söndag 30 mars 2014

Relationer

Möten mellan människor - det är mitt favorittema. Läser gärna om drakar och trollformler men skriver hellre om riktiga människor som råkar hamna i situationer där de vanliga reglerna inte gäller. Och om hur de reagerar då, framför allt sinsemellan. Materialet till mitt skrivande kommer som brukligt är från tre håll: Egen erfarenhet och egna upplevelser, egen fantasi samt intryck från vad jag läst som andra skrivit. Relationer har man ju hunnit avverka en del när man nått guldåldern (55+).

Föräldrar. Jag har förstås mina egna att förhålla mig till. Båda är döda sedan flera år. Min pappa var inte särskilt närvarande - även om jag ofta fick intrycket att jag var hans favoritbarn - så honom lämnar jag kvickt. Min mamma... henne hade jag en del gemensamma intressen med, nämligen hästar och ridning samt bokläsande. Men därutöver hade vi inte så nära kontakt egentligen. kan inte minnas några förtroliga samtal. Jag var ett snällt och lättskött barn, hade inga trotsåldrar och roade mig själv. På sin höjd tog jag mina föräldrars tid i anspråk för att bli skjutsad till ridstallet. De lät mig åka på ridläger sommar efter sommar och mamma fixade extrajobb åt mig på biblioteket. Jag var lika nöjd med dem som de var med mig. Vilket är en helt annan bild jämfört med vad mina syskon har. Det gör att jag förstås funderar över hur syskon kan uppleva sin barndom helt olika. Inget jag har behandlat i mitt bokskrivande, inte än så länge.

Kärleksrelationer. Här har jag inte så jättemycket egen erfarenhet att ösa ur, men tycker det är ett intressant ämne att skriva om. Inte minst att testa hur det funkar att beskriva en förälskelse ur den manliga halvans synpunkt, se tex mitt förra blogginlägg om ögonblickar. Jag har i Porten flyttat perspektivet mellan den kvinnliga och den manliga karaktären och har även i senare manus, lite vid sidan om huvudhandlingen, skildrat ett homosexuellt par.

Vänskap. På sätt och vis är detta svårare än en romans. Finns så olika sorters vänskap. Kan vara mellan två jämbördiga personer, vilket inte är så väldigt intressant - typ tjejkompisar. Eller mellan två personer som skiljer avsevärt i ålder. Det är något jag gillar att hitta på. Förekommer i Porten ett nära vänskapsförhållande mellan en ung man och en gammal kvinna. Kan också vara livssituationen som är helt olika, här har jag ett par i del 3, där en från början väldigt ojämn relation utvecklar sig till vänskap och därifrån blir något ännu djupare. Intressant med djup och äkta vänskap är att det kan tillåta en närmare relation än en kärleksförbindelse. En större öppenhet och uppriktighet. Detta eftersom förhållandet inte utvecklas, inte är beroende av fysisk attraktion. Samtidigt kan äkta kärlek med tiden utvecklas till att inkludera nära vänskap. (Detta har jag skrivit om tidigare men minns inte så noga när och var så jag lägger inte tid på att leta upp det.)

Nöjer mig med detta. Bara en sista relation: Hur förhåller man sig till ett stentroll som uppenbarligen tillhör De Äldste eller vad det kan heta i trollkretsar? Vördnad och underdånighet? Respekt med en aning väl dold upproriskhet? Eller ungdomligt löje inför ålderdomen?



Min mobil ville inte kommunicera med Dropbox när jag skrev inlägget, men nu några dagar senare har jag kommit på vad som felade, så här kommer fotot på Gammeltrollet - visst ser ni hur högfärdigt högtidlig han är?
Sedan blir det en av alla mina himmelsbilder:



torsdag 27 mars 2014

Ögonblickar - blickar från ögon.

Tänker så mycket och så bra under mina skogspromenader. Tyvärr försvinner en hel del på vägen, medvetandet har ju sina begränsade utrymmen. Till skillnad från det undermedvetna ... Men det kommer jag inte åt. Om jag inte som Mikael lär mig hypnos.

Jag har inte skrivit på något bokmanus på månader nu eftersom jag är i redigeringsfas. Därför behöver jag dessa blogginlägg för att släppa loss min fantasi. Nu blir det en stunds romantik...

Fikastunden. Det är då han har chansen. När de samlas i det lilla köket, med färska frallor och sina muggar med kaffe eller te. Chansen att studera henne, i smyg förstås. Som nu. Hon sitter på andra sidan det långa köksbordet, lyssnar på en av kollegorna som beklagar sig över en besvärlig djurägare. Hon vänder profilen till. Utseendemässigt är hon inte märkvärdig alls, ändå fascinerar hon honom. Han tvingar sig att bedöma henne så opartiskt han bara kan. Håret, kortklippt och grått, fast med en silverlyster som framträder i vissa belysningar, som nu när vårsolen silar in genom de tunna gardinerna. Pannluggen står på ända, en följd av hennes vana att stryka handen genom håret. Ögonbrynen är buskiga, långt ifrån så välplockade som de yngre kollegornas. Den lilla raka näsan kan ingen anmärka på. Munnen med sina tunna läppar ser ofta missnöjd ut, men det tror han sig veta är helt fel intryck.

