torsdag 29 maj 2014

Min blogg fyller 1 år idag!

För precis ett år sedan skapade jag denna blogg. Så mycket har hänt under det året! Kanske det blir ämne för ett kommande inlägg, kanske inte ... jag får se. Tänkte vara nostalgisk och presentera texten från den allra första dagen som bloggare:

Det här är mitt första blogginlägg någonsin, men inte det sista hoppas jag. Är fullkomlig novis och följer själv bara en enda blogg för närvarande, nämligen Björn Wiréns En sen författardröm. Kan rekommenderas! Varför har jag då bestämt mej för att skriva en egen blogg? Tja, har väl en tanke bakom - att det kanske ger kontakter till fler med samma brinnande intresse för att SKRIVA!

Jag har varit en flitig bokläsare ända sen jag lärde mej läsa. Favoritlektyren har varierat: hästböcker, historiska romaner och fantasy har dominerat. C.S Lewis serie om Narnia och Ringen-trilogin hör till de böcker som påverkat mej mest. Finns en rad av andra, modernare fantasyförfattare som jag med tiden tänker ta upp här. Men under hela mitt långa liv (född 1954), ända fram till hösten 2010, har jag aldrig känt minsta lust att försöka skriva något själv. Varför skulle jag det, när det finns så mycket läsvärt redan? Inte anade jag att eget skrivande kan vara minst lika spännande som att läsa vad andra författat! Och definitivt roligare än att städa (apropå rubriken).

Hur kom det sig då att jag plötsligt ändrade mej? Var nog flera faktorer men den viktigaste var nog att jag smittades av min äldsta dotters deltagande i NaNoWriMo. (Att skriva 50 000 ord under november månad kräver sin man/kvinna). Till detta kom att jag tvingades gå ner till halvtid pga utslitna leder och därför fick tid över. För visserligen är det ju till stor del en prioriteringsfråga, men visst underlättar det att inte jobba heltid när man vill skriva! Jag satte igång med en fantasyidé som jag kallar Porten. Efter något år var manuset färdigskrivet. Blev en tegelsten ... I färdigredigerat skick är det 220 688 ord fördelade på 513 sidor (Calibri 14).

 Men jag nöjde mej inte med denna första bok; ville ju inte överge mina kära huvudpersoner... Så det blev en fortsättning: Delad identitet, och även en tredje del som tills vidare saknar namn. Har hunnit en bit på nr fyra, men lagt den åt sidan för att - på min näst äldsta dotters förslag - påbörja en helt ny, fristående bok. Ska försöka att inte göra denna så omfattande, så det blir billigare att ge ut själv... Fast planen är att inte ge upp så snabbt med "femman" (arbetsnamn Den tunna hinnan), utan skicka manuset till fler förlag än vad som är fallet med Porten där jag gett upp efter det tredje. Men mer om utgivning i kommande inlägg!

Ja så skrev jag 2013-05-29. Nu är Porten utgiven och i höst kommer del 2, Delad Identitet, på Antares förlag. Båda kommer presenteras för de ca 100.000 besökarna på Bokmässan i Göteborg, i Egenutgivarnas monter. Kanske vi ses där? För visserligen kan man inte räkna med att sälja så mycket på bokmässan, men det gäller ju ändå att visa upp sig. Och roligt att själv få gå runt och träffa kollegor och läsare!



tisdag 27 maj 2014

Engagemang, kompetens och tillgänglighet

Usch så tråkigt det låter! Ledorden för min yrkesroll som distriktsveterinär. Och de hänger klart ihop med varandra. Utan engagemang orkar man inte vara så tillgänglig och utan kompetens så är de andra två inte mycket värda. Men hur långt ska man behöva gå? Vi drivs på av vår statliga arbetsgivare i detta med tillgänglighet, så långt att det blir svårt att orka vara engagerad.

Förr var det standard med telefontid mellan 8 och 9 och det tyckte jag ändå var rätt enastående. Att kunna nå en veterinär direkt och utan kostnad, det går inte på humansidan!

Nu ska vi helst svara i telefon hela dagen och kunna boka in fall på mottagningen likaväl som ute på fältet. Mobilerna gör ju detta möjligt och när man nu kan vara nästan ständigt uppkopplad så medför det att tidsbokning kan göras var som helst och när som helst.

