söndag 31 augusti 2014

Kim M.Kimselius - Sveriges svar på Enid Blyton?

Som barn slukade jag alla Fem-böckerna av Enid Blyton. Och kanske ännu bättre tyckte jag om hennes Äventyrs-serie - Äventyrens ö, Äventyrens hav osv... Jag vet inte om nutida barn läser dessa med någon behållning, kanske har de blivit alltför föråldrade och omoderna. Men det gör ju inget, nu kan föräldrar istället förse sina barn med Kim M. Kimselius spännande och lättlästa/sträcklästa böcker! Jag har läst två av dem och får ärligt säga att jag tycker de slår Enid Blytons med åtminstone en hästlängd!
Jag har också sett någonstans att Kim kallats Blekinges Astrid Lindgren.


Kim har gjort så grundlig research - vilket hon delar med sig av både längst bak i böckerna och på bloggen - att man till och med lär sig ett och annat nytt från hennes skrivande. Att man även får en sugande lust att besöka dessa platser själv är en biverkan man får ta med jämnmod. Jag tror det vore roligt att läsa dessa böcker högt för sina lite äldre barn, fast samtidigt svårt. Mest varje kapitel slutar med en cliff-hanger så det vore knepigt att sluta läsa, barnen skulle effektivt övertala sin mamma/pappa att ta "bara ett kapitel till ..." Kanske skulle de t.o.m. tjuvläsa själva!

Gemensamt för de böcker jag har sett är ett lockande, välgjort omslag, på hårda pärmar och i lagom tjocklek för ofta lite otåliga, rastlösa barn och ungdomar. Inte alla orkar ge sig på tegelstenar - istället kan man här fortsätta på nästa bok i serien. Om jag förstått rätt är de flesta delarna i de olika serierna fristående, men har samma huvudkaraktärer som man kan fästa sig vid. Handlingen, att döma efter de två jag har läst, är ganska otäck. Kim skyggar inte för ond, bråd död, det förekommer både avlidna människor och döda djur under berättelsernas gång, och huvudpersonerna svävar då och då i livsfara. Och det är som det ska vara tycker jag, för barn från låt säga 10 år upp till 17.
Det finns även en guldkant av romantik med i historierna, men också nära vänskap.

Tillbaka till Pompeji är den första om Theo och Ramona. (Jag har en Teo i min andra bok, förkortning av Teodor. Så det känns lite extra kul!) Här förekommer tidsvandring, vilket jag tror är mer regel än undantag i denna serie att döma av titlarna. Nummer två heter nämligen Jag är ingen häxa, del 3 Faraos förbannelse osv. Giljotinen (bok 8) kan jag gissa är synnerligen ruskig, den handlar förstås om franska revolutionen.

I Tillbaka till Pompeji kommer flickan Ramona till den utgrävda ruinstaden Pompeji med sin skolklass. Hon råkar somna under en vilopaus och vips! förflyttas hon till Pompeji år 79 e Kr. Innan hon räddar sig därifrån hinner hon vara med om Vesuvius ödesdigra vulkanutbrott, men det händer en hel del dessförinnan ... Bland annat blir hon nära vän med rikemanspojken Theo.

Sist i boken finns en faktadel med ordlista och fotografier från Pompeji, samt en trevlig och personlig presentation av författaren och hennes böcker. Jag får intrycket att hon älskar sina unga läsare och har kontakt med många av dem. Det framgår även av den snygga, proffsiga och innehållsrika bloggen.

Kimberlie - Äventyr på nya Zeeland bad jag att få signerad till min brorson 9 år gammal. Men jag tror han får vänta något år till innan han får den. Namnet Kimberlie (en flicka) är lite ovant i mina öron, men hennes pappa har rötter från detta land så det känns inte ologiskt. Kim, som hon oftast kallas, kommer till Nya Zeeland på semesterresa med sina föräldrar, kombinerat med att hälsa på släktingar. Hon är rätt ensam och rastlös och ger sig i tid och otid ut på egna utflykter, ofta med oväntade och farliga följder. Mansansiktet på omslaget dyker upp som en skrämmande urinvånare, medan den underliga porten bara nämns - vill man veta mer om vad det är för en plats får man fortsätta med nästa del i serien.
Även denna bok avslutas med faktadel.