Med en ohörbar suck lyfter han temuggen och smuttar på det alldeles för heta teet. Saknar kaffet. Men hon dricker te och genom att han nu övergått till te får de något gemensamt. Kollegan bredvid honom  lägger sig i diskussionen och hon flyttar blicken till honom. Nu ser han henne framifrån. Bakom de tjocka glasen är ögonen förminskade och ljust blå. Hon lyfter handen och biter förstrött på en tumnagel. Är hon orolig? Han vet att hon fått en hel del idag på sin lott; det kommer bli sent i eftermiddag innan hon kan köra hem till de sina. Make och tonårsbarn. Själv är han fri. Obunden. Ensam.

Han drömmer sig bort, med blicken fäst på hennes ansikte. Om det vore de två som hörde ihop ... Då skulle de sluta sin anställning här, flytta långt bort, kanske till Norrland, ha en liten gård, med hästar och hundar och ...

Plötsligt vrider hon på huvudet och han träffas han av hennes blick. Chocken får honom att frysa till is. Ögonen vidgas, hennes med. Deras blickar hakar i varandra, bygger en bro, osynlig för alla andra. Tiden stannar upp, han slutar andas. Hennes ögon i hans - de ser rätt in i honom, ser hans känslor, hans bristande hopp, hans hjälplösa kärlek. Allt annat försvinner ur hans medvetande, bara hon blir kvar. Han tappar all kontakt med verkligheten, tycker sig sväva iväg, buren av hennes blick, som håller honom fast, som besvarar hans tysta fråga ...

Världen har för alltid förändrats.

Tills hon vänder bort sin blick igen. Magin bryts hänsynslöst och så tvärt att han flämtar efter luft. Plötsligt tittar alla på honom, någon frågar oroligt hur det är fatt - han mumlar något, kommer på fötter, snubblar ut ur köket, in på toaletten där han låser om sig. Vill aldrig komma ut igen.

Så småningom blir det tyst därutanför; han har hört dem passera dörren under prat och skratt. Hennes röst har han inte kunnat uppfatta. Nu är de i garaget på väg att köra ut för dagens resor. Han borde också komma iväg ... Beslutsamt går han fram till handfatet, sätter på kallvattnet och blaskar av sitt hettande ansikte. Torkar sig med ett par pappershanddukar. Känner sig en liten aning mer samlad. Måste fungera, jobba.
Men blickarna ... hur de sett varandra ... Den bitterljuva upplevelsen han aldrig kommer glömma. Och väl aldrig kommer uppleva igen.

Han låser upp och öppnar dörren. Blir stående alldeles stilla. Världen stannar upp igen, tiden fryser på nytt. Hon står där utanför, lutad mot väggen. Ansiktet vänt mot honom, just honom, ingen annan. Blicken har fångat hans igen, håller den hårt fast, han förmår inte se bort.

Utan att släppa honom kommer hon fram, stannar tätt intill honom, fattar tag i hans händer - han låter det viljelöst ske. Hennes är kalla och han kan inte låta bli, samlar dem i sina stora för att värma. De står där, med hennes händer i hans, med den där bron igen mellan deras ögon, deras själar. Så öppnar hon munnen, bryter tystnaden: "Vi måste prata."

Ja vad händer sedan? Bryter hon upp från sitt äktenskap? Flyttar de till Norrland? Eller är de förnuftiga och bestämmer sig för att det inte kan bli mer? Vad vill hon egentligen prata om? Slutet är valfritt ...

Ännu en vacker himmel ...

söndag 23 mars 2014

Skiljeteckensboken...

... känner ni till den? Av Siv Strömquist. Jag köpte den för någon månad sedan, kan vara bra att ha tyckte jag. Slå i när man är oense eller osäker. Som nu, när jag läser ett oredigerat bokmanus (av en annan författare) och tvekar över användningen av dubbla utropstecken. Samt kombinationen av ! och ?. Typ:
- Det där ska du få ångra!! eller:
- Menar du verkligen vad du säger!?

Innan jag bestämde mig för att okritiskt ta till mig vad som står i boken, kollade jag upp författaren. På baksidan står det att hon är docent i nordiska språk och författare till flera välkända böcker om skrivande och språkriktighet. Det räcker för mig.

Men tillbaka nu till ! och ?. I mejl och liknande text förekommer ju egna varianter. En god vän till mig till exempel, glesar ut sina ! vilket är mycket effektfullt. Typ:
Du skulle bara veta vad jag läste i tidningen i morse ! ! !
Jag har faktiskt börjat härma detta för det ser mycket bättre ut än !!! Eller hur ? ?
Samma gäller förresten punkter. I en boktext ska man egentligen göra ett mellanslag före tre punkter, när man inte avslutar en mening. Men i ett mejl kan man göra som man tycker. Typ:
Måste tyvärr sluta nu ... .. ... men vi hörs imorgon ! !