Vi fick ett nytt debiteringssystem idag på min arbetsplats, en av de sista i landet som får det. Blir nog bra så småningom när buggarna är uppletade och bortopererade och man vant sig vid alla finesser och snårigheter. ALLT finns med i detta journalsystem! Inte bara tidsbokning och journalföring utan arbetsschema och kalendarium. Man kan lägga in både filer och bilder i journaltexten. Man kan se vad kollegorna i andra änden av landet har för sig. Man kan skicka ut påminnelser. Man kan gratulera sin gamla faster på födelsedagen ... nä kanske inte just det men inte långt ifrån!

Men jag blir lite trött ... Och kan längta efter gamla tider då man inte behövde krusa och fjäska och slita för att behaga sina kunder. Inte behövde vara så helvetes engagerad och tillgänglig!

Gammelgäddan själv som har strandat? Vilken elak blick!.

Fast jag ska inget säga. Har inte jourplikt längre pga mina slitna leder. I tidsschemat står det "extern tjänst" på mig. För jag råder mig själv, ingen annan kan boka något på mig. Jobbar med odlad fisk och debiteringskontroll av kollegor. Och jag är EXTREMT tillgänglig! Har nästintill aldrig semester, annat än i efterskott de dagar då jag inte får ihop mina 6 timmar (jobbar 75%). Och stänger aldrig av arbetsmobilen. Kollar arbetsmejlen även kvällstid och ofta under helgerna med, i alla fall söndag kväll.

MEN NU ska jag faktiskt ta helt ledigt onsdag fm till fredag kväll. Ska ställa om mobilsvaret till en fiskkollega, om jag nu klarar av det med vår nya växel. Och lämna både den och arbetsdatorn hemma. För jag ska hälsa på goda vänner som dessutom har hästar! Ska bli sååå roligt och jag tror och hoppas att jag kan glömma jobbet fullkomligt! Vara helt OTILLGÄNGLIG och totalt OENGAGERAD! Kanske till och med INKOMPETENT!


Kanske jag kan bada fötterna igen vilket jag gjorde i helgen, det var så skönt för promenadheta fossingar!

måndag 26 maj 2014

Fantasi och vansinne, är gränsen solklar?

Under kvällens hundpromenad i min kära skog tänkte jag på detta med fantasi. Och hallucinationer. Jag har vad jag vet aldrig behövt uppleva det senare medan det förra är något som genomsyrar hela min tillvaro. När jag nu ser på varenda klippblock och letar ögon och andra ansiktsdrag så blir jag förtjust när jag för det mesta plötsligt ser trollet som döljer sig där. En kant eller en fläck lav är ett öga, en mossig plätt på ovansidan är kalufsen, ett utstickande parti blir till en näsa. Eller haka. Eller rynkad panna...

Jag lekte med den obehagliga tanken att jag skulle hamna i ett själsligt tillstånd där detta för mig blev verklighet. Vilken mardröm! Nu ler jag åt mina mysiga stentroll, kan dra med handen över en kind eller ett mosshår, föreställer mig hur deras karaktärer är beroende på anletsdragen ... Ofta är det bistra varelser det här.

Om jag verkligen trodde på mina egna fantasier skulle jag vara livrädd för att gå i skogen över huvud taget!

En nära släkting blev för något år sedan inlagd på sjukhus en vecka med hög feber. Han tappade då taget om verkligheten. Det var otäckt att se hur han både drabbades av paranoia och hade hallucinationer. Medan jag var på besök kunde han se en stor hund vandra förbi ute i korridoren. Likaså invigde han mig i hur övervakad han var, spionerad på. Genom fönstret i sjuksalen pekade han ut vilka fönster som han bevakades från. När jag inte var där försökte han rymma. På ett anteckningsblock skrev han hemliga brev där han bad om hjälp med att fly. Först när han blev utskriven och fick återvända hem, försvann denna snedvridna verklighetsuppfattning.

Själv nämner han aldrig denna tid.
Medan jag aldrig mer riktigt kan lita på att han är vid sina sinnens fulla bruk.

