onsdag 26 februari 2014

Spår i skogen

Orkar ni med ett skogsinlägg redan igen? Annars är det lika bra att vända på direkten för här kommer det...

Lyckliga jag som har tillgång till så stora skogsområden att jag kan skapa mina egna rundor. Favoritlängd mellan 60 och 90 minuter. Att vika av från en känd stig, leta sig fram på nästan igenväxta gamla traktorspår eller smala viltstigar eller så bara rätt ut i terrängen - det är häftigt! Men för att hitta tillbaka måste jag lämna spår åt mig själv. Diskreta sådana, inget som stör skogsägarna eller jägarna eller de ytterst få andra skogspromenerarna. Allra viktigast är ju förstås att inte reta upp skogens bofasta väsen, av vilka jag tidigare presenterat flera stycken (under etiketten Skogen).

Mitt vanligaste tecken är nog pilarna. Att bara lägga ut de torra grenar som finns i överflöd i skogen som en pil, fungerar i regel bra. Det är tydligt om man letar med blicken, men kan se ut som en slump. Problemet är att det inte syns på håll.




Istället kan man gillra upp grenarna på olika vis, lägga på ett klippblock (obs undviker de som egentligen är troll), luta mot ett träd, hänga i en risig gran.





Svarta hundpåsar kommer också till användning när jag är angelägen om att även andra ska se mina spår, till exempel sonen som ibland tar en hundrunda i min skog. För flera år sedan knöt jag upp en vanlig genomskinlig plastpåse runt en gren, den hänger kvar otroligt nog!





Allra sist bjuder jag på ett riktigt monster, som befinner sig så nära min Port att om det någon gång vaknar upp och får aptit på mig, så kommer min skräck säkert ta mig igenom Porten till världen på andra sidan!
Gräshoppornas superhjälte kanske? Med gul kalufs och vingarna hopslagna på ryggen - ni ser väl? Det ser ut som om det käkar på en annan olycklig varelse. Eller så är det parning på gång ... Fler små monster så småningom?


tisdag 25 februari 2014

Redigeringens möda och glädje

På vår bokskrivarcirkel i söndags blev jag klar med den allra sista redigeringen av del 2 i Serien om Ön med titeln Delad identitet. Härligt! Jag dröjde inte utan fortsatte direkt med del 3, som jag inte lyckats hitta rätt titel på än. Det är nog den del i serien jag tycker blivit bäst, men det är ett år sedan jag sist var inne i den, så jag kanske kommer bli besviken ... Introducerar där inte bara en ny ö utan en ny värld också. En värld som jag återvänder till i en av mina fristående böcker jag har på gång. Det unika med den världen är dess jättelika träd ...

Blir så sugen på att fortsätta skriva på den boken ... Den fristående. Har inte mycket kvar. Och jag lämnade den i oktober, mitt i katastrofen som föregår slutet ... Hade nämligen bestämt mig för att börja på en helt ny under Nanowrimo-utmaningen i november. Vilken jag bara kom någon tredjedel på. Och nu har jag bestämt mig för att inte skriva en rad på någon av dessa förrän del 2 och 3 är färdiga för tryckning!

Men det är märkligt hur roligt det är att återvända till en bok som vilat en tid! Man gläds åt att återse sina karaktärer, sina kära vänner ... Och tycker man sedan att man får till en och annan bättre formulering så känns det ännu mer positivt. I princip är det bara finputs nu, så det är tämligen smärtfritt.

Den stora utmaningen är om jag ska banta ner Porten för en eventuell nyutgivning. 650 sidor får en och annan presumtiv läsare att tveka onekligen. Min syster Anna som säljer Porten och en rad andra egenutgivna titlar i sin choklad- och presentbutik upplever detta. Dessutom verkar priset avskräckande.

Ett alternativ till att banta Porten, är att dela upp mina tre färdiga delar på 4 eller 5 delar istället när de ska gå till tryck. Kan då få ner priset per bok om än inte på alla delarna ihop. Tänk er själva: en tegelsten  på 650 sidor för 225 kr verkar dyrare än två delar på 200 sidor var med priset 125 kr per bok. Rena kapet med två böcker för 250 kr ... Ändå är det dyrare räknat per sida... Men som min dotter påpekade - lite synd om de som köpt Porten och nu väntar på del 2, att få en del med slutet av Porten i! Då får jag nog hitta på någon kompensation.

måndag 24 februari 2014

Att upptäcka trollen i skogen

Jag har fått en ny hobby: hitta troll i skogen. Det är mycket spännande och inte så svårt som man kunde tro. Så länge som man bara letar dagtid är det dessutom helt ofarligt, de är då alltför långsamma om de ens gitter röra sig alls. Jag har nu börjat lägga upp ett fotoarkiv på troll som alla försöker se ut som stora klippblock. Men mig lurar de inte!

Hur gör man då? Ja först och främst måste man bege sig tillräckligt långt in i skogen. I rätt sorts skog förstås. En sådan som man även kan finna enhorningar och nattälvor i. Som i min skog.
Nu ska ni få se några av mina fynd:


Detta troll har glömt bort att det ska försöka se ut att sova som vilken annan "sten" som helst. Ser ni det uppspärrade ögat? Även munnen glappar, kanske för att sörpla i sig snoret som hänger från nosen. Ja det där gröna alltså, det ni antagligen trodde var mossa ... Ursäkta om jag är äcklig, men troll är inte främmande för att sätta i sig allsköns läbbigheter. Här kom jag på honom mitt i måltiden tydligen.









Här är en nära släkting till den föregående, gissar jag. Samma ögontyp och samma fiskliknande utseende. Munnen hålls här stängd och av dess ringa storlek att döma lever detta troll på oförsiktiga smådjur som unga fladdermöss, nyfikna ekorrar och närsynta skogsduvor.










Vresigare än de flesta tror jag denna trollgubbe är. Se bara hur hans buskiga ögonbryn hänger ner i ögat och hur hoppressad munnen är! Säkert biter han ihop tänderna därinnanför, kanske gnisslar med dem av förargelse över att ha blivit upptäckt. Den höga hjässan tyder på ett intellekt långt över trollgenomsnittet. Tänk om man kunde få ha ett intellektuellt samtal med Herr Trollsten ... Kanske om jag vågar mig dit en månskensnatt? Jag får fråga Isa Fant om råd!