I Skiljeteckensboken på sidan 30 varnas det för att för många utropstecken i en text kan ge ett oroligt intryck varför man bör använda dem sparsamt. Samt att dubbla eller fler utropstecken i en rad inte är att rekommendera, åtminstone inte i formell sakprosa. (Vilket jag inte är alldeles säker på vad det är ...)
Samma måttfullhet bör gälla för användande av flera frågetecken i rad..

Kombinationen av ! och ? tar Siv Strömquist också upp. Retoriska frågor kan avslutas med båda tecknen, och då är det oftast naturligast med frågetecknet först. Exermpel: Självklart, eller hur?!

Men med en annan formulering kanske det omvända passar bättre: Är inte det självklart!?

Kände mig stelbent och gammaldags när jag läste detta senaste, för jag har nog aldrig ens tänkt tanken att sätta ut ! och ? tillsammans i mina egna manus. Tydligen är det helt okej.

Kan avsluta med att berätta att min dotter Caroline brukar råda mig att ta bort ungefär hälften av mina utropstecken när hon redigeringsläser mina manus. Vad säger ni om det!?



Dags för en kvällshimmel igen. Våren står som massor av utropstecken utanför dörren!

lördag 22 mars 2014

Enhorningens hemlighet...

... med detta avser jag inte Tintin-boken...
Jag var på en underbar förmiddagsvandring i mina skogar idag. Med mina menar jag mina bara helt känslomässigt och möjligt tack vare allemansrätten - länge leve den! Äger själv bara en gran och två tallar... Valde rundan jag nu döpt till Enhorningsrundan. Kunde också hetat Lejonrundan eftersom den passerar mitt stenlejon.



Innan jag hunnit fram till Enhorningen, upptäckte jag att någon stackare tappat sin matsäck mitt på den otydliga stigen. Den stig som jag hoppas jag är den enda människa som känner till. Där låg några röda bär utspridda, som om de ramlat ur en korg med hål i, eller kanske ett hopvikt blad vars förslutning - bestående av ett tallbarr - brustit ... Kanske en kvällssen skogstomte som blivit överraskad av ett nyvaket troll och fått springa för livet ...


Kan också vara så att det är övervintrade lingon som fallit av lingonriset man ser bredvid, men det tror jag inte, det är en alldeles för torftig förklaring i min magiska skog ...

Nåväl, jag vandrade vidare och kom så fram till Enhorningen, den stackaren som förvandlats till vad som i människors ögon ser ut som en rotvälta, när han i sin ensamhet försökte dränka sig i myren.


När jag efter hemkomsten studerar fotot tycker jag mig se att han (det är en han det har Isa Fant avslöjat) har öppnat högerögat ... Kanske ändå Drakarts försök att väcka liv i honom gjorde en anings nytta, påbörjade något. Hög tid att göra ett nytt försök, men nu har Drakart flyttat till Björnidet så det är inte så lätt! Han har andra plikter och en matte att ta hand om. Suck. I värsta fall får jag väl vänta på att grodorna ska vakna.

Denna runda - som har sitt ursprung i Portenrundan, vilken jag avviker från för att ta mig till Enhorningsrundan - har jag nu förbundit med den gamla välkända Smörsoppsrundan. Den kommer ut på den tråkiga raksträckan av den för bilar framkomliga Åsvägen, som leder nästan hela vägen hem. Hängde ni med? Jag älskar att hitta förbindelser mellan mina många rundor! I vilket fall, nu hade jag solen i ögonen och höll på att missa blänket från den lilla gölen. men visst blev det ett vackert foto, särskilt när Tessi hoppade upp alldeles frivilligt och agerade fotomodell! För hon har figurerat så mycket i min blogg att jag inte kan påstå att det är något magiskt väsen ni ser ...


Nu är det dags för min eftermiddagstur ... Undrar just vad jag ska få uppleva denna gång! Brukar ni också sätta namn på era skogsrundor, ni som har förmånen att ha tillgång till "egen" skog?

torsdag 20 mars 2014

Att sälja sig själv...

Förra inlägget handlade om att sälja sin bok. Nu spinner jag vidare. Hur anonym kan man vara som egenutgivande författare? Självklart inte alls blir väl svaret. Inte om man vill sälja sin bok. Och det vill man ju för att ha råd att ge ut fler. Om man inte är så lyckligt lottad att pengar inte är något problem. Men man vill nog ändå att boken ska bli läst. Annars kunde den lika gärna ligga kvar i skrivbordslådan. Eller i sin mapp i Mina Dokument i datorn, vilket nog är mer aktuellt i dessa moderna tider..