Karaktärerna i böckerna skildras medryckande och trovärdigt. Miljöerna ... ja det märks att författaren forskat om och antagligen även besökt flera av platserna. Språket är helt okej och inlagan snyggt gjord, med det menar jag att indrag, stycken och dialoger lagts upp på ett proffsigt, läsvänligt sätt. Ett och annat redigeringsfel kan man hitta, som tex ett enterslag mitt i en rad, men det är verkligen inte många sådana. Kanske en aning för många kommatecken, men det är ju en smaksak. Själv har jag ägnat min senaste redigering åt att radera överflödiga komman. Det är svårt att hamna precis rätt. Alltför många komman bromsar upp läsandet, för få kan skapa missförstånd.

Sammantaget för dessa två böcker, som jag gissar ger en bra bild av Kimselius hela författarskap för barn och ungdomar, är att jag önskar att jag hade ett barnsligare - eller kanske ungdomligare - sinnelag och mer tid. I så fall hade jag läst dem allihop!

Yttre och inre Jag

Jag går ju mycket i skogen - det har väl ingen någotsånär flitig besökare av denna blogg missat... Och då funderar jag på ett och annat. För närvarande är jag inte igång med något författande av praktiska skäl. Saknar det och hoppas snart kunna fortsätta på någon av mina fristående böcker. men det får bli efter Bokmässan. Just nu räknar jag tiden i f.b. och e.b. Så därför vandrar tankarna iväg utan styrning av pågående författande. Annars utnyttjar jag ofta denna promenadtid till att tänka ut den fortsatta handlingen.

En sak jag tänkte på under förmiddagens promenad var detta med våra olika Jag. Ska bara först måla upp miljön lite så förstår man bättre färgen i mina grubblerier, tror jag.
Vädret gråmulet med ett sparsamt duggande som inte väter ner, vilket däremot undervegetationen gör. Stövlar ett måste, ändå blir man blöt upp till knäna.
Därhemma är det ödsligt och tyst när sista barnet nu flyttat hemifrån. Återstår bara maken och jag. Och han är kroniskt sjuk och inget inspirerande sällskap precis.

I alla fall, så här tänker jag (föga originellt det inser jag, men än sen, tankarna är mina alldeles egna och skapade i mina egna grå hjärnvindlingar):
Jag har ett Yttre Jag. Det som kommunicerar med världen omkring mig - alla mina vänner, släktingar, bekanta, kollegor, kunder, personal av olika kategorier, ja alla ni andra som inte är jag helt enkelt. Det fungerar väloljat för det mesta, jag gör vad jag ska, säjer vad jag förväntas säga, sköter jobb, uppgifter och uppdrag av olika slag, håller ordning på hem och hushåll. Sköter mitt liv som det förväntas av mig. Tar ansvar för de personer och det praktiska jag behöver ta ansvar för. Skrattar och ler, snackar och ser.

Sen är det mitt Inre Jag. Det som vänder ryggen till allt utanför. Som vill vara ifred samtidigt som det är alldeles fullkomligt ensamt. Onåbart för andra. Därinne kan det vara både dystert och förtvivlat utan att Yttre Jaget låter något avslöjas utåt. För Yttre Jaget skyddar och värnar om det Inre. Det ska mycket till för att det Yttre ska låta det Inre nå ut. Fast visst händer det någon gång ibland.

Är detta bara struntprat? Ett sätt att komplicera något självklart? Men jag har nämligen en undran om alla har det så, eller om det finns de som är helgjutna i ett stycke, där det Yttre Jaget går ända in. Vore kanske skönt att ha det så, men också trist. För det är ju därinne - härinne (och nu vill jag klappa mig över hjärtat men det syns ju inte i text - som det viktiga och det smärtsamma och det riktigt lyckliga sker. Det Inre Jaget är så mycket mer känsligt och skört och levande och självständigt än det Yttre.

När jag skapar mina historier, mina karaktärer, deras liv och prövningar, då är det delvis speglingar av mitt Inre Jag. Kanske jag lever någon annans liv litegrann när jag skriver. Eller så är det bara ett sätt att få utlopp för mina tankar och föreställningar om vad jag anser är gott och ont och mittemellan. Helt klart inte bara påverkas skrivandet av den jag är därinne, det är mitt Inre Jag som skapar. Som står för Fantasin.