Kinesiska troll kan ibland förirra sig långt, långt från sina hemtrakter. Skulle man kunna tro. Men så är det inte. Troll är mycket hemkära och lämnar aldrig den skog de är födda i. Så de sneda ögonen på denna trollgubbe är totalt missvisande. Munnens sura krökning i kombination med ögonspringorna beror kanske på att han nyss satt i sig en ovanligt sur och besk gammal vildsvinssugga. Sådana finns det allt fler av i min skog.









 Här till sist ett svårt exemplar. Klarar ni det? Munnen syns ju jättetydligt, alldeles rak och ovanför den har trollet en Musse Pigg - nos. Men ögonen går bara att ana sig till.

Var finns resten av trollkroppen då? Jag anade att ni skulle vilja ställa den frågan så jag gjorde det åt er. När morgonen nalkas bökar trollen ned sig i mossan och gömmer allt utom huvudet. För vem har sett ett stenblock på ben?

Nu när ni fått en lektion i trollsök är det bara att testa - ut i skogen med er! Och glöm inte att gå runt vartenda klippblock ni ser, ansiktet finns förstås bara på en sida.

Lycka till! Berätta gärna hur det går!


söndag 23 februari 2014

Intervju med Hanna Nilsson, alias Annah Nozlin, författare.

Ekens dotter är en serie på hittills två delar som jag uppskattade mycket när jag läste dem i vintras. Skrev om dem på min blogg, ett inlägg som f n är det mest besökta! Nu kan jag även presentera författaren här på bloggen. Hon har varit snäll nog att besvara mina många frågor: 



Fotograf: davidsfoto.se

1. Vem är du? Kort presentation… 
När jag skriver böcker använder jag mitt alias Annah Nozlin. Annars är jag civilingenjör och böckerna skriver jag på fritiden.

2. Har du en blogg eller webbsida? Eget förlag? 
Jag har en hemsida: www.nozlin.se
Mitt alias Annah Nozlin skapade jag för att mitt vanliga namn gav allt för många träffar i sökmotorer, så jag letade efter något mera unikt och hade sådan tur att det fungerade att vända mitt namn baklänges, med bara en mindre korrigering.
För att ge ut böckerna har jag anlitat Vulkan.

3. Hur kom det sig att du började skriva på ditt första bokmanus ? 
Jag hade en historia i huvudet som jag kände att jag ville berätta.

4.  Kan du berätta lite om handlingen i dina böcker? 
Jag har en hel serie berättelser i mitt huvud som väntar på att få bli böcker.
De först två är en saga för vuxna, från 13 år, i en medeltida miljö. Böckerna heter ”En av de sista” och ”Splittrade skärvor”.
De handlar om en flicka som växer upp hos människor. Hon är en trädälva och hennes folk har slagits i spillror efter ett krig där deras skog totalförstördes. Fienderna fortsätter att jaga henne och ett nytt krig hotar. Hennes uppgift blir att hitta de som finns kvar av trädälvorna och på vägen får hon både vänner och ovänner samt hittar oväntad kärlek. Hon är en av de sista och äventyret tar sin början.
En bra recension hittar ni här.
Bok nr.3 som ska gå i tryck i år är en fristående fortsättning på de första två och hundra år har nu förflutit sedan det sista kriget.

5. När skriver du - på kvällar, nätter, helger? Och vad gör du när du inte skriver? Andra intressen? 
Ja, jag skriver mest på kvällar och försöker få ihop pusslet med jobb, familj och hus också. Sedan är jag även kampsportsinstruktör och har två svarta bälten i den japanska kampkonsten aikido.
AAs anm: Det måste rimligen vara praktiskt att vara kampsportkunnig när man ska beskriva slagsmål av olika slag, som ju inte är så ovanliga i fantasyböcker...

6. Hur fungerar själva skrivandet för dig- flyter det på som en ström eller får du jobba hårt, ord för ord? 
När jag väl får tid brukar det flyta på. Ofta samlar jag på mig små kom-ihåg-lappar på baksidan av kvitton eller vad som helst. Jag längtar till tillfällena när jag kan sätta mig och skriva.

7. Vad inspirerar dig? Favoritförfattare? 
Jag håller på och läser om många av Astrid Lindgrens berättelser för dottern och när ”Mio min Mio” får mig att gråta, fastän jag vet hur det går och har läst den flera gånger förut, så kan jag inte annat än bli ödmjuk.
Inspiration kan jag finna i allt från musik till skyltar med ortsnamn.

8. Vad gör du för att marknadsföra dig? 
Jag har en hemsida, tre Face Book sidor och har varit med på några mässor och marknader. När böckerna var precis nyutgivna fick jag med några intervjuer i lokalpressen och lokalradion.
AAs anm: På Bokmässan i Göteborg var Hanna klädd i medeltida, egenhändigt gjorda kläder - lockade till sig uppmärksamheten, i alla fall min! Följden blev att jag köpte hennes böcker ...

9. Käpphästar vad gäller skrivande/redigering? 
Det är en konst att få sagt det man vill med få ord. På den bok jag skriver nu jobbar jag i dagarna med att försöka korta ner och få mer fokus och skärpa på det som är viktigt. Likaså relationen till antagonisten.
AAs anm: Att korta ner och stryka är 1000 gånger svårare än att fylla ut...
  
10. Framtidsdrömmar? Vad gör du om 10 år? 
Om tio år har jag mer tid att skriva. J

Tack Hanna för att du tog dig tid att svara på frågorna! 
Underbart foto förresten. Fler finns att beundra på din webbsida.

lördag 22 februari 2014

Drakart Cool möter Enhorningen!

Idag har det hänt! En drake har andats på den förvedade enhorningen som Isa berättade om häromdagen. Nämligen draken Drakart, som är min dotters husdjur, även om han föredrar att stanna i Ugglenästet i Björnamo framför Björnidet i Hovshaga. Med dotter Carolines medgivande - egentligen även hennes förslag - tog jag med mig Drakart ut på förmiddagspromenaden idag. Tänkte att jag kunde ju alltid testa, även om det är mycket tveksamt om denna lilla knappast fullvuxna drake fyller kriterierna. Det vill säga klarar av att ångandas. Vi har ju faktiskt tänkt fuska med en termos med hett vatten ...