Jag är inte längre särskilt anonym. Googlar man på mitt namn blir det rätt många träffar. Jag skriver ju denna blogg som vem som helst teoretiskt kan läsa och sedan bilda sig en uppfattning om mig. Ändå har jag idag fått ett mejl som ger mig fjärilar i magen. Anna Vintersvärd (härligt namn, eller hur!) som håller i bokmässan Andra Världar, som jag länkade till igår, är avsändare. Hon vill kolla om det är någon av utställarna som inte vill ha sin 5 minuters högläsningschans. Jag började svara att nej tack, det är inget för mig. Men hejdade mig. Raderade svaret. Måste i alla fall fundera på saken.

När barnen var små läste jag med stort nöje högt för dem varje kväll (när inte deras pappa hade den uppgiften). Så det är inte själva läsandet som oroar mig. Utan att läsa för vilt främmande människor och ur min egen bok! Jag kommer bergis låta nervös, darrig på rösten och antagligen för lågmäld. Och VAD ska jag välja att läsa? Börja med kapitel 1 och läsa om den kalvning som ingår där? I alla fall inte prologen som jag fortfarande inte gillar fast så många sagt mig att den är bra. Eller ska jag bara slå upp på måfå och läsa mitt i?

Men kanske jag kommer överraska mig själv. Läsa med hög och stadig röst, kanske om när Miranda står framför Porten första gången. Eller när hon .. nä nu fick jag radera. Inte avslöja för mycket!

Har du läst högt för en okänd samling människor någon gång? Tips att dela med dig av?


Ingen himmel idag utan en hemlig bostad jag hittade under morgonens hundrunda. Vem kan bo där? Finns till och med en liten gran utanför att ha ljusslinga i... Fast denna lilla koja har nog inte el; måste vara nedgrävd i sånt fall. Hade jag haft tid hade jag gömt mig och hållit den under bevakning... Nu får jag nöja mig med att låta fantasin jobba ... Vem tror du är bosatt i denna mysiga håla? Isa Fant? Nä detta är helt fel del av skogen. Kanske någon annan älv-familj. Eller skogstomtar ...

onsdag 19 mars 2014

Att sälja sin bok

Jag har ryckt upp mig en aning på sistone vad avser marknadsföring - det mest ointressanta och jobbiga i egenutgivningen tycker jag. Detta har jag gjort:

Vi har ett sockenblad som trycks i knappt 2000 ex. Delas ut gratis i lådorna i trakten. I det senaste numret finns en annons om Porten, min första bok alltså. Där beskriver jag den som en roman med magiska och veterinära inslag... Aktar mig lite för ordet Fantasy. Pris 225:- bara att ringa. Räknar då med att inte behöva skicka, vilket kostar 45 kr extra (Postens gröna vadderade kuvert mellanstorlek). Denna annons kostade 300:- en bråkdel av vad jag betalade för annons i den landstäckande Veterinärtidningen.

Jag har åtagit mig posten som kassör i intresseföreningen Egenutgivarna. Kanske ett indirekt sätt att marknadsföra sig? Vet ju att vi köper en hel del av varandra, i alla fall gör jag det. Fast främsta anledningen är att ge tillbaka lite av vad jag tycker jag får av mitt medlemsskap. Med denna post följer förstås ett djupt engagemang i Bokmässan i Göteborg i höst.

Det mest spännande är att jag påbörjat ett samarbete med en egenutgivarkollega, Caroline Hurtig med egna förlaget Antares Bokförlag. Ännu så nytt att jag inte vidareutvecklar vår idé ännu, men det känns mycket positivt. Caroline är dessutom sekreterare i Egenutgivarna så där har vi också tillfälle att samarbeta!

Sedan har jag anmält mig till en bokmässa i Jönköping helgen 26-27 april. Andra Världar. Välkomna dit alla som bor nära nog! Blir säkert fantastiskt med alla fantasyförfattare och även konsthantverkare. Lördag förmiddag är det loppmarknad i samma hus.

Min andra del i serien om Ön är färdigredigerad. Sättning återstår, samt framsida. Det senare har jag just påbörjat, i samarbetet med Antares förlag, som har goda designkontakter. Se bara på framsidan till Caroline Hurtigs bok Ödesgudinnans val! Räknar med att få ut del 2, som ska heta Delad Identitet, lagom till Bokmässan i Göteborg i höst Kanske då också en nyutgåva av Porten, eftersom jag inte har så många ex kvar nu. Den som lever får se ...

söndag 16 mars 2014

Livsamplituder och musikens läkande effekt

Vårmorgon. Söndagsmorgon. Har just varit på dagens första hundpromenad. Som vanligt fyller jag först på fåglarnas automater, njuter av deras tacksamma sång från trädgårdens träd och buskar, tar det i alla fall som ett tack. Sen på med de heltäckande hörlurarna och låter min favoritmusik strömma in i öronen, skölja runt i skallen och tvätta bort alla rester av misshumör...

