lördag 26 december 2015

Förnuft och känslor

På baksidan av Porten står det att huvudpersonen Miranda upptäcker att förnuft och känslor inte följs åt. Det är verkligen något jag själv tänker på, lite då och då. Upplever det i mitt eget liv. Jag kan tänka att så här är det förstås och så här borde jag tycka. Men så märker jag att det inte stämmer med vad jag känner. Är väl en "känslopersonlighet".

Jag kan till exempel känna mig ensam mitt i familjen med mina älskade barn. Fast förnuftet säger att nu har jag det verkligen som bäst, med just familjen omkring mig, som nu i juletider. Tror att det hänger delvis samman med att jag inte delar min vardag med dem. De är ju utflyttade sedan ett par år nu alla tre. Och det blir förstås som mest tydligt när vi är tillsammans så här. Detta att vi vet så lite om varandras inre liv. Inga djupa, personliga samtal blir det, bara mys och trivsel och skratt och sånt som i sig är så positivt.

Är det lättare att vara en "förnuftspersonlighet"? Tänker att det borde vara så. För förnuftet kan man ju styra på ett annat vis. Men samtidigt, då måste man väl vara rätt fantasilös? För nog hänger väl känslor och fantasi ihop? Och när man själv har en massa känslor, både jobbiga och ljusa, så är det så mycket lättare att föreställa sig hur ens huvudkaraktärer känner. Eller hur? Och då kan man ösa ur den källan när man skriver.

Detta med skrivandet är ett sätt att styra, om inte sitt eget liv så i alla fall sina karaktärers liv och upplevelser. Man glömmer bort sig själv i arbetet med att forma personernas öden och låta dem utstå det ena och det andra för att gå starkare ur de hårda och svåra stunderna. När jag sliter mig från skrivandet och stänger ner locket på laptoppen, tar jag dem med mig, tänker på dem istället för på mina egna bekymmer, plikter och problem. För en stund i alla fall.
Skrivandet blir på så vis en avkoppling, en vila och en glädje. Inte på något vis ett arbete eller en belastning.

Så jag borde vara glad över alla mina känslor, låta dem ta sin plats utan att försöka styra dem med förnuftets tyglar.

Annandag jul idag - önskar alla läsare en 
God fortsättning på julen 
som snart är slut alltså.

Lika bra att önska er ett riktigt 
Gott Nytt År
 på samma gång, ifall jag inte skriver fler inlägg innan Nyårshelgen.



onsdag 23 december 2015

En uppfriskande jul och nystart för 2016

Dan före dan är det idag. Och jag har just fått hjälp av min arbetssupport att reparera Office-programmen i min privata dator, bästa julklappen kanske? Vi får se imorgon... Men jag har haft alltmer strul med fr.a. word, troligen sen jag installerade Office 10. Tipset var att via kontrollpanelen välja Program och Program och funktioner och Microsoft Office. Markera och välj Ändra och sedan Reparera.

Hade velat lägga in en härlig vinterbild härifrån "mörka Småland" men får nöja mig med en av de många tomtar vi har här i byn. Den är åtminstone frostnupen. Tomtarna har i skydd av mörkret smugit sig hit, de sitter helt stillsamt utan att röra ett barr så länge man inte tittar på dem. Kan gissa att de kurar ihop sig och fnissar och räcker ut tungan kanske... när man vänder ryggen till. Mysiga är de i alla fall och gör sitt till för att skapa julstämning.

Jag är dåligt aktiv här på bloggen och märker att jag inte har rapporterat hur det gick på Kronobergsmässan 21 november, en dryg månad sedan redan! (Rimmar, ser ni det? Tränar inför nattens julklappsrimmande...). Det gick i alla fall bra, jag sålde mer än föregående år, vilket inte är så mycket att skryta mer, ett drygt tiotal av mina egna och några av Caroline Hurtigs. Men fick även trevliga nya bekantskaper och tre nya böcker med mig därifrån.

Har påbörjat läsningen av alla tre faktiskt.
Den till vänster är så tunn att den passar att ha med sig när man ska till någon läkarmottagning (vilket jag gör rätt ofta, med maken).
Den i mitten är på engelska och lite svårläst emellanåt för tekniska beskrivningar, men annars spännande nog.
Den till höger läser jag högt ur för maken - men gjort paus nu för att läsa Per Jensens Hunden som skäms, som jag köpt av en jultidningsförsäljande grannflicka.
Får väl bli recensioner på dessa så småningom.

Min käraste, alltid helhjärtat stöttande syster Anna dök upp på förmiddagen och höll mig sällskap samt gjorde sitt bästa för att locka köpare. Och efter lunch hade jag hjälp av min likaså älskade dotter Caroline och hennes sambo Björn, som hjälpte mig resten av bokmässedagen.

Det gjorde att jag fick uppleva skillnaden igen på att stå bakom bokbord och att passera framför... Jag är nog lika kass på bådadera. Är inte särskilt förtjust eller duktig på att bjuda ut mina egna böcker, lättare med min förlagskollegas trilogi. I år hade jag en korg med egenskapade julkort och julklappsadresser som min gamla klasskamrat EvaBritt har skickat mig stämningsfulla foton för (se nedan). Till min uppriktiga och stora förvåning fick jag inte sålt en enda av dessa billiga kortpåsar. Ett par stycken bläddrade lite, en frågade om de var självhäftande, men ingen ville köpa. Jag som tänkte att just detta skulle dra folk fram till min del av bokbordet.
Finns väl alldeles för mycket av den varan antar jag.
Med på bilden är också Björns kusin Mikael, längst till höger. Alla tre har egna bokprojekt på gång som jag önskar dem all lycka med!

Att gå runt bland alla författarkollegors bokbord är ett tveksamt nöje. Man skulle vilja köpa mycket fler böcker, men jag vet ju att tiden inte räcker till att läsa allt. Och då är det svårt att alltför intresserat studera de olika verken. Man vill ju inte se ut som att "njae, den där boken verkar inte vara nåt av intresse". Och jag lyckades missa alla seminarier och författarsamtal.

Detta att delta i bokmässor är verkligen något man inte blir expert på så där i brådrasket, krävs nog mångårig träning! Till hösten blir det den största utmaningen av alla, då ska vårt förlag Antares vara med på Stora Bokmässan i Göteborg (eller "vårt", det är Caroline Hurtigs förlag. Och hon är snäll nog att ge ut mina böcker också).

Men nu ska jag ägna mig åt familjen och förberedelserna inför den snart infallande julaftonen.

En riktigt härlig och mysig GOD JUL
och ett GOTT NYTT ÅR fullt av roliga händelser
önskar jag alla läsare av såväl mina böcker som denna blogg!


söndag 6 december 2015

Julpyssel

2015-11-22 08.23.28
Idag är det mindre än 3 veckor kvar till julafton... Som vanligt går decemberdagarna så ofattbart snabbt förbi, som om det saknades en vecka. Ändå är det numera en så enorm skillnad tiden före jul, mot tidigare år. Hela barnens uppväxt (har tre stycken som nu alla är över tjugo) ägnade vi en hel del tid åt julpysslande. Och julpyntande. Och julkalendrar med små paket, ett för varje dag. Självklart hade vi en adventsstake som vi ofta glömde tända varje dag men som ändå stod där på matbordet. Julblommor fanns det lite här och var. Jag bytte gardiner och dukar. Skrev julklappslistor, mest då vad vi skulle ge barnen och övriga släktmedlemmar som farmor och mormor och kusinfamiljerna. Och sedan en rad med julbrev och julkort, ja håhåjaja.
Nu är det bara maken och jag härhemma. Och jag orkar inte lägga tid på detta. Känns rätt meningslöst. Har i alla fall en enkel julstjärna jag köpt på ICA. En amaryllis fick jag av en svägerska. Adventsstakar i fem fönster lyser dygnet om. Men någon med fyra stearinljus har jag inte fixat. Inte heller någon krans på köksdörren. Brukar bli en vacker grangren med små röda kulor i och en röd sidenbandsrosett. Kanske jag fixar det längre fram. Får hem två av barnen ett par dagar före jul så då kanske den rätta julstämningen infinner sig.
Sedan är det väl en åldersfråga också. Mina fingrar är inte så pysselvänliga längre, förutom att inspirationen försvunnit. Finns väl ett samband där. När det barnen producerade blev finare än det jag förmådde få ihop själv försvann den där riktiga pyssellusten... Och så är det ju en prioriteringsfråga. När det är ont om tid så finns det så mycket annat jag hellre lägger den på. Och tid, det är det alltid för lite av.
Min mulna sinnesstämning hänger delvis ihop med att jag fått avbryta en avlösningshelg* hos vänner eftersom maken fått någon form av magsjuka. Ville ha hem mig. Och han har ju rätt i att det inte är så lämpligt att hemtjänsten kommer hit ifall det är smittsamt. De kan ju inte heller pyssla om honom så som hans egen maka. Verkar dock ha vänt nu. Bara jag nu inte blir smittad för vem ska då ta hand om mig?
*avlösning kallas det när hemtjänsten kommer ut för att den anhöriga ska få komma bort från hemmet och göra egna ärenden/vila ut. Man har rätt till ett visst antal kostnadsfria sådana timmar, glömt hur många och det kanske varierar från kommun till kommun. Typ 20 i månaden tror jag.

söndag 29 november 2015

Ljusets väktare

Det kan vara hög tid med en recension här i bloggen nu. Jag har en bok liggande som jag läste för några månader sedan men som jag glömt skriva om. Annat kom emellan, som det kan vara ibland. Så jag har den inte i alldeles färskt minne men har några anteckningar som hjälp.