Detta resonemang är mitt eget och ska inte förväxlas med den store Freuds; om hans Jag-teorier kan man läsa tex här.


Tessi hälsar på ett skogstroll.
Och här blir hon sånär uppäten. Tur jag såg det och hann rädda henne!

fredag 29 augusti 2014

Ferrum - en bok av Helena Trotzenfeldt

Att denna bok hamnade i mina händer beror till stor del på att dess författare Helena Trotzenfeldt är min företrädare som kassör i föreningen Egenutgivarna. Jag har samlat på mig högavis med böcker av egenutgivare, böcker som jag betar av i långsam takt. För det är ju så mycket annat... Önskar jag hade mer tid bara för att läsa andras verk, samtidigt som jag skulle vilja ha mer tid att skriva själv.

Men som sagt, nu har boken Ferrum flyttat från ATT LÄSA - högen till REDAN LÄST - hyllan.

En annan orsak till att jag bad att få köpa just Ferrum, var en feluppfattning - jag trodde det var någon sorts fantasy. Handlingen växlar mellan två olika kvinnor som lever i helt olika århundraden och jag fick uppfattningen någonstans ifrån att det rörde sig om tidsvandring av något slag. Men så är det inte. Istället är detta en spännande och engagerande relationsroman, tror jag man kan säga. Händelser långt tillbaka i tiden (1923-46) får konsekvenser i en nära framtid (2023-24). Historia blandas med lite känsla av science fiction.

Vartannat kapitel handlar om Jackie och personer i hennes närhet, vartannat om Kajsa och hennes hårda livsöde. Greppet att växla mellan århundradena är en bra idé, det håller spänningen uppe. Jag hade lite problem att hålla isär karaktärerna i Jackies kapitel, deras relationer och släktskap. Kan vara för att mitt läsande drog ut på tiden. Vilket inte beror på att boken inte grep mig utan på ren tidsbrist.

Karaktärerna och miljöerna skildras målande och trovärdigt. Själva handlingen flyter på utan gäspningar, tvärtom är det svårt att inte unna sig ett kapitel till... och ett till... Jag kan faktiskt stå ut med att det inte visade sig vara det minsta fantasy över det hela. Istället känns det som en "nyttig" bok, en bok som väcker funderingar på vart vi är på väg med vårt moderna samhälle, samtidigt som man får en inblick i att det minsann inte bara var "bättre förr".

Författaren har ett bra språk med få missar. Lite stör jag mig på själva utseendet på texten. Indrag saknas varför vänstermarginalen är helt rak. Blankrader och nya stycken finns det inte heller egentligen men det tycks vara ett något större radavstånd med motiverade mellanrum, vilket lättar upp intrycket av textmassa. Kapitlen har rubriknamn vilket jag beundrar eftersom jag själv undviker det - tycker det är svårt att inte avslöja för mycket.

Så vill jag rekommendera denna bok? Ja, det vill jag faktiskt! Dessutom gör den sig bra i bokhyllan, inbunden som den är, med snyggt pappersomslag. Obs att boken tycks finnas med två olika omslag varav jag föredrar detta. Enligt hemsidan är en fortsättning på gång, Cuprum. Den ska jag definitivt köpa! Är det så¨att du ska på bokmässan i år, så kan jag berätta att Helena ställer ut i egen monter med sitt förlag Lindia.

onsdag 27 augusti 2014

Svampfrossa

I väntan på att jag ska skriva klart en påbörjad recension - tiden räcker inte till - så blir det ännu ett inlägg om svamp... För det finns ju så mycket sån nu! I alla fall i södra Sverige där vädret varit extremt gynnsamt, med värme utan torka följt av mer nederbörd. Stod på förstasidan av Smålandsposten idag att det kan vara mer Karl Johan än på hundra år! Jag har i alla fall inte upplevt något liknande på mina snart 60.

Tittar du noga på fotot så ser ni att det inte bara är Karl Johan. I mitten ligger både blodriska och rynkad tofsskivling. Bäggedera är svåra att hitta fina exemplar av normala år, men idag har jag plockat över en liter med prima blodriska. För överflödet gäller inte bara Karl Johan (stensopp) utan en rad goda matsvampar. 

