torsdag 29 oktober 2015

Sociala medier... en djungel!


Ikväll har jag i efterhand lyssnat på ett strålande webbinarium med författaren och egenutgivaren Kim M Kimselius. Jag fylls av motstridiga känslor efter detta. En viss energikick blev det ju, en lust att spotta upp mig vad gäller bloggen framför allt. Den har jag inte lagt så mycket tid på de senaste månaderna. Inte prioriterat tillräckligt högt kanske.

Samtidigt känner jag mig rätt hopplöst efter här. Sociala medier... Det är ju en djungel! Eller det är som ett marknadstorg fyllt av stånd, försäljare och kunder om vartannat, röster på olika språk, massor av intryck. Vart ska man vända sig? Var ska man börja? Ståndet därborta med färggranna t-tröjor kanske? Eller det där med de vackra och praktiska korgarna?

Slut på liknelserna nu, det har jag förresten skrivit om tidigare i höst... Kim hade många bra synpunkter. Ska nämna en del. Men blir det inte korrekt återgivet är det inte Kims fel!

En egen hemsida måste man absolut ha, det verkade vara det viktigaste av allt. Och där ska finnas vissa givna flikar och länkar. Till exempel fakta om en själv, bra foton, kontaktuppgifter, länkar till Facebook mm, köpfunktion, självklart information om ens böcker ...

Blogg är också lite av en nödvändighet. Där ska man tänka på att namnet man sätter på bloggen kommer finnas kvar "i evighet". (Kanske det inte var så smart att jag valde Porten, som bara är titeln på min första bok. Å andra sidan återkommer denna Port och andra i alla mina böcker). På bloggen ska man berätta om sitt skrivande och om sin (nästa) bok redan från det man skrivit första meningen!

Facebook: Kim tycker man kan ha en Facebooksida per bok. Det har inte jag. Bara en personlig (Astrid Wiking Ahlberg) och en som författare (Astrid Ahlberg-författare). Sedan har ju förlaget en FB-sida också. Man kan gärna gå med i flera FB-grupper med likasinnade och skriva flitigt. Men utan att göra reklam för sina böcker...

Twitter är ju ett medium där man ska uttrycka sig kortfattat. Jag har ett konto där, eller vad det heter. Min dotter har fixat så att det syns på Twitter när jag skriver ett nytt blogginlägg här. Men själv går jag aldrig in där! Känns som nattsvag is att ens försöka.

Instagram... Det är ju bilder, eller hur? Som man bara kan lägga upp/gå in på via mobilen. Inget jag testat, eller alls behärskar. Man ska väl ha en app då förstås ...

Pinterest, Goodreads, Google+, Linkedin ... Helt okänd mark för mig.

Andra bokbloggare däremot har jag bättre koll på. Flera av dem har skrivit recensioner om mina böcker. Till exempel Kim Kimselius, Eva Ullerud, Fantasygrottan, Yohanna ...

Detta var väl det mesta av alla alternativ som Kim tog upp. Själv lägger hon ett par-tre timmar varje dag på att "socialisera sig", om jag uppfattade det rätt. Jag lägger kanske max 30 min.

söndag 18 oktober 2015

Kvinnan med silverhåret

Fin rubrik, eller hur? Men vad associerar man till? En glad pensionär som vägrar färga håret utan låter det bli grått i naturlig takt? Hade passat bra på mig själv...
Men nejdå, detta är titeln på min tredje bok där manuset äntligen är färdigknådat och håller på att jäsa för att imorgon stoppas in i tryckeriets bakugn.

Om man inte varit med om det själv anar man nog inte hur mycket jobb det återstår efter att man har skrivit SLUT på sista sidan i manuset. Om man nu skriver ner det, eller kanske bara tänker det.

Manuset ska förstås redigeras. Flera gånger. Helst av andra, kanske proffs om man har råd eller känner sig osäker. Själv sparar jag in pengar och gör detta själv med hjälp av en handfull testläsare. Tycker jag är tillräckligt säker på språket och vill mest ha hjälp med att hitta slarvfel och otydliga formuleringar.
Mina testläsare har sina olika käpphästar. En ägnar sig helt åt handlingen. Talar om när jag är otydlig, övertydlig eller när någon karaktär blir skev. En annan hittar alla felstavningar. En tredje kanske anmärker på miljöbeskrivningar som inte stämmer tidsmässigt.
En hjälp man inte bör avstå från är words egen stavningskontroll. Där lägger jag ohämmat in alla mina påhittade egennamn i ordlistan.

Kanske ska det läggas till en personlista på slutet. Det har jag från och med min andra bok i serien om Ön. Lite knepigt att göra en sådan utan att avslöja för mycket. Och ska den vara i viktighetsordning, i alfabetisk följd eller efter när personerna nämns i texten?
Jag har valt att följa alfabetet, enklast både att skriva och att hitta i.