Titel: Ljusets väktare
Författare: Marie-Louise Fritzén
Förlag: Hoi förlag
Tryckår: 2015
Antal sidor: 269
Går att köpa både som bok (kartonage) och e-bok bland annat från Adlibris och Bokus.
Författaren har en blogg där man kan läsa mer om boken och bakgrunden.
Hon har tidigare (2014) skrivit boken Spegelblänk som jag inte har läst.




Handlingen som den beskrivs på bokens baksida: I en tid då den självständiga adeln i södra Frankrike njuter av livets goda vid kärlekens hov planerar påven i Rom att utrota kättare och kväsa alla åsikter om frihet och jämlikhet.
Den nyfödda Elisèau lämnas att växa upp hos en släkting efter att modern mördats. Hennes far, riddaren Enricx, vill hämnas sin älskade men måste ta sold hos greven av Foix för att förtjäna sitt och dotterns uppehälle. När påvens män trappar upp jakten på kättare och sympatisörer hämtar Enricx sin halvvuxna dotter till slottet Foix där hon får öva stridskonst såväl som latin och hovetikett. Elisèau är en självständig själ och hennes mod och viljestyrka för med sig både kärlek och sorg medan påvens armé rustar för att invadera landet.

Om författaren står bland annat att hon har ett starkt historieintresse, främst för tidsepoker med liberala värderinga och hoten mot dessa och hon skriver gärna om starka kvinnogestalter.
Hennes manus innehåller ofta övernaturliga inslag och en hel del kärlek.

Vad är då detta för sorts bok? Vilken genre? Jag tycker själv att det är en blandning mellan historisk roman och fantasy. Det är både en styrka och en svaghet i mina ögon. Jag gillar när fantasin utmanas och handlingen lämnar det helt verklighetstrogna. Och en historisk miljö är ju vanligt i fantasygenren. Här är jag ofta osäker på var gränsen går mellan vad som är historiska fakta och fiction. Kan för lite om denna tidsepok så jag väljer att se det som helt påhittat. Jag har inte läst på författarens blogg om bakgrundsfakta, vilket nog hade varit en fördel.

Språket i boken är utmärkt. Hittar väldigt få fel, den är noggrant redigerad, vilket är ett stort plus. Bläddrar man lite snabbt ser det lockande ut, med korta stycken och en hel del dialoger.

Karaktärer och miljöbeskrivningar har jag inget att anmärka på. Särskilt de senare är målande och utförliga.

Något som utmärker författarens stil är alla dofter. Exempelcitat: Doften av vaxljus, välkryddad mat och vin i överflöd späddes ut med unkna kroppsvätskor och festglada människors andetag.

Matbeskrivningar har jag själv gärna med i mina böcker, tycker också det är intressant att läsa om mat i andras böcker. Ett exempel: Läckert anrättad gås fylld med äpple, selleri, timjan och lök dukades förstås fram på Martinmas, men också pajer, rostade kastanjer och sötsaker som glaserad ingefära och croissanter med mandelfyllning. Visst vattnas det i munnen?!
Här förekommer också mycket våld och blodiga scener. Och en hel del romantik.

Ett litet minus är namnen. Det är svårt att hålla rätt på alla franska adelsmän, vilka som stödjer vem i stridigheterna och varför. Där gav jag snart upp får jag erkänna, och koncentrerade mig på huvudpersonerna.

Omslaget gillar jag, det är intressant med borgen i bakgrunden och den gamla kartan man skymtar där ovanför. Snygga färger också, lockande och ödesmättade. Titeln i guld är pricken över i.

Ingenstans kan jag hitta någon uppgift om att detta är den första delen i en serie, vilket man får intryck av när man läser slutorden. Det känns som att författaren planerar en fortsättning. Jag hoppas det för jag läser gärna mer om denna intressanta flicka med sina övernaturliga förmågor hon knappt hinner komma underfund med innan boken tar slut.

onsdag 25 november 2015

Svartänglar, demoner och ödesgudinnor...

Idag blev jag klar med lyssnandet på MTMs inläsning av Månfolkets land, som är andra boken i serien om Själarnas öden, författare Caroline Hurtig. Har skrivit en recension tidigare... nej men har jag inte det?? Hittar ingen, det var konstigt... Kanske har jag Carolines böcker för nära mig eftersom vi delar förlag. Tagit för givet att jag skrivit recensioner på dessa fantastiska böcker...

Nåja, då får jag göra det nu. Hellre en gång för mycket än för lite!
Men vill först bara berätta hur det är att lyssna på en bok som man korrekturläst. För vårt samarbete i förlaget innebär att vi korrektur/redigerings-läser varandras bokmanus (från del 2). Att göra det är tyvärr inte så bra för läsupplevelsen. Att läsa med korrekturglasögon är som att lyssna på en liten futtig batteriradio jämfört med att höra via dyra stereohörlurar! Jag har verkligen njutit varenda minut ...

Böckerna jag talar om är alltså:

 som är först i serien, och följs av del 2:
 Författaren själv är hälften så gammal som jag och ser ut så här:


Böckerna kan köpas via nätbokhandeln (tex Bokus eller Adlibris) eller direkt från hennes förlag, som heter Antares förlag.

Carolines värld innehåller en rad olika väsen där människorna är de minst intressanta, även om de får en större roll i tredje boken (Ur nattens mörker) som kommer ut nu i dagarna. Världen innehåller flera olika dimensioner där vår egen bara är en i mängden. Centralt finns ödesgudinnorna, som är fem till antalet och ser varandra som systrar. De bestämmer öden för "sina" själar och följer deras liv - inte alltid följer själarna dock sina öden... Svartänglarna är inte så svarta som man kan tro, mer avslöjar jag inte om dessa viktiga varelser. Demoner finns av olika slag och de är mer eller mindre illasinnade. Hybrider är en egen sort som liknar människorna, men är mycket starkare och snabbare. Utöver detta finns det alver, troll, tomtar ... har jag glömt något?

Karaktärerna, dem älskar jag. Har ju följt de olika huvudpersonerna genom hela tre bokmanus! Miljöbeskrivningarna är alldeles lagom utförliga, lämnar plats för lite egen fantasi men styr ändå så man inte hamnar helt galet. Och gestaltningen - alltså sättet att beskriva hur någon känner genom vad de gör, typ - den är så bra att jag tänker att det inte vore så svårt att göra om texten till filmmanus. Handlingen - fattar inte hur Caroline kan hitta på så mycket variationer på hemskheter som drabbar hennes karaktärer! Men det är inte bara spänning i böckerna, utan gott om värmande, gripande romantik och även ett stänk av humor.

Omslagen slutligen är så snygga att man skulle kunna ha dem som tavlor på väggen ...

Har jag då ingenting negativt att komma med? Jo, en sak. Språket i första boken, Ödesgudinnans val, är inte så bra. Skulle behövt en bättre korrekturläsning före tryckningen. Men det ska vi fixa till e-bokupplagan som kommer nästa år enligt planerna. Håller helt med bloggaren som glömde felen när hon upptäckte hur bra boken var, läs här!

Tilläggas kan att Caroline även gett ut en fristående bok, Tjurnatten. Även den kan jag varmt rekommendera, fast läs gärna de två andra först eftersom det finns ett visst samband ...

måndag 23 november 2015

Bloggen är äntligen uppstädad

Ägnade en stor del av söndagen till att fixa till bloggens utseende och innehåll. Tog bort en flik (Omdömen). Hade egentligen tänkt ha en flik per bok, men dottern min, som hjälper mig med allt jag inte klarar själv, sa att det snart blir för trångt... Istället har vi lagt in länkar till dolda sidor inne i texten. Så under Mina böcker kan man hitta en länk till omdömen om respektive bok. Och för varje riktig recension finns länkar till bloggen där den blivit publicerad.

Är riktigt nöjd nu, som efter att ha storstädat en garderob eller några köksskåp.
Titta gärna runt i bloggen och kommentera eventuella brister eller fel. Och förtjänster.

Att detta blev av just nu är förstås att den tredje boken i min serie nu är ute. Så den måste ju få sin plats. Ännu saknas omdömen om denna bok, Kvinnan med silverhåret, men hoppas det ska komma recensioner så småningom.

Det var så trevligt att städa och gallra bland alla omdömen och recensioner! Tänk att så många tycker så mycket om det jag har skrivit ... Mådde så bra och humöret var soligare än vädret som ändå var rätt fint.

Idag ska jag avsluta med en himmelsbild igen, det var länge sedan! Såg dessa märkliga cirklar på himlen på hemväg från en arbetsresa. Något flygplan som roat sig? Dessutom en praktfull solnedgång.


torsdag 19 november 2015

Kvinnan med silverhåret ute nu ...

Lite lätt lagom till min födelsedag har jag nu fått hem del tre i min serie om Ön. Från tryckeriet alltså. Fast de flesta exen har min förlagskompis Caroline Hurtig hand om. Det är hon som gör grovjobbet, alltså ser till att sälja böckerna. Både direkt från förlaget och via nätbokhandeln. Man kan nu köpa Kvinnan med silverhåret i alla fall från både Bokus och Adlibris! Den är så färsk att Adlibris fortfarande saknar omslagsfoto. Men framsidan kan man se på Bokus eller här.

