tisdag 31 mars 2015

MTM - vad är det?

För ett par veckor sedan hade jag ingen aning om att det finns något som heter Myndigheten för tillgängliga medier. Men nu vet jag! Letar man rätt på deras hemsidan, kan man läsa följande:
Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, tillhör Kulturdepartementet. Vårt uppdrag är att vara ett nationellt kunskapscentrum för tillgängliga medier och arbeta för att alla ska ha tillgång till litteratur och samhällsinformation utifrån vars och ens förutsättningar, oavsett läsförmåga eller funktionsnedsättning.
Fortsätter man att läsa på MTMs hemsida, får man veta mer:
Vår verksamhet består bland annat av produktion och distribution av talböcker och punktskriftsböcker samt lättläst litteratur. MTM är de svenska bibliotekens lånecentral där det digitala biblioteket legimus.se är navet i verksamheten. 
Varför tar jag upp detta? Jo, det är nämligen så att - hör och häpna - mina två utgivna pappersböcker Porten och Delad identitet numera är inlästa! Någon som själv är synskadad eller har en anhörig/assistent till hjälp, har begärt att få tillgång till just dessa böcker som talböcker.


När jag fick redan på detta kändes det faktiskt ännu större än att mina böcker nu finns i dubbel uppsättning på stadsbiblioteket i Växjö. Där de förresten verkar vara utlånade för jämnan. Jag brukar titta efter dem varje gång jag är på biblioteket. Sist jag var där tog jag mod till mig och frågade en bibliotekarie om de kanske var inlämnade på inplastning eller något sånt. Men nehejdå, de var utlånade!

Men tillbaka till talböckerna. Om man går in på Legimus.se kan man lyssna på ett smakprov på någon av böckerna, bäst gillar jag Portens uppläsare, som är en kvinna med det ovanliga namnet Lo Tamborini. Tyvärr är det bara synskadade eller andra med något läshinder, som kan få tillgång till talböckerna via sitt bibliotek. Och så jag som författare förstås.

Det är inte bara mina två som blivit talböcker. Min förlagskamrat Caroline Hurtigs två första böcker Ödesgudinnans val och Månfolkets land har också blivit inlästa. Så småningom kommer förresten min recension på hennes tredje, helt färska bok Tjurnatten. Fängslande och mycket läsvärd kan jag säga redan nu, särskilt för de som läst hennes andra böcker då man i Tjurnatten får veta bakgrunden till hur Saga blev skyddsängel.

Avslutar med ett exempel på hur katter hela tiden testar nya liggplatser, i alla fall våra! Detta ser både hårt och trångt ut och Poca vänder dessutom ryggen mot den intressanta gårdsplanen. Men han är en tuff katt som inte drar sig för utmaningar, det syns på högerörat som numera inte är spetsigt längre. Han har troligen varit i slagsmål, trots att han är kastrerad. På bilden ser man även min Egenutgivarpärm. Kan därför passa på att berätta att jag inte längre ingår i styrelsen för denna intresseförening. Så nu får jag mer tid över för skrivande!



söndag 8 mars 2015

Oss människor emellan

Ibland kan jag avundas djuren och deras inbördes kommunikation. En viftande svans, bakåtstrukna öron, blottade tänder, ja de har ju sina sätt att "prata". Och de är ärliga, de förställer sig inte. Har inte dolda agendor. Sällan eller aldrig missförstånd. Uppstår feltolkningar så beror det på oss människor som kuperat svansar och avlat fram utseenden som skymmer minspel och rörelser.
De tror inte det sämsta om varandra, inte det bästa heller kanske, i stället läser de av läten och kroppsspråk utan att behöva fundera på sant och osant. De vet, de behöver inte gissa.

Vi människor är inte alls lika ärliga. Och därför finns det goda tillfällen att missförstå, att misstolka, att misstro varandra. Det är sorgligt att se hur det ibland låser sig mellan personer man vill kalla sina vänner. Av den ene kan man få sig till livs en version som går stick i stäv med den andres. På ingendera sidan finns vilja att försöka förstå och eventuellt ändra uppfattning. Man kan helt enkelt inte ha fel, för det är det ju den andre som har. Man blir sårad, förorättad, känner sig kanske förödmjukad, man vill ge igen. Vill inte lyssna eller fundera djupare på motiv och bakomliggande känslor.