Men som sagt. Jag har själv hittills sluppit undan vansinnet och njuter av min fantasi!
Det här trollet har råkat riktigt illa ut; har fått hjässan kluven av en ondsint jätte. Enögd blev han på kuppen. Men han ser ganska from ut ändå, den stackaren. Bör ha en rätt elak huvudvärk men har nog vant sig för det måste ju vara länge sedan. Alla vet ju att jättarna dog ut för flera hundra år sedan.

söndag 25 maj 2014

Recension av Porten på Kim M. Kimselius blogg

Det är alltid lika spännande att läsa omdömen och recensioner av min bok Porten. För varje positiv kommentar växer förstås mitt självförtroende och gör det lättare att ta de betydligt färre negativa. Nu senast är det Kim M Kimselius som på sin blogg skriver om hur hon upplevde läsandet av min kära bok. Jag fick minsann högsta betyg!
Min lilla Tessi har försiktigt vadat ut i vattnet för att kolla upp vad det var matte slängde ut, bara en futtig liten pinne... 
Sommarvärme och en småländsk insjö, vilken härlig kombination!

lördag 17 maj 2014

Att slakta en pool

Detta inlägg har definitivt inget med skrivande-konsten att göra, men kan vara en nyttig läsning för de som har framför sig uppgiften att slakta en pool. Jag är ingen expert utan nybörjare i denna konst men har ändå hunnit skaffa mig en del erfarenheter. Mest dåliga ...

Poolen ifråga har rätt många år på nacken. Varje höst har vi mödosamt rengjort och demonterat den samt stuvat undan delarna i garaget. På försommaren har det omvända utförts med olika grader av entusiasm och motvillighet hos barnen. Otaliga hundralappar har gått åt till syretabletter, antialgmedel, pumpfilter etc. Och för varje sommar har baden blivit färre och färre allteftersom barnen blivit äldre och mer knsliga för kalla vattentemperaturer. Ifjol somras blev det bara vid  3-4 tillfällen som poolen togs i bruk. I höstas togs den aldrig ner.

Jag påbörjade slakten ungefär samtidigt som gräset blev högt nog för första klippningen. Allra först skar jag ett cirkulärt snitt strax över markytan med en vass kniv. Här gjorde jag mitt första misstag - hade nämligen gympaskor. Vattnet som stått kvar över vintern pga att avloppet sitter en bit upp på väggen, forsade ut över mina fötter. Blöt blev jag. Stövlar rekommenderas!

Efter detta vilade jag några dagar. Skorna torkade ...

Nästa steg blev att slå bort alla sprintar som håller ihop rörstommen. Gick bra på det hela taget med hjälp av en hammare underifrån. Några få fick jag dra ur med hovtång. Blev misstag nummer två. För när jag sedan började skära upp väggarna föll rören isär. Resten blev vingligt och väggarna förlorade sin spänning som gjort det lätt att skära till dem. Låt alltså sprintarna sitta tills väggarna är bortskurna!

Runt poolen gick dels ett brett band (se översta bilden), dels ett rep som stöd. Bandet är blått på ena sidan och har ett trevligt fiskmönster på den andra. Kan man ju inte bara slänga! Jag stoppade både band och rep i tvättmaskinen ... .... ...

Mitt definitivt största misstag! OBS stoppa inga rep i tvättmaskinen om du inte är 110 % säker på att de tål tvätt! Detta rep löstes delvis upp och gav upphov till stora mängder ludd som påminner starkt om glasfiberull. Orsakade totalstopp i avloppet som fick rensas fyra gånger, varje gång i samband med översvämmat badrumsgolv. Dessutom blev efterföljande två tvättar mer eller mindre förvandlade till typ angoraullsplagg. Har krävt hårdhänt skakning, borstning och kassering av nyligen inköpt stickad kofta. Har inte provat att bära någon av kläderna ännu, kanske de kliar och sticks ...

