söndag 25 januari 2015

Snöfrid

Häromdagen när jag traskade runt i min skog med hundarna fångades jag av vilken betydelse snö har på naturen. Och på oss. Allt ser plötsligt så annorlunda ut när det fallit några centimeter snö. Mina upptrampade, välkända rundor försvinner bitvis. Blåbärsris och ljung tyngs ner av snön och lägger sig över mina smala stigar. Jag får gissa var de går, om inte någon av hundarna springer före. De är helt säkra stigfinnare, hur de nu bär sig åt. Allt blir så inbäddat, uppmjukat, ombonat. Men också färglöst. Den varmgröna mossan döljs ju liksom mycket av granarnas dovt gröna grenverk. Kvar finns bara olika nyanser av gråvitt, mörkt grått och gråbrunt. (Och min lilla vovves neongula väst).

Detta är alltså fallet när himlen är mulen. Skulle solen titta fram uppstår ju plötsligt fantastiska gnistrande regnbågsfärger i triljoner snökristaller. Minsta öppning i molntäcket värmer ögonen med den härliga blå färgen på himlen där bakom.

Sedan är det ju tystnaden. Fridfullheten. Högtidligheten. Inget som ekar eller låter från fjärran vägar. Jag fann plötsligt ett ord för detta.

Snöfrid.

Visst är det fint? Den totala motsatsen till snökaos.
Nöjd med mitt som jag tyckte egna påhittade ord googlade jag på det.
Över 22 000 träffar...
Nähä, jag var visst inte först.

Snöfrid är ett namn. Ett fornnordiskt kvinnonamn. Står det i wikipedia. Förekommer fortfarande om än sällsynt.

Dessutom har Viktor Rydberg skrivit en dikt med namnet Snöfrid. Inte så konstigt, det är ju han som skrivit Tomten. Den många av oss kan i alla fall delar av. Den kunde man få höra läsas av vännen Mikael Hammarlund i hans blogg i julas.

Man kan också lyssna på Snöfrid, i ett verk av Jean Sibelius.

Men jag har min alldeles egen betydelse av ordet snöfrid och det är känslan jag får i den tysta vinterskogen när nysnön väcker min förundran inför naturen, min nästintill vördnad och min tacksamhet över att få uppleva den - snöfriden!

Vinterhimmel över vår by

fredag 23 januari 2015

Ett och ett halvt ord som försvunnit

En av mina läsare - som enligt egen uppgift läser väldigt noggrant och långsamt - gjorde mig idag uppmärksam på ett fel i min andra bok, Delad identitet.
Inte roligt.
Nä, verkligen inte alls roligt! Fast bra att veta om.
Så alla ni som har köpt boken och läser detta... på sidan 187 saknas ett och ett halvt ord. Och en punkt.

Jag fick leta i gamla manus för att hitta vad som fallit bort. Då och då har jag av olika anledningar bytt namn innan jag jobbat vidare, så det finns flera varianter av manus mer eller mindre färdiga. I ett från februari 2014 hittade jag det äntligen.
Det som saknas är:
a gäst.

Nu står det så här:
... Resten av dagen kunde hon ägna sig åt hästarna och gårdens ny
Sen fortsätter det på nästa rad med något annat, här ovidkommande.
Det ska alltså stå:
... Resten av dagen kunde hon ägna sig åt hästarna och gårdens nya gäst.

Vart tusan har detta tagit vägen? En bokmal som gnagt bort det? Ett datavirus som införlivat det i sitt RNA? Ett förhastat klick på Deleteknappen från författaren?
Verkar så osannolikt att jag skulle ha råkat radera ett och ett halvt ord och en punkt, men hur har det annars gått till?

Nåja. Jag får väl vara glad att det var så lite som saknas. Alldeles för lite för att jag ska skriva ut en rättelse och bifoga varje ex. Faktiskt kunde jag ju för hand lägga till det som saknas... Kanske ska jag be min snälla utgivare Caroline Hurtig att göra ett litet tillägg med prydlig kulspets på s 187, hon har nämligen de flesta av mina böcker i sitt förlagslager. Vad tycker ni?