Men idag nöjde vi oss med ett första möte. Och jag har bildbevis på hur det tedde sig!
För att ta sig till rätt plats är det säkrast att passera stenporten på bilden, annars är jag inte säker på att jag hittar.

Vägen är inte lätt att se, kan ni urskilja den? Jag stod en meter ifrån och spejade, medan Freja tålmodigt väntade i ena hjulspåret.

Här ser vi nu hur Drakart andäktigt närmar sig den för honom kolossala enhorningen (obs att det inte heter enhörning enligt Isa).

Här nedan har han med min hjälp tagit sig upp på nosen, står där och svajar betänkligt - Drakart har inte lärt sig att flyga ännu...


Ojojoj, vad tror ni att det hände sedan, för att citera Tove Janssons underbara bilderbok...


Han ramlade ner! Rätt ner i kärrvattnet, som lyckligtvis var ganska rent efter allt regnande. Han försökte dra sig upp på kanten medan jag fumlade med mobilkameran för att ta ett snabbt foto innan jag trädde in som livräddare...

Här är han nu, blöt och omtumlad, i rätt läge för att andas på enhorningens trubbiga nos...


Men det hände ingenting... Hans svaga flämtande var väl som en myras flås, varken hett nog eller med tillräcklig energi efter det våta, kalla badet. Kanske detta dessutom måste ske nattetid, i fullmånens sken... Bäst att fråga Isa!

Hemma igen blev det förstås tvunget att ta fram hårtorken... Snart är han varm och upptorkad och beredd att återvända till Ugglenästet (Carolines rum) för att smälta dagens upplevelse!


Ni får ursäkta den dåliga layouten i detta inlägg. men ni vet väl vid det här laget att min IT-supporter har flyttat hemifrån, i praktiken om än inte officiellt... Och jag är för lat för att försöka fixa o dona för mycket själv. 
Så, vad tror ni nu? Kommer vi lyckas med hjälp av en termos med ångande hett vatten i kombination med en torr och utvilad Drakart?

fredag 21 februari 2014

Mina olika verkligheter

Vännen Björn hade ett inlägg för en tid sedan, med rubriken Jag ÄR inte. Jag har inte riktigt kunnat släppa hans teorier, eller synsätt kanske är mer korrekt. Läs hans inlägg och kom sedan tillbaka till mig!

Björn menar som jag tolkar det, att man egentligen bara existerar om någon uppfattar en på något vis. En gammal idé egentligen - om ett träd faller i skogen men ingen finns där för att höra det, har det då verkligen brakat? Finns ljudet om ingen lyssnar? Om man ser det på ett mänskligt plan - är vi bara vad andra uppfattar? Och eftersom alla uppfattar lite olika, så är vi då en rad olika personer/personligheter? Björn beskriver detta mycket bättre men ändå kan jag inte hålla med. Jag känner mig inte så. Jag är en person inuti mitt yttre, må vara att jag kan spela olika roller.

Däremot fascineras jag av de olika verkligheter vi lever i. Och då menar jag inte jämfört med varandra utan bara vi själva. För att utgå från just mig, så har jag en rad olika verkligheter eller världar, vilka mer eller mindre tangerar varandra, kan ha genomskinliga gränser och jag kan kastas emellan dem rätt så abrupt. Ett telefonsamtal kan räcka.

Vad svamlar jag om nu då? Ska ge några exempel:

SKOGEN - mitt eget (himmel)rike. Här strövar jag mina rundor med hundarna som enda sällskap. Mina tankar vandrar lika fritt, understödda av musiken från min iPod som strömmar genom mig, påverkar mitt känsloläge och underlättar mina fantasier. Här skapar jag mina böcker, mina blogginlägg, mina framtidsplaner. Här är jag ensam men ändå lycklig.

HEMMET - en plats för avkoppling likaväl som arbete eftersom jag mestadels jobbar hemifrån. Plikter i form av skötseln av ett hem: matlagning, städning, tvätt, husdjur, krukväxter ... Alla dessa småsaker som ska fixas, både praktiskt och via telefon/mejl/nätet. Ja ni vet ju ...

ARBETET - ännu fler plikter, arbetskollegor med krav, ambitionen att vara lite duktigare än förväntat, att prestera lite mer, vara klar lite tidigare... Men också tillfredsställelsen när ens arbete uppskattas. När jag jobbar sjunker de andra världarna ner under medvetandets yta. Tills hundarna pockar på uppmärksamhet och vill ut i Skogen...

MINA BÖCKER - mitt skrivande... Här kan jag verkligen försvinna! Mer än i andras böcker. Detta är ett behov som jag måste få uppfyllt för att må bra. Bloggen räcker långt men inte hela vägen. Nu är jag inne i redigeringsfasen och har inte skrivit en enda helt ny rad på  månader... Men snart är del 2 klar och jag kan kasta mej över del 3. Vilket jag ser fram emot - att få försvinna ner i den unika verklighet jag skapat där.

MINA VÄNNER - här är det mest mejlen som gäller. Att ha kontakt med en handfull vänner är så givande, få läsa om deras verkligheter och vardagsbestyr, svara med egna små betraktelser av det egna livet. Jag har det senaste ett eller två åren fått nya vänner som nu känns som om jag känt dem i decennier! Visst tar det tid att mejla, kan bli timmar av mina dagar, men vad är väl viktigare än relationer med andra levande människor? De döda må vila i frid...

Familj och släkt i all ära, men de är nog egentligen inte en egen verklighet, de finns där när jag ser mig om. Min egen familj. Mina syskon. Mina svägerskor/svågrar. Så värdefulla för mig. Ändå har de inte valt mig. Fullkomlig lojalitet och osjälviskt stöd ger vi varandra och jag är otroligt glad för att ha så fina släktingar.

Märks det att jag lyssnar på sentimentala favoriter (Chicago just nu)? Misstänker att detta börjar bli smetigt, så nu avslutar jag. Tror jag fått fram vad jag ville.

Hur många verkligheter har du?


Ännu en himmel...Våren är på väg!

tisdag 18 februari 2014

Blir så himla glad när någon gillar min värld!

Ikväll har jag inte något eget att säga. Lägger en länk istället till en väldigt trevlig blogg, nämligen Caroline Hurtigs! Hon skriver om Porten!

