torsdag 25 juni 2015

Författandets olika faser

Under kvällspromenaden denna dag kom jag att tänka på hur mycket som har hänt med mitt skrivande sedan jag började med mitt första manus Porten hösten 2010. Då var min tanke mest bara att skriva för mitt eget nöjes skull. Eller snarare att skriva för att må bättre. Verklighetsflykt mer eller mindre. Makens hälsa försämrades alltmer och det fanns även andra dystra moln på min levnadshimmel.

När jag väl kommit igång var jag fast. Hade aldrig trott att det skulle vara så givande och så spännande!
Men så okunnig jag var om vad som händer sedan, när man har sitt manus och tycker det är klart för tryck. Okunnig och naiv.

Ja, vad gör man? Jag skickade in manuset till tre olika förlag. Inget napp, ja jag fick inte ens svar från två av dem. Troligen för att manuset var så tjockt, föreställde jag mig, ingen av förlagets lektörer ville väl ta i det med tång ens...
Men familjen och mina syskon manade på och så småningom blev det egenutgivning istället.
Vilket jag inte ångrat!

Men även här finns det faser att gå igenom, lärdomar att lära.
Ska man välja ett förlag som tar rejält betalt men som i gengäld sköter en del av det praktiska?
Eller ska man satsa på att lära sig hantverket och fixa allt själv?
Jag har provat bådadera och ingetdera hade varit möjligt utan min kära dotters hjälp och senare råd och tips via föreningen Egenutgivarna. Numera är det min förlagskompis Caroline Hurtig med Antares förlag jag samarbetar med och vi kompletterar varandra perfekt!

När jag hör andra författare berätta vad skrivandet betyder för dem och hur de bär sig åt, så förundras jag över hur olika det kan vara.
Somliga vet precis vad som ska hända och hur det ska sluta från det att de börjar på sidan 1. Gissar att det är nästan nödvändigt för deckarförfattare.
En och annan skriver ihop sina favoritscener allra först och sparar det tråkiga ihoptråcklandet till allra sist.
För mig personligen är det nästan som att läsa en bok någon annan skrivit. Jag har ett hum om personer jag vill ha med och en tanketråd om handlingen - men inte mycket mer än vad som kan stå på i baksidestexten.

Men det viktigaste är ju slutprodukten, den färdiga boken. Hur man tar sig dit är en personlig ensak!


På fotot ovan står skogen i brand ser det ut som på Portens framsida - en effekt av belysningen. Jag har bara detta foto som jag smusslat mig till. Lite genant ju att fota sin egen bok på biblioteket... Men fick ju passa på när den för en gångs skull fanns inne, för det mesta är båda exen utlånade!

tisdag 23 juni 2015

Kärlek - vilket slitet ord!

Om man tänker sig ett bokmanus som en maträtt... Det kan väl vara en bra bild? Om det sen är en liknelse eller en metafor, det kan vara detsamma.
I alla fall, en maträtt består ju av olika ingredienser. Ofta kan man gissa redan i förväg om det är något man kommer gilla, om det passar ens smak, bara på att läsa ingredienserna.

Står det ansjovis - ja då slänger jag genast receptet i papperskorgen.

Står det zombies på baksidan av en bok - ja då blir det ingen affär/inget lån av för mig (ja, jag vet, Caroline Hurtig, vi har inte samma smak där!)

Troligen går man på detta sätt miste om en och annan oförglömlig upplevelse.

Men detta är ingen matblogg så jag skippar jämförelsen hädanefter...

Jag gillar vissa ingredienser i en bok, däribland romantik, alltså typ attraktion, förälskelse, kärlek... För jag är i grunden en mycket romantisk person, det draget får man nog behålla livet ut (hoppas jag). Har ju hört om smått senildementa åldringar som... äsch strunt i den aspekten, så gammal är jag inte än och inte heller mina läsare.

Alltså vill jag klart ha med en rejäl portion kärlek i mina böcker. Men det är inte alltid så lätt att skriva så det fängslar och inte blir förutsägbart eller långtråkigt. Det ska finnas en laddning med i bilden, gärna en konflikt. Behöver inte vara "hat-kärlek", men gärna lite omöjligt.

Jag har lite tankar om KÄRLEKEN som kan vara såväl makt som hjälplöshet:

MAKT har den som får ta emot en annan persons kärlek. Makt inte bara att såra och att göra slut. Lika ont kan det göra med tystnad.
Att man inte hör av sig.
Att låta givaren leva i ovisshet om vad som gäller.