I vilket fall - jag kommer inte vara lugn igen förrän min noggranne läsare avslutat sitt lusläsande. Tänk om det är fler hål i ordväven...
Kommer att tänka på de där små, små hålen som uppstår i vissa tröjor typ t-shirts. Som om de träffats av svetsloppor. Eller provsmakats av tygmalar.
Ordälskande ohyra.
Ord-malar.
Bokstavs-malar snarare.

*********

En helt annan sak. Dagens författare på Egenutgivarna.se är en ny medlem, Per Haaland. Verkar mycket intressant! Jag kan rekommendera ett besök på hans originella hemsida, som jag själv skulle vilja ta mig tid att utforska närmare!

För övrigt är det skönt med lite vinterväder! Även om jag saknar solen.


torsdag 15 januari 2015

Fett är bra!

Idag har jag valt en utmanande rubrik, eller hur? Och en som inte har något med författande att göra, i alla fall inte av fantasyböcker ... Men jag har faktiskt stöd för detta påstående. Ur två synvinklar.

1. Jag har stått på LCHF-kost nu i två år. Om någon inte vet vad denna förkortning betyder, så är det engelska, Low Carb High Fat. Alltså lite kolhydrater och mycket fett. Jag drar inte det vetenskapliga här, det finns massor på internet, utan berättar bara mina personliga erfarenheter.

Första månaderna gick jag ner 5 kg. Det var vad jag ville, tyckte var lagom för mig. Visserligen vägde jag bara 57 kg före första barnet, 59 före det andra för att sen nu när tredje och yngsta barnet fyllt 20 ha nått en snittvikt på knappt 70 kg (efter LCHF). Men det får räcka så. Får stöd i punkt 2.
Jag håller mig inte strikt renlärig utan det blir en del undantag, vilket är okej när man inte vill fortsätta gå ner. Detta är en kost jag trivs med, att inte behöva snåla med grädde och feta ostar. Bådadera så bra smakförstärkare. Däremot skär jag fortfarande bort fettkanterna på skinka och annat kött, vilket äcklar mig.

Man håller sig mätt längre på en fettrik måltid. Jag äter numera bara 4 måltider per dag och äter inget däremellan. Dricker te om jag blir lite sugen. Att undvika snabba kolhydrater går bra. Det enda jag saknar på allvar är egentligen bröd. Så till kvällsmat fuskar jag med 1 skiva Finn Crisp med Philadelphiaost och Brieost på, en härlig kombination! Pasta trodde jag skulle vara svårt att leva utan, men det har gått bra. Istället har jag upptäckt massor av jättegoda grönsaker och rotfrukter. Till exempel gulbetor och zucchini. Istället för att som förr ha max ett par grönsaker per middag, har jag nu flera stycken, snarare fem-sex.

På detta mår jag bra tycker jag. Lugnare mage. Går inte och känner mig ständigt hungrig som när jag bantat tidigare på för lite mat. Farhågor om vad denna kost leder till på lång sikt har dämpats och allt mer talar för att det är ett bra val. Jag kollade upp mina kolesterolvärden häromveckan. Det totala låg högt, 8,2, men det beror på att det goda kolesterolet, HDL, var så fördelaktigt högt. Enligt Kostdoktorn (som jag har förtroende för) kan man vara lugn om det totala kolesterolvärdet delat med HDL ligger under 5. Min kvot ligger på 2,1. Så jag är lugn och nöjd! :-)

2. Eftersom jag är 60 fyllda ligger klimakteriet bakom mig. Inget jag sörjer över. Men jag har funderat en del på vad som händer med kroppen, med hormonerna när äggstockarna lägger av. Googlade igår och hittade en del intressant. Östrogennivåerna sjunker vilket bland annat gör slemhinnorna i slidan tunnare och skörare. Man får lättare urinvägsinfektioner. Men detta motverkar man enkelt med östrogenvagitorier två gånger i veckan. Finns receptfritt och anses helt ofarligt.

Men det intressanta i detta sammanhang är detta: Östrogen bildas också i fettvävnad från förstadier tillverkade av binjurarna! Mulliga kvinnor har därför ett visst skydd mot krämpor och besvär som har samband med sjunkande hormonvärden. Det är alltså en fördel att ha några extra kilo fett när man passerat klimakteriet. :-)
Dessutom läste jag i vår lokaltidning idag att forskning visat att normalviktiga personer som lever ett stillasittande liv  löper minst samma risk att dö i förtid som en fet person som är fysiskt aktiv. Dubbelt så många dör av brist på motion som av fetma står det också.