Fångade mina två tikar i en ovanligt gosig gemenskap... Kan man tro! Freja (den större och äldre) har nyss lagt beslag på Tessis tuggben. Tessi vågar inte röra sig... I nästa stund fortsatte Freja att gnaga och Tessi kom till matte, räddaren i nöden. Hon fick förstås ett nytt. Hundar är bara ett av alla djurslag som förekommer rikligt i mina böcker.

måndag 17 februari 2014

Omdöme om Porten ...

Har idag fått ett mejl från min kollega Hanna Nilsson, författare till serien Ekens dotter. Min recension av hennes böcker är faktiskt det populäraste inlägget på denna blogg för närvarande! Så här tycker hon om min Porten:
Första delen av Porten är trevlig. Händelserna löser av varandra och man lotsas framåt som av en stadig flod . Någonstans med en tredjedel kvar händer det, det virvlar till och jag är fast i forsande vatten och läser varje ledig stund jag får tag på.
Mot slutet får jag lite Hungerspelen vibbar, ett högteknologiskt samhälle som håller andra delar isolerade och på betydligt lägre levnadsstandard. Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen!
Hade boken vunnit på att vara kortare? Kanske. Dock får man lära känna huvudpersonerna och veta vad de tycker och tänker. När jag läst klart Porten känns det som om jag har fått nya vänner som jag längtar efter att få träffa igen.
Enda synpunkten just nu är att när boken ändå är så lång, så känns slutet lite abrupt. Jag hade önskat en halv sida till. För att inte spoila slutet så tänker jag inte avslöja det här. ;-)

Jag kan däremot avslöja något, nämligen att del 2 (Delad identitet) fortsätter direkt där Porten slutar...


Blå himmel är så ovanlig denna vinter så här kommer ett foto så vi inte glömmer hur det ser ut...

söndag 16 februari 2014

Enhörning eller enhorning - vilketdera beror på vem som får frågan...

Kallt, vitt månsken möter mina ögon när jag slår upp dem mitt i natten. Det kyliga intrycket förstärks av en isande pust från det på glänt öppnade sovrumsfönstret. En förvirrad association till lysrörens olika varmgula kontra kontorsvita ljus drar genom mitt huvud - sedan rycker jag ofrivilligt till. En liten röst väser rätt in i mitt högra öra, det som vetter bort från maken:
   "Det var på tiden att du vaknade!"
   Något av barnen? Nejdå, de är vuxna nu. Med en lite röst menar jag bokstavligen detta - en liten röst, en vars ägares armar inte ens räcker från öra till öra på en fullvuxen björn. En nattälva, vid namn Isa Fant, tidigare intervjuad på denna blogg. (Nu har ni fått två chanser att hitta dit, fler ger jag inte).
   "Isa?" andas jag nästan ljudlöst. Utan att vrida huvudet sneglar jag åt höger, rädd att mosa hennes sköra vingar om hon sitter på kudden bredvid mitt öra. Ser inget. "Vad gör du här?"
   Isa dyker upp i synfältet, vingarna fladdrar så snabbt att det ser ut som om en tunn dimslöja omger hennes späda kropp. En mustig doft av fuktig skogsmossa når mina näsborrar och får mig att vilja nysa, men det vore smått katastrofalt för den lilla älvan så jag lyckas behärska mig.
   "Nödläge", blir det korta svaret. "Kris. Vi måste prata!" Hon vänder och flyger snabbt iväg mot den stängda sovrumsdörren. Månskenet ser ut att bära henne, kanske är det så, tänker jag, fortfarande yrvaken. Med försiktiga rörelser tar jag mig ur sängen och smyger efter henne.
   Vi slår oss ned i köket. Det vill säga jag sätter mig på min vanliga stol vid datorn, Isa slår sig ned med benen i kors på det stängda datorlocket framför mig. Hennes ben är klädda i ljusgröna byxor - fråga inte vad de är gjorda av för det har jag ingen aning om! Vingarna slokar, hela hon ser dyster ut, med det ljusa håret hängande löst i oborstade testar.
   "Nå?" frågar jag vänligt och avstår från att stryka henne över hjässan. Kanske denna ömsinta gest skulle bryta hennes späda nacke.
   "Enhorningen har börjat ruttna!" När hon säger detta lyfter Isa på hakan och ser på mig. Ögonen är så små att jag inte borde kunna se någon känsla i dem, men jag inbillar mig att blicken är desperat, eller i alla fall mycket orolig. Rösten skälver, men alltihop kan vara Isas medfödda känsla för dramatik.
   Ruttnande enhörningar är ingen veterinär diagnos, men innan jag tar upp anamnesen (sjukdomshistorien) kan jag inte låta bli att rätta henne: "Enhörning heter det ju ändå, inte enhorning!"
   Isa reser sig, sätter de pyttesmå nävarna i sidan: "Det var det mest idiotiska du sagt på denna sidan nyåret! Enhorningar har väl inga hörn heller! Dessutom har vi viktigare saker att diskutera än språkfrågor!"
   Isa har författarambitioner och skriver små korta sagor; en har jag tidigare lagt upp här. Hon har bestämda åsikter om hur man bäst formulerar sig i text.
   Jag väntar. Ser lagom stukad ut.
   "Enhorningen har börjat ruttna", upprepar Isa och fortsätter: "vi måste rädda honom!"
   "Du menar väl inte han i kärret?" frågar jag. Tänker på fotot jag tog av en rotvälta som såg så på pricken ut som huvudet av en enhörning. Jag har svårt att inte dra på munnen - Isa har sådan fantasi! Inte konstigt med det namnet...
   "Ja, just han. Jag har fått tillåtelse av älvarådet att avslöja sanningen för dig, för vi vet inte vem som annars ska kunna hjälpa oss. Han måste väckas upp innan vårvärmen sätter in!"
   Jag spelar med. Vill hålla mig väl med detta skogens gracilaste väsen och värderar vår vänskap så högt att den går före det mesta.
   "Jag hjälper gärna till, men vad kan jag göra? Hur väcker man en enhörn.... förlåt enhorning som förvandlats till rotvälta? Och hur kom det sig att ..."
   Isa är inte dum. Hon avbryter min fråga, har förstås väntat på den: "Han försökte ta livet av sig i sorg över att vara den siste. Men enhorningar kan inte bara dö genom att till exempel dränka sig i ett kärr. Istället förvandlas de till något som människorna inte bryr sig om. Hur skulle det annars se ut? En påkörd enhorning? Vilka tidningsrubriker det skulle bli! Ni ser bara en trafikdödad älg."
   Jag tycker mig höra ett visst förakt i rösten men vet att det inte gäller mig. Jag är ju en av de utvalda, de som kan se.
   "Jaha, det låter mycket sorgligt. Men är han den allra siste så kanske det är lika bra att ..."
   Ännu en gång avbryter Isa, hon stampar med sin lilla fot på datorlocket, jag hör den allra ynkligaste duns:      "Våga inte föreslå att vi bara ska låta honom ruttna bort! Det kan ju finnas enhorningar kvar i andra skogar. Vi måste rädda honom och det finns bara tre sätt!"
   "Jamen så bra", säger jag, utan all ironi. "Hela tre sätt, vilka då?"
   "Antingen måste en drake andas på honom. En vuxen drake som har lärt sig att ställa in värmen så det inte brinner, bara ångar."
   Jag nickar och försöker se ut som om jag är helt med på noterna. Tänker på Elin Holmerins böcker. Där finns människor som kan förvandla sig till drakar. Om det vore verklighet ... Isa avbryter mina tankar:
   "Drakar är lika sällsynta nu för tiden som enhorningar. Den andra chansen är att hitta en annan enhorning förstås, en hona, men det har han ju själv misslyckats med."
   Det finns en i del två av Mörkrets vägar, Rämnfödd, av Anna Blixt, tänker jag nu, men säger inget högt.
   "Och den tredje möjligheten?" frågar jag,
   "Det är att låta en groda kyssa honom på mulen!"
   Jag kan knappt hålla mig för skratt. Ser för mig hur en groda skuttar och hoppar utan att nå upp till den mot himlen uppsträckta enhörningsnosen. Och lika komisk är den omvända föreställningen att grodan skulle ... haha! Det är ju prinseesan som pussar grodan ...
   "Det är här du kommer in", fortsätter Isa utan skymten av ett leende. Jag är glad att jag lyckats hålla masken, detta är på fullaste allvar påminner jag mig.
   Förresten, vad sa hon??
   "Du måste leta upp en groda och bära dit honom eller henne, det spelar ingen roll vilket kön det är. Sen måste du hålla grodan så nära att den når. Och förklara vad den ska göra förstås."
   "Förstås", ekar jag... En tanke slår mig, medan jag funderar på när grodsäsongen börjar och på hur man gör sig förstådd:  "Går det lika bra med en padda?"

