onsdag 29 april 2015

Tjurnatten - en bok av Caroline Hurtig

Caroline Hurtig har tidigare gett ut del 1 och 2 i serien om Själarnas öden. Nu under våren 2015 kom Tjurnatten.
Detta är en extra del, en fristående bok som ändå har anknytning till de andra.

Lite kort om handlingen:
Det finns två huvudpersoner i denna bok, Vala och Linder. De träffas under en alldeles speciell natt, kallad just Tjurnatten, ett möte som kommer att förvandla bägge deras liv. Syftet med denna natt avslöjar jag inte här, det får läsaren upptäcka själv. Under de traumatiska händelser som följer väcks krafter till liv inom Vala, och hennes liv förvandlas till en hård kamp mot ödet och den väg hon omedvetet dömt sin själ till att vandra.
Linder å sin sida hade aldrig räknat med att Tjurnatten skulle komma att påverka hans liv så i grunden. Vala blir ljuset i hans liv som han kämpar hårt för att inte förlora.

Detta är en kärlekshistoria som griper tag i läsaren. Vala och Linder älskar varandra men allt och nästan alla går emot dem. Det verkar helt hopplöst för dem. Till slut försöker Vala fly från sin älskade för att skydda honom och andra i hennes liv som står henne nära. Men Linder följer efter ...

Miljön i boken är vagt medeltida. Inga maskiner och moderniteter. Man färdas till fots eller på hästryggen eller med båt. Så småningom förstår man att detta inte utspelar sig i vår egen värld, utan i en annan dimension, med egna regler och livsvillkor. Här saknas det myller av andra sorters varelser som man får möta i Carolines två tidigare böcker. Men fantasy-stilen finns där ändå, inte minst i slutet. Här avslöjas den direkta kopplingen till de andra delarna i serien och man får förklaringen till vart själarna tar vägen efter döden.

Karaktärerna i boken är utmärkt skildrade och man blir starkt engagerad i deras öden, det gäller inte bara Vala och Linder utan även en del bifigurer. Huvudpersonernas handlingar kan göra en smått vansinnig, man vill säga att näe, gör inte så ...! och: varför gör du sådär nu när ...? Men hade de handlat förnuftigt och logiskt hade det inte blivit mycket till bok förstås.

Det snygga omslaget bryter i stilen med de andra, vilket kan passa bra då detta ju faktiskt är en fristående bok. Jag skulle nog ändå rekommendera läsaren att först läsa Ödesgudinnans val och Månfolkets land för att få en bakgrund till händelserna i slutet av Tjurnatten.

Betyg? Ja som jag tidigare skrivit så undviker jag att sätta betyg, det är för trubbigt. Men jag är själv mycket förtjust i Carolines stil, hennes karaktärer och utformningen av hennes världar, eller kanske man ska kalla dem dimensioner. Tjurnatten skulle jag verkligen inte vilja vara utan och ser nu fram emot utgivningen av del tre i serien om Själarnas öden. Som alltså egentligen blir nummer fyra ...

Böckerna kan köpas direkt från författaren via hennes hemsida eller också från nätbokhandeln, till exempel på Bokus och Adlibris. Titta även gärna in på förlaget Antares Facebooksida.

söndag 12 april 2015

Det krävs tusen vackra ord

Man kan ju tro att jag plötsligt satt igång att läsa böcker i hisnande tempo. Att döma av de täta recensionerna, alltså. Men så är det inte. Har istället haft flera på gång. Denna bok tog min make över när jag just börjat så jag lät honom bli klar först.


Det krävs tusen vackra ord fick jag tips om från Kim Kimselius blogg. Ska se om jag kan leta upp det inlägget ... Jo här är det! Kim gav boken 5 stjärnor av 5 möjliga, men ville egentligen ha gett den 10 ... Till detta kommer ett fantastiskt omslag. (Lägg särskilt märke till det gula lövet på den regnvåta rutan, det återkommer långt in i boken). Så inte konstigt att jag blev intresserad.