Störst blir nöjet om man har med sig en riktig svampkniv, en sån där med borste i ena ändan. Min har en slida med och en karbinhake så den kan hänga i byxlinningen. Jag rensar redan i skogen så är det sen bara att skära ner i grytan när jag kommer hem. Skönare att stå ute än inne i köket. Om det inte regnar...

Sen ska svampen ju ätas! Finns ju många sätt att tillaga den. Själv tycker jag nog ändå att det är allra godast med en gräddbaserad svampstuvning på rostat bröd. Vad tycker du?

Svamp är en utmärkt födokälla i fantasyböcker. Där kan man hitta på egna arter och växtplatser. I nödfall kan den ätas rå. Kan också ha medicinska effekter eller till och med användas för att förgifta karaktärer. Spännande...

onsdag 20 augusti 2014

Parallella världar och jämsides dimensioner

Tänk dej att du bestämmer dej för en skogspromenad. Med hunden. Du kollar in vädret, ser att det är hyfsat mycket blå himmel och 16 grader. Väljer gympaskorna framför stövlarna, stoppar en plastpåse i ena jackfickan (för svamp). Vid närmare eftertanke väljer du ett vackert äpple ur fruktskålen och låter det glida ner i den andra fickan. Tar kopplet från kroken. Till maken/makan ropar du:
   "Jag sticker ut på en långpromenad med hunden! Hejdå!"

Vinden är lagom kylig och den friska luften fyller lungorna med energirikt syre. Det är med raska steg du lämnar hemmet bakom dej. Slår in på den vanliga, väl upptrampade stigen som leder ner till skogen. Din skog. Den med alla dina rundor: Smörsoppsrundan, stenrundan, brorundan, morgonrundan...

Men de invanda stigarna lockar dej plötsligt inte längre. Du får lust att hitta någon ny. Kanske en förbindelse mellan två helt olika promenader. Man kan ta hjälp av otydliga, slumpmässiga viltstigar om man inte är rädd för att huka sig under yviga grangrenar och tränga sig mellan tätväxande ungtallar. Hyggena som effektivt suddar ut gamla stigar erbjuder istället bara djupa, leriga traktorspår - dem undviker du.

En timme senare når du en svagt sluttande talldunge där de kraftiga, varmt rödbruna stammarna reser sig majestätiskt mot den klarblå hösthimlen. Lavtäckta flyttblock ligger utspridda i mossan och bärriset. Några gula kantareller fångar din blick och du skyndar förväntansfullt fram för att plocka. Hunden hänger med, är så illa tvungen kopplad som den är så här års.

Plötsligt ryser du till av den isiga vinden. Stora snöflingor dalar från den nyss så blå himlen, nu gråmulen. Marken är redan nästan täckt av ett vitt snötäcke. Och rakt framför dej står ... Ja vadå? En silvervit enhörning kanske? Med guldglänsande horn.  Eller en grönskimrande drake ur vars käft illaluktande, svart rök virvlar ut i takt med de väsande andetagen ...Eller kanske en otroligt stilig man/kvinna som du känner att du kommer bli häftigt förälskad i ...

I så fall har du med största sannolikhet passerat en port till en annan värld. Fantasier? javisst men varför inte!
Den sortens fantasi hittar du i min Porten.

En helt annan variant vänder på det hela. Då kanske den centrala världen är en annan än vår. En dimension med gudinnor, svarta änglar, alver, troll och andra väsen. En verklighet där man är medveten om människornas dimension men inte tycker den är så värst intressant, i alla fall inte något med högsta prioritet. Människorna är snarast tråkigt kraftlösa och omedvetna.

Denna typ av fantasi kan du frossa i om du läser serien om Själarnas öden av Caroline Hurtig, Antares förlag. Ödesgudinnans val heter den första boken.

Jag njuter av båda varianterna! Och hoppas att många fler kommer göra det.


En annorlunda sorts Port. Som bara leder till vår jordkällare. Tror jag ...

tisdag 19 augusti 2014

Karl Johansår i år!

Nu har värmeböljan äntligen tagit slut och det med besked. Jag har idag haft både extra flanellskjorta och jacka under hundpromenaderna och önskade ikväll att jag letat upp ett par fingervantar med! Fast det är bara i början jag fryser, snart nog får jag börja knäppa upp, dra av, knyta runt midjan...

