onsdag 24 december 2014

Udda eller maka...

Det är julaftonskväll. Vi har doppat i grytan och ägnat ett par timmar åt paketöppning inklusive rimuppläsning. Nu skramlar vi nötter. Ett tillfälle att särskilt sakna barnens farmor. Hon som visste hur allt skulle vara, kunde alla traditioner och höll hårt på dem. Visst suckades det ibland i smyg, men vi märker nu att vi gärna håller fast vid i alla fall de flesta av de invanda mönstren.

Men nu har vi stött på problem. Trots alla år av träning kan vi med gemensamma krafter bara komma ihåg kanske hälften av alla "verserna" i den gamla leken "skramla nötter". Den börjar (tror vi) så här:
- Jag kokar kaffe, säger den första i ringen och skramlar med ett antal av sina tio hasselnötter mellan kupade händer.
- Det gör jag med, svarar nästa.
- Hur många bönor lägger jag på?
Den tillfrågade ska nu gissa sig till av skrammelljudet hur många nötter den kaffekokande personen döljer i sina kupade händer. Blir det rätt får han dem alla. Blir det fel får han ge bort skillnaden.
Och sedan fortsätter det så varvet ut. Nästa varv blir det en ny fråga. En lyder: Udda eller maka, lika många tillbaka. Där kan man förlora hela sitt lager om man gissar fel...

Min fråga nu till mina läsare är: kan någon av er denna gamla lek? Google har inte kunnat ge oss svar på vilka frågor vi glömt. Så vem kan?

Jag önskar er alla en fortsatt skön och mysig julhelg!


måndag 22 december 2014

Gott och ont och mittemellan eller tvärtemot

Häromkvällen laddade "barnen" ner en färsk Disney-film som vi såg tillsammans: Malificent.

Jag är verkligen ingen filmkritiker, men detta tyckte jag var en mycket intressant film. Plötsligt var det inte sådär enkelt med vem som är god och vem som är ond. Är det så att även Disneyfilmmakarna ledsnat på den traditionella uppdelningen?

Det kan nog också vara så att vi fascineras mer av de elaka personerna än av de snälla . Huvudperson i denna film är den onda fen i Törnrosa-historien, det är hon som heter Malificent. Törnrosa själv och hennes prins är bara platta karaktärer som får spela rätt ointressanta roller. Den förtjusande prinsessan är så genompräktigt god och snäll och naiv att man storknar, men det är bara som kontrast till den skenbara Ondskan. Istället för Törnrosa är det den "onda" fen och pappa Kungen som har huvudrollerna.

Detta är så välkommet! När jag skriver själv så blir aldrig mina elaka karaktärer genomonda. Antingen jag planerar det eller inte så dyker det ofelbart upp försonande drag, förklaringar, ursäkter. Hon/han är inte riktigt så genomrutten, det finns ändå något gott längst inne. Det är ju mycket mer intressant att skapa karaktärer som kan få utvecklas mot en mer sympatisk personlighet. Och det som syns på ytan, som uppvisas genom handlingar, kanske inte alltid helt stämmer överens med insidan. Ett vackert äpple kan ha ett ruttet kärnhus, men ett svartfläckigt bananskal kan dölja ett underbart gott innehåll. De personliga dragen är så roligt att jobba med, detta att knåda och fila och raspa och tälja på karaktärerna. När boken är slut är de ofta rätt mycket annorlunda än i början.

lördag 20 december 2014

Släng mer och spara mindre!

Det finns Samlare och Sparare. Det är inte samma sak. Jag tillhör definitivt den senare kategorin. Givetvis finns det även Slängare och Slösare, men dem struntar jag i nu. Sparar gör jag litegrann bara, på kor och drakar. Mycket inaktivt, särskilt det förra, som jag har lite för många av. Drakar vill jag gärna ha fler av, bara de inte är eldsprutande!


Men nu tänker jag på ovanan att Spara. I garaget har vi ett tiotal flyttkartonger med minnen från min svärmors liv. Hon sparade på ALLT. Och hade ett stort hus med rymliga vinds- och källarutrymmen, förutom uthusen. Maken och jag åtog oss att gå igenom dessa minnen och slänga det mindre intressanta. Första lådan tog vi oss an med en viss entusiasm redan samma vinter hon lämnade oss. Även andra och tredje är hyfsat sorterade och mycket slängt. Men nu har lusten att fortsätta alldeles lämnat mig. Och maken vill helst ha min hjälp. Så där står de nu, instuvade under bordtennisbordet och staplande längs en vägg så man knappt vågar köra in bilen.