På lördag ska jag göra lite försäljningsnytta själv, fast jag tycker det är baksidan med att skriva böcker. Att sälja dem alltså ... Jantelagen antar jag. Men självförtroendet växer med varje positiv recension eller kommentar. Nu är det i alla fall dags för vår lokala bokmässa, nämligen Kronobergsmässan på stadsbiblioteket i Växjö. En riktigt stor historia faktiskt med ett 70-tal författare på plats. Blir tredje året i rad för mig. Brukar inte sälja så många ex, men gissar att i alla fall biblioteket gör som ifjol och köper ett par ex. Har även Caroline Hurtigs böcker till salu, lite som lockbete för mina egna också ...


Nytt för i år är att jag tänker sälja vackra kort som jag gjort från foton min gamla kära klasskamrat Eva Britt Andersson tagit och förvandlat till små konstverk ... Det blir dels små presentlappar, dels något större dubbla kort att fästa vid paketsnöre till exempel.Något jag själv ofta saknat. Lägger några stycken i förslutningsbara plastpåsar som jag köpt på Ink Club. Tusen stycken för under hundralappen... Så är det nån som vill köpa en förpackning på 100 så har jag det med till salu! Påsar alltså. Tänker mig att en sådan påse för kanske 5 kr kan locka fram folk. Själv är jag alltid lite rädd att börja bläddra i andras böcker, tycker det känns jobbigt att lägga ifrån sig boken utan att köpa den.

Vi får se hur det går med detta, slår det väl ut kanske jag utvidgar och börjar sälja från bloggen. Man får förresten bokmärken gratis på mässan, finns ett motiv till varje bok. Min dotters verk!

Tulpaner på burk, fint eller hur?!

Till min stora glädje och lättnad kommer dotter Caroline och hennes sambo till bokmässan vid tolvsnåret och hjälper mig resten av mäss-tiden. Jag vill ju gärna gå runt och kika på mina kollegors bokbord, kanske höra ett och annat föredrag.

Denna bokmässa blir en liten uppvärmning inför 2016 då mina böcker och jag ska vara med på den STORA bokmässan i Göteborg! Fast dit känns det väldigt långt nu när vi inte ens passerat Jul ...

fredag 6 november 2015

Min tredje bok är här!


Nu är den här, del tre i serien om Ön, alldeles nyfödd ur tryckeriets varma pressar... Och varmt och tryggt omgiven av min dotters fantastiska omslag! Träd spelar en rätt viktig roll i denna bok, inte helt vanliga sådana utan JÄTTELIKA lövträd,samlade i en skog med alldeles speciella invånare. Därav alla löven på omslaget. Efter tvåan, Delad identitet, med sitt lite dystra och dämpade omslag känns det härligt med denna varma, gröna färg, eller hur?

Min förlagskollega Caroline Hurtig på Antares förlag håller på med att förbereda utsläppet på bokmarknaden. Jag har gett henne fria händer att bestämma när den ska gå att köpa. Hon måste ju få lite tid på sig så hon är beredd när alla köpare kastar sig över henne...

Nä nä, jag vet. Jag har ingen jättestor upplaga och ett begränsat antal läsare, men det är ändå många nu som frågat efter del tre. Och jag känner mig så stolt över att ha nått ända hit!

Och nu då? Jo nu får jag ta tag i nästa manus, det blir någon av mina fristående, antagligen Den tunna hinnan jag kommer lägga min tid på. Ett manus som alltså faktiskt redan har en titel! Hoppas den ska bli klar till nästa höst.

torsdag 29 oktober 2015

Sociala medier... en djungel!


Ikväll har jag i efterhand lyssnat på ett strålande webbinarium med författaren och egenutgivaren Kim M Kimselius. Jag fylls av motstridiga känslor efter detta. En viss energikick blev det ju, en lust att spotta upp mig vad gäller bloggen framför allt. Den har jag inte lagt så mycket tid på de senaste månaderna. Inte prioriterat tillräckligt högt kanske.

Samtidigt känner jag mig rätt hopplöst efter här. Sociala medier... Det är ju en djungel! Eller det är som ett marknadstorg fyllt av stånd, försäljare och kunder om vartannat, röster på olika språk, massor av intryck. Vart ska man vända sig? Var ska man börja? Ståndet därborta med färggranna t-tröjor kanske? Eller det där med de vackra och praktiska korgarna?

Slut på liknelserna nu, det har jag förresten skrivit om tidigare i höst... Kim hade många bra synpunkter. Ska nämna en del. Men blir det inte korrekt återgivet är det inte Kims fel!

En egen hemsida måste man absolut ha, det verkade vara det viktigaste av allt. Och där ska finnas vissa givna flikar och länkar. Till exempel fakta om en själv, bra foton, kontaktuppgifter, länkar till Facebook mm, köpfunktion, självklart information om ens böcker ...

Blogg är också lite av en nödvändighet. Där ska man tänka på att namnet man sätter på bloggen kommer finnas kvar "i evighet". (Kanske det inte var så smart att jag valde Porten, som bara är titeln på min första bok. Å andra sidan återkommer denna Port och andra i alla mina böcker). På bloggen ska man berätta om sitt skrivande och om sin (nästa) bok redan från det man skrivit första meningen!

Facebook: Kim tycker man kan ha en Facebooksida per bok. Det har inte jag. Bara en personlig (Astrid Wiking Ahlberg) och en som författare (Astrid Ahlberg-författare). Sedan har ju förlaget en FB-sida också. Man kan gärna gå med i flera FB-grupper med likasinnade och skriva flitigt. Men utan att göra reklam för sina böcker...

Twitter är ju ett medium där man ska uttrycka sig kortfattat. Jag har ett konto där, eller vad det heter. Min dotter har fixat så att det syns på Twitter när jag skriver ett nytt blogginlägg här. Men själv går jag aldrig in där! Känns som nattsvag is att ens försöka.

Instagram... Det är ju bilder, eller hur? Som man bara kan lägga upp/gå in på via mobilen. Inget jag testat, eller alls behärskar. Man ska väl ha en app då förstås ...

Pinterest, Goodreads, Google+, Linkedin ... Helt okänd mark för mig.

Andra bokbloggare däremot har jag bättre koll på. Flera av dem har skrivit recensioner om mina böcker. Till exempel Kim Kimselius, Eva Ullerud, Fantasygrottan, Yohanna ...

Detta var väl det mesta av alla alternativ som Kim tog upp. Själv lägger hon ett par-tre timmar varje dag på att "socialisera sig", om jag uppfattade det rätt. Jag lägger kanske max 30 min.

söndag 18 oktober 2015

Kvinnan med silverhåret

Fin rubrik, eller hur? Men vad associerar man till? En glad pensionär som vägrar färga håret utan låter det bli grått i naturlig takt? Hade passat bra på mig själv...
Men nejdå, detta är titeln på min tredje bok där manuset äntligen är färdigknådat och håller på att jäsa för att imorgon stoppas in i tryckeriets bakugn.

Om man inte varit med om det själv anar man nog inte hur mycket jobb det återstår efter att man har skrivit SLUT på sista sidan i manuset. Om man nu skriver ner det, eller kanske bara tänker det.

Manuset ska förstås redigeras. Flera gånger. Helst av andra, kanske proffs om man har råd eller känner sig osäker. Själv sparar jag in pengar och gör detta själv med hjälp av en handfull testläsare. Tycker jag är tillräckligt säker på språket och vill mest ha hjälp med att hitta slarvfel och otydliga formuleringar.
Mina testläsare har sina olika käpphästar. En ägnar sig helt åt handlingen. Talar om när jag är otydlig, övertydlig eller när någon karaktär blir skev. En annan hittar alla felstavningar. En tredje kanske anmärker på miljöbeskrivningar som inte stämmer tidsmässigt.
En hjälp man inte bör avstå från är words egen stavningskontroll. Där lägger jag ohämmat in alla mina påhittade egennamn i ordlistan.

Kanske ska det läggas till en personlista på slutet. Det har jag från och med min andra bok i serien om Ön. Lite knepigt att göra en sådan utan att avslöja för mycket. Och ska den vara i viktighetsordning, i alfabetisk följd eller efter när personerna nämns i texten?
Jag har valt att följa alfabetet, enklast både att skriva och att hitta i.

I fantasyböcker finns det ofta kartor. Det har jag inga. Ligger lite över min kompetens känner jag. Så jag förlitar mig på läsarnas fantasi och på mina egna beskrivningar.

Eftersom detta är tredje delen i min serie, har jag lagt till en Detta har hänt - sammanfattning före Prologen. Min första tanke var att man skulle kunna läsa denna del fristående, men jag tror inte jag ska rekommendera det. Men det kan vara bra att fräscha upp minnet hos läsarna eftersom det ju gått ett år sedan andra delen kom ut.

Det kan vara roligt med lite pynt i boken. Somliga lägger in krusiduller mellan styckena. Fint tycker jag men eftersom mina böcker tenderar att bli tjocka, vill jag inte lägga plats på sådant. Men anfanger har jag lärt mig använda av min förlagskollega Caroline Hurtig. Det är ju när första bokstaven i varje kapitel får lite större plats, i mina böcker blir höjden som två rader.

Sidorna före Första kapitlet ska se ut på ett visst sätt. Bland annat ska det finnas en liten hörna där man samlar info om förlag, tryckår, vem som gjort omslag, ISBN-nummer etc. Försättsblad tror jag man kallar det.
Är det inte den första boken är det ju lämpligt att nämna tidigare utgivna böcker.

Boken ska pagineras, alltså förses med sidnummer. Enkelt kan tyckas, ändå överlåter jag det med varm hand till min dotter Caroline, som ytterst ansvarar för sättning och omslag. Inte alla sidor ska ju nämligen ha synlig numrering. Första synliga siffran kanske blir 7 där första kapitlet, eller prologen börjar.