Extra roligt i år är att det verkar bli ett riktigt gott Karl Johansår. Flera år sen sist jag hittade så många och så fina. Är du svampälskare så bjuder jag HÄR på en intressant länk. Jag har läst där att det finns mer än en sorts Karl Johan, den vi hittar nu är sommarvarianten. Den trivs där det växer lövträd och kan hittas till och med i trädgårdar. Tänk vilken lycka... att få följa deras tillväxt dagligen. Och sen skörda när de är som finast!

Stensoppen är en annan sort av Karl Johan som föredrar granar. Finns även en tallvariant. Men hur som helst, vad de heter spelar mindre roll, varje individ ger ju så mycket tack vare sin tjocka fot. Och vilken njutning är det inte att sätta svampkniven till foten och skära bort det jordiga och finna att den är perfekt! Utan larver.



För den som inte gillar svamp finns det ju grönsaker. Jag är själv mycket förtjust i squash. Odlade den med framgång ifjol, i pallkragerabatter, men i år får jag visst bara en enda... För mycket sniglar (snäckor och något syrran kallar snorkråkor för de är så små)? Och för varmt/fuktigt? Flera blommor och anlag ruttnar bort. Gulbetor kan man trösta sig med. Mildare än rödbetor och färgar inte så förskräckligt. Pröva om du inte ätit såna förut!



måndag 18 augusti 2014

Höststart

Jaha, nu är jag tillbaka. Önskar att jag kunde säga att det är med nya, friska krafter, men det skulle inte stämma. Har varit rätt körigt i sommar med mycket sjuk fisk (jobbar fr.a. med odlad fick numera) pga den långvariga värmeböljan som drabbade även Norrlands inland. Inte bra för rödingen som är mycket känslig för höga vattentemperaturer. Ovanpå det har maken varit krasslig. Och så har det varit det trevliga stöket och jäktet med att få klart redigeringen av våra tre manus inför tryckning.

Med våra menar jag då Caroline Hurtigs bok nummer två i hennes serie om Själarnas Öden, Månfolkets land, och mina egna två i serien om Ön. Jag ger ut Porten som en andra utgåva då den första nästan är slut. Och sedan är det ju bok nummer två, Delad identitet som kommer utsättas för dagens skarpa ljus eller kvällens mjuka lampsken ...

Gå gärna in på Antares Facebooksida, snart kommer där säkert bilder på hur Delad identitets omslag ser ut. Liksom Månfolkets land. Där pågår denna vecka utlottning av några ex av den första utgåvan av Porten.

Det är så mycket mer än själva redigeringen av texten inför tryckningen som ska fixas. Inlagan som det heter, den ska ju stämma med marginaler och paginering. Siffrorna ska döljas på de första o sista sidorna. Viss text ska vara på högersida, annan på vänstersida, försättsblad och smutssida och vad det nu heter. Inte min starka sida, det fixar dotter Caroline åt mig.

Omslaget förstås. Där krävs det proffsiga kunskaper. Det måste ju stämma exakt med måtten på den färdiga boken så inte ryggtexten hamnar snett eller något sådant. Hemska tanke... Förutom bild så ska det till texten på baksidan (fram är mer självklart). Man ska i lagom korta och kärnfulla formuleringar beskriva handlingen. Kanske några ord om författaren. Och ett par blurpar dvs omdömen från läsare, för att öka intresset.

Allra sist sparar man filen i pdf. Och då är det ett par rutor som ska vara ikryssade under Alternativ. Sånt vet min dotter... (har studerat det på universitet ju minsann). Nu är alla tre filerna inskickade och godkända. Idag har slutligen Caroline, ansvarig för förlaget, gjort själva beställningen av det antal ex vi vill ha uppryckta. Hon har sedan ytterligare uppgifter att fixa, det där med pliktexemplar till exempel.Men det överlämnar jag gladeligen i hennes ansvarsfulla händer. Vi har fördelat uppgifterna mellan oss, jag är redigeringsansvarig och hon är förlags- och marknadsföringschef.

Planerna är närmast att vi ska kunna presentera alla fyra böckerna (den fjärde alltså Carolines första bok) på Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Där kommer de stå i en bokhylla i Egenutgivarnas monter. Spännande!