I fantasyböcker finns det ofta kartor. Det har jag inga. Ligger lite över min kompetens känner jag. Så jag förlitar mig på läsarnas fantasi och på mina egna beskrivningar.

Eftersom detta är tredje delen i min serie, har jag lagt till en Detta har hänt - sammanfattning före Prologen. Min första tanke var att man skulle kunna läsa denna del fristående, men jag tror inte jag ska rekommendera det. Men det kan vara bra att fräscha upp minnet hos läsarna eftersom det ju gått ett år sedan andra delen kom ut.

Det kan vara roligt med lite pynt i boken. Somliga lägger in krusiduller mellan styckena. Fint tycker jag men eftersom mina böcker tenderar att bli tjocka, vill jag inte lägga plats på sådant. Men anfanger har jag lärt mig använda av min förlagskollega Caroline Hurtig. Det är ju när första bokstaven i varje kapitel får lite större plats, i mina böcker blir höjden som två rader.

Sidorna före Första kapitlet ska se ut på ett visst sätt. Bland annat ska det finnas en liten hörna där man samlar info om förlag, tryckår, vem som gjort omslag, ISBN-nummer etc. Försättsblad tror jag man kallar det.
Är det inte den första boken är det ju lämpligt att nämna tidigare utgivna böcker.

Boken ska pagineras, alltså förses med sidnummer. Enkelt kan tyckas, ändå överlåter jag det med varm hand till min dotter Caroline, som ytterst ansvarar för sättning och omslag. Inte alla sidor ska ju nämligen ha synlig numrering. Första synliga siffran kanske blir 7 där första kapitlet, eller prologen börjar.

Man skriver lämpligen i någon form av formatmall som man valt själv. Min dotter har gjort en egen åt mig, där rubriker av olika slag (kapitel, del, underrubrik och titel) har egen teckenstorlek och teckensnitt jämfört med brödtexten (normal). Man kan då enkelt ändra alla kapitelrubriker till exempel, på en gång.

Men sidstorleken kanske måste ändras från A4 till tryckstorlek, i mitt fall A5. Marginalerna måste ställas in rätt, både i sidorna (där innermarginalen ska vara lite bredare än den yttre) samt upptill och nedtill. Radavstånd är en annan viktig detalj. I mitt fall medförde en ändring där att manuset magrade av kraftigt, från 750 till 560 sidor!

När allt detta är klart blir det en sista redigeringskontroll. Eller flera! Då är det bäst att spara ner word-dokumentet som pdf-fil och välja sidvisning med 2 sidor i taget. Då ser man vilket som blir vänster- respektive högersidor. Kan ha betydelse till exempel för delrubriker. Jag har 3 delar i min tredje bok. Den rubriken hamnar alltid på en högersida med en blank sida bakom. Snyggast tycker jag. Det är även som pdf jag sedan lägger upp manuset på tryckeriets webbplats.

Nu man man ju tycka att allt är färdigredigerat redan. Men icke! Denna sista koll visar missar och osnygga partier som man inte vill ha. Själv hittade jag följande:

  • Anfangerna hade av obegriplig anledning ändrats till 3 rader fast det stod 2. Fick ändra i vartenda kapitel.
  • Jag har en ovana att ofta sluta meningar med tre punkter ... Vill markera ovisshet, dröjande replik, avbrutna repliker, fundersamma tankar ... Men dessa tre punkter, som ska ha ett mellanslag före sig såvida inte någon blir avbruten mitt i ett ord, de hamnar ibland på ny rad allra först. Är det dessutom vid styckebyte kan det bli en rad med endast tre punkter på. Och det är ju fult! Kan även vara osnyggt om det är först i en rad före en helt annan mening.
  • Det kan råka uppstå tomma sidor under sättningen till exempel om texten på ett kapitels sista sida täcker hela sidan. Dessa ska förstås bort.
  • Jag har raka marginaler och automatisk avstavning. Word löser det oftast inte med avstavning utan genom att glesa ut orden. Sånt syns väldigt tydligt på skärmen när man ser två hela sidor bredvid varandra.
När allt detta slutligen är klart och man bara inte kan hitta på något mer att putsa på, ja då är det dags att nöja sig. Att våga lämna ifrån sig sitt manus för dess vackra omvandling från puppa till flygfärdigt konstverk! Alltså till tryckning.

När man sedan har den färdiga boken i sin hand så kommer man garanterat förr eller senare upptäcka att det ändå finns någon miss kvar någonstans ... Antagligen flera. Men det får man ta! Ingen är perfekt.
Till sist: 
En blombukett till alla ni som hjälp mig bli klar 
med denna tredje del i serien om Ön. 
Fanfar tack!