Författare: Rose Marie Bouw
Förlag: Ordberoende förlag
Antal sidor: 270
Tryckår: 2014
Kan köpas på bland annat Bokus och Adlibris.
Detta är författarens andra bok, den första heter Konsekvenser av att dö. 
(Den vill jag också läsa, tror jag. Även om ämnet är tungt: den beskriver psykosens fasor, står det på Bokus bokbeskrivning). 

Handlingen enligt baksidestexten:
Den morgon Ulrika ställer sig på vågen och ser 143 kilo har en gräns passerats och förlamningen bryts. Hon betraktar sina tre små pojkar som leker på vardagsrumsmattan. Ulrika tar handväskan, går ut genom dörren och lämnar sitt liv bakom sig...
Här lämnar jag boktexten för att berätta i korthet med egna ord. Ulrika tar in på ett pensionat i avsikt att bo där medan hon funderar ut hur hon ska ta sitt eget, misslyckade liv utan att kroppen hittas. För det är en outhärdlig tanke att hennes förhatliga, enorma kropp ska tas om hand, kanske den inte ens ryms i en normal kista.
Men ...
Naturligtvis kommer hon inte så långt, det vill ju ingen läsa om. Istället möter hon Molly, en sjuåring som trots att hon förlorat sin mamma i cancer lyckas skicka in en solstråle i Ulrikas miserabla tillvaro. Hennes pappa är konstnär. Kanske är det därför han förmår se den inre Ulrika, se vem hon egentligen är. Far och dotter blir räddningen för Ulrika.

Boken beskriver mycket trovärdigt vilket helvete det är att mobbas redan som barn för sin övervikt och hur det kan kännas som en tröst att äta trots att kroppsvikten stadigt ökar. Det är gott om rent fysiska detaljer, som hur de svällande låren skaver mot varandra så det blir brännblåsor, hur Ulrika inte kan sova liggande ner på grund av att lungorna trycks ihop av bukfettet, hur mödosamt det är för henne att ens ta sig fram, rädslan att ramla eller att sätta sig på stolar som kan braka sönder under henne. Hon bokstavligt hatar sig själv, vill befria sina anhöriga från en sådan nästan outhärdligt avsmaklig och äcklig person, vill själv bli av med sig.
Man kan väl inte älska någon som hatar sig själv?

Man får många funderingar i huvudet när man läser boken. Flera gånger tårar i ögonen och värk i halsen. Trots att det kan tyckas oförlåtligt att överge sina egna barn, små och oskyldiga som de är, så förstår man henne. Ulrikas tankar och handlingar, reaktioner och upplevelser beskrivs så träffsäkert och fängslande att jag önskar boken en stor läsekrets. Tack och lov slutar den inte i mörker och elände, utan befriande ljust, men det krävs ett par års hopp i tiden.

Nu hoppar jag till själva texten. Rose Marie har valt att skriva i nutid (presens). Jag har tidigare tagit upp olika tempus i bloggen. Tycker själv att detta med att skriva i nutid får handlingen att komma närmare läsaren, som att se i kikare på rätt håll. Medan dåtid (imperfekt) ger distans, som att vända kikaren fel. Ändå skriver jag själv och de flesta i dåtid. Varför?
Tror själv att det beror på vilken sorts bok man vill skriva. Har man ett budskap eller skriver man som ren underhållning?
Att texten berör så beror också på att den skrivs i första person, jag-form.  Som i en personlig dagbok.