Känner mig så himla glad! Har så mycket att vara tacksam för, att glädjas åt. Mitt liv har fått ökade amplituder det senaste året. Dalarna är djupare men höjderna sträcker sig mot himlen. Nästan manodepressivt. Men bara nästan för min totala mentala hälsa är nog bättre än på länge.Kanske än någonsin?

Till en liten del kanske detta beror på att jag återupptäckt musiken. Hur den kan påverka sinnesstämningen på ett så markant sätt, i alla fall när det gäller mig. Tror att den filtrerar bort diverse smolk och lyfter upp renade känslor till medvetandets yta. Förstärker vad som redan finns där, men som jag kanske inte riktigt själv orkar leta upp. Olika sorts musik passar för mina olika humörtyper, men jag kan också lyckas vända på det, få humöret att styras av musiken.

Används detta i medicinens tjänst, undrar jag. Likaväl som man har ljus-rum mot depressioner borde man kunna ha musikrum med samma funktion. Viktigt då vore att ha tillgång till en spellista som den sjuke njöt av i en period av mental hälsa. Själv har jag sparat några av mina favoriter i en egen fil i min iPod, benämnd just Mina favoriter. Där finns 55 låtar av så olika musiker som: Cat Stevens, Biffy Claro (God and Satan fr.a), Blood Sweat & Tears, Genesis, Elton John, Georg Harrison, Gilbert O´Sullivan, Eagles, Paul MacCartney, 30 Seconds to Mars (Closer to the edge och This is war), Sky Sailing (Brielle och Sailboats), Owl City, Beatles, Simon & Garfunkel, Pugh Rogefeldt (Storseglet, Långsamma timmar, Vandrar i ett regn, Finns det lite stolthet kvar)  och Linkin Park (New Divine). Där kunde jag nu också lagt till de för mig nya Imagine Dragons. Bara namnet! Har fått upp ögonen för denna grupp tack vare Facebooktips från goda vännen Caroline Hurtig.

Men nu vet ni det, mina anhöriga (framför allt Caroline och Anna som båda följer min blogg): om jag någon gång i framtiden skulle sjunka ner i depressionens gyttja, så sätt på mig heltäckande hörlurar, leta upp Mina favoriter i min iPod, höj volymen och kör igång!



Något annat som piggar upp är de älskade husdjuren. Bara att se Tessi och Poca dela säng kan höja humöret flera grader! Det syns tydligt vem som är herre på täppan och vem som ligger där av nåder. Bergsäkert var hunden där först, men det hjälper inte när Poca vill testa nya sovplatser och sovställningar.

Har du någon favoritmusik att tipsa om (har frågat förut men gör det igen)?

lördag 15 mars 2014

Recension min del två: Delad Identitet

För alla som har läst min bok Porten lämnar jag här en länk till en innehållsrik och insiktsfull recension, på Björn Wiréns blogg. Övriga som INTE läst Porten varnas för att följa länken, där avslöjas slutet på Porten...

Till Björn vill jag framföra mitt varma tack, för att du lagt tid på att läsa mitt manus i wordformat, och även lagt ner energi och tankekraft på att skriva en så genomarbetad recension.

Flygplanen skapar förunderliga molnformationer på den klara kvällshimlen en vårkväll i mars.

torsdag 13 mars 2014

Utmaning: En annorlunda historia

Inspirerad idag av Caroline och Björn så ska jag skriva en lite egen, udda saga, som är en gåta i sig. Se för övrigt slutet där jag utmanar alla bloggare som läser detta!:

Ljuset kommer lika plötsligt som varje morgon. Luckan slår upp och det svarta mörkret byts mot skarpt gulvitt. Men han ligger på tredje våningen och ljuset når inte riktigt in till hans viloplats. Han väntar otåligt medan de två undre våningarna töms, väntar hjälplös, fast i sitt fack.

Äntligen händer det. Hela våningsplanet glider ut i ljuset på starka, gnisselfria skenor. Brukaren griper tag om de inneboende, några i taget. De hålls isär efter storlek, ingen sammanblandning här inte. Ett ögonblick drar bitterheten igenom honom, han ville tillhöra de största, de ensamma, de privilegierade. Men han hari alla fall  turen att inte vara bland de otaliga små, de som så sällan når den högsta extasen.

När det blir hans tur passar han på att njuta av den korta luftfärden, känner hur den kvarstående nattfukten torkar på hans hårda, glatta utsida - inga skråmor, repor eller rynkor här inte, trots hans inte obetydliga ålder. Han avgudar Brukaren. Att få vara i hennes händer om så bara för ett kort ögonblick, ger hans tillvaro mening. Men han hinner knappt reflektera över detta innan han slängs ner i arbetsfacket, där han ska vänta igen, på chansen att få jobba, få göra nytta, få den där kicken.