Detta är intressant att studera i litteraturens värld, att skriva om själv i sina påhittade historier. Men bara sorgligt och frustrerande att se och uppleva i verkligheten.

Så glad man blir då istället av att läsa ett inlägg som detta, på Kim Kimselius blogg!
Det finns så mycket kärlek på nätet, skriver hon. Hon har fått så många deltagande, kärleksfulla kommentarer över sin sjuka hund.

Djuren är det bästa hos oss människor, så är det bara! De lockar fram våra goda sidor, mot dem är vi ärliga och välmenande, kärleksfulla och trofasta.
Klart det finns undantag, vanskötsel och djurplågeri, men då rör det sig om sjuka människor, fysiskt och/eller mentalt.
Men mot varandra kan vi vara hur elaka som helst, även vi helt normala människor!

Jag skulle önska att vi förmådde testa att byta roller när vi blir oense, att pröva hur det känns att se på saken ur den andres synvinkel. Kanske vi då upptäcker att vi inte har så alldeles bara rätt i alla fall, kanske till och med har lite fel ...
Eller mycket fel.



Katten vill ut, hunden in. Det fungerar trots att de är olika arter. Hunden vänder bort blicken, katten hukar avvaktande, men slinker sedan förbi på utsidan medan hunden kliver in på insidan. Gamla, goa Freja och härliga, småfega Mysli! 

Efter att ha skrivit detta skummade jag över min långa lista på olästa bloggar. Hittade ett inlägg som muntrade upp mig något. Aengeln Englund ser livet från en ljus och positiv sida. Läs!

onsdag 4 mars 2015

Jag skriver - alltså lever jag!

Eller man kan vända på det också: Jag lever - alltså skriver jag!
Är igång på allvar nu med min femma, den fristående med arbetsnamn Den tunna hinnan (syftar på hur nära parallella världar kan ligga varandra). Det flyter! Huvudet är fullt av uttänkt material, där samlas det snabbare än jag hinner skriva ner det. Får hålla tillbaka tänkandet ibland för att inte få hjärnsnurr alldeles. Styra bort från boken... Fattar inte hur jag kunde låta det gå över ett år utan att skriva en rad. Fast jag har ju haft min blogg.

Just nu är jag inne i den mest intensiva delen, där det händer som mest. Mina tre huvudkaraktärer har var för sig stora problem att ta itu med. Jag är inte snäll mot dem precis... Det är svåra känslor - hämnd, skuld, sorg och skräck - som överväger nu. Rena tsunamin!

Har tänkt en del på det där med fokus efter recensionen från Fantasygrottan. Hur man som författare kryper in i skallen på än den ena, än den andra av sina karaktärer. Eller så följer man bara en, men det tycker jag är trist. Det passar mig inte alls att skriva i jag-form. Men till skillnad från min serie om Ön, har jag nu begränsat mig till dessa mina tre kära huvudpersoner. Övriga aktörer får man lära känna så gott det går genom deras handlingar och repliker. Får se om jag kan hålla den linjhen boken ut.

Ett annat grepp jag testat är att byta tempus. En av karaktärerna vaknar upp utan minne och utan syn. Detta beskriver jag i presens. När hon nu långt efter halva boken råkar riktigt i klistret testade jag att byta till presens igen (nutid). Man kommer liksom närmare handlingen då, det blir mer andlöst, hudlöst. Men när jag sen skulle byta scen till en av de andra, och återtog imperfektformen (dåtid) så kändes det konstigt. Så jag skrev om den biten, bytte nu mot då. Till min förvåning räckte det inte med verben utan jag fick ändra mer än så för att det skulle fungera. Svårt att förklara bättre, testa själv istället! Skriv en liten historia i ena formen och ändra sedan till den andra ...