Vem vet, kanske följer här en fortsättning. Kanske inte ... Tror ni det skulle fungera?


Tillägg 17 februari: Sedan jag skrev detta har en möjlig lösning dykt upp. Nyfikna? Kolla min dotter Carolines färska blogginlägg!

lördag 15 februari 2014

Hur stor upplaga ska man trycka? Samt intervju med undertecknad.

Ett mycket bra inlägg om denna fråga kan man nu läsa på egenutgivarnas webbsida!

Ännu en länk lämnar jag här. Den går till goda vännen Björn Wiréns blogg där han idag lagt upp en intervju med den okända författaren Astrid Ahlberg.
Inte hört talas om henne? Inte så konstigt, det har knappt jag heller, haha! Men hellre okänd än ökänd ...

Björn intervjuade jag i höstas. Hans svar hittar ni här.

Till sist kan jag inte låta bli att lägga ut en himmel igen. Är ju så ovanligt med annat än en jämngrå himmel.


Februarihimmel

fredag 14 februari 2014

Gestaltning, svårt men nödvändigt

Håller på att läsa en bok jag fått mig tillsänd (utan förvarning) från Vulkan för att recensera. Har inte hunnit så långt, framför allt för att jag nog är för noggrann och ambitiös. Antecknar med blyerts, viker hundöron och skriver korta råd. Dessutom tillhör den en genre som jag inte är så intresserad av.

Den viktigaste bristen i boken är detta med gestaltning. Läste ett bra inlägg på Debutantbloggen ikväll, där Oskar Edvinsson sammanfattar med uppmaningen:
Gestalta! Inte beskriva!
Läs inlägget, det är en bra beskrivning av detta nybörjarfel!

Exempel på vad man inte vill läsa:
"Anklagar du mig för att ha gjort det", sa hon argt och lätt hysteriskt.

Det är väldigt bekvämt att vid dialoger beskriva hur karaktärerna säger sina repliker: argt, oroligt, vänligt, irriterat etc... Jag gör det själv ibland men försöker vara sparsam med denna genväg. Tycker inte att man helt behöver avstå, men det blir så mycket intressantare om man istället illustrerar med hur det syns att karaktären är arg, orolig, vänlig, irriterad... Tänker sig hur det skulle framställas i en film.

Personen kan knyta nävarna, bita på en tumnagel, lägga huvudet på sned och le, trumma med fingrarna...

När det gäller denna bok, så kommer jag nog kontakta författaren och beklaga att det inte blir någon recension eftersom den kommer bli för negativ för att jag ska vilja skriva den. Eller så försöker jag ta mig igenom de återstående 2/3 för att kanske förhoppningsvis kunna skriva att handlingen är spännande och fängslar medan språket skulle behövt en granskning av någon kompetent person före publiceringen. Fast min tid känns för knapp för detta.

Kanske någon annan vill ta över boken? Någon som gillar att läsa om utskurna ögon och stackars överfallna flickor som fått onda tecken inkarvade i huden... Lite för ruggigt för mig. Hör av er till mig i sånt fall, gärna på mejlen: astridah54@gmail.com

torsdag 13 februari 2014

Att sälja sin bok...

Det där med marknadsföring är ju knepigt, det är vi väl alla överens om, vi som ger ut våra böcker på egen bekostnad. Man får ju många tips och stöd i föreningen Egenutgivarna, men viktigast är väl den egna motivationen. Och jag har alldeles för lite av den varan. Av min lilla upplaga återstår knappt hälften och nu händer just ingenting. Har fått några positiva kommentarer på sistone, som ju glädjer, men det har varit av läsare som lånat boken av någon annan. Och det är ju naturligtvis helt okej!

Har varit med på en enda mässa, Kronobergsmässan här i Växjö. Det var trevligt att strosa runt och kolla in andras böcker, köpte på mig flera stycken. Men att sitta bakom sin egen trave och le inbjudande - det var INTE roligt. Alltså smet jag gång på gång, övergav min dotter och bordskamrater...