Moment fyra, som ännu inte är avslutad, är att skära upp väggarna i lagom hanterbara bitar. Och att fundera över vad de kan användas till. Känns som slöseri att slänga så kraftig plast ju! Väggarna har jag hittills skurit till 2-3 meterslängder vilka passar rätt bra till mina pallkrageodlingar. Där kan de hindra ogräset att frodas mellan växtsäsongerna. De är bara en aning för smala till mina 80 x 120 lådor.Obs skär så nära golvplasten som möjligt i det första steget, så bredden blir maximal!

Resten av väggplasten kommer jag nog skära upp till liknande bitar, kanske de blir bra att ha i sommar när vi ska måla om huset. Att ställa målarhinkarna på? Lägga närmast husväggen? Göra förkläden av?

Återstår det breda bandet ... Det är ju så smalt att det vete katten vad det kan användas till. Tips mottages tacksamt! Tills vidare tror jag att jag rullar ihop det och gömmer, kanske glömmer... Tills det perfekta användningsområdet dyker upp! För det finns, det vet jag, som är den sparande typen.
Man kan aldrig veta vad man kan behöva i framtiden!
Förutom möjligen då kista alternativt askurna ...
Förlåt - det var makabert. Men sant.
Åter till ämnet!

Det återstår nu rören och golvet. Bådadera kommer nog hamna på återvinningscentralen - plastgolvet är för äckligt efter vintern och rören för grova och lysande vita för växtstöd, vilket möjligen vore ett alternativ. Kanske jag sparar några stycken ... Tips??

Samtal - en underskattad sysselsättning på utdöende?

Jag skulle vilja slå ett slag för en alldeles för ovanlig sysselsättning: samtalet. Och då menar jag det uppriktiga, nakna, ärliga, avslöjande, utlämnande, ömsesidigt jämlika och ack så värdefulla samtalet mellan två mycket nära vänner.

Det som man kan komma ihåg  många år efteråt, med längtan och vemod.

Numera försiggår ju en närmast ständig kommunikation mellan massor av "vänner" på Facebook, twitter, sms, mejl och ännu nyare sätt att hålla kontakten. Men har vi glömt bort hur givande det kan vara att träffas personligen, ansikte mot ansikte, utan tider att passa och bara prata?

Mina egna tillfällen till denna värdefulla sysselsättning har varit alldeles för få. Det har varit brist både på tid och riktiga vänner, men nu i denna min guldålder så har jag begåvats med åtminstone det senare. Och har man det senare så kan man ta sig tid!

Hur gör man då?

Jo man sitter ner, gärna nära varandra, gärna med något gott att dricka och något smått att knapra på, men ingetdera är nödvändigt. Och sedan vänder man ut och in på sig. Låter inte så behagligt men det är det. Att få känna att vi inte är ensamma öar i ett hav utan att det finns näs som binder oss samman - det är värt risken man tar när man lämnar sina roller och visar upp sitt innersta Jag ...

Efter ett sådant samtal känner man sig så upplyftad, uppfriskad, uppmuntrad, ja uppåt helt enkelt!


Dubbel himmelsbild idag!

söndag 11 maj 2014

Idag är jag personlig...

... så de som bara vill läsa om skrivandets vedermödor och knep kan hasta vidare till en annan blogg.

Jag har tänkt mer på det där med att beskriva känslor. Kanske är det nödvändigt att känna sig själv, att ha i alla fall ett visst mått av självinsikt. Ett fint ord tycker jag. Smaka på det! SJÄLVINSIKT.Jag är inte ensam om att fundera på detta. Självinsikt - att inse sina egna karaktärsdrag, brister såväl som förtjänster. Varför man reagerar som man gör, vilket kan vara tvärtemot förnuftet.

Personligen så anser jag mig ha en positiv grundinställning ända sedan barndomen då jag ofta fick höra från omgivningen (sagt med ett leende): ja, du Astrid är alltid så positiv! Som de flesta andra har jag haft mina mörka perioder i livet, men har ändå en syn på mig själv som ett guppande flöte. Ibland dras jag ner i det mörka, grumliga vattnet men så fort det negativa släpper efter flyter jag upp till ytan. Ligger där och kisar mot solen och försöker glömma djupet som döljer sig under mig. En fin bild eller hur?

