillar sättet Miranda beskrivs på och hur hon framställs, dock blev jag lite irriterad på henne då hon verkar vara lite självisk och trångsynt (i vissa fall).
Boken var lite svår att komma in i till en början och sidantalet avskräcker en lite, men när jag väl läst cirka 70 sidor så blev jag fast och kunde inte lägga ifrån mig boken överhuvudtaget. Sedan måste jag även säga att jag blev förälskad i omslaget på boken, det gjorde att man kände sig spänd på vad som skulle hända men även att man fick lite mer inblick i hur det ser ut, även om miljöbeskrivningarna förklara det bra med.
Detta är första delen i en serie och jag ser fram emot att läsa de nästkommande!
Inlägget avslutas med denna uppmaning och höga betyg:
Jag tycker att alla som gillar fantasy bör läsa denna, dock är det viktigt att veta att den inte är lika 'övernaturlig' som många fantasy böcker är, till exempel Harry Potter.
Jag ger boken 9/10 poäng.

Faktiskt samma dag kom nästa recension, publicerad på Tickmicks bokblogg. Även här var det glädjande positivt. Eller vad tycks om dessa rader?
Till att börja med så vill jag bara påpeka hur otroligt snyggt detta omslag är som Maria Helena Stanke (http://www.silverserpent.net) har gjort. Som ni vet sedan tidigare så är omslag mycket avgörande för att jag skall ge en bok en chans. Denna framsida får mig att tänka i riktning med Narnia, så riktigt spännande framsida med andra ord och en av anledningarna till att jag bad om detta recensionsexemplar. Jag gillar det faktum att Ahlberg har lyckats komma på hela den här världen som skiljer sig från liknande saker jag har läst tidigare. Detta är en fantasifull bok med mycket levande karaktärer som lever under helt olika villkor. När jag först insåg att boken skulle utspela sig ur flera olika perspektiv och att man därmed skulle få läsa en del av boken ur flera olika synvinklar så blev jag genast mycket skeptisk. Detta då många böcker har en tendens att vid sådana tillfällen bli mycket upprepande, långtråkiga och tjatiga. Men Ahlberg lyckas med det som inte många författare klarar och det är faktiskt att berätta samma händelse ur flera olika perspektiv och ändå behålla läsarens intresse. Man fick på detta vis lära känna karaktärerna bättre, men samtidigt fick man se de enskilda karaktärerna ur varandras synvinklar vilket var mycket intressant. Det gav helt enkelt karaktärerna ett större djup och man fick därmed större förståelse för deras agerande. Jag hade dock önskat att bokens avslutning och upplösning hade fått ta lite större plats. Men som en sammanfattning av denna bok kan man säga att den är mycket mysig och fin fantasy-bok som helt klart är läsvärd trots dess storlek som kan uppfattas som skräckinjagande.
Boken får 4 av 5 stjärnor.

tisdag 31 maj 2016

Ett uppslag till omslag blev förslag 6a...



Detta är det troliga färdiga förslaget till min fjärde bok. Som blir min första fristående. Det är i alla fall ingen fortsättning planerad efter denna. Men vem vet...

Jag är själv väldigt förtjust i detta omslag, som har en unik bakgrund. När barnen var små träffade jag en annan mamma med ungar på samma dagis. Hon hade en så trevlig vorsteh som blev bästa vän med vår riesentik. Vi gick långa skogspromenader med hundarna och pratade om allt mellan himmel och jord. Barn, hundar, hästar, hälsa, barndomsminnen, mat, trädgård ...

När barnen hunnit upp i skolåldern skildes min vän från sin man och flyttade in till stan. Dessförinnan hade hennes vorstehhanne avlidit i epilepsi och vi umgicks därför mer sällan. Nu tappade vi kontakten helt och hållet. Men en dag när jag var ute med min man på promenad genom byn, stannade en bil bredvid oss. Föraren kikade ut och fick presentera sig - jag kände inte genast igen hennes utseende, däremot rösten. Hon hade gift om sig, berättade hon, hette nu Gunilla Palusa och hade börjat måla tavlor sen sist. Hunnit med ett rätt stort antal genom åren visade det sig när jag hittade dem på nätet.

Tavlorna är av olika slag, flera, ja många tycker jag väldigt mycket om. Det är något med dem som liksom stämmer perfekt med de känslor jag har i mitt skrivande. Blev helt förälskad i en tavla som Gunilla kallar Unity. Kollade med Gunilla som berättade att den tavlan, och några till, just då var utställda på en färghandel med konstnärsmaterial inne i Växjö. Tog med min syster och åkte dit.