HJÄLPLÖS är den som ger bort sin kärlek. Givaren kan bara hoppas att mottagaren handskas varsamt med den gåva hen fått. Det är ju en urgammal bild/metafor med kärleken som ett hjärta. En annan jämförelse/liknelse skulle vara att kärleken är som en nykläckt  fågelunge, som mottagaren kan hålla varsamt och ömsint i sina båda händer med full uppmärksamhet på att skydda det lilla livet. Eller så kan hen överge ungen, lämna den åt sitt öde för att tyna bort och dö...
En fågelunge, hjälplös och ömtålig men också hungrig med kapacitet att växa sig stor och stark med rätt skötsel.

Någonstans mellan makten och hjälplösheten ligger såklart den bästa varianten, en balans mellan de två inblandade.
Men när man ska skriva om kärlek så är nog balans inte det mest spännande...
Osäkerhet, stolthet, aningslöshet, bitterhet och förstås svartsjuka, ja det finns massor av känslor som man kan blanda ner i smeten... Ja nu är jag inne på matrecept-tänket igen! (Kanske dags för en kvällsmacka...)

Har förresten hittat på ett eget ordspråk! Eller liknelse. Eller vad det nu bäst kan kallas.
(Ordspråk och ordstäv ska jag nog skriva om i ett kommande inlägg, tror jag.)

Men här kommer mitt ordspråk:

Kärleksord är som isbitar. Ju hetare mottagare desto snabbare smälter de bort.


lördag 6 juni 2015

Metaforer, idiom och sånt

Som författare vill man förstås ha ett språk som inte bara fungerar utan ger en extra nyans till handlingen, Som gör texten roligare att läsa, mer färgrik. Man kallar det ibland för bildspråk.
Läser man handböcker om skrivande stöter man förr eller senare på vissa svårgripbara termer vars betydelse lätt halkar en ur händerna som en blöt tvål...
Jag ska försöka reda ut några av dessa begrepp. Får se hur väl jag lyckas.

Ta till exempel ordet metafor.
Vad är det för något?

En liknelse vet de flesta vad det är. (Tänker inte ta upp Bibelns liknelser här, de man fick lära sig i söndagsskolan.) Man liknar något eller någon vid något. Man kan förklara det som ett bildlikt uttryck med jämförelseord utsatta, till exempel: "som", "liksom" eller "såsom". Evert Taubes versrad "min älskling, du är som en ros" innehåller en (numera) inte särskilt originell liknelse.

En metafor skiljer sig från liknelsen i att bara bestå av en bild och det bilden betecknar. Till skillnad från liknelsen innehåller metaforen ingen jämförelse.
Ordet metafor kommer från grekiskan och betyder överföring. Aristoteles förklarade det som ett ting som betecknas med ett ord som egentligen betyder något helt annat. 
Man överför det man egentligen menar till ett annat ord som är mer talande och oftast omöjligt. 

En metafor är oftast, men inte alltid, indelad i två delar: en sakdel och en bilddel. Sakdelen brukar vara väldigt konkret medan bilddelen är mer abstrakt, målande. 
Exempel: Min bror är en klippa
Där du är som en ros är en liknelse, skulle det heta du är en ros som metafor. 
Att tala om virus inom datorvärlden eller bubblor inom ekonomin är också metaforer.

En mindre vanlig term är idiomet. Det är en form av kliché, eller klyscha som man säger mer till vardags. 
Svenska akademins ordlista (Saol) förklarar idom som "ogenomskinligt fast uttryck". (Vad sjutton betyder det??) 
På länken idiom.nu står det att med idiom menas "ord som tillsammans får en annan betydelse än när de står ensamma". Det illustrerar man med en målning av Pieter Bruegel från 1559 (ingen upphovsrätt), som skildrar ett antal idiom som till exempel att köra huvudet i väggen och kasta pärlor till svin
Andra exempel jag hittat på nätet är ana ugglor i mossen och det ligger en hund begraven. 
Det är alltså ett uttryck, mer än ett enda ord.


Klyscha brukar förklaras som "en sliten fras". Saol: intetsägande fras, nött slagord. Kan också röra sig om enstaka ord. De kan bli floskler om de är överdrivna.

Liknelser, metaforer, klyschor och idiom har väl alla sin plats i vårt skrivande. De kan göra språket blommigare, mer bildfullt, skapa associationer och stämningar. 
Fast det gäller att använda dem med viss eftertanke. Någonstans har jag läst att klichéer är som dålig andedräkt. 
Och även metaforer bör väljas med viss urskiljning, är de alltför vanliga har de kanske inte önskad effekt. Är de hemmagjorda finns det å andra sidan en risk att de väcker mer löje än beundran. 