Arg blir jag sällan. Och ilskan går över rätt fort. När barnen var små kunde de göra mig smått "vansinnig" som man säger, men det gick aldrig för långt. Fanns alltid en gräns som jag aldrig överträdde. Ändå kan jag förstå föräldrar som drivs för långt, utmattade av sömnbrist och frustration.
Men sina älskade barn förlåter man förstås. Förstår och glädjer sig åt all kärlek man får tillbaka.

Däremot kan jag vara en aning långsint när det gäller vuxna. Finns några fall jag aldrig riktigt förlåtit, kanske för att personerna ifråga aldrig bett om ursäkt. De vet nog inte ens om att de har något att be om förlåtelse för, misstänker jag. Ett exempel av det mer ytliga slaget är ett par grannar. Vi bjöd hem dem när vi var rätt nya i byn (80-talet) men de bjöd aldrig tillbaka. Minns inte om vår heminbjudan kom före eller efter det att vi hjälpte dem med avlivning av en sjuk hund. Var det inte en katt också, en annan gång? Haha, jag börjar glömma detaljerna! Men det finns ändå kvar ett visst agg. Dög vi inte? Var vi för tråkiga? Fel sort? Eller blev det bara bortglömt?

När mina i ålder närmaste syskon handgripligt rök ihop när de var osams, föredrog jag att dra mig tillbaka och sura i ensamhet. Spred ut min ilska och förtrytelse på längre tid så att säga. Så småningom kunde jag till och med inse att i enstaka (förstås!) fall hade mitt syskon rätt. Denna insikt kom när jag prövade att byta roller i tankarna. Något jag varmt rekommenderar!

Naiv? Javisst är jag det. Har väldigt svårt att se andras baktankar. Det är klart att jag fattar att försäljaren på  Elgiganten som fick sålt en iPhone mini till mig igår, hade en baktanke med sitt breda leende och användande av förnamnet. Men jag tog det med ro - var så nöjd över att han kunde ändra mitt Telia-abonnemang så jag nu får ringa, messa och surfa närmast obegränsat till en fast månadspeng. Samt att han gjorde mig till förmånskund hos Telia så jag på köpet får en musikbox värd 4000 kronor ... Kunde ha kramat honom! Om jag inte vore så blyg ...

Jag har bristande social kompetens, kanske det skulle stå i mitt CV. Blyg är jag. Om blyghetens pina har jag skrivit förut. Numera har jag lärt mig att i viss mån bortse från detta karaktärsdrag - bryr mig inte längre lika mycket om vad folk tycker om hur jag uppträder och vad jag säger. Blir nog rätt automatiskt så när man inträder i Guldåldern (55+).

Snällhet är ett karaktärsdrag som inte är särskilt spännande att skriva om. Ändå finns det många nyanser man kan fördjupa sig i. Vill här bara kort påpeka att snällheten går i en skala från att vara mjäkig, ja rent av feg  och konflikträdd, till att vara generös och allmänt välmenande. Ser man det så blir det mer intressant att använda sig av i sitt skrivande. Jag ligger nog någonstans i mitten där, eller flyter snarare mellan ytterkanterna från gång till gång.

Principfast är jag inte särskilt. Dig kan man alltid övertala! är ett bevingat familjecitat, riktat från lillbrorsan till mamma. Jag har ärvt den egenskapen. Har nog lite för lätt att bli omkullpratad. Tjejen som inte kunde säga nej blev jag kallad för inte så länge sedan. Det gäller för mig att omedelbart klippa av säljarjargongen när det ringer en telefonförsäljare, annars sitter jag där efteråt med ett nytt abonnemang på Illustrerad historia, 3 par strumpor i månaden (hur dåliga måste inte de sockar vara som slits ut så snabbt) eller en ny porslinspryl från Fyrklövern.

Kärleksfull är jag definitivt. Kan ibland nästan rent fysiskt känna hur kärlek och ömhet strömmar ur mig som en varmt gyllene energiström. Det behöver inte alltid vara riktat mot någon person; kan även vara gentemot mina hundar eller bara mer abstrakt mot naturen (min kära skog till exempel). Så det har jag rätt lätt för att beskriva vad gäller mina karaktärer, även om detaljer som får mig att rodna blir onämnda ...
En tuva med maskrosor ovanpå ett klippblock i skogen kan få mig att le och vilja ge den lite extra vatten ...