En annan detalj jag fastnat för är meningsuppbyggnaden. Författaren blandar korta och långa meningar, ibland är det bara ett enda ord. Hon byter ofta rad. Effektfullt! Tar ett exempel där Ulrika tröstat den mörkrädda Molly så hon har somnat:
Lockigt rött hår kittlar min hals. Varm tung kropp. Djupa andetag som sveper över min kind. Hon sover lugnt. Fridfullt.
Jag håller mig vaken, håller monstren under sängen borta.
Hon har stjärnor i taket.
Jag tänker på mina tre små pojkar.
Jag hoppas att de slipper monstren inatt.
I detta utdrag kan man se en annan detalj, som rör kommateringen. Enligt gängse skrivregler (se tex Svenska skrivregler från Språkrådet eller Skiljeteckensboken) ska man vid upprepade adjektiv sätta komma. En minnesregel är att det ska vara komma om man lika gärna hade kunnat skriva "och". Lockigt rött hår skulle egentligen skrivas Lockigt, rött hår. Undantag är när det första adjektivet står som bestämning till det som följer, som i mina tre små pojkar. 
Det är sällan man kan missförstå i dessa fall, även om komma saknas. Och det blir allt vanligare, tycker jag, att man ser denna komma-brist.
(Men det finns tillfällen där läsaren inte kan avgöra riktigt vad författaren avser. Exempel ur Skiljeteckensboken är en mening författaren hittat på baksidan av ett flingpaket, gäller antagligen en tävling: 4 överraskande skojiga priser. Är priserna överraskande skojiga eller är de överraskande och skojiga?)

Dags att avsluta! Och det blir förstås med rekommendationen att snarast köpa eller låna boken.
Alltså LÄS DEN!

torsdag 9 april 2015

Stjärnklart - en bok av Lars Wilderäng

Lars Wilderäng är en ny författare för mig, men jag ser att han har skrivit fler böcker, även om just denna bok är nummer ett i en serie.

Först lite fakta:

Titel: Stjärnklart
Författare: Lars Wilderäng
Tryckår: 2014
Förlag: Massolit förlag
Kan köpas på tex Bokus och Adlibris för ca 200kr.

På dessa nätbokhandlar kan man läsa massor av recensioner och hitta länkar till många andra bloggar, så jag tappar nästan lusten att skriva själv... Men, men. Har jag nu börjat så får jag väl fortsätta.

Författaren är även bloggare, ja faktiskt väldigt mycket sådan - man kan på pärmen läsa att han driver Cornucopia?, "Sveriges största oberoende blogg inom finans, elektronik, miljö och samhälle". Jag får erkänna att jag blir rätt matt när jag kollar hans milt sagt något överlastade blogg. Ingen jag tänker börja följa. Tidigare utgivet är två "säkerhetspolitiska thrillers". Inte något för mig, misstänker jag. Men Stjärnklart har en annan stil, inte så teknisk och militärt inspirerad, läste jag någonstans.


Handlingen i Stjärnklart  beskriver den tekniska civilisationens sammanbrott. Kort sagt: all elektronik slutar fungera, inte så där pang-bom utan lite i taget. Wilderäng har hittat ett bra citat av T.S.Eliot att inleda boken med:
Det är så här världen slutar, inte med en knall utan med ett gnyende.
Författaren hoppar ner i vardags-Sverige lite här och där, beskriver hur de första elektroniska felen drabbar enskilda personer och hur de återkommande strömavbrotten blir allt vanligare. I början av boken får vi för varje kapitel möta nya personer utan inbördes relationer, vilket gör att det blir en hel del personer att hålla reda på. Jag rekommenderar att man läser boken rätt snabbt för att inte tappa greppet om vem som är vem ...

Hur skulle vi reagera om tekniken bara försvann och vi fick klara oss med medeltida metoder? Väldigt olika, beskriver Wilderäng. En och annan pessimist har förberett sig på olika tänkbara katastrofer och hamstrat stora mängder livsmedel och nyttiga prylar. Andra är helt oförberedda och blir totalt hjälplösa. Som i alla kriser finns det individer som drar nytta av situationen och griper efter makten utan hänsyn till andras lidande. Egoismen styr även om det också finns exempel på hjälpsamhet och offervilja.