Så jag bryr mig inte om att jag väger 12 kg mer än när jag var 35 år. Eller att jag har lite valkar om midjan och stabbiga lår. Och min välstoppade ända är skön att sitta på!


söndag 4 januari 2015

Låtsas som ingenting - bokomdöme

Strax före jul hittade jag ett bokpaket i brevlådan. Ingen julklapp precis, utan ett recensionsexemplar av en bok så färsk att den ännu inte går att få tag på. I alla fall inte via Bokus och Adlibris som jag just kollat. Men den går att bevaka och kommer kosta ca 200 kronor.

Titel: Låtsas som ingenting
Författare: Lena Forsman
Förlag: Lava
Antal sidor: ca 200

Författaren kan man lära känna lite närmare via hennes blogg.

Min starkaste känsla efter att ha läst ut denna bok är TACKSAMHET. Jag är så himla tacksam och lättad över att inte ha egna erfarenheter inom detta område. Lite samma som efter förra boken jag berättade om på bloggen, Är jag fortfarande vacker. Lena Forsmans bok handlar inte om att drabbas av diagnosen cancer. Istället tar den upp det smärtsamma i att älska en missbrukare. Att bli medberoende, som hon uttrycker det. Att vara den som tar hand om, övervakar, tjatar på, oroar sig för, lever med en missbrukare. En värld där det i stora delar handlar om att dölja sanningen, att låtsas som ingenting.

Handlingen som den beskrivs på bokens baksida:
Eva Lundman lever ett stillsamt liv. En dag möter hon av en tillfällighet Paul. De visar sig ha en gemensam bakgrund som klasskamrater på högstadiet, men därefter har deras liv tagit helt olika vägar. När de nu möts på nytt och inleder en passionerad romans surrar en djup oro inom Eva. Vad är det som händer?
Evas och Pauls möte blir till en dramatisk resa till barndom och tonår under sextio- och sjuttiotalet. En resa mellan Stockholm och Västerbotten, mellan kärlek och rädsla, mellan liv och död. Framför allt blir det en resa in i den värld som ett livslångt missbruk och ett medberoende skapar. Den värld där det gäller att låtsas som ingenting.

Trots att ämnet är tungt och sorgligt är detta ingen svårläst bok. Tvärtom vill man ogärna lägga den ifrån sig; man drivs av en önskan att se hur det ska gå, även om man redan från början anar att slutet blir långt ifrån lyckligt. Språket är så där omärkligt som jag själv strävar efter. Inget att hänga upp sig på utan rent och snyggt och funktionellt. Som en väl nött ledstång, utan störande knoppar eller avbrott. Förstår ni hur jag menar? Man njuter inte av språkets poetiska nyans eller vackra formuleringar. Men inte heller störs man av olämpliga ordval eller dålig grammatik. Det är lagom långa stycken, inte för få dialoger och bekvämt anpassade kapitel. Möjligen kan jag störas av att man valt en så stor teckenstorlek till kapitelrubrikerna.

Beskrivningen av själva missbruket tar inte den största platsen. Istället får kärlekshistorien breda ut sig och gripa tag i läsaren. Huvudpersonerna är medelålders och har båda separerat från tidigare makar och har mer eller mindre vuxna barn, vilka även de påverkas och har åsikter. Att boken är upplagd på detta vis tror jag bidrar till att den är så läsvärd, detta är utan tvivel en roman, en kärleksroman till och med, inte bara en beskrivning av det miserabla livet som missbrukare och medberoende. Att den skrivs ur jag-perspektiv, delvis i dagboksform, är en förklaring till att det verkar så äkta och trovärdigt.

Omslaget till sist. Tja... Det är inte vackert precis. Och bör väl inte vara det. Ett urdrucket dricksglas där man anar att innehållet varit alkoholhaltigt. Ringar efter tidigare urdruckna glas och andra fläckar. Ändå en rätt mild bild av hur en missbrukarbostad kan se ut - det kunde varit mycket värre. Det danska bandet har inte utnyttjats till fullo - det är bara bakfliken som har en kort text om författaren inklusive foto.

Sammantaget är detta är en bok som jag varmt och utan förbehåll kan rekommendera!