Våra egna minnen har vi begravt nere i vår varma husgrund, tror det också kallas krypgrund. Det är i alla fall enda sättet att ta sig fram på därnere. Krypandes. Gärna med pannlampa för det är långt mellan lampgloberna. Dessutom skyms ljuset av alla staplade kartonger och pinaler. Här finns förutom egna minnen även barnens... Lådvis med leksaker, barnböcker, skolpapper, teckningar, halvslitna skolväskor, videoband, babytillbehör ... Det finns även mycket sparat i ett par garderober uppe i huset. Gamla brev, våra egna barndomsminnen, kläder som inte används ...

Ett råd till alla yngre, där det inte är försent... Tänk er för en extra gång när det gäller att spara på ägodelar. Tänk kvalitet inte kvantitet. Så ni inte hamnar där jag är nu, med alldeles för mycket sparat. Jag inser alltmer att jag inte vill ägna min ålderdom - vilket hemskt ord! Menar mina gyllene sista decennier - åt att sitta i en soffa och gå igenom gamla minnen. Varken egna eller andras. Jag vill hinna uppleva nya äventyr! Leva i nuet! Skapa nya, färska minnen!

Det blir för trist med bilder på kartonger och lådor, så det får bli lite kor, drakar och annat, där de käraste är de jag fått av mina barn, givetvis!




söndag 14 december 2014

Attityder

Fick en länk idag av en god vän till en bloggsida som tar upp det här med lycka och attityder. Fick mig att både fundera och till en del reagera tvärtemot. Till exempel detta med attityder. Om man intalar sig själv att man är olycklig, att livet är hårt, att det mesta går emot en, ja då blir det nästinpå självuppfyllande. Man hamnar på minus.

Visst, det har jag vetat länge. Går man och grubblar på hur tungt det är att leva, ja då blir det inte bättre. Om man istället koncentrerar sig på de goda sidorna, det som är positivt, även de små glädjeämnena*, ja då blir slutsumman en annan. Positiv.

MEN. Jag har en invändning. Lägger man hela ansvaret för sin egen lycka på sig själv, ja då blir det ytterligare en stressfaktor som tynger ner sinnet.
"Jag har mig själv att skylla att jag känner mig olycklig."
"Om jag bara intalar mig/inser hur bra jag i själva verket har det - ja då spricker molntäcket upp och solen skiner även på mig."

Så där himla enkelt är det ju inte!
Det finns faktiskt yttre faktorer vi inte rår över som ställer till det för oss. Och tack och lov för det! Att kunna skylla på något annat/någon annan kan vara en lättnad.
"Det är faktiskt inte mitt fel att jag har deppiga dagar."
"Jag KAN få må dåligt emellanåt utan krav på att rycka upp mig."

Personligen tycker jag att det allra viktigaste här är självinsikten. Att vara fullt medveten om orsak och verkan. Om att livet faktiskt består av plus och minus. Att det inte går att vara lycklig jämnt, inte ens nöjd för jämnan för det behövs motsatser för att se skillnaderna.

* Exempel på små guldkorn:
Mejlade en vacker motljusbild till vädersidan i lokaltidningen i fredags. Den var införd redan i lördagsupplagan och jag vinner en biobiljett!
Det är säsong för saffransbullar som jag älskar!
Kommer inte på fler exempel... Haha, så gick det med den ambitionen!


Vårt hus en decemberkväll. Ser så hemtrevligt och inbjudande ut med alla ljus. Man anar inte att vi bara är två som bor där numera... Plus 2 hundar, 2 katter och en himla massa fiskar!



fredag 12 december 2014

Har jag verkligen skrivit detta?

Har idag läst högt för maken igen, i nästan två timmar... Ur min Tredje bok, den utan namn som jag skrev om igår. Är förundrad över att jag skrivit detta... Tycker faktiskt det är så bra! Spännande och bra miljöer. Vill inte sluta... Även maken tycker det är riktigt bra. Men jag fick en smärre chock när jag upptäckte att de knappa 500 sidorna fortfarande var i A4. När jag gjorde om det till A5 blir det nästan 800 sidor... Porten, min första, som är i tjockaste laget enligt de som inte är vana fantasyläsare, är på 650 sidor. Det blir klara problem att trycka 800 sidor med mjuk pärm. Alltså får jag finna mig i att dela den i två delar. Finns en naturlig delningspunkt som visserligen inte är mitt i men strunt samma. Så får det bli!