Nå, vad säger ni nu om mitt eget uttryck i början, att betydelsen av dessa termer lätt halkar en ur händerna som en hal tvål? Vilken term passar för den meningen?

måndag 1 juni 2015

Söner av Heimdall av Helena Andersson

Denna bok har jag medvetet dröjt med att läsa. Blev inte riktigt lockad av baksidestexten. En blandning av fantasy och isländska sagor där det förra begränsas av det senare, verkade det som.
Hmm njae...
Men eftersom min förlagskompis Caroline Hurtig tycker den är så läsvärd, så fick jag väl ändå försöka ta mig igenom den, bestämde jag till slut. Gjorde slag i saken och beställde den från Undrentide, ett förlag som jag tidigare bara haft positiva erfarenheter av.

Lite fakta allra först:

Titel: Söner av Heimdall
Författare: Helena Andersson
Förlag: Undrentide
Tryckår: 2014
Antal sidor: 311
Kan köpas från Undrentide förlag, Bokus och Adlibris bland annat.
Billigast från förlaget i dagsläget.

Lånar ur baksidestexten lite övergripande: Vikingatiden ligger tung över Norden och de gamla gudarna lever. Över slagfältet beger sig Rig för att söka upp tre tvillingpar och lära dem om hövdingar, bönder och trälar. Valkyriorna hetsar sina hästar efter den som brutit sin krigared, medan nornorna spinner sina ödestrådar kring ett nyfött barn på Island.

Handlingen. Början av boken kan kanske vara lite avskräckande men tar man sig bara vidare till sidan 12 så hamnar man i en handling så fängslande att det är svårt att lägga boken ifrån sig.Samma gäller språket. det tar lite tid att vänja sig, men sedan man väl gjort det så är man fast!
Men tillbaka till handlingen. Det börjar på Islands hedar där man färdas på islandshästar, kämpar mot farsoter och utmanar varandra. Magiska väsen och asagudar anas i skuggorna. Tidigt väver Helena Andersson ett triangeldrama, där det inte är självklart vem som ska vinna den fagra Allvitters håg, ska det bli Ragnar eller hans kusin Herjan? Med vikingaskepp tar man sig över till fastlandet där det kommer utkämpas ett slag utanför Uppsala. Blod, sjukdom och död, dimma och stormar, svärd och knivar, hästar och långhus, kärleksfröjd såväl som svek. Och så det där med gudar, nornor, völvor och valkyrior, vilka dock inte får mer plats än att man kan smälta det. Det finns till och med en drake med i handlingen...

Karaktärerna. Ja vad ska jag säga om dem? Intressanta, väldigt olika, trovärdiga, flerdimensionella ... Skicklig beskrivning av när Ragnar... hoppsan, höll på att avslöja för mycket, tänker på sid 151-152. Smärtsamt men psykologiskt intressant. Ragnar är mer komplicerad än man först kan tro.

Miljöskildringarna är utmärkta. Jag brukar likna dessa vid en julgran - man vill varken ha en avbarrad gran utan pynt eller en som är så översållad med grannlåt att  själva granen inte kan mer än anas. Här lyckas Helena bra tycker jag, precis lagom.

Språket är mer än det vanliga, mer än nödvändigt. Dialogerna har en nyans av ett gammaldags uttryckssätt som passar så väl in i handlingen att jag fylls av beundran. Sammantaget förstår man att Helena Andersson verkligen arbetat med sitt manus, lagt mycket tid på bakgrundsforskning och läsande av dåtida skrifter. Redigeringen är utan anmärkning, hittar inga fel.

Omslaget. Här är jag för första gången inte imponerad. Jag stör mig på siluetten av mannen (för det är nog en man att döma av den kraftiga näsprofilen). Det hängande håret som är så iögonfallande... I dubbel bemärkelse! Och framför allt att den i och för sig snygga rutan med boktiteln döljer vad han ser ner på, vad han har i händerna. Man anar bara lite av hans kläder. Hade velat se mer av mannen, placerad längre bort, kanske stående på en kulle i helkroppsprofil mot himlen. Och baksidestexten är svårläst på grund av den stengrå bakgrundsfärgen.

Men mitt totala intryck är mycket positivt och jag kan inte annat än starkt rekommendera denna bok till såväl fantasyläsare som historieälskare! Spänning, kärlek, dramatik blandat i lagom proportioner... Och förgyllt med lite lagom magi och övernaturlighet.

Det bästa till sist: detta är bara första delen i en serie...