Det hela slutade med att jag köpte både Unity och en tavla till (som inte finns med på nätet). 

Flera månader senare var det dags att göra omslag till min kommande bok Den tunna hinnan. Jag har gett uppdraget till min dotter Caroline, som även gjorde omslaget till föregående bok, Kvinnan med silverhåret. Men det är inte lätt det där med omslagsidéer! Man kan ha en bild för sig, men att sen omvandla det till något användbart...Det är inte lätt!

Jag kollade bilder på nätet, diskuterade med Caroline, frågade andra. Men så en dag, helt plötsligt, fick jag tidernas uppslag! Tavlan med titeln Unity, hänger väl synligt i köket och jag passerar den flera gånger per dag. Insåg nu att den har just rätt stämning, rätt mystik och djup! Mörker och ljus. Och så kan man upptäcka djur och  fantasifigurer om man tittar noga. Hästar...  Ja, den har allt!

Fotade tavlan med mobilen och skickade till Caroline, med frågan kan man göra ett bokomslag av detta? Slutade med att hon kom ut med sambo Björn och hans systemkamera och tog otaliga kort i olika ljus, inne och ute. Jag kollade med Gunilla att det var ok för henne.

Och så blev ett uppslag ett omslag. Jag visar inte baksidan nu eftersom texten inte är klar.

Så här ser hela tavlan ut, Caroline har ju fått arbeta med den för att få den i rätt format. Gå hellre in på nätet för min mobilkamera gör den inte rättvisa!


lördag 28 maj 2016

Barndomsminnen ...

Häromkvällen kom vi att prata om barndomsminnen. Mina är inte så många och tydliga som till exempel min yngre brors. Men de är mestadels lyckliga! Det var somrarna på vårt sommarställe i Småland som dör upp i minnet. När jag var så där 8-9 år, köpte mina föräldrar en övergiven gård ute på landet. Närmaste granne 4-500 m bort, var gammaldags kobönder. Gustav och Birgit hette de. Sliten och krokig jobbade Gustav tungt och långa dagar med de tio-tolv korna. Mjölkmaskin hade de, inte rörledning förstås, det fanns inte då, men de slapp handmjölka annat än eftermjölkning, som var Birgits uppgift. Där lärde jag mig såväl att mjölka för hand som att sätta på mjölkkoppar från en maskin.

När mjölkmaskinen var full skulle mjölken silas genom ett pappersfilter, silvadd kallades det. Den mjölkiga silvadden slängdes åt lagårdskatterna efteråt bredvid skålarna med spenvarm mjölk. En del av mjölken gavs till kalvarna som efter att ha slurpat i sig mjölken på nolltid gärna sög på en liten barnahand... Det blev väl ett par kannor fulla som skulle levereras till mejeriet. I väntan på mjölkbilen firades de ner i brunnen bakom lagården för att kylas ner.

Korna hade namn som Majros, Stjärna, Stina ... nä minsann fler minns jag inte! En av dem var i alla fall elak, henne skulle man hålla sig undan för! Och en hade bjällra. Det var ofta vi barn som hämtade hem korna om de inte själva behagat masa sig hem för mjölkning. Då försåg vi oss med käppar för att sätta oss i respekt. Försökte ropa "Kossera, kossera..." på samma sätt som bonden. Förutom kor fanns det alltid två grisar i svinstian och något dussin höns. Och flera stallkatter mer eller mindre tama.

Bondens fru, Birgit, var stor som ett hus och väldigt snäll till skillnad från bonden själv som var mer kärv av sig. Kan se henne för mig när hon vaggade efter korna med en avbruten kvist i händerna när de skulle ut på betet efter mjölkningen. Hennes bullar, bakta på eget mjöl, var himmelskt goda! Tyckte vi som annars bara fick släta köpesbullar hemma sommartid. Hon läste Hemmets Journal som hon sparade i högar i vävkammaren, där satt jag i timmar och bläddrade, försjunken i romantiska följetonger... Gustav och Birgit hade inga egna barn och verkade uppskatta att jag och mina syskon tillbringade mycket av vår tid på gården.

En sommar köpte de färgteve! I vårt sommarhus hade vi inte ens el och hemma i vårt permanenta hem bara svartvit teve. Den sommaren såg vi avsnitt efter avsnitt av Costeaus undervattensvärld. Minns vår fascination över alla färggranna tropiska fiskar och koraller!