Fantasifull - ja det kan ingen av mina mer trogna läsare tvivla på! Bara detta med mina stentroll och enhorningen som sover sin törnrosasömn bevisar väl att jag besitter denna egenskap till viss överdrift! Ser ni slottet på bilden nedan? Vilka fantasifulla kopplingar kan man inte få av den siluetten! I verkligheten är det Teleborgs slott, ett konferenscentrum. Prosaiskt - men tyvärr sant.


Till slut en alldeles färsk kommentar som stärker min ofta sviktande självkänsla och gör mig så himla glad!:
Hej Astrid, nu har jag läst ut din bok Porten, en mycket läsvärd bok, som man har svårt att lägga ifrån sig. Den kan jag varmt rekommendera till andra läsare och väntar med spänning på de kommande böckerna. Jag älskar att läsa böcker som man försvinner in i en annan värld och vardagen slutar att existera, verkligen medryckande.

fredag 9 maj 2014

Konsten att beskriva känslor

Hur beskriver man känslor på ett naturtroget sätt? Funderar rätt mycket på det under mina skogspromenader. Jag är väl inte särskilt känslosam av mig... eller kanske jag är just det. Svårt att avgöra själv. Har ju min livliga fantasi men när det kommer till att i skrift skildra känslor så är det nog ingen större fördel. Det kan lätt bli överdrivet, melodramatiskt, smålöjligt om man brer på för mycket. I vilket fall måste man nog utgå från sin egen erfarenhet.

Någon sa häromdagen att man ska beskriva hur det känns. Just då tyckte jag det lät klokt, men sedan är det ju detta med gestaltning. Enligt den principen ska man beskriva i handling snarare än i känslor. En ilsken person slår näven i bordet. Att skriva hur raseriet bubblar inom honom blir inte så effektfullt.
Kanske man ska ligga någonstans mittemellan. Använda sig av bådadera.

Jag blev väldigt arg häromdagen, hur kändes det? Och vad gjorde jag? Lättare att svara på den andra frågan faktiskt. Jag författade ett mejl med en rad svordomar i, där jag bara skrev första och sista bokstaven med ett tankestreck emellan. Jag satt lutad över min laptop spänd i hela kroppen, skrev snabbt och utan tvekan. Efteråt kände jag mig trött och uppgiven. Lutade mig tillbaka och suckade djupt. (Fick ett svar från en av mina chefer att det inte var så lämpligt med ett sådant mejlspråk...)

Saknad/längtan är nog en av de vanligaste känslorna i en roman. Hur känns då det? För mig är det som en sorts värk i kroppen, en rent fysisk känsla vid sidan av den psykiska. Men hur ska man beskriva det? Man rynkar ögonbrynen till en början, biter ihop tänderna lite kanske. Spänner överkroppen, håller liksom emot den där förnimmelsen av att något försöker dra iväg med ens hjärta. Gråten ligger på lur mest hela tiden. Man kan gå från lugn och balanserad till rinnande tårar på några sekunder. Man kan bli överfallen av dysterhet som snabbt sjunker vidare ner i hopplöshet. Och frustration över att inte ha mer bestämmanderätt över sitt eget liv. Men finns det förutsättningar att ens längtan ska bli uppfylld så kan det vara positivt att sakna något/någon. Man har något att se fram emot och det är ju en härlig känsla! Att räkna dagar.... Dan före dan typ. Förväntan!

Sedan har vi den lite tråkiga lyckan. "Ilningar av lycka" står det ibland och det stämmer bra. Man liksom hisnar. Drar häftigt in andan, håller lungorna fyllda medan det porlar och brusar därinne som av kolsyra. Med därinne menar jag fysiskt sett bröstkorgen för det hänger ihop med andningen, liksom många känslor. Mungiporna dras upp i ett stort grin. Ögonen "lyser" ... Ja, ögon är bland det mest intressanta och även vanliga när det gäller att beskriva känslor. Ögonen blir svarta av ilska, de sprutar blixtar, skickar mördande blickar men kan också vara tankfulla, drömmande, tårfyllda, ömma, till och med varma! Och blickar, ögonkontakt ... Det är en utmaning att försöka beskriva hur det känns att möta blicken från någon speciell person.