Man skriver lämpligen i någon form av formatmall som man valt själv. Min dotter har gjort en egen åt mig, där rubriker av olika slag (kapitel, del, underrubrik och titel) har egen teckenstorlek och teckensnitt jämfört med brödtexten (normal). Man kan då enkelt ändra alla kapitelrubriker till exempel, på en gång.

Men sidstorleken kanske måste ändras från A4 till tryckstorlek, i mitt fall A5. Marginalerna måste ställas in rätt, både i sidorna (där innermarginalen ska vara lite bredare än den yttre) samt upptill och nedtill. Radavstånd är en annan viktig detalj. I mitt fall medförde en ändring där att manuset magrade av kraftigt, från 750 till 560 sidor!

När allt detta är klart blir det en sista redigeringskontroll. Eller flera! Då är det bäst att spara ner word-dokumentet som pdf-fil och välja sidvisning med 2 sidor i taget. Då ser man vilket som blir vänster- respektive högersidor. Kan ha betydelse till exempel för delrubriker. Jag har 3 delar i min tredje bok. Den rubriken hamnar alltid på en högersida med en blank sida bakom. Snyggast tycker jag. Det är även som pdf jag sedan lägger upp manuset på tryckeriets webbplats.

Nu man man ju tycka att allt är färdigredigerat redan. Men icke! Denna sista koll visar missar och osnygga partier som man inte vill ha. Själv hittade jag följande:

  • Anfangerna hade av obegriplig anledning ändrats till 3 rader fast det stod 2. Fick ändra i vartenda kapitel.
  • Jag har en ovana att ofta sluta meningar med tre punkter ... Vill markera ovisshet, dröjande replik, avbrutna repliker, fundersamma tankar ... Men dessa tre punkter, som ska ha ett mellanslag före sig såvida inte någon blir avbruten mitt i ett ord, de hamnar ibland på ny rad allra först. Är det dessutom vid styckebyte kan det bli en rad med endast tre punkter på. Och det är ju fult! Kan även vara osnyggt om det är först i en rad före en helt annan mening.
  • Det kan råka uppstå tomma sidor under sättningen till exempel om texten på ett kapitels sista sida täcker hela sidan. Dessa ska förstås bort.
  • Jag har raka marginaler och automatisk avstavning. Word löser det oftast inte med avstavning utan genom att glesa ut orden. Sånt syns väldigt tydligt på skärmen när man ser två hela sidor bredvid varandra.
När allt detta slutligen är klart och man bara inte kan hitta på något mer att putsa på, ja då är det dags att nöja sig. Att våga lämna ifrån sig sitt manus för dess vackra omvandling från puppa till flygfärdigt konstverk! Alltså till tryckning.

När man sedan har den färdiga boken i sin hand så kommer man garanterat förr eller senare upptäcka att det ändå finns någon miss kvar någonstans ... Antagligen flera. Men det får man ta! Ingen är perfekt.
Till sist: 
En blombukett till alla ni som hjälp mig bli klar 
med denna tredje del i serien om Ön. 
Fanfar tack!


lördag 12 september 2015

Porten - recension

Ännu en positiv recension över Porten - blir lika glad varje gång Smiley smile
Så här skriver bloggaren Yohanna:
"... Det här är helt enkelt en av de böckerna som drar in mig med hull och hår i den värld som beskrivs. Kan varmt rekommendera den till er som vill bege er in i en ny värld för att sen komma ut på andra sidan förändrad."
Läs mer på http://yohannahleidefors.blogg.se/…/recension-av-porten-skr…

Jag har ofta läst flera böcker samtidigt då jag är för otålig att vänta. Det finns så mycket bra att...
YOHANNAHLEIDEFORS.BLOGG.SE|AV YOHANNAH LEIDEFORS

söndag 6 september 2015

Funderingar kring sättet att skriva

Läser för närvarande Kim M. Kimselius bok Att hitta glädje i skrivandet (recension kommer så småningom). Slås av hur annorlunda Kim skriver jämfört med hur jag själv gör det. Kanske bidragande orsak till att hon har så mycket större framgång med sina böcker...

Kim använder sig av Gula Lappar, alltså såna där med klister på, post-it heter en typ. För både korta och längre anteckningar.
Det har jag aldrig gjort.

Kim skriver också Innehållsförteckningar där hon spaltar upp lite kort vad varje kapitel innehåller. Eller ska innehålla om det inte är skrivet ännu. Låter som en utmärkt idé.
Som jag aldrig har testat.

Kim har även Mallar som ska underlätta skrivandet. Den biten förstod jag inte riktigt.
Har i alla fall aldrig skapat en Mall.

Kim kör med huller om buller-teknik. Med risk att vara övertydlig (vilket man ska undvika, det håller jag verkligen med Kim om) så betyder detta att man skriver ner de händelser/kapitel man känner för just för stunden. Först när boken närmar sig slutet sorterar man dem i rätt tidsordning.
Har jag aldrig någonsin gjort.

Kim har en skrivarlya - även om hon kan skriva precis var som helst när andan faller på. Själv skriver jag nästan enbart sittande vid köksbordet. Att jag skriver nästan, beror på att vi var ett gäng som förra året träffades på biblioteket och skrev varje söndagseftermiddag.
Har alltså aldrig haft ens ett skrivbord att bre ut mig på.

Kim jobbar mellan bestämda klockslag, tror det var 8-17. Fast där tror jag hon fuskar en hel del, eftersom hon så ofta fylls av nya idéer... Blir nog övertid ibland!
Jag skriver när jag får tid över, ofta sent på kvällarna. Ändå har jag fördelen att ha ett halvtidsjobb. Men har å andra sidan en sjuklig make och två promenad-glada hundar som vill ha sin del av min tid.

Skillnaden oss emellan är förstås framför allt att Kim lever på sitt skrivande medan det för mig bara är en nödvändig fritidssyssla, ett behov att uppfylla, en möjlighet till verklighetsflykt och en fantasimani.
Jag lever för mitt skrivande, kan man kanske säga, lite tillspetsat. För jag vill inte vara utan skrivandet, så tomt livet vore då!


Här hämtar jag min inspiration - i skogen. Tillsammans med mina kära hundar. Där är vi nog rätt lika, Kim och jag!

måndag 24 augusti 2015

När man som bäst behöver det!

Ibland får man positiva kommentarer när man som minst väntar sig det. Som ikväll, när jag hittar en ny kommentar till min bok Porten på bloggen. En manlig läsare/lyssnare skriver så här på fliken Omdömen:
Hej lyssnat på första delen av Porten. Måste säga det att jag fastnade på en gång och sträck lyssnade. Det blev helt plötsligt kul att cykla på jobbet och man försökte ta omvägar för att få lyssna längre. Fortsätt att skriva :-) 

En stilla glädje sprider sig långsamt inom mig och mungiporna drar sig uppåt. Just vad jag behövde känner jag! Det är sådant här som ger mig en energikick att fortsätta. Sedan kan man ju påstå hur mycket som helst att man skriver för sin egen skull, att man egentligen struntar i om det trycks eller inte. Det är ändå fantastiskt roligt att bli uppskattad!

 Nu fortsätter jag med dubbel energi med att slutredigera trean. Den har nu fått en titel: "Skogsvärlden". Så får det bli. Inte genialt men låter som fantasy. (Eller så möjligen "Skogsfolket" ...) Och min dotter Caroline är på gång med omslaget. Vi har suttit lite fast där eftersom jag hade en rätt klar idé på hur jag ville ha det. Men det visar sig bli för svårt och även för ... trist tror jag. För dova färger. Så nu släpper jag på det och ger Caroline fria händer med ett helt annat förslag som hon själv har gjort. Tror det blir riktigt snyggt!


Någon gång kanske jag skriver en bokserie som får himmelsbilder som tema på omslagen...
Men den nuvarande får hålla sig till skog och träd.

söndag 23 augusti 2015

I nöd och lust

Ibland önskar man att man kunde få vara författaren som skriver boken som är det egna livet. Så mycket enklare än att behöva leva det. Bara redigera bort det alltför hemska och trista. Låta huvudpersonen (jaget) få styrka att klara ut både små problem och stora kriser. Se till att hon utvecklas till en bättre människa. Och så klart fixa ett gott slut. Där alla blir lyckliga, helst även skurkarna.

Men då detta inte är möjligt så får man nöja sig med verklighetsflykt. Och där är det långt effektivare att själv författa än att läsa vad andra skriver, i alla fall för mig.

Verklighetsflykt var den främsta anledningen till att jag själv började skriva fantasyromaner för några år sedan. Behövde få lite andrum från verkligheten där min make blev allt sämre i sin parkinsonsjukdom. För fyra år sedan fick min då bara 57-årige make acceptera rollator, nu har vi en rullstol i garaget, visserligen inte behövt använda den ännu mer än vid ett par tillfällen, men ändå, den är där. Kommer kanske behövas dagligen inom en inte alltför avlägsen framtid. Och det skapar nya frågor. Kan en rullstol vara till nytta och fungera i vårt inte särskilt handikappvänliga hem? Krävs ombyggnader? Måste sovrummet flyttas ner till bottenplanet?
Vi har fått lära oss nya termer och möta nya yrken som biståndshandläggare, arbetsterapeut och hemtjänstsamordnare.  Har fyllt i blanketter och fått alltfler hjälpmedel.
Lyckan över det egna hemmet med de tre älskade och så välkomna barnen har förgyllt livet och äktenskapet i många år. Men nu tycks det vara slut på "lusten" och dags för "nöden".