Tror att jag dessutom ska försöka anpassa den till förstahandsläsare. Lägga till ett förord med Detta har hänt. Kanske jag även får lägga till några förklaringar med historiska upplysningar i texten. Målet skulle alltså vara att kunna sälja den som fristående också. För jag kan ju lätt inse att det inte är alla Porten-läsare som kommer hänga kvar via Delad identitet till Tredje boken. Och den är värd ett bättre öde!

Tredje boken består f.n. av tre delar. Den tredje delen börjar i en ny värld , med introduceringen av en ny huvudkaraktär. Ännu en kvinnlig, färgstark personlighet. Har döpt henne till Esmrinna. Kanske det är för svårt som namn, men hon får snart smeknamnet Esme. De andra två heter Sherádme och Alec (egentligen Alecsandra).
Märker att jag har svårt att släppa tankarna på dem, vill fortsätta läsa! Men maken har gått och lagt sig så jag får tåla mig till imorgon.

P.s. Inte alla läsare gillar serier... Läste just ett blogginlägg där bloggaren menar att de fortsatta delarna i en serie sällan är så bra som den första. I mitt eget skrivande gäller inte detta, anser jag själv och jag kan tycka att även andra författare bör utvecklas i sitt skrivande med tiden.



Vilket konstigt foto att lägga ut i bloggen, kan man tycka. Men titta noga! Den kraftiga tallen i förgrunden har växt upp genom hjulbanden på en gammal hästkärra - resten ligger i bakgrunden. Trädet kan väl vara 60-80 år eller något ditåt. När kärran hamnade där vete katten, ägaren måste rimligen vara död sen länge. Nu kan man i alla fall inte städa bort resterna utan att fälla tallen!

Högläsning

Med två böcker ute är det nu den tredje jag polerar och putsar och donar med så den ska bli riktigt välväxt och frodig och aptitlig... Skrev färdig den för länge sedan och har egentligen redigerat den också, men det kan man göra flera gånger. Nu testar jag ett för mig nytt grepp. Jag läser högt. Inte för mig själv, det skulle jag aldrig ha tålamod till, utan för maken. Det blir en riktig mys-stund för oss båda mest varje kväll. Han har visserligen läst manuset men det är så länge sedan att han glömt det mesta. Och även för mig känns den spännande att återse.


När man läser högt är det svårare att missa fula upprepningar eller inte helt lämpliga ordval. Däremot är det sällan eller aldrig jag nu ändrar i handlingen. Den står sig bra. Jag kör med parallella spår, där jag introducerar två nya, viktiga karaktärer, som är otroligt olika varandra. Den ena en tuff tjej från vår värld med dåliga uppväxtförhållanden, den andra en skygg, skogslevande kvinna med unika förmågor från en helt nyintroducerad värld. Det är så roligt att få beskriva hur olika deras personligheter är, men hur man ändå kan känna varmt för dem båda.

Den manliga huvudpersonen Teo från tvåan, Delad identitet, har en av huvudrollerna även i trean. Han strular till det för sig, men det beror delvis på faktorer han inte rår över...

Denna min tredje del i serien om Ön har ännu inget namn. Det är verkligen jättesvårt denna gång! Samtidigt är det också den bok jag är mest förtjust i själv, mest stolt över! Kanske delvis därför det är så hopplöst att hitta ett namn som är tillräckligt bra.
Vi får se hur många som kommer så långt som till trean, hoppas det blir de allra flesta av mina läsare!



Spännande kvällshimmel när dimman smyger sig på från havet och nattmörkret följer tätt efter. Lite kuslig stämning som skulle passa Delad identitet. Tog fotot på hemväg från Julmarknaden på Nordens ark den 6 december. 

tisdag 9 december 2014

Julen närmar sig...