Nu finns ännu en chans, att ställa ut på Andra Världar i Mullsjö i slutet av april. Vill jag det? Definitivt vill jag åka dit, men hellre som besökare än som utställare. Men kan jag locka med mig dotter Caroline och hennes Björn, så kanske... Fast risken är då stor att jag återigen smiter från min Porten... Har vänner i trakten så jag kanske till och med smiter från Mässan, feg som jag är...

Men jag måste nog bättra mig på detta område. Vill ju ge ut del 2 och 3 också... Och ju större upplaga desto lägre pris.

Någon som vill bli min agent, haha! Kan erbjuda del av vinsten (eller förlusten)...

Eller någon som vill testa ett tips jag fick: Att ordna ett bokbål som protest! Bränna upp en eller möjligen två ex av Porten offentligt så det kommer i tidningen kanske i teve... Mikael - ställer du upp?



En helt annan sak: Köpte två vivor eller vad de heter på Blomsterlandet. Det gick kanske 2 veckor sen var de helt slut, gulnade blad och knoppar som bara la sig och aldrig slog ut... Och jodå, jag vet att man måste vattna...

Köpte istället dessa två på ICA. Ska se hur det går med dem, än så länge helt ok.

Dessa vivor brukar jag ha tills jag kan plantera ut dem i trädgården. Har länge misstänkt att handeln tillsätter något ämne i jorden så plantan inte ska leva så länge... Vad tror ni?

Nedan ser ni den ena vissnande vivan. Bredvid en sådan där blå småblommig som också började tyna bort efter nån vecka.



måndag 10 februari 2014

Intervju med Caroline Hurtig

Har glädjen att kunna presentera författaren till en av mina favoritböcker, Ödesgudinnans val. Varsågoda!

1. Vem är du? Kort presentation… 
Jag heter Caroline Hurtig och är 29 år, bor i Uddevalla tillsammans med min sambo. Är ursprungligen från Göteborg men flyttade hit för ca två år sedan. Trivs väldigt bra i en lite mindre stad, och hade de funnits fler jobb så hade det varit perfekt. Är arbetslös för tillfället men har jobbat mycket inom detaljhandel och även administrativt. För tillfället, i brist på annat så studerar jag, läser lite matte och annat på folkuniversitet samtidigt som jag har förlaget vid sidan om. I övrigt är jag mestadels glad, tar dagen som den kommer och försöker tänka positivt. J

2. Du har en egen blogg, men också ett eget bokförlag, som heter Antares Bokförlag. Varför det namnet? 
Namnet till förlaget valde jag efter en stjärna, det är en rödfärgad stjärna i skorpionens konstellation som kallas för Skorpionens hjärta. Så här står det om den i Wikipedia: 
“Sagittarius famously points its arrow at the heart of Scorpius, represented by the reddish star Antares, as the two constellations race around the sky”

Min sambo är skorpion och jag är skytt, det var så passande att jag inte kunde låta bli att ta det namnet. Vi är båda involverade i förlaget och namnet representerar oss båda på detta sätt.

När det kommer till bloggen så är den bara för mig, skriver lite tankar och funderingar, berättar om böckerna och hur det går med skrivandet och framförallt förlaget.

3. Hur kom det sig att du började skriva?
När jag började skriva på första bokmanuset så var det inte tänkt att det skulle bli ett ”bokmanus”. Jag hade precis flyttat hit och hade ingen sysselsättning överhuvudtaget, jag läste mest och gick promenader. I en ny stad så känner man ju ingen heller så jag hade mycket fritid. Jag fick en idé om ödesgudinnorna och började fundera runt dem, lät fantasin dra iväg och efter det så tog de och deras värld sakta form. Jag började skriva en kväll, det var snöstorm ute och jag var själv hemma. Jag prövade mig fram och skrev några meningar, skrev några till och sedan kunde jag inte sluta. Från början hade jag inte en tanke på att någon annan skulle läsa det, jag skrev för min skull, skrev vad jag själv vill läsa och funderade inte så mycket över på vilket sätt jag skrev eller hur. Det är inte många som har vetat om mitt skrivarintresse och Ödesgudinnans val var den första texten jag visade för någon. När den första personen inte sågade det totalt så vågade jag visa den för fler och på den vägen är det. Är nog fortfarande lite chockad och har inte riktigt förstått att det finns de som gillar min bok, som gillar att läsa vad jag skriver. Det är väldigt stort för mig och otroligt häftigt!

4.  Kan du berätta lite om handlingen i dina böcker?
 Min debutroman Ödesgudinnans Val handlar om Ödesgudinnorna och deras värld, det finns fem gudinnor som vakar och styr över alla själar och deras öde. Till sin hjälp har de skyddsänglar, demoner och väsen av alla sorter som samtidigt ska leva tillsammans i världen. Men i deras dimension finns det även andra själar som är deras att vaka över med, svartänglar och hybrider. Det har fördelen och nackdelen med att veta om gudinnornas existens och där hybriderna accepterar gudinnornas roll så vill svartänglarna inte ha något med dem att göra. Men när gudinnan Aria träffar svartängeln Kol så inser hon att ödet har en plan för alla, även för henne själv. Det är en början till förändring, deras värld och deras roller som gudinnor kommer aldrig att bli detsamma och denna förändring är något som är genomgående i de första tre böckerna. Det är en historia om kärlek, vänskap, krig och förödelse. Är godhet starkare än ondska eller är det balansen av de båda som är avgörande?
Jag tycker alltid att jag själv är sämst på att förklara handlingen i mina böcker, men jag hoppas att denna förklaring duger. J

5. När skriver du - på kvällar, nätter, helger? Och vad gör du när du inte skriver? Andra intressen?  
Jag skriver när som helst, det finns ingen tid på dygnet som jag är extra inspirerad på. Men när det går som bäst är när jag är ensam hemma och har tid på mig. Jag brukar avsätta vissa dagar åt skrivandet eller klämma in det så fort jag får möjlighet. Är det väldigt brådskande så kan jag ställa in tidigare planer och istället sitta och skriva.
När jag inte skriver så umgås jag med vänner och familj, läser böcker, går ut med hunden eller leker med katterna en stund. Tar promenader med min sambo eller så kollar vi på någon serie och kanske eventuellt en film. Men just nu så känns det som att all tid går åt till skrivande, förlaget och skolan. All tid som blir över ägnas åt vardagliga saker som jag inte hinner annars såsom tvätt och städ.