Hö skördades med traktor och vagn, fast det fanns en ardenner på gården också, de första åren. Dora. Henne red vi på ibland. Benen stod rätt ut för hon var så bred över ryggen. Var hon inte på humör traskade hon under någon låg gren, då åkte vi av om vi inte var påpassliga. Höet hässjades och fick torka i lugn och ro. Det var hårt jobb att köra in det även om de hade ejector, dvs en maskin som blåste upp höet på skullen. Inga balar på den tiden. Ett förfärligt oväsen och en massa damm i luften minns jag! Uppe på skullen stod alltid någon stackare och fördelade höet längre bort.

Från höskullen kunde man hoppa om det låg hö nere på loggolvet. och man kunde gräva gångar och göra kojor och leta kattungar. Det hände att vi sov där. En tidig morgon drömde jag att Dora bet mej i tårna - det var Gustav som tagit sig uppför stegen för att väcka mig till morgonmjölket! En gång hittade jag och min lillebror nyfödda musungar, nakna, skära och blinda. Dem tog vi hem för att göra dem tama. Insåg snart att vi tagit oss vatten över huvudet, vad skulle vi mata dem med? Fulla av dåligt samvete tog vi tillbaka dem. La dem i katternas matskålar... Har fortfarande dåligt samvete för detta!

Jag är så tacksam över att ha fått uppleva denna lantgårdsidyll, att ha de minnena över hur det var förr, även om jag ju vet att vi upplevde de ljusaste sidorna. Slapp se grisarna hemslaktas före jul eller korna lastas på slaktbilen när de var utslitna. Behövde inte mocka ut med grep och skyffel och tung skottkärra. Men på ålderns höst var det sorgligt att se hur änklingen Gustav alltmer tappade greppet och det var snudd på vanskötsel av de ungdjur han till slut fick nöja sig med innan han till slut gav upp all djurhållning.

Gustav och Birgits kor hade inga öronmärken. Och de hade hornen kvar, långa och smala och lite otäcka. Det var SRB-kor, alltså bruna till färgen, möjligen med några få vita fläckar. Inte så olika som på bilden.


lördag 21 maj 2016

Två författare blir tre!

I förra inlägget berättade jag ju att Antares förlag bytt namn till Seraf förlag.

En ännu färskare nyhet är att vi nu blir tre författare vars böcker ges ut under Seraf-loggan. Den tredje kollegan heter Gabriella Kjeilen och hon skriver också i genren fantasy.
Läs gärna mer om henne på hennes Facebooksida.
Eller på hennes blogg.
Eller på förlagets Facebooksida.

För lite knappt ett år sedan skrev jag en recension på Gabriellas första bok, Melody Looh - födelsemärket. Den kan du läsa här.

Inom förlaget kommer vi hjälpas åt med det vi är bäst på, förutom själva skrivandet. Caroline har förstås huvudansvaret för lager och försäljning, det är ju hennes företag. Gabriella ska lägga extra krut på marknadsföringen av förlagets böcker. Själv fortsätter jag stötta med korrekturläsning.

Vårt samarbete kommer märkas i höst då vi ställer ut tillsammans på den stora, fantastiska, årliga Bokmässan i Göteborg! Dit man bör åka i alla fall en gång i livet. Eller varför inte varje år?!


Vart leder vägen för Serafs förlag? Till erkännande och berömmelse? Själv har jag inte så stora ambitioner utan glädjer mig åt gemenskapen och lyckan i skrivandet.

onsdag 4 maj 2016

Seraf - Nytt namn på förlaget

När min författarkollega Caroline Hurtigs förlag i början av 2016 blev bolagsfört - eller vad det kan heta - tvingades hon byta namn. 
Tidigare hette förlaget Antares förlag och hade en stjärnformad logga. 
Caroline funderade hit och dit och kom till slut fram till ett nytt namn:

Seraf förlag

Eftersom hennes egna böcker till en viss del handlar om änglar, fick den nya loggan det temat:


Förlaget har fått en helt ny hemsida, mycket snygg och tilltalande tycker jag. Jag är glad och stolt över att mina böcker presenteras på ett så proffsigt sätt med både citat och recensioner. Titta gärna in och läs om både Carolines och mina böcker! De börjar bli många ... Till sommaren kommer våra första som e-böcker och lagom till bokmässan i Göteborg ger vi ut varsin ny bok.




söndag 24 april 2016

Kim M Kimselius - Att hitta glädje i skrivandet

Det finns en hel rad med böcker som beskriver författandets konst ur olika synvinklar. En av de allra charmigaste och mysigaste är nedanstående bok.

Författare: Kim M Kimselius.

Utgiven på Roslagstext 2015

Boken kan köpas på bland annat Adlibris.com och Bokus.com.

Mer om författaren och hennes böcker kan man hitta på hennes olika bloggar som till exempel här.