Hur gör du när du ska beskriva känslor?


Mitt favoritmotiv: en himmel. denna gång inte solnedgång utan mitt på dagen. Mäktiga, märkliga moln! Man får en känsla av domedag, annalkande oväder i alla fall.

måndag 5 maj 2014

Egenutgivarhelg och GPS-finesser

Har varit i Göteborgs skärgård hela helgen. Måste vara den finaste tiden på året där nu, våren har kommit betydligt längre än här hemma på småländska höglandet! Syrenblommorna var på väg att slå ut medan här hemma häggen just satt igång sin väldoftande blomning. Varje vår när häggen blommar tänker jag att det är min favoritdoft ... När sedan syrenerna slår ut - då tänker jag om!

Men jag var inte uppe i Göteborg för att roa mig eller ens njuta av våren. Nähä minsann, det var en arbetshelg. Jag är numera kassör i den mycket trevliga föreningen Egenutgivarna. Vi har haft flera möten via Skype men tyckte nu det var dags att träffas på riktigt då de flesta av oss inte setts förut ansikte mot ansikte. Ordföranden Hans Hirschi hade bjudit in oss till sitt hem på Styrsö utanför Göteborg över helgen. Det blev många timmars manglande av egenutgivarfrågor, framför allt Bokmässan 25-28 september (lägger inte länk för den är ju så välkänd - eller hur?).

Det kommer bli en både snygg och välorganiserad monter som Egenutgivarna står för, känns det som. Jag är ju så ny att jag inte upplevt någon tidigare bokmässa som medlem - det är vi fler i styrelsen som är (nya alltså), så vi får dels stötta oss på "di gamles" erfarenheter, dels komma med nya, egna idéer. Spännande och stimulerande. Jag kommer själv inte ha någon framträdande roll, men som kassör blir det klart en del som hamnar inom mitt ansvarsområde.

Det blev förstås också tid att berätta om oss själva, såväl vad vi sysslar med när vi inte jobbar med styrelsefrågor, som vad vi skriver. Det senare varierar brett alltifrån managementfrågor och företagsutveckling till fantasy med sciencecenters, föräldraskap och gayromaner däremellan. (Ursäkta min något förenklade beskrivning...) Vilka är vi då som sitter i styrelsen? Ja det kan man lätt se om man följer länken jag lagt på Egenutgivarna här ovan!

Till Styrsö gick det för mig överraskande bra att hitta tack vare GPSfunktionen i min sprillans nya bil (Toyota Yaris). Antagligen för att jag inte satte igång lotsandet förrän jag redan var på väg mot Borås. Däremot hem blev det lite spännande... När jag knappade in Björnamo i navigatorn när jag satt mig i min lilla bil på parkeringen på Saltholmen, tyckte hon (det är en vänligt effektiv kvinnoröst som guidar mig) att jag skulle ta motorvägen ner till Halmstad för att där svänga 90 grader rakt österut. Själv föredrog jag hypotenusan på denna rätvinkliga triangel. Men då måste jag välja kortaste i stället för snabbaste vägen.

Jag gjorde så... Tänkte att jag säkert hittar ändå ut på Söderleden eller vad det hette, vägen som rundade centrum med god marginal via Mölndal. Typ.Haha! Snart fann jag mig krypande fram i ett i och för sig trevligt villaområde, på gator smala som cykelvägar, med 30 km hastighetsbegränsning... Det var höger och vänster och hit o dit och jag hade snart tappat bort mig fullkomligt! Fick förlita mig helt på GPS-rösten ... Andades ut när jag kom ut på en aning större gator med 50 och till och med 70-skyltar. Men höll andan när det plötsligt blev typiska innerstadsgator! Passerade Vasaparken i mitt körande som sällan var rakt fram längre än ett par kvarter. Kände igen mig från tidigare besök, inte minst när jag fann mig körande ända framme vid Götaplatsen! Lite senare Liseberg med sina typiska siluetter...