Att få vända ryggen till denna vardag för ett par timmar för att skapa och leva i sin egen värld är en lyx som väl bara författare kan uppleva. Näst bäst är att få redigera redan skrivet material, återse de gamla vännerna och finputsa deras liv, karaktärer och möjligheter. Om sedan det man skapat blir tryckt, sålt och läst är för min del inte det viktigaste. Utan det som gör skrivandet så givande är detta att ha kontroll över situationen, över livet även om det bara är i fantasin.


Min mamma översatte en bilderbok om lycka när vi var barn. Den handlade om Snobben och Karl. Eller Snoopy och Charlie Brown som de heter på originalspråk. Titeln på boken var "Lycka är en varm valp". Sensmoralen var väl att man får ta vara på de små lyckorna här i livet.
Som till exempel när ogräset i den orensade rabatten är så här vackert!
Självsådda fingerborgsblommor.

fredag 7 augusti 2015

Reinkarnation... om det ändå gick att tro på!

Jag önskar jag kunde tro på reinkarnation. Men det går bara inte.
Inte heller klarar jag av att tro på skyddsänglar.
Eller ens någon Gud...
Kanske det är därför jag är så förtjust i fantasy-litteraturen. Där kan man låtsas tro på nästan vad som helst!

Men tänk det där med många liv. Då skulle de arma stackare vars liv är uselt, för kort, för smärtsamt eller på annat vis orättvist, kunna kompenseras i nästa liv.
Fast för att kunna hoppas på det måste man rimligen också minnas sina gamla liv. Och det vore ju rörigt, jobbigt nog att hålla rätt på ett livs alla minnen...

Om det vore så att man föds på nytt, så tycker jag att det skulle vara en utveckling på något vis, att man skulle bli allt visare och allt godare. Men inte sådär som i hinduismen, att de fattiga har sig själva att skylla för de har varit onda eller misskötsamma i föregående liv. Och att de rika och mäktiga har förtjänat sin lyxiga tillvaro från tidigare leverne.

Om jag fick önska så skulle det bli ett nytt liv åt min make. Han fick diagnosen parkinson redan för 25 år sedan. Grymt...




tisdag 4 augusti 2015

Mat - är det något att skriva om?

Av mina läsare har jag fått en och annan, ofta lite retsam, kommentar över att jag så ofta och gärna tar upp mat och måltider i mina böcker. Kom att tänka på detta när jag förberedde middagen idag. Efter att jag för ett par år sedan gick över till något mellan GI- och LCHF-diet så har jag lärt mig massor om grönsaker och rotfrukter och vidgat mina inköp från denna del av kostcirkeln. Förut var det mest bara morötter, lök, tomater, paprika, sallad och fryst broccoli som hamnade på tallriken. Nu köper jag ofta zucchini, gulbetor, rättika, spetskål, färsk broccoli och annat gott och nyttigt.

Till middagen idag skar jag upp en färsk broccoli. Det är ju långt ifrån bara de små "träden" man kan äta, stammen är också smaklig och ersätter för mig potatis och ris. Men ibland är den väl grov och trådig. Med några enkla snitt kan man skala bort det yttersta och njuta av den mjälla insidan.

När man som jag låter sina karaktärer hamna i en annan värld, så anser jag det vara högintressant att fundera på, och beskriva, vad man sätter fram på bordet när hungern ska stillas. Eller vad man stuvar ner i sadelpåsen eller ryggsäcken när man ska ut på längre turer. Må det sen vara utflykter eller flykt. Något måste man ju ha sig till livs, eller hur?

Därför är det klart alldeles logiskt att jag retar mig på när andra författare snålar med dessa upplysningar. Eller kanske inte retar mig, snarare beklagar det och inte känner mig riktigt nöjd. Jag tror detta delvis beror på att jag äter så mycket godare och variationsrikare mat numera sedan barnen flyttade hemifrån och makaronerna försvann från skafferiet.


Squash kan man odla själv. Och ringblommor - de ska ju gå att äta, men det är ju synd. Alltför vackra att se på, tycker jag, för att ätas upp.

tisdag 28 juli 2015

Recensioner som värmer

Naturligt nog blir man som författare väldigt glad och nöjd när man får positiva omdömen i recensioner eller kommentarer. Ibland kan man undra lite för sig själv:
Är det verkligen mig man skriver om? Mitt skrivande? Jag har ju bara skrivit för mitt eget nöjes skull, inte har jag så fina ambitioner och kvaliteter som här påstås...

Jag har samlat några omdömen på bloggen under fliken Omdömen, både kortare och längre sådana. Inser att där behöver kortas ner, städas och gallras. Kanske mer lägga länkar bara...
Något att fundera över, kanske ta hjälp av min bloggexpert (dotter Caroline).
Det får bli någon gång när andan faller på!

Tills dess tänkte jag här nedan lägga ett par länkar vardera för Porten och Delad identitet till bloggsidor där de fått riktigt bra recensioner.


Porten:

Kim Kimselius blogg, den som heter kim-k-kimselius.blogspot.se

Eva Ulleruds blogg, den heter Eva Ulleruds Skrivarlya och nås på skrivarlyan.ullerud.nu




Delad identitet

Kims blogg

Evas blogg


onsdag 22 juli 2015

Mellody Looh - Födelsemärket av Gabriella Kjeilen

I min långa rad av egenutgivna böcker har turen kommit till Födelsemärket, en fantasy av Gabriella P. Kjeilen. Detta är den första delen i en serie som heter Mellody Looh, efter huvudpersonen.
Det är Gabriellas debutroman. En lagom tjock bok på strax under 400 sidor.

Kan köpas på till exempel Bokus och Adlibris.

Mer om författaren kan man hitta på hennes blogg. Där får man även veta vad P i författarnamnet står för ...

Jag har boken liggande bredvid mig med baksidan upp. Möts av en fråga i vit text på svart botten - hela omslaget har svart bakgrundsfärg. Den lyder:

Vad gör du om du en dag får lära dig att du inte är den du trodde ... och den du egentligen är kanske inte är den du vill vara?

Detta är en rätt träffande sammanfattning av grundidén till boken. Huvudpersonen tror att hon är en människa bland andra människor, men upptäcker tidigt i boken att så verkligen inte är fallet. När ens hörntänder växer ut är det ju rimligt att anta att några av ens gener skiljer sig från den tråkiga allmänhetens ... Ett födelsemärke som förändras långt snabbare än cancer hör inte heller till det vanliga.

Lite mer om handlingen får jag väl avslöja, lånar från baksidan igen:

Märket på Erikas hals har alltid fått henne att känna sig annorlunda. När hon får veta att jorden inte är hennes hem och återvänder till planeten Lavida, en planet befolkad av varelser hon bara trott fanns i sagorna, hoppas hon på att äntligen passa in.

Erika heter i själva verket Mellody Looh och är alldeles ovanligt speciell. Inte bara för att hon hör hemma på en avlägsen planet, även där är hon en unik person. Här vimlar det av olika typer av varelser av vilka somliga tillhör ljuset, andra mörkret. I kampen mellan gott och ont är det inte självklart vilken sida hon väljer. Inte heller är det så att de goda är så mycket bättre än de onda.

Handlingen håller högt tempo i boken och det är ingen brist på spänning. Onormala krafter, magi, starka känslor, våld, blod och sex ... Allt i en kryddstark blandning - man har inte tråkigt under läsningen. Första meningen i prologen ger en liten fingervisning över vad som komma ska: Eije skrek högt av smärta. Fast det visar sig vara en förlossning och då är det ju naturligt att man skriker.

Miljöskildringarna ger stöd åt fantasin och även karaktärerna beskrivs så de känns äkta. Slutet är som det ska vara i en serie, jag slår igen boken med en önskan att genast få fortsätta med nästa del. Vilken ännu inte är utgiven.

Omslaget är inte det man väntar sig av en fantasybok - ett svartvitt foto av en ung kvinna där man tyvärr inte ser det hemlighetsfulla födelsemärket. Bara ögonen är färgade, ljusblå med vita strimmor. Det fungerar och ser proffsigt ut, även om jag själv inte är så förtjust i fotografiska omslag.
Titeln på serien är jag lite frågande inför, varför ett så besvärligt efternamn? Det snirkliga teckensnittet gör det inte alldeles lätt att tyda att det står Looh och inte som jag först trodde: Loch. Hur ska man uttala två o med h efter?

När det som i detta fall är en egenutgiven bok, är man kanske extra hård vad gäller språk och redigering. Texten skulle mått bra av en noggrannare korrekturläsning. Här finns gott om slarvfel. Ord och bokstäver som skulle tagits bort eller som saknas. Felstavningar. Det är synd för det drar ner helhetsintrycket. Störande och onödigt. Språket är annars helt okej.
Uppställning med stycken och dialoger, längden på meningar och annat sådant får klart godkänt - det ser lockande ut när man snabbt bläddrar igenom boken, lagom luftigt.
Att det finns både namnlistor och karta i slutet av boken är ett klart plus.

Sammantaget så har jag inga problem med att rekommendera boken för läsning, om man inte har alltför känslig mage. Här är det gott om hårda tag, blod och död. Hade det varit en film hade man som tittare varnats för våldsamma scener ...
Men här finns även romantik, samvetsfrågor och lojalitet som mjukar upp det hela.

lördag 11 juli 2015

Filosofiska tankar...

Våren
          - är som rosévin, oskuldsfullt rosa och ändå pirrande förföriskt.

Försommaren
            - ett friskt och lätt vitt vin, svalt och fräscht, nytt och lovande.