Detta är en obehaglig bok. Spännande, javisst, men otäckt realistisk. Utom sättet som elektroniken förstörs på, vilket jag inte tänker avslöja mer om här. Det är bokens svagaste sida anser jag, utan att vara tekniskt insatt, men jag har min veterinärutbildning som protesterar. Det är kanske orättvist, för jag kan acceptera mycket när det gäller fantasy. Men på något vis anser jag att science fiction och dystopier ska vara trovärdiga. Gäller också postapokalyptisk science fiction, vilket kanske är den genre som passar bäst in i detta fall (fast termen är ny för mig).

Omslaget gillar jag. Det är ju dramatiskt med den lilla familjen framför en stad i våldsam brand. Den svarta bakgrunden fortsätter på baksidan där en man med packning på ryggen och gevär över axel vandrar fram på en grusväg i månsken.

Det tog ett slag innan jag förstod vad titeln syftar på. Jag kan väl avslöja att när elen försvinner och alla lampor slocknar så ser man stjärnhimlen så mycket bättre - det vet ju vi som bor på landet!

Boken slutar med ett helt annat Sverige än där handlingen börjar. Vem eller vad som startat det hela får man inte veta i denna del, men sista sidan ger en liten ledtråd och gör att i alla fall jag kommer hålla utkik efter fortsättningen - detta ska bli en trilogi.

Jag brukar inte betygsätta böcker jag läst, utan istället rekommendera dem mer eller mindre varmt. Oftast varmt eftersom jag inte recenserar böcker jag inte gillar. Denna bok kan jag rekommendera om du vill ha spänning och inte är rädd för strömavbrott ... Däremot är det ingen bok jag känner värme för, ingen jag blir glad av eller  känner stor förundran eller beundran inför. Underhållning bara, men det är inte fy skam!

måndag 6 april 2015

Humörhöjaren På minuten

När dysterhetens grå molnmassor täcker himlavalvet över humörets växlande landskap och livsglädjens glittrande solstrålar inte förmår tränga igenom, då gäller det att ha en metod för att skingra molnen. Ibland kan det räcka med en skogspromenad med antingen fågelsång eller musik i öronen. Men det är lite lurigt eftersom vissa låtar påverkar humöret i fel riktning. Man kan bli melankolisk, ja rent av riktigt nere av somlig musik.

Så vad gör man då? Jo man tar fram medicinlådan (mobilen), letar fram rätt pillerburk (SR Play) och skakar fram tabletten som heter På minuten. Det är en jätteask som rymmer hundratals doser! Ett riktigt flabb-program, det erkänner jag, men de medverkande är så otroligt skickliga efter år av träning och bjuder verkligen på sig själva. Programledare är Ingvar Ström (som även leder Spanarna, som jag börjat ledsna på). Domare är Helge Skoog. I panelen sitter Pia Johansson, Hans Rosenfeldt, My Holmsten och David Batra.

Programidén är rätt enkel och har varit densamma i många, många år. Så som jag nu uttryckte mig är till exempel förbjudet i programmet, alltså att upprepa sig. Deltagaren får i tur och ordning ett ämne som de sedan ska berätta en historia om under 1 minut, utan att upprepa sig, staka sig, tveka med flera regler att följa. Minsta fel så avbryts de av någon av de andra.

Varför är detta så roligt kan man fråga sig? Tja. Till en del är det förstås de tokiga ämnena. Exempelvis "Varför polismyndigheten i Kalmar ångrade att man ersatte polishundarna med katter". Eller "Då stod det klart att makarna Corleone måste uteslutas ur vår grupp för grannsamverkan." Sen är det nog det höga tempot och deltagarnas goda humör som man dras med av. Det funkar för mig i alla fall. Jag kan skratta högt där jag vandrar fram i skogen och känner mig faktiskt lite gladare när avsnittet är slut. Min favorit: Hans Rosenfeldt.

 En annan pålitlig humörhöjare är gula blommor. Hittade en för mig helt okänd växt på ICA som jag inte kunde motstå. Får se hur länge den överlever i min omvårdnad...