6. Hur fungerar själva skrivandet för dig- flyter det på som en ström eller får du jobba hårt, ord för ord? 
Det är väldigt olika, oftast flyter det på rätt bra men sen kommer jag alltid till en svacka där jag inte kan få fram någonting. Hade en sådan period för ett tag sedan och fick då sitta och tvinga fram ord. Det är inte roligt när det blir så men det är bättre att tvinga fram det än att låta bli tror jag. För sitter man fast så lossnar det fortare om man ändå skriver, hur dåligt det än kan bli vid tillfället så kan man alltid gå tillbaka och ändra sedan. Huvudsaken är ju att få igång flödet igen.

7. Vad inspirerar dig? Favoritförfattare? 
Musik inspirerar mig, natur och allt möjligt egentligen. Men just musik använder jag mig mycket av, jag har vissa låtar som specifikt representerar vissa karaktärer. Kanske låter galet men det fungerar, behöver jag komma in i en viss sinnesstämning med en karaktär så hjälper det att lyssna på den låten som jag har valt ut till henne eller honom. Men det kan även vara en mening man hör någon säga eller en händelse som inspirerar lika mycket.
 När jag läser så blir jag inspirerad till att skriva, kan nästan inte läsa något utan att bli skrivsugen själv.
Några favoritförfattare är bland de gamla klassikerna. Har nog läst Svindlande höjder av Emily Bronté och Stolthet och fördom av Jane Austen hundra gånger. En annan favorit är Jane Eyre av Charlotte Bronté och sen läser jag gärna Shakespeare fast helst på engelska. Bland de nutida så älskar jag Diana Gabaldons böcker, alla historiska romaner överhuvudtaget är fantastiska. Läser inte så mycket fantasy som man kan tro och har ingen favoritförfattare inom den genren, men jag är väldigt nyfiken på alla svenska fantasy författare som jag nyligen upptäckt och ska ta mig tid och läsa några av dem. Håller ju på med din bok Porten som jag redan älskar så vill gärna läsa mer från både dig och andra. Misstänker att min framtida favoritförfattare inom fantasy kommer bli en svensk.

8. Vad gör du för att marknadsföra dig? 
Jag håller på och lär mig allt det här med marknadsföring just nu och Ödesgudinnans val finns att köpa på olika nätbokhandlar såsom Bokus, Adlibris, Bokia och Cdon. Använder Facebook en del där jag har en sida för förlaget och ska även ställa ut på en del mässor i vår. Kan ärligt erkänna att jag inte riktigt har fått grepp om det här med marknadsföring men jag försöker hitta vägar och nå ut med min bok på. Även om det känns svårt så är det en läroprocess som tar tid. Tror att recensioner kan vara ett bra sätt att marknadsföra på, om recensionerna nu blir bra.

9. Käpphästar vad gäller skrivande/redigering? 
Oj, svår fråga. Jag skulle säga att det inte finns ett rätt sätt att skriva på, man måste skriva på det sätt som passar en själv. Inte tänka för mycket utan bara tömma ut allt på papper eller i datorn som man vill ha sagt, brukar bli bäst på det sättet tycker jag. Jag skriver fortfarande som om jag enbart skriver för mig själv, skulle jag börja tänka på alla andra som kanske i framtiden ska läsa det så tror jag att jag skulle komma av mig och förlora mitt flöde. Få lite prestationsångest över texten och att det måste bli bra.
När det kommer till redigering så finns det ett uttryck som heter ”kill your darlings”. Fick höra detta av en vän till mig som påminde mig under redigeringen av andra boken att man ibland måste stryka scener, avsnitt eller karaktärer som man älskar just för att de inte har någon plats i boken. Har det med historien att göra? Är det verkligen nödvändigt att ha med just det avsnittet eller är det bara ett långt sidospår? Vissa av mina avsnitt i första boken och andra kanske ser ut som att de inte har någon mening eller syfte men det är egentligen en ledtråd in i kommande bok. Och sådana ska man ju självklart behålla. Är ingen expert på ämnet överhuvudtaget men det är såhär jag har tänkt och har gjort. Kritiskt granska texten och sedan kapa eller lägga till där det behövs.

10. Något du vill tillägga? Tex om framtidsdrömmar typ vad gör du om 10 år? 
Jag önskar och hoppas att försäljningen av min bok går så pass bra att jag kan ge ut andra delen i början av hösten. Och efter det få möjlighet att ge ut resterande delar, hur många det nu blir. Ett drömscenario hade varit att även kunna ge ut andra författare i framtiden, att jobba med det här och även kunna hjälpa andra och uppfylla deras drömmar om utgivning hade varit fantastiskt. Ju fler som får chansen desto fler böcker, världar och historier blir det som vi läsare får tillgång till och får ta del av. Alla har inte fått samma möjlighet som jag att kunna ge ut själv och vilka historier går vi inte miste om då? Så kort och gott, om tio år önskar jag att förlaget har växt och att vi har gett ut många böcker, mina och andras.

Tack Caroline för dina intressanta svar! Lycka till med både dina egna böcker och bokförlagets tillväxt!

söndag 9 februari 2014

Möte med näcken, en av dem...

Isa Fant, som jag intervjuade igår, har blivit så ivrig på att framträda i bloggen efter sin debut. Nu vill hon att jag ska återberätta hennes bästa sagor och historier, där bara hon själv vet vad som är dikt och vad som är rena sanningen. Eftersom hon nämnde Näcken i intervjun, bad jag henne berätta mer om honom. För jag trodde bara det fanns en. Men där hade jag helt fel!

Näcken, påstår Isa, är ett släkte av okänt antal vattenälskande och musicerade manliga varelser. De lever så länge (tusentals år) att ingen vet hur och om de förökar sig över huvud taget. Några näck-barn har i alla fall inte Isa hört talas om. Den speciella Näck som Isa har mött, bor i en liten svartblank skogstjärn i ett orört naturskyddsområde. Här är all avverkning förbjuden och urgamla granar kantar de dyiga stränderna, doppar sina yviga, hängande grenar i det lockande vattnet och ger skydd åt skogens alla varelser, flygande såväl som klättrande, skuttande tillika med krälande. Den rikligt förekommande skägglaven bäddar in  fåglarnas bon på våren, värmer skogstomtarnas tår och öron på vintern och på hösten är det de yngsta älvornas uppgift att samla in den för vinterns dvala.