Sommaren
           - ett rödvin, fylligt och djupt blodrött. Mäktigt berusande. Hotande bakfylla om för stora intag...



Hösten
            - äppelmust med gyllene färg. Nyktert och kyligt.

Vintern
           - het glögg fyllt av kryddsmak. Kontrasterande mot naturens iskyla.


söndag 5 juli 2015

Ny recension av Porten

Eva Ullerud har läst och recenserat Porten i sin blogg. Mycket positiva ordalag där, vilket klart gör mig jätteglad och nöjd. "Lite seg i början" var nog det enda negativa.

Och det är Sagan om Ringen också...
Och - tycker jag - den enormt bra serien om Det svarta tornet av Stephen King...

Jo, visst är det förmätet att jämföra sig med dessa mastodonter, men varför inte?



torsdag 25 juni 2015

Författandets olika faser

Under kvällspromenaden denna dag kom jag att tänka på hur mycket som har hänt med mitt skrivande sedan jag började med mitt första manus Porten hösten 2010. Då var min tanke mest bara att skriva för mitt eget nöjes skull. Eller snarare att skriva för att må bättre. Verklighetsflykt mer eller mindre. Makens hälsa försämrades alltmer och det fanns även andra dystra moln på min levnadshimmel.

När jag väl kommit igång var jag fast. Hade aldrig trott att det skulle vara så givande och så spännande!
Men så okunnig jag var om vad som händer sedan, när man har sitt manus och tycker det är klart för tryck. Okunnig och naiv.

Ja, vad gör man? Jag skickade in manuset till tre olika förlag. Inget napp, ja jag fick inte ens svar från två av dem. Troligen för att manuset var så tjockt, föreställde jag mig, ingen av förlagets lektörer ville väl ta i det med tång ens...
Men familjen och mina syskon manade på och så småningom blev det egenutgivning istället.
Vilket jag inte ångrat!

Men även här finns det faser att gå igenom, lärdomar att lära.
Ska man välja ett förlag som tar rejält betalt men som i gengäld sköter en del av det praktiska?
Eller ska man satsa på att lära sig hantverket och fixa allt själv?
Jag har provat bådadera och ingetdera hade varit möjligt utan min kära dotters hjälp och senare råd och tips via föreningen Egenutgivarna. Numera är det min förlagskompis Caroline Hurtig med Antares förlag jag samarbetar med och vi kompletterar varandra perfekt!

När jag hör andra författare berätta vad skrivandet betyder för dem och hur de bär sig åt, så förundras jag över hur olika det kan vara.
Somliga vet precis vad som ska hända och hur det ska sluta från det att de börjar på sidan 1. Gissar att det är nästan nödvändigt för deckarförfattare.
En och annan skriver ihop sina favoritscener allra först och sparar det tråkiga ihoptråcklandet till allra sist.
För mig personligen är det nästan som att läsa en bok någon annan skrivit. Jag har ett hum om personer jag vill ha med och en tanketråd om handlingen - men inte mycket mer än vad som kan stå på i baksidestexten.

Men det viktigaste är ju slutprodukten, den färdiga boken. Hur man tar sig dit är en personlig ensak!


På fotot ovan står skogen i brand ser det ut som på Portens framsida - en effekt av belysningen. Jag har bara detta foto som jag smusslat mig till. Lite genant ju att fota sin egen bok på biblioteket... Men fick ju passa på när den för en gångs skull fanns inne, för det mesta är båda exen utlånade!

tisdag 23 juni 2015

Kärlek - vilket slitet ord!

Om man tänker sig ett bokmanus som en maträtt... Det kan väl vara en bra bild? Om det sen är en liknelse eller en metafor, det kan vara detsamma.
I alla fall, en maträtt består ju av olika ingredienser. Ofta kan man gissa redan i förväg om det är något man kommer gilla, om det passar ens smak, bara på att läsa ingredienserna.

Står det ansjovis - ja då slänger jag genast receptet i papperskorgen.

Står det zombies på baksidan av en bok - ja då blir det ingen affär/inget lån av för mig (ja, jag vet, Caroline Hurtig, vi har inte samma smak där!)

Troligen går man på detta sätt miste om en och annan oförglömlig upplevelse.

Men detta är ingen matblogg så jag skippar jämförelsen hädanefter...

Jag gillar vissa ingredienser i en bok, däribland romantik, alltså typ attraktion, förälskelse, kärlek... För jag är i grunden en mycket romantisk person, det draget får man nog behålla livet ut (hoppas jag). Har ju hört om smått senildementa åldringar som... äsch strunt i den aspekten, så gammal är jag inte än och inte heller mina läsare.

Alltså vill jag klart ha med en rejäl portion kärlek i mina böcker. Men det är inte alltid så lätt att skriva så det fängslar och inte blir förutsägbart eller långtråkigt. Det ska finnas en laddning med i bilden, gärna en konflikt. Behöver inte vara "hat-kärlek", men gärna lite omöjligt.

Jag har lite tankar om KÄRLEKEN som kan vara såväl makt som hjälplöshet:

MAKT har den som får ta emot en annan persons kärlek. Makt inte bara att såra och att göra slut. Lika ont kan det göra med tystnad.
Att man inte hör av sig.
Att låta givaren leva i ovisshet om vad som gäller.

HJÄLPLÖS är den som ger bort sin kärlek. Givaren kan bara hoppas att mottagaren handskas varsamt med den gåva hen fått. Det är ju en urgammal bild/metafor med kärleken som ett hjärta. En annan jämförelse/liknelse skulle vara att kärleken är som en nykläckt  fågelunge, som mottagaren kan hålla varsamt och ömsint i sina båda händer med full uppmärksamhet på att skydda det lilla livet. Eller så kan hen överge ungen, lämna den åt sitt öde för att tyna bort och dö...
En fågelunge, hjälplös och ömtålig men också hungrig med kapacitet att växa sig stor och stark med rätt skötsel.

Någonstans mellan makten och hjälplösheten ligger såklart den bästa varianten, en balans mellan de två inblandade.
Men när man ska skriva om kärlek så är nog balans inte det mest spännande...
Osäkerhet, stolthet, aningslöshet, bitterhet och förstås svartsjuka, ja det finns massor av känslor som man kan blanda ner i smeten... Ja nu är jag inne på matrecept-tänket igen! (Kanske dags för en kvällsmacka...)

Har förresten hittat på ett eget ordspråk! Eller liknelse. Eller vad det nu bäst kan kallas.
(Ordspråk och ordstäv ska jag nog skriva om i ett kommande inlägg, tror jag.)

Men här kommer mitt ordspråk:

Kärleksord är som isbitar. Ju hetare mottagare desto snabbare smälter de bort.


lördag 6 juni 2015

Metaforer, idiom och sånt

Som författare vill man förstås ha ett språk som inte bara fungerar utan ger en extra nyans till handlingen, Som gör texten roligare att läsa, mer färgrik. Man kallar det ibland för bildspråk.
Läser man handböcker om skrivande stöter man förr eller senare på vissa svårgripbara termer vars betydelse lätt halkar en ur händerna som en blöt tvål...
Jag ska försöka reda ut några av dessa begrepp. Får se hur väl jag lyckas.

Ta till exempel ordet metafor.
Vad är det för något?

En liknelse vet de flesta vad det är. (Tänker inte ta upp Bibelns liknelser här, de man fick lära sig i söndagsskolan.) Man liknar något eller någon vid något. Man kan förklara det som ett bildlikt uttryck med jämförelseord utsatta, till exempel: "som", "liksom" eller "såsom". Evert Taubes versrad "min älskling, du är som en ros" innehåller en (numera) inte särskilt originell liknelse.

En metafor skiljer sig från liknelsen i att bara bestå av en bild och det bilden betecknar. Till skillnad från liknelsen innehåller metaforen ingen jämförelse.
Ordet metafor kommer från grekiskan och betyder överföring. Aristoteles förklarade det som ett ting som betecknas med ett ord som egentligen betyder något helt annat. 
Man överför det man egentligen menar till ett annat ord som är mer talande och oftast omöjligt. 

En metafor är oftast, men inte alltid, indelad i två delar: en sakdel och en bilddel. Sakdelen brukar vara väldigt konkret medan bilddelen är mer abstrakt, målande. 
Exempel: Min bror är en klippa
Där du är som en ros är en liknelse, skulle det heta du är en ros som metafor. 
Att tala om virus inom datorvärlden eller bubblor inom ekonomin är också metaforer.

En mindre vanlig term är idiomet. Det är en form av kliché, eller klyscha som man säger mer till vardags. 
Svenska akademins ordlista (Saol) förklarar idom som "ogenomskinligt fast uttryck". (Vad sjutton betyder det??) 
På länken idiom.nu står det att med idiom menas "ord som tillsammans får en annan betydelse än när de står ensamma". Det illustrerar man med en målning av Pieter Bruegel från 1559 (ingen upphovsrätt), som skildrar ett antal idiom som till exempel att köra huvudet i väggen och kasta pärlor till svin
Andra exempel jag hittat på nätet är ana ugglor i mossen och det ligger en hund begraven. 
Det är alltså ett uttryck, mer än ett enda ord.


Klyscha brukar förklaras som "en sliten fras". Saol: intetsägande fras, nött slagord. Kan också röra sig om enstaka ord. De kan bli floskler om de är överdrivna.