På nytt skjuts han in i mörker och glömska. Väntar. Känner sina kollegors närvaro. Han trevar i medvetandet, har inga händer som Hon, Brukaren. Turen är på hans sida idag; över honom ligger bara en enda medarbetare. Under honom alla de andra. Denna dag har de alla hamnat rätt, baksida mot framsida. Det är både motbjudande och obekvämt att hamna med framsidorna mot varandra. Skaver och generar.

När stillheten plötsligt bryts är han oförberedd, känner hur det ilar till i hela hans varelse av förväntan. Som nummer två borde han ... Ja! Han grips på nytt av Brukarens gudomliga hand, förflyttas genom den ofattbara rymden, landar igen, nu i det mjuka, blöta men ändå fasta. Halva han sjunker ned, men den viktigaste delen vilar mot kanten utan risk för drunkning. Full av andlös förväntan kan han inte annat än... vänta.

Nu! Han har sagolik tur, grips på nytt av Brukaren själv! Får sin last där den passar som bäst och så en ny luftfärd. Och nu! Nu sker det! Han fylls av extas när Brukarens mjuka läppar smeker hans hårda yta, befriar honom från bördan som var hans att bära. Och så sker det igen! Och igen! Han tappar snart räkningen, salig njuter han så länge det varar.

När han senare på nytt ligger i sitt fack på tredje våningen, känner han hur unik han är. Just han som inte tillhör den anonym massan längre. Inte sedan han döpte sig själv. Gav sig ett namn till skillnad mot de namnlösa andra. Han är lik dem men med namnet är han ändå unik. Han, Tam Deks.

Jaha, har ni löst gåtan? Inte så svårt, eller? Nu lämnar jag detta som en utmaning till vem som än önskar ta upp den. Skriv en historia om något helt oväntat, något från vardagen, som aldrig brukar få inneha huvudrollen. Jag blir tacksam om ni sedan lämnar en länk här på kommentarerna så vi andra kan få läsa!


Detta är faktiskt min Porten fast från baksidan och lite snett fotat. Härlig vårsol!

tisdag 11 mars 2014

Dags att dikta igen...

Kanske var det den bitterljuva vårsolen som gav mig inspiration att ännu en gång dikta ihop några rader som eventuellt ska ingå i ett av mina bokmanus, ni vet det manus man tänker på som Boken med stort B. Mästerverket. Det som inte är egentligen påbörjat, bara sparar bitar till det än så länge. Rätt lösa idéer.

Så här ungefär tänkte jag i skogen... Tänk er nu tallarnas sus, en ensam koltrasts mörka stämma och vindlande melodi, solen som silar ner genom trädtopparna, några vita ullmoln som leker på den blå himlen...

   Du lever i Verkligheten
                                                                jag lever i en magisk värld
   Du har villa, bil och trädgård
                                                               jag har min skog som håller mig uppe
   Du beskär, rensar och klipper
                                                               jag kramar träd, letar troll; drömmer

   Du räknar kronor och ören
                                                              jag räknar stjärnor - ger upp vid hundra
   Du är där ...
                                                              jag är här ...
                                                             Jag behöver dig, saknar dig så
   Behöver du mig?
                                                           
                                Porten mellan våra världar är ogin och vrång
                                           Men när den släpper förbi mig - alltför sällan
                                  Möts du och jag ... och blir oskiljaktiga vi 
                                                Önskar tiden kunde stanna just här och nu     
   



                                                               

måndag 10 mars 2014

En fiskodlares olycka

Idag har hela dagen gått åt till att besöka en stackars fiskodlare för att ta prover på inte mindre än sextio fiskar. Odlingen är spärrad för in- och utförsel av fisk, levande såväl som död. Anledningen är att de har en visserligen mycket låg, men ändock (ska väl inte särskrivas... ) en onormal dödlighet på lax kläckta ifjol. Är nu decimeterlånga. Meningen var att dessa små firrar skulle få flytta utomlands, till Tyskland minsann. Släppas i något tyskt vattendrag och leva ett fritt liv tills de eventuellt hade fallit offer för någon ivrig sportfiskare.

Förra veckan var jag där för att utreda orsaken till dödligheten. Tog en del prover som skickades in till SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt). Där ansåg labbfolket att det inte gick att utesluta en virussjukdom som Sverige är officiellt fri från. Följden blir då att odlingen spärras av Jordbruksverket och uppföljande prover tas.

Som fiskhälsoveterinär är det inte ofta jag råkar ut för detta, faktiskt första gången för mig personligen. Men jag vet ju vad jag ska göra. Virusprov på fisk går till så att man tar mm-stora bitar av hjärta, mjälte och njure (fisk har bara en njure). Bitarna stoppas i provrör med en näringslösning i som virusarna gillar. Man samlar prover från tio fiskar per rör, poolar som det heter. Jag tog prov på inte mindre än 30 laxar, 20 regnbågslaxar och 10 öringar. Så jag har varit Dödens ängel idag... Kanske ska tillägga att jag söver ihjäl dem.

