måndag 24 augusti 2015

När man som bäst behöver det!

Ibland får man positiva kommentarer när man som minst väntar sig det. Som ikväll, när jag hittar en ny kommentar till min bok Porten på bloggen. En manlig läsare/lyssnare skriver så här på fliken Omdömen:
Hej lyssnat på första delen av Porten. Måste säga det att jag fastnade på en gång och sträck lyssnade. Det blev helt plötsligt kul att cykla på jobbet och man försökte ta omvägar för att få lyssna längre. Fortsätt att skriva :-) 

En stilla glädje sprider sig långsamt inom mig och mungiporna drar sig uppåt. Just vad jag behövde känner jag! Det är sådant här som ger mig en energikick att fortsätta. Sedan kan man ju påstå hur mycket som helst att man skriver för sin egen skull, att man egentligen struntar i om det trycks eller inte. Det är ändå fantastiskt roligt att bli uppskattad!

 Nu fortsätter jag med dubbel energi med att slutredigera trean. Den har nu fått en titel: "Skogsvärlden". Så får det bli. Inte genialt men låter som fantasy. (Eller så möjligen "Skogsfolket" ...) Och min dotter Caroline är på gång med omslaget. Vi har suttit lite fast där eftersom jag hade en rätt klar idé på hur jag ville ha det. Men det visar sig bli för svårt och även för ... trist tror jag. För dova färger. Så nu släpper jag på det och ger Caroline fria händer med ett helt annat förslag som hon själv har gjort. Tror det blir riktigt snyggt!


Någon gång kanske jag skriver en bokserie som får himmelsbilder som tema på omslagen...
Men den nuvarande får hålla sig till skog och träd.

söndag 23 augusti 2015

I nöd och lust

Ibland önskar man att man kunde få vara författaren som skriver boken som är det egna livet. Så mycket enklare än att behöva leva det. Bara redigera bort det alltför hemska och trista. Låta huvudpersonen (jaget) få styrka att klara ut både små problem och stora kriser. Se till att hon utvecklas till en bättre människa. Och så klart fixa ett gott slut. Där alla blir lyckliga, helst även skurkarna.

Men då detta inte är möjligt så får man nöja sig med verklighetsflykt. Och där är det långt effektivare att själv författa än att läsa vad andra skriver, i alla fall för mig.

Verklighetsflykt var den främsta anledningen till att jag själv började skriva fantasyromaner för några år sedan. Behövde få lite andrum från verkligheten där min make blev allt sämre i sin parkinsonsjukdom. För fyra år sedan fick min då bara 57-årige make acceptera rollator, nu har vi en rullstol i garaget, visserligen inte behövt använda den ännu mer än vid ett par tillfällen, men ändå, den är där. Kommer kanske behövas dagligen inom en inte alltför avlägsen framtid. Och det skapar nya frågor. Kan en rullstol vara till nytta och fungera i vårt inte särskilt handikappvänliga hem? Krävs ombyggnader? Måste sovrummet flyttas ner till bottenplanet?
Vi har fått lära oss nya termer och möta nya yrken som biståndshandläggare, arbetsterapeut och hemtjänstsamordnare.  Har fyllt i blanketter och fått alltfler hjälpmedel.
Lyckan över det egna hemmet med de tre älskade och så välkomna barnen har förgyllt livet och äktenskapet i många år. Men nu tycks det vara slut på "lusten" och dags för "nöden".

Att få vända ryggen till denna vardag för ett par timmar för att skapa och leva i sin egen värld är en lyx som väl bara författare kan uppleva. Näst bäst är att få redigera redan skrivet material, återse de gamla vännerna och finputsa deras liv, karaktärer och möjligheter. Om sedan det man skapat blir tryckt, sålt och läst är för min del inte det viktigaste. Utan det som gör skrivandet så givande är detta att ha kontroll över situationen, över livet även om det bara är i fantasin.


Min mamma översatte en bilderbok om lycka när vi var barn. Den handlade om Snobben och Karl. Eller Snoopy och Charlie Brown som de heter på originalspråk. Titeln på boken var "Lycka är en varm valp". Sensmoralen var väl att man får ta vara på de små lyckorna här i livet.
Som till exempel när ogräset i den orensade rabatten är så här vackert!
Självsådda fingerborgsblommor.

fredag 7 augusti 2015

Reinkarnation... om det ändå gick att tro på!

Jag önskar jag kunde tro på reinkarnation. Men det går bara inte.
Inte heller klarar jag av att tro på skyddsänglar.
Eller ens någon Gud...
Kanske det är därför jag är så förtjust i fantasy-litteraturen. Där kan man låtsas tro på nästan vad som helst!

Men tänk det där med många liv. Då skulle de arma stackare vars liv är uselt, för kort, för smärtsamt eller på annat vis orättvist, kunna kompenseras i nästa liv.
Fast för att kunna hoppas på det måste man rimligen också minnas sina gamla liv. Och det vore ju rörigt, jobbigt nog att hålla rätt på ett livs alla minnen...

Om det vore så att man föds på nytt, så tycker jag att det skulle vara en utveckling på något vis, att man skulle bli allt visare och allt godare. Men inte sådär som i hinduismen, att de fattiga har sig själva att skylla för de har varit onda eller misskötsamma i föregående liv. Och att de rika och mäktiga har förtjänat sin lyxiga tillvaro från tidigare leverne.

Om jag fick önska så skulle det bli ett nytt liv åt min make. Han fick diagnosen parkinson redan för 25 år sedan. Grymt...




tisdag 4 augusti 2015

Mat - är det något att skriva om?

Av mina läsare har jag fått en och annan, ofta lite retsam, kommentar över att jag så ofta och gärna tar upp mat och måltider i mina böcker. Kom att tänka på detta när jag förberedde middagen idag. Efter att jag för ett par år sedan gick över till något mellan GI- och LCHF-diet så har jag lärt mig massor om grönsaker och rotfrukter och vidgat mina inköp från denna del av kostcirkeln. Förut var det mest bara morötter, lök, tomater, paprika, sallad och fryst broccoli som hamnade på tallriken. Nu köper jag ofta zucchini, gulbetor, rättika, spetskål, färsk broccoli och annat gott och nyttigt.

Till middagen idag skar jag upp en färsk broccoli. Det är ju långt ifrån bara de små "träden" man kan äta, stammen är också smaklig och ersätter för mig potatis och ris. Men ibland är den väl grov och trådig. Med några enkla snitt kan man skala bort det yttersta och njuta av den mjälla insidan.

När man som jag låter sina karaktärer hamna i en annan värld, så anser jag det vara högintressant att fundera på, och beskriva, vad man sätter fram på bordet när hungern ska stillas. Eller vad man stuvar ner i sadelpåsen eller ryggsäcken när man ska ut på längre turer. Må det sen vara utflykter eller flykt. Något måste man ju ha sig till livs, eller hur?

Därför är det klart alldeles logiskt att jag retar mig på när andra författare snålar med dessa upplysningar. Eller kanske inte retar mig, snarare beklagar det och inte känner mig riktigt nöjd. Jag tror detta delvis beror på att jag äter så mycket godare och variationsrikare mat numera sedan barnen flyttade hemifrån och makaronerna försvann från skafferiet.


Squash kan man odla själv. Och ringblommor - de ska ju gå att äta, men det är ju synd. Alltför vackra att se på, tycker jag, för att ätas upp.