Liknelser, metaforer, klyschor och idiom har väl alla sin plats i vårt skrivande. De kan göra språket blommigare, mer bildfullt, skapa associationer och stämningar. 
Fast det gäller att använda dem med viss eftertanke. Någonstans har jag läst att klichéer är som dålig andedräkt. 
Och även metaforer bör väljas med viss urskiljning, är de alltför vanliga har de kanske inte önskad effekt. Är de hemmagjorda finns det å andra sidan en risk att de väcker mer löje än beundran. 

Nå, vad säger ni nu om mitt eget uttryck i början, att betydelsen av dessa termer lätt halkar en ur händerna som en hal tvål? Vilken term passar för den meningen?

måndag 1 juni 2015

Söner av Heimdall av Helena Andersson

Denna bok har jag medvetet dröjt med att läsa. Blev inte riktigt lockad av baksidestexten. En blandning av fantasy och isländska sagor där det förra begränsas av det senare, verkade det som.
Hmm njae...
Men eftersom min förlagskompis Caroline Hurtig tycker den är så läsvärd, så fick jag väl ändå försöka ta mig igenom den, bestämde jag till slut. Gjorde slag i saken och beställde den från Undrentide, ett förlag som jag tidigare bara haft positiva erfarenheter av.

Lite fakta allra först:

Titel: Söner av Heimdall
Författare: Helena Andersson
Förlag: Undrentide
Tryckår: 2014
Antal sidor: 311
Kan köpas från Undrentide förlag, Bokus och Adlibris bland annat.
Billigast från förlaget i dagsläget.

Lånar ur baksidestexten lite övergripande: Vikingatiden ligger tung över Norden och de gamla gudarna lever. Över slagfältet beger sig Rig för att söka upp tre tvillingpar och lära dem om hövdingar, bönder och trälar. Valkyriorna hetsar sina hästar efter den som brutit sin krigared, medan nornorna spinner sina ödestrådar kring ett nyfött barn på Island.

Handlingen. Början av boken kan kanske vara lite avskräckande men tar man sig bara vidare till sidan 12 så hamnar man i en handling så fängslande att det är svårt att lägga boken ifrån sig.Samma gäller språket. det tar lite tid att vänja sig, men sedan man väl gjort det så är man fast!
Men tillbaka till handlingen. Det börjar på Islands hedar där man färdas på islandshästar, kämpar mot farsoter och utmanar varandra. Magiska väsen och asagudar anas i skuggorna. Tidigt väver Helena Andersson ett triangeldrama, där det inte är självklart vem som ska vinna den fagra Allvitters håg, ska det bli Ragnar eller hans kusin Herjan? Med vikingaskepp tar man sig över till fastlandet där det kommer utkämpas ett slag utanför Uppsala. Blod, sjukdom och död, dimma och stormar, svärd och knivar, hästar och långhus, kärleksfröjd såväl som svek. Och så det där med gudar, nornor, völvor och valkyrior, vilka dock inte får mer plats än att man kan smälta det. Det finns till och med en drake med i handlingen...

Karaktärerna. Ja vad ska jag säga om dem? Intressanta, väldigt olika, trovärdiga, flerdimensionella ... Skicklig beskrivning av när Ragnar... hoppsan, höll på att avslöja för mycket, tänker på sid 151-152. Smärtsamt men psykologiskt intressant. Ragnar är mer komplicerad än man först kan tro.

Miljöskildringarna är utmärkta. Jag brukar likna dessa vid en julgran - man vill varken ha en avbarrad gran utan pynt eller en som är så översållad med grannlåt att  själva granen inte kan mer än anas. Här lyckas Helena bra tycker jag, precis lagom.

Språket är mer än det vanliga, mer än nödvändigt. Dialogerna har en nyans av ett gammaldags uttryckssätt som passar så väl in i handlingen att jag fylls av beundran. Sammantaget förstår man att Helena Andersson verkligen arbetat med sitt manus, lagt mycket tid på bakgrundsforskning och läsande av dåtida skrifter. Redigeringen är utan anmärkning, hittar inga fel.

Omslaget. Här är jag för första gången inte imponerad. Jag stör mig på siluetten av mannen (för det är nog en man att döma av den kraftiga näsprofilen). Det hängande håret som är så iögonfallande... I dubbel bemärkelse! Och framför allt att den i och för sig snygga rutan med boktiteln döljer vad han ser ner på, vad han har i händerna. Man anar bara lite av hans kläder. Hade velat se mer av mannen, placerad längre bort, kanske stående på en kulle i helkroppsprofil mot himlen. Och baksidestexten är svårläst på grund av den stengrå bakgrundsfärgen.

Men mitt totala intryck är mycket positivt och jag kan inte annat än starkt rekommendera denna bok till såväl fantasyläsare som historieälskare! Spänning, kärlek, dramatik blandat i lagom proportioner... Och förgyllt med lite lagom magi och övernaturlighet.

Det bästa till sist: detta är bara första delen i en serie...

tisdag 12 maj 2015

Delad identitet, recension av Kim Kimselius

Del två i min serie om Ön heter Delad identitet. Knepig titel som jag inte kan förklara utan att avslöja för mycket. Har inte fått så många recensioner av den ännu, men häromdagen skrev Kim Kimselius en recension på sin blogg, som gjorde mig mycket glad och nöjd.

Så här skrev hon bland annat:

Astrid Ahlberg är veterinär, det märks tydligt i hennes skildringar av djurens beteende, hon lyckas verkligen levandegöra dem. Språket är en njutning och miljö- och personskildringarna är mycket bra. Jag älskar verkligen Astrids sätt att skriva och längtar redan efter tredje delen i serien. Det här är en sträckläsningsbok från första sidan till sista, en ren njutning att försvinna in i berättelsen.

Vill man läsa hela recensionen kan man hitta den här.

***

På en annan blogg har jag blivit intervjuad idag. Frågorna och mina svar hittar ni här

.
Avslutar med himmelsblå förgätmigej i ett hörn av vår vildvuxna trädgård där jag slutat klippa gräset. Tänk att ogräs kan vara så vackert!

söndag 10 maj 2015

Det farliga med nyttigheter

Min bror retas med mig ibland för att jag som barn var så fixerad vid vad som var "nyttigt". Framför allt rörde det mat av olika slag. Var något nyttigt så pinade jag i mig det trots min annars rätt dåliga aptit. Mat borde finnas i form av ett piller, minns jag att jag tänkte. Så skönt det vore att slippa äta, bara ta en tablett om dagen. Detta gällde förstås inte godis. Mamma brukade göra "gott-tallrik" åt oss, dessa var gröna assietter på vilka hon rättvist fördelade lördagsgodiset. Det skulle alltid ligga en nyttig frukt där också.

Åren gick och jag tappade väl en del av mitt intresse för nyttigheter och upptäckte hur gott det var med mat, nu när jag kunde tillaga den själv. Många maträtter försvann helt från middagsbordet, såsom pölsa, korvkaka, fiskpudding och kroppkakor. Det sistnämnda saknar jag; mammas kroppkakor utan fläsk (hon gjorde speciella till mej utan fyllning), stekta i halvor dagen därpå med smör till, det var bara så jättejättegott!
Men visst är det fortfarande med extra tillfredsställelse jag äter något som både är gott och nyttigt.

Tyvärr är det ju så att det finns en del ätbara nyttigheter som också kan vara hälsofarliga. Jag brukar äta bär till min  morgonyoghurt. Osockrade förstås. När mina egna infrysta hallon och blåbär tar slut köper jag enkilospåsar från Icas frysdiskar. Brukade strö dem direkt på yoghurten tills jag en dag läste att det kan slinka med otrevliga sjukdomsalstrande virusar bland de läckra bären. Efter det har jag gjort det till en vana att alltid koka upp bären och frysa dem som kompott i små fryslådor lagom för 3-4 dagar. Nu i dagarna har Smålandsposten rapporterat om tre dödsfall i ett äldreboende där man serverat en efterrätt baserad på okokta, upptinade hallon ...

Apropå blåbär, så trodde min svärmor helhjärtat på deras positiva på synen. Hon prenumererade i åratal på svindyra blåbärstabletter och påstod att hon märkte skillnad. Mamma tog efter, men hon kunde inte märka någon förbättring vad jag kan minnas. Båda är nu döda.
Givetvis inte blåbärens fel, förstås ...

Linfrö är bra för matsmältningen och förebygger förstoppning. När jag gick över till LCHF-kost för ett par år sedan började jag strö linfrö på min frukostyoghurt, där den samsades med diverse nötter och bärkompotten jag redan nämnt. Övergick efter en tid från hel till krossad vilket jag upplevde som godare. Men nu har jag läst att linfrö innehåller hälsovådligt cyanid:
Livsmedelsverket rekommenderar att begränsa intaget av hela linfrön till 1-2 msk/person och avråder helt från att äta krossat eller malt linfrö för att tillgodose fettsyrebehov.
Tänk så bra jag kommer må nu när jag slutar med linfröna! Kanske det ligger bakom att min högerfot delvis domnar ibland när jag rider*... och värken i axlarna ... och hälsporren som gör sig påmind av och till, och ...
Höhö... Gränsen mellan att kryssa mellan farlighetsskären och inte våga segla alls på grund av hypokondri, den får man akta sig för att överskrida. Så trist livet skulle bli annars! Och vad gäller Livsmedelsverket så tycker jag man ska ta deras information med en nypa salt och en tesked sunt förnuft.
Men jag kommer ändå sluta med linfrön och istället köpa psylliumfrön (även kallat loppfrö)!


Hemmaodlade grönsaker innehåller inga farliga bekämpningsmedel! Bilden visar mina pallkrageodlingar. Har klätt kanterna med plastband som blev över när vi slaktade poolen. Skyddar förhoppningsvis mot glupska, krälande sniglar. Ovanpå ligger täckväv som jag har fäst med klämmor egentligen avsedda för upphängning av duschdraperier. Den som spar han har!