Nu måste vi vänta i 2 veckor innan labbet kan fria från alla misstankar. Fälla kan gå snabbare, men det är rätt osannolikt att det är denna virusinfektionen - hur den skulle hittat till odlingen är ofattbart. Men om det är så, kommer all fisk att avlivas, odlingen saneras och sen får de börja från början. Eller ge upp och ägna sig åt annat... Men eftersom det är en s k epizooti så får de ersättning från Jordbruksverket.

* * *

Dagens solnedgång är alldeles färsk, vilken vårdag det har varit idag! Underbar! Plus 15 grader enligt bilens termometer...


söndag 9 mars 2014

Redigeringsjobb

Idag är det söndag och vi har för ovanlighetens skull bokskrivarcirkeln här hemma. Beror på att vi kom hem från Skåne sent igår kväll (släktkalas). Samt på att jag ska vara med på Egenutgivarnas årsmöte i eftermiddag. Jag hann redigera bara en liten stund, sedan var jag ikapp dotter Caroline. Hon kommenterar min tredje del i serien om Ön i sin iPad, vilken jag då lånar för att kunna jämföra med min wordtext.

Caroline är mycket språksäker och har även god blick för när det passar med nytt stycke och vilket som är lämpligast av tankestreck, semikolon och kolon. Eller när det kanske räcker med komma. Eller bör vara ny mening. Och så vidare. Det är mycket sällan jag inte rättar mig efter hennes råd.

Vi hade en liten diskussion alla fyra angående när man ska särskriva och inte vad gäller alla dessa vanliga ord. Började med att Caroline anmärkt på att jag skrivit i morgon som ett ord. Bådadera är korrekt fann vi ut, men bäst ändå att hålla sig till särskrivning eftersom det i vissa fall är mer riktigt.

En allmän regel för särskrivning eller inte - som dock har undantag - är att om betoningen ligger på första ordet ska det andra hänga på som en svans utan något att säga till om. Men ligger betoningen på det andra ordet, får det utrymme omkring sig för att visa upp sin betydelse. Jämför till exempel återigen och alltför med framför allt och allt mindre.
Exempel på undantag som ska skrivas ihop är: dessutom, eftersom, alltigenom, häromkvällen, ihop, överallt. Även isär ska skrivas ihop!
Allt som oftast, före detta, rent ut ska skrivas isär.

* * *

Idag är det egentligen hemskt att sitta inomhus. Våren smyger sig på här utanför köksfönstret; med lätta fötter tassar hon runt och sprider nytt liv och färg åt den urblekta trädgården. Jag har i alla fall hunnit med en härlig skogsrunda på förmiddagen, en och en halv timme lång. Bjuder på några foton för att visa hur fantastiskt privilegierad jag är som har daglig tillgång till denna underbara skog.



 Blek vårsol, så annorlunda mot höstens skärpa.


Småländsk myr... Ser ni rovfågeln som kretsar i skyn?


Tallskogen trivs i lite högre belägna partier.

onsdag 5 mars 2014

"Man har den hälsa man förtjänar"

Är det inte ett citat någonstans ifrån, eller varför dyker denna mening upp i mitt huvud? Jag skulle i alla fall vilja svara "i helvete heller", men som prästdotter svär jag inte annat än i mina böcker, så det får bli: "helt fel!"

Naturligtvis är det väl ingen som tycker så. Skulle i så fall möjligen vara alla de som hittar på och stödjer den ena nya, fantastiska dieten efter den andra. Är själv halvtrogen anhängare av LCHF...
Men dieter var verkligen inte vad jag tänkte skriva om idag. Funderade under min 90 minuters underbara skogspromenad över livets orättvisor... Inte generellt utan just vad avser hälsan.

Min make fick diagnosen Parkinson för ungefär 20 år sedan. Efter det har några ytterligare diagnoser tillkommit. Vissa dagar tar han sig knappt ur sängen. Dålig balans och muskelsvaghet leder till att han drattar omkull mer eller mindre smärtsamt kanske ett par gånger dagligen. Svårighet att få ögonmusklerna att samarbeta gör det svårt att läsa. Fingerfärdigheten har försämrats så han numera har ett särskilt tangentbord med extra stora knappar på till datorn. Ska han gå ut får det bli på vägen, med stöd av rullator. Och max någon kilometer. Ryggen värker efter en misslyckad diskbråcksoperation. Med mera.
Och detta blir förstås bara sämre med tiden.

Jämför då med mig. Jag mår snarare allt bättre. Mina långa promenader har gett mig en välbehaglig kondition. LCHF-dieten passar min lite känsliga mage bra och har gjort mig flera kilo lättare. Värk i axlar o handleder är helt uthärdligt med bara en enda värktablett om dagen plus att jag numera inte arbetar jourer. Skrivandet ger guldkant till min fritid och har dessutom fått följden att jag har fått flera nya och mycket trevliga vänner.
Att må bra psykiskt ger utslag på den fysiska hälsan helt klart! Man bagatelliserar sina krämpor istället för att oroligt utforska dem och ständigt leta efter nya symptom.