Men jag hade inte behövt oroa mig. Söndag em var inte värre trafik än att jag bara körde fel en enda gång och så småningom fann jag mig körande uppför den långa uppförsbacken mot Borås. Härligt att få andas igen!

HUR klarade man sig förr innan GPS fanns? Jo man hade en medpassagerare som satt med karta i knät och körde man fel alltför mycket så var man förlorad...

Tog mig upp på en bergsknalle före frukost för att kolla på utsikten. Horisonten med bara hav och himmel till höger utanför bilden. Fascinerande med en så knivskarp linje för en inlandsbo och inbiten smålänning som jag.

torsdag 1 maj 2014

Och kvar stod en röd resväska - om den tycker jag!

Det finns en hel del skrivet om Marie Åbergs bok så jag väljer att skriva lite som jag själv känner för - inte en regelrätt recension. Lämnar lite länkar för den som vill läsa mer ingående om handling och författaren.

För några veckor sedan la jag ut en krok på Egenutgivarnas Facebook-sida. Vad jag fiskade efter? Tja, det var en idé jag fick bara. Hade några exemplar av min egen Porten som hade en rätt obetydlig skada men som jag ändå inte ville sälja till fullpris. Kom att tänka på att det kunde vara fler författare som låg på sådana defekta böcker. Jag föreslog ett byte.

På kroken fick jag precis så många svar som jag hade egna exemplar. Bästa bytet var med paret Stefan och Marie Åberg - där fick jag två böcker för min enda. Fast sidmässigt är det väldigt jämnt.

Jag avundas dem som har en maka/make som skriver. Tänk att ha detta intresse gemensamt! Min dotter skriver också och så länge hon bodde kvar hemma hade vi stort utbyte av varandra på kvällarna när vi jobbade var och en med sin bok. Jag tänker mig att Marie och Stefan sitter i angränsande rum (står det någonstans i deras blogg vill jag minnas) och tjoar till varandra lite då och då. Bollar formuleringar och udda ord. Hjälper varandra när idéerna tryter. Stöttar och uppmuntrar men också kritiserar lite lagom. Drar iväg på bokmässor och signeringar tillsammans. Diskuterar förlagsfrågor och recensioner. Jag hoppas och tror att de har lagom respekt för varandras författande och gläds åt varandras framgångar.

Maries bok har en rätt fantastisk titel: Och kvar stod en röd resväska. Bara det gör att man blir nyfiken. På framsidan finner man just denna resväska, framför en villa med vackert burspråk. Jag undrar vem som bor där i verkligheten... I boken framgår det att det är huvudpersonen Hannas barndomshem, varifrån hon flyttar hastigt och mycket olustigt. Handlingen utspelar sig runt fyrtiotalet vilket klart har krävt en hel del bakgrundsforskning. Marie har gott om tidsbilder som stämmer bra vad jag kan bedöma. Tänker att hennes bok skulle göra sig på film ... Gärna brittisk, för de är så skickliga på historiska kläder och miljö. Tänk bara Downton Abbey! Men i detta fall borde det klart vara svensk film eftersom Hanna bor först i Göteborg, sedan i Stockholm.

Och kvar stod en röd resväska är bitvis ganska sorglig - det är ett tufft livsöde Hanna möter. Men när jag slog igen den (om man kan säga så om en bok med mjuk pärm) kände jag just en sådan där lust att få fortsätta läsa del två, som jag önskar att varje läsare av min Porten ska känna. Och jag behöver inte vänta så länge för snart kommer fortsättningen ut har jag läst: Löftets konsekvens. Den kommer jag att köpa! Om jag nu inte kan byta den mot del två i min egen serie...

Hittade en hel del om Marie på Kristina Svenssons blogg för Lava förlag. Där finns alltså mer att läsa för den intresserade.

Längre fram i vår eller till sommaren återkommer jag med mina kommentarer om Stefans bok: Vid fyrtio börjar livet.

Och kvar stod en röd resväska kan man köpa från det egna förlaget, Andra Rum. Där finns också en rad länkar till olika nätbokhandlar, om man föredrar det.


Avslutar med en härlig bokskogsbild som kan passa bra här, eftersom Åbergs är bosatta i Skåne! Denna är dock fotograferad i Växjö.