*Apropå ridning, så har jag hittat ett effektivt sätt att motverka ridsår! Tänk så många år jag lidit alldeles i onödan när jag var yngre och red en intensiv dressyrlektion varje fredag. Som barn och tonåring hade jag aldrig några problem vad jag kan minnas.
Knepet är att motverka friktionen med till exempel vaselin eller annan hal salva. Funkar även vid skavsår som uppkommer under löpning.

onsdag 29 april 2015

Tjurnatten - en bok av Caroline Hurtig

Caroline Hurtig har tidigare gett ut del 1 och 2 i serien om Själarnas öden. Nu under våren 2015 kom Tjurnatten.
Detta är en extra del, en fristående bok som ändå har anknytning till de andra.

Lite kort om handlingen:
Det finns två huvudpersoner i denna bok, Vala och Linder. De träffas under en alldeles speciell natt, kallad just Tjurnatten, ett möte som kommer att förvandla bägge deras liv. Syftet med denna natt avslöjar jag inte här, det får läsaren upptäcka själv. Under de traumatiska händelser som följer väcks krafter till liv inom Vala, och hennes liv förvandlas till en hård kamp mot ödet och den väg hon omedvetet dömt sin själ till att vandra.
Linder å sin sida hade aldrig räknat med att Tjurnatten skulle komma att påverka hans liv så i grunden. Vala blir ljuset i hans liv som han kämpar hårt för att inte förlora.

Detta är en kärlekshistoria som griper tag i läsaren. Vala och Linder älskar varandra men allt och nästan alla går emot dem. Det verkar helt hopplöst för dem. Till slut försöker Vala fly från sin älskade för att skydda honom och andra i hennes liv som står henne nära. Men Linder följer efter ...

Miljön i boken är vagt medeltida. Inga maskiner och moderniteter. Man färdas till fots eller på hästryggen eller med båt. Så småningom förstår man att detta inte utspelar sig i vår egen värld, utan i en annan dimension, med egna regler och livsvillkor. Här saknas det myller av andra sorters varelser som man får möta i Carolines två tidigare böcker. Men fantasy-stilen finns där ändå, inte minst i slutet. Här avslöjas den direkta kopplingen till de andra delarna i serien och man får förklaringen till vart själarna tar vägen efter döden.

Karaktärerna i boken är utmärkt skildrade och man blir starkt engagerad i deras öden, det gäller inte bara Vala och Linder utan även en del bifigurer. Huvudpersonernas handlingar kan göra en smått vansinnig, man vill säga att näe, gör inte så ...! och: varför gör du sådär nu när ...? Men hade de handlat förnuftigt och logiskt hade det inte blivit mycket till bok förstås.

Det snygga omslaget bryter i stilen med de andra, vilket kan passa bra då detta ju faktiskt är en fristående bok. Jag skulle nog ändå rekommendera läsaren att först läsa Ödesgudinnans val och Månfolkets land för att få en bakgrund till händelserna i slutet av Tjurnatten.

Betyg? Ja som jag tidigare skrivit så undviker jag att sätta betyg, det är för trubbigt. Men jag är själv mycket förtjust i Carolines stil, hennes karaktärer och utformningen av hennes världar, eller kanske man ska kalla dem dimensioner. Tjurnatten skulle jag verkligen inte vilja vara utan och ser nu fram emot utgivningen av del tre i serien om Själarnas öden. Som alltså egentligen blir nummer fyra ...

Böckerna kan köpas direkt från författaren via hennes hemsida eller också från nätbokhandeln, till exempel på Bokus och Adlibris. Titta även gärna in på förlaget Antares Facebooksida.

söndag 12 april 2015

Det krävs tusen vackra ord

Man kan ju tro att jag plötsligt satt igång att läsa böcker i hisnande tempo. Att döma av de täta recensionerna, alltså. Men så är det inte. Har istället haft flera på gång. Denna bok tog min make över när jag just börjat så jag lät honom bli klar först.


Det krävs tusen vackra ord fick jag tips om från Kim Kimselius blogg. Ska se om jag kan leta upp det inlägget ... Jo här är det! Kim gav boken 5 stjärnor av 5 möjliga, men ville egentligen ha gett den 10 ... Till detta kommer ett fantastiskt omslag. (Lägg särskilt märke till det gula lövet på den regnvåta rutan, det återkommer långt in i boken). Så inte konstigt att jag blev intresserad.

Författare: Rose Marie Bouw
Förlag: Ordberoende förlag
Antal sidor: 270
Tryckår: 2014
Kan köpas på bland annat Bokus och Adlibris.
Detta är författarens andra bok, den första heter Konsekvenser av att dö. 
(Den vill jag också läsa, tror jag. Även om ämnet är tungt: den beskriver psykosens fasor, står det på Bokus bokbeskrivning). 

Handlingen enligt baksidestexten:
Den morgon Ulrika ställer sig på vågen och ser 143 kilo har en gräns passerats och förlamningen bryts. Hon betraktar sina tre små pojkar som leker på vardagsrumsmattan. Ulrika tar handväskan, går ut genom dörren och lämnar sitt liv bakom sig...
Här lämnar jag boktexten för att berätta i korthet med egna ord. Ulrika tar in på ett pensionat i avsikt att bo där medan hon funderar ut hur hon ska ta sitt eget, misslyckade liv utan att kroppen hittas. För det är en outhärdlig tanke att hennes förhatliga, enorma kropp ska tas om hand, kanske den inte ens ryms i en normal kista.
Men ...
Naturligtvis kommer hon inte så långt, det vill ju ingen läsa om. Istället möter hon Molly, en sjuåring som trots att hon förlorat sin mamma i cancer lyckas skicka in en solstråle i Ulrikas miserabla tillvaro. Hennes pappa är konstnär. Kanske är det därför han förmår se den inre Ulrika, se vem hon egentligen är. Far och dotter blir räddningen för Ulrika.

Boken beskriver mycket trovärdigt vilket helvete det är att mobbas redan som barn för sin övervikt och hur det kan kännas som en tröst att äta trots att kroppsvikten stadigt ökar. Det är gott om rent fysiska detaljer, som hur de svällande låren skaver mot varandra så det blir brännblåsor, hur Ulrika inte kan sova liggande ner på grund av att lungorna trycks ihop av bukfettet, hur mödosamt det är för henne att ens ta sig fram, rädslan att ramla eller att sätta sig på stolar som kan braka sönder under henne. Hon bokstavligt hatar sig själv, vill befria sina anhöriga från en sådan nästan outhärdligt avsmaklig och äcklig person, vill själv bli av med sig.
Man kan väl inte älska någon som hatar sig själv?

Man får många funderingar i huvudet när man läser boken. Flera gånger tårar i ögonen och värk i halsen. Trots att det kan tyckas oförlåtligt att överge sina egna barn, små och oskyldiga som de är, så förstår man henne. Ulrikas tankar och handlingar, reaktioner och upplevelser beskrivs så träffsäkert och fängslande att jag önskar boken en stor läsekrets. Tack och lov slutar den inte i mörker och elände, utan befriande ljust, men det krävs ett par års hopp i tiden.

Nu hoppar jag till själva texten. Rose Marie har valt att skriva i nutid (presens). Jag har tidigare tagit upp olika tempus i bloggen. Tycker själv att detta med att skriva i nutid får handlingen att komma närmare läsaren, som att se i kikare på rätt håll. Medan dåtid (imperfekt) ger distans, som att vända kikaren fel. Ändå skriver jag själv och de flesta i dåtid. Varför?
Tror själv att det beror på vilken sorts bok man vill skriva. Har man ett budskap eller skriver man som ren underhållning?
Att texten berör så beror också på att den skrivs i första person, jag-form.  Som i en personlig dagbok.

En annan detalj jag fastnat för är meningsuppbyggnaden. Författaren blandar korta och långa meningar, ibland är det bara ett enda ord. Hon byter ofta rad. Effektfullt! Tar ett exempel där Ulrika tröstat den mörkrädda Molly så hon har somnat:
Lockigt rött hår kittlar min hals. Varm tung kropp. Djupa andetag som sveper över min kind. Hon sover lugnt. Fridfullt.
Jag håller mig vaken, håller monstren under sängen borta.
Hon har stjärnor i taket.
Jag tänker på mina tre små pojkar.
Jag hoppas att de slipper monstren inatt.
I detta utdrag kan man se en annan detalj, som rör kommateringen. Enligt gängse skrivregler (se tex Svenska skrivregler från Språkrådet eller Skiljeteckensboken) ska man vid upprepade adjektiv sätta komma. En minnesregel är att det ska vara komma om man lika gärna hade kunnat skriva "och". Lockigt rött hår skulle egentligen skrivas Lockigt, rött hår. Undantag är när det första adjektivet står som bestämning till det som följer, som i mina tre små pojkar. 
Det är sällan man kan missförstå i dessa fall, även om komma saknas. Och det blir allt vanligare, tycker jag, att man ser denna komma-brist.
(Men det finns tillfällen där läsaren inte kan avgöra riktigt vad författaren avser. Exempel ur Skiljeteckensboken är en mening författaren hittat på baksidan av ett flingpaket, gäller antagligen en tävling: 4 överraskande skojiga priser. Är priserna överraskande skojiga eller är de överraskande och skojiga?)

Dags att avsluta! Och det blir förstås med rekommendationen att snarast köpa eller låna boken.
Alltså LÄS DEN!