Det är som om energi och hälsa sipprar från maken till makan...

Om vi var huvudpersoner i varsin bok, skulle makens vara en dyster historia med pessimismen drypande från sidorna och slutet knappast upplyftande. Man skulle tvinga sig igenom boken fylld av medkänsla och sjunkande förhoppningar om en happy ending. Kanske inte stå ut att läsa vidare.

Boken med mig som huvudperson skulle däremot vara menlöst ljus och hurtig i tonen. Man skulle tycka att jag borde få stöta på lite fler motgångar, kämpa mot livets avigsidor, inte må så bra. Vore det en fantasy skulle författaren skynda sig att slänga in mig i en annan värld, fylld av faror och vedermödor. Men antagligen skulle slutet vara ljust och positivt.

Om man däremot valde att låta oss trängas i samma bok, hur skulle den bli?
Där blir jag svarslös. För sagan om vårt liv är inte avslutad ännu. Jag kan bara hålla tummarna ...


Lägger in en bild på Tessi här för att muntra upp slutet. Ser ni så roligt hon har haft med sitt grävande! Stolt betraktar hon matte - är jag inte duktig?
Haha, skojar förstås. Vildsvinen har spritt sig i skogarna och sådana här uppgrävda plättar ser jag massor av varje dag.

Ovän eller fiende...

Min brorson som går i tvåan bekymrar sina föräldrar genom att kalla vissa klasskamrater för fiender... De tror det kommer från hans dataspel där det ju vimlar av fiender. Jag har då och då funderat på detta, ordälskare och synonymtestare som jag är.

Ovän är väl det man som förälder tycker skulle vara naturligt att sonen/dottern kallar mindre vänligt inställda "klasskamrater" för. Men ser man noga på ordet ovän så är det ju skillnaden till vän. Något man blir när vänskapen inte håller. Kan man alltså vara ovän utan att ha varit vän först? Jag tycker inte det. Alltså - personer som man aldrig varit vän med men som är ovänliga, elaka, retsamma, grymma... är de kanske inte just ens fiender?

Mina tankegångar går vidare. Har jag då själv några fiender? Alltså någon som inte varit min vän först?
Jag hoppas inte det, fast vem vet vilka tår jag kan ha trampat på utan att märka det. Eller utan att kunna undvika det.
Fast jag tror inte jag är tillräckligt "synlig" för att få några fiender.

Ovänner har jag i alla fall inga! Eller? Tror inte det heller, inte numera.

Jag uppfattar mig själv som konflikträdd, mesig, lätt att övertyga... Tunnhudad nästipp har jag. Men jag har vid några få tillfällen ändå kämpat för mina åsikter vilket jag är stolt för! Var en period ordförande i ett föräldrakooperativ som drev dagis, jag menar förskoleverksamhet.. eller vad det numera heter. Vi hade där en hetsig diskussion gällande ensamma föräldrars arbetsplikt. Drygt halva föreningen ansåg att är man ensamstående så har man dubbel arbetsplikt. Resten menade att plikten måste vara per förälder - fanns det bara en förälder så måste denna få slippa undan med bara en arbetsplikt, att dubbla den vore grymt och göra det hopplöst för ensamstående att gå med. Tyvärr förlorade vi kampen - för jag tillhörde minoriteten, förstås. Uppväxt med sosseföräldrar som jag är...

Kanske fick jag då en och annan ovän... Men det där är längesedan nu. Föreningen lever och frodas och jag har ingen aning om vilken policy man för nu.

Dags för en himmel igen!


måndag 3 mars 2014

Släpp inte taget...

Idag leker jag poet igen. En kärleksdikt från en flicka till hennes älskade, avsedd för ett av mina fristående manus som jag inte kan hålla tankar och fingrar ifrån riktigt. Fast jag egentligen borde ägna mig 100 % åt redigering av del 3. Men det är så intressant att testa ett så annorlunda sätt att skriva. Poesi, något jag knappt någonsin läser själv...

Din hand
Den omsluter min som vore de skapade samtidigt
av samma konstnär
Ditt fasta grepp
som lovar att aldrig släppa taget
Trygghet. Värme
Tro, hopp och kärlek

Ändå gör du just det
Släpper taget, släpper mig

Jag vill sväva högt över vardagen
Upp i den klara, blå himmelen
Se framtiden, vår framtid, från ovan
Förstå och känna förtröstan
Ha tålamod.
Frid och ro nog att leva

Istället sjunker jag som en sten
Genom dyigt vatten, till bottnen
Där ligger jag, förvirrad och skör
Överlever
Tills du plockar upp mig igen

Din hand
Den ska omsluta min
På nytt och för alltid