Kim skriver huvudsakligen historiska ungdomsböcker med mycket spänning, en del magi och med noggrann bakgrundsresearch.

Boken börjar helt logiskt med en Inledning. Här berättar Kim sin egen historia, hur och varför hon blev författare. Vägen går från barndomens sagor och skräckberättelser till bokförlagskontakter och bakgrunden till att hon blev egenutgivare. Det är personligt, fängslande och inspirerande.

Därefter följer fyra delar med lite olika innehåll. Bokens 416 sidor är fördelade på massor av kapitel, vilka presenteras i en utförlig Innehållförteckning i början av boken. Totalt finns det 114 kapitel, vilket gör att de blir korta, ibland bara på en sida. Detta bidrar till att texten är lättläst, men också att det blir en hel del upprepningar. Man kanske har störst nytta av boken som uppslagsverk snarare än att läsa den från pärm till pärm.

Även du som redan har gett ut egna böcker, kan ha nytta av alla skrivtips som Kim så generöst delar med sig av. För mig personligen är nog delarna om marknadsföring mest intressant och nytt. Har till exempel antecknat nedanstående:

Författarförbundet - som en fackförening tycker Kim. Man får ansöka om att bli medlem och väljs in utifrån kvalitén på sina böcker. Vem avgör den kvalitén, undrar jag, och får lust att söka dit. Hamnar på min Att göra - lista...

Författarcentrum - lite av en arbetsförmedling beskriver Kim. Har hand om föreläsningsuppdrag. Man ska ha gett ut två böcker för att bli medlem här.

NOFF - står för Nordiska Oberoende Förlags Förening. Intresseförening för de mindre och medelstora bokförlagen i Norden. Hade förra året över 200 medlemsförlag.

Wikipedia - Kim föreslår att man ber en av sina vänner skriva ihop en kort biografi med en lista på utgivna böcker. Kims egen Wikipediasida hittar du här!

Givetvis måste man även ha egen webbsida, Facebooksida osv, det tar jag inte närmare upp här. Det är väl numera rätt självklart för alla författare att det är viktigt, ja nödvändigt, att synas på sociala medier om man vill fånga nya läsare.

Del 3 heter Skrivregler och skrivtips. Här följer en rad handfasta tips om språket, grammatik och liknande finesser. Sånt som gör texten lättläst och "osynlig". Ett exempel jag gärna vill ta upp är kapitel 103 som handlar om De och Dem. Kim ger ett par tips om hur man väljer rätt. Antingen byter man ut de/dem mot vi/oss, vilket kan kännas säkrare, eller så tar man samma mening på engelska. Blir det they (de) eller them (dem)?
Minnesregel i engelska-fallet: inget m på engelska, inget m på svenska. Smart...

Den fråga jag ofrånkomligt ställer mig vad gäller Kim Kimselius är hur hinner hon? 40 böcker utgivna (är väl fler nu kanske) och så hinner hon ändå hålla kurser och föredrag, åka på mässor och signeringar. Samt hålla kontakten med läsare och kollegor på sociala medier. Svaret är kanske just detta med Glädjen, att hon tycker detta är så roligt. Samt att hon har en make som ställer upp för henne och förlaget.

Passande och fint foto på glad och produktiv författare.



onsdag 13 april 2016

Mejl från en läsare...

Har just läst ett mejl som gör mig så glad och stolt att jag måste få dela med mig. Så här skriver en av mina läsare efter att jag har efterlyst fler recensioner/omdömen om tredje delen i serien om Ön, Kvinnan med silverhåret:

Läst klart denna bok också. Som vanligt när man läser dina böcker fastnar man. Tiden går fort och man blir fängslad. Älskar hur du skriver och detaljerar allt man får värkligen en bild i huvudet. Jag älskar fantasy böcker och du har just nu hoppat över både Rowling, Tolken och min gamla favorit Stephen King. Hoppas du gör fler böcker. För du är bäst
Mvh Magnus Haukland  

måndag 4 april 2016

Science fiction och fantasy i Göteborg...

I helgen som gått deltog Antares förlag på ScifiWorld på Stora Mässan i Göteborg. Jag hade själv möjlighet att titta in några timmar under söndagen. Vilken upplevelse! Massor av folk varav många var utklädda till mer eller mindre fantasifulla karaktärer ur Star Wars eller andra filmer eller så bara i egna fantasifulla kreationer. Har brist på foton eftersom mobilbatteriet nästan var uttömt.

Men några bilder har jag i alla fall, varav ett par tagna av Caroline Hurtig, som äger förlaget Antares.
Kan tillägga att vi sålde en hel del böcker trots att det inte var en bokmässa!