Dagarna blir fortfarande kortare och kortare. Mina hundpromenader kräver allt oftare pannlampa. Å andra sidan är det mysigt nu att vandra genom byn och beundra alla ljusslingor, adventsstjärnor och elljusstakar. Vi saknar gatubelysning så det är bara någon enstaka gårdslampa som konkurrerar. Här hemma har jag fått upp allt som ska lysa nu, utom adventsljusstaken. Den struntar vi i detta år. Inte så roligt när det nu bara är maken och jag kvar hemma. Vi skulle ändå inte komma ihåg att tända den.

Det behöver inte ta tid och kosta så mycket pengar för att skapa julstämning och mysfaktor i vintermörkret. Jag har tre enkla tips att dela med mig av, vilka visserligen inte har ett dugg med skrivande att göra men kan vara roliga att testa.

Istället för att binda en krans, eller köpa en färdig, väljer jag bara ut en flat, vackert förgrenad granruska, binder i ett gammalt rött sidenband - med guldtryck eftersom det kommer från en chokladask - som har en färdig rosett, och pryder med små röda bär som man kan köpa på ICA eller Konsum eller var som helst nästan. Hänger upp med ståltråd. Tar bara några minuter eftersom jag har allt samlat sedan förra året.






Hyacinter köper man ju gärna flera av, de är ju så billiga, någon tia på ICA.
Vackrast är de i grupp med andra blommor, men vill man ha dem i egen kruka, tillverkar man lätt en sådan. Skölj ur en mjölkkartong, skär bort översta delen, klä den med lämpligt julklappspapper, fyll upp med några cm grus i botten för stadgan och höjden och vips har man en mysig ytterkruka!

Slutligen tycker jag att jag fått till väldigt fina ljusslingor på glasverandan där vi har vita spetsgardiner året om, vilka täcker hela fönstren. Jag hänger upp slingan i ett enda virrvarr i gardinen, med gem. Utifrån ser det vackert "suddigt" ut. Från insidan är det inte lika snyggt men vad gör det!


tisdag 2 december 2014

Det bästa...

För några dagar sedan använde jag i ett mejl uttrycket "det bästa för"... Efter det har ordet bästa fastnat i mina tankar, det dyker upp och skaver. Behöver funderas på. Manglas. Grunnas över. För det är ju inte så att det som är bäst för någon automatiskt är det för en annan. Jag använde det angående att jag vill det göra bästa för en förening jag är med i, vilken spelar ingen roll här. Men vad är det värt att jag bedyrar denna min starka föresats att arbeta för det bästa för föreningen, när det inte finns ett uns av objektivitet i detta. För vem avgör vad som verkligen är bäst?

På nittitalet var jag under ett par år ordförande i ett föräldrakooperativ som drev dagis/fritidsverksamhet. Vi hade våra barn där och jag tycker det var en väldigt bra form av barnomsorg. Vi föräldrar hade arbetsplikt, såväl avseende dagisverksamheten som städning. Antalet dagar gällde per familj oavsett antal barn. Mesta arbetet utfördes dock av utbildad personal - men det hör inte hit.

Vi fick problem när en ensamstående mamma sökte plats för sitt barn. Det blev en segdragen diskussion i styrelsen. Vi fick till slut gå ut till medlemmarna med en omröstning. Frågan var: skulle denna ensamma mamma (skild) göra två föräldrars arbetsplikt eller skulle hon bara behöva göra halv plikt? Jag stred hårt för det senare. Ansåg att det var osolidariskt och inhumant att kräva att hon skulle göra lika mycket som två föräldrar. Motståndarsidan menade att pappan fick väl gå in och göra sin del även om de var skilda. Att han bodde i Norrland spelade ingen roll principiellt sett.

Min sida förlorade omröstningen. Mamman klarade inte av så många arbetsdagar utan fick söka annan omsorg. Jag skämdes för vår förening.
MEN. När jag nu långt efter tänker på detta så har ju egentligen den andra sidan mer rätt än jag för vad som var det bästa för föreningen. Skulle hon fått hälften så många dagar som de andra familjerna, så skulle dessa få en gnutta högre arbetsbörda. Eller vi skulle behövt lite mer personaltimmar.
Och det skulle kanske bli fler fall om vi sagt ja till denna mammas begäran. Vem vet var det hade slutat. Fast ändå ...

Så jag kommer hädanefter nog att undvika att använda detta uttryck!


En av de ovanligt få soltimmarna i november. Slottet finns med även här...