Inte så konstigt att natur som denna skapar snåriga, fantasifulla, ibland kusliga händelseförlopp i mina manus ... Småländsk skog! Jag älskar den ...

söndag 1 mars 2015

Klarhet av Lisa Westerlund - recension

I slutet av januari hittade jag ett bokpaket i brevlådan. Alltid spännande! Det visade sig innehålla ett recensionsexemplar av boken Klarhet,  av en för mig okänd författare, nämligen Lisa Westerlund. Boken är utgiven på Lava förlag där ni hittar ytterligare information.

Boken kan köpas från bl.a. Bokus och Adlibris .

Efter att tidigare i vinter recenserat en fotobok om cancer och en roman om alkoholism, så får jag erkänna att det kändes lite motigt att nu ta itu med en om kvinnomisshandel... För det är detta som Klarhet handlar om. Men jag kom snart in i boken och trots det tunga ämnet var den inte alls trög att läsa.

Handlingen i korthet: Klara är förälskad i Rickard och till en början är han öm och kärleksfull tillbaka. Men med tiden börjar han visa upp helt andra sidor, blir alltmer hårdhänt och krävande. Kärlekssagan byts mot fysisk och psykisk misshandel. Räddningen för Klara blir de två nya vänner hon får i den äldre kvinnan Leila - som driver caféet Klarhet - och den unga Astrid. De hjälper henne att fly från Rickard och att iscensätta en hämnd som sånär leder till katastrof.

Lisa Westerlund beskriver trovärdigt hur ett förhållande kan innehålla misshandel från den ena partens sida, och ändå bestå. Hur svårt det kan vara för kvinnan (för det är det ju i regel) att göra sig fri, både rent praktisk och mentalt. Att bortförklara och förlåta blir en vana. Det är lätt att fästa sig vid de kvinnliga huvudpersonerna och fångas av beskrivningen av deras olika liv. Även Leila och Astrid har bekymmer att brottas med.

Så om handling, miljö och personbeskrivningar har jag bara positivt att komma med. Likaså framsidans foto, vilket syftar på en speciell händelse i boken. På lappen på sopsäcken står det "Man slår inte den man älskar", riktat till ... ja vem tror ni? Rickard förstås.

Lika okritisk och positiv kan jag inte vara till själva upplägget av texten. Det är inte alltid klart och entydigt vem som säger vad eller vem som åsyftas i olika sammanhang. Man kan lista ut det men det väcker en viss irritation hos mig att behöva agera detektiv. Ja, jag vet att jag är petig, men jag har mina käpphästar*... En enkel sak att tänka på är att om en person har en replik, är det bäst att man byter till ny rad när man skriver om en annan karaktär, med eller utan motreplik.

exempel:
"blablabla?" (fråga från Leila till sin lilla dotter)
"Nej mamma." Leila log så där nöjt som en förälder som tror sig ha vunnit över sin treåring ...(blabla) Men treåringen rörde sig inte ur fläcken. "Älskling?"

Så här vill jag ha det:
"blablabla?"
"Nej mamma."
Leila log....ur fläcken. "Älskling?"

Finns även andra oklarheter vad avser byte av scen/tid och perspektiv.
Men slutintrycket blir ändå att detta är en bok jag kan rekommendera, om man har intresse för detta viktiga ämne!

Tillägg:
Boken har fått mig att fundera över hur det över huvud taget kan uppstå sådana här parförhållanden. Varför stannar kvinnan kvar? En första spontan reaktion de flesta av oss säkert får, är att jag skulle minsann aldrig finna mig i något sådant! Aldrig att en karl skulle få misshandla mig, jag skulle lämna honom med en gång!
Men kanske det inte är så enkelt. Det finns ju grader. Kanske vi kan acceptera en del smärta - fysisk eller psykisk - från den vi älskar så länge vi har illusionen av att den andre ändå känner kärlek tillbaka, behöver oss. Den man älskar agar man - något ligger det kanske i det gamla bibelspråket.

*Mina käpphästar:
1. Språket ska löpa smidigt och osynligt, som när handen glider längs ett välslipat räcke när man springer nerför en trappa.
2. Handlingen ska vara lagom utsmyckad, som en julgran, varken kal eller alltför snålt dekorerad eller överlastad av julpynt.
3. Texten ska vara snyggt uppställd, med radbyten och nya stycken på lämpliga ställen. Inga missförstånd eller behov av gissningar/detektivarbete ska finnas.