Isa hittade just denna tjärn en natt när fullmånen speglade sig i den stilla ytan, vilket lockade henne att flyga tätt över vattnet. Skrämd halvt från vettet (det lilla hon har plats för) blev hon när en hand sträcktes upp och fångade in henne. Vattnet droppade från den nakna gestalten när den granna Näcken reste sig i hela sin längd. Stående på en av den runda gölens bottenstenar, flinade han åt hennes förskräckelse.
"Var inte rädd du lilla mö, dig ska jag inte locka i fördärvet", lovade han och lät henne slippa loss från fingrarnas gallerbur.

Isa flydde inte långt. Nyfiken som hon är återvände hon strax medan Näcken vadade bort till en uppstickande mjukt rundad sten vilken han slog sig ner på. Så där som Näckar gör, med benen tätt ihop och lite vriden i midjan. Håret glittrade som silver, fortfarande vått som det var. Blicken i de mörkblå ögonen följde henne medan den vallmoröda munnen log och visade upp en glimt av kritvita tänder. Mot sin vilja blev Isa förälskad. Hon flög alldeles intill hans utsökt formade öra och sjöng sin vackraste nattsång.

Då suckade Näcken och  bröt förtrollningen. "Nähä vet du vad! Om du visste hur less jag är på allt kvinnfolk som faller för min eländiga skönhet! Jag önskar att jag vore lika ful som det avskyvärdaste sumptroll!"
Isa hajade till, förvånad och nyfiken. En Näck som ville vara ful!
Näcken sträckte sig ner mot vattnet och plockade upp ett instrument, som flöt alldeles under ytan, så som näckarnas fioler plägar göra. (Obs att plägar är Isas val av ord!)
"Jag har bytt min fiol mot en fiddla, bara för att den bättre döljer mina behag", förklarade han och placerade därefter fiddlan mellan knäna, varefter han lutade halsen mot bröstet. (Fiddlans hals alltså, min anm).
Isa insåg nu att är man en naken karl så är en fiddla i knät betydligt mer döljande än en fiol under hakan.

Men vem har nu fiolen?" vågade hon sig på att fråga. Näckarnas fioler är ju ökända för att locka till sig kvinnor av alla slag och åldrar.
"En speleman vid namn... ja vad hette han nu...". grubblade Näcken med pannan i djupa veck - trots det var han oemotståndligt skön. "Jo, nu minns jag", sken han upp och höjde stråken. "Dan Andersson var hans namn!"

Och därefter började han spela. Isa ryggade tillbaka för maken till falskspel hade hon inte hört förut i hela sitt korta liv! Det gnällde och gnall så öronen ville falla av... Hon flydde. Och sedan dess har hon hållit sig därifrån.

lördag 8 februari 2014

Intervju med Isa Fant

Har idag den stora glädjen att kunna presentera en intervju med författarinnan Isa Fant, så okänd att hon kanske inte ens finns... Håll till godo!

Isa - allra först, berätta lite om dig själv!
Om mig själv? Javisst, så gärna, älskar att prata om mig och mitt... Jag föddes av egna föräldrar i en håla i Bortre Lingonskogen, inte så långt från Stenlejonet som jag vet att du har upptäckt. Eftersom jag är yngst av tjugoelva syskon så har det inte blivit några sysslor över åt mig. Inte är jag ledsen för det, istället har jag ju kunnat skriva! Redan vid ett par månvarvs ålder började jag plita ner mina första sagor. Rispar med enbarr på de där tunna flagorna av bark som singlar ner från de största tallarna! Bäst är om man kan fånga dem i flykten innan de landar, då är de precis lagom mjukhårda ...
Observera att det ska vara just en-barr, granens barr är för mjuka och tallens för långa.
Tallarna ja... de är alldeles för högdragna och betydelsefulla (tycker de själva alltså) för att vara vänner till oss. Tacka vet jag ljungen! Dess klockor använder jag när jag skriver mina sånger... Fast det är en annan historia!
Nästa fråga!

Nu är vi ju nyfikna på vad det är du skriver! Vilken genre till exempel?
Vad är nu det för något! Genre? Jag skriver vad jag vill och lite till (älskar rim förresten). Helst börjar jag med vad som händer runt omkring mig här i skogen. Och sedan byter jag ut slutet. Ska ge dig ett exempel: Min bästa vän, Gracilia, fastnade en natt med ena vingen i en illasinnad nyponbuske (vad ska de i skogen att göra förresten?) Där hängde hon helt hjälplös... Jag var förstås med så jag ilade hem och hämtade hennes pappa. Han var jättearg men lyckades bryta av rostaggen och få loss henne före soluppgången. Tur var ju det för alla vet ju vad som händer när solljuset träffar oss...

Ursäkta att jag avbryter Isa, men faktiskt tror jag inte att alla mina läsare vet det...
Nä, det har du klart rätt i. Ni människor missar ju för det mesta vad som finns och lever i skog och mark, för att inte tala om sjöar och bäckar. En gång träffade jag Näcken... men det är också en annan historia. Var var jag nu? Jo! Vi nattälvor tål ju inte solen till skillnad från gryningsälvorna. Solljuset liksom smälter våra sköra vingar så de förstörs. Själva överlever vi men vem vill leva utan vingar! Å förlåt, du vill ju...

Fortsätt är du snäll, med vad som hände Gracilia!
Jo. Det har jag berättat, alltså slutet var att hennes pappa hjälpte henne hem och sedan fick hon uteflygsförbud i tre nätter, vilket sammanföll med att den lilla reva hon fått i vingkanten hade läkt. Men jag hittade på ett helt annat slut! Bytte ut hennes pappa mot en gryningsälva, en pojke förstås och vacker som Näcken själv. Han var ute på en tidig flygtur när han upptäckte hennes olycka. Försiktigt närmade han sig (vi är ju inte de bästa vänner), tilltalade henne och bad ödmjukt att få bistå henne. Med sina fjorton långa, känsliga, manliga fingrar och stort tålamod lyckades han få loss henne innan solen gick upp. Då var hon så tacksam och utmattad att hon lät honom stödja henne när de flög hem till hans hem. Blygt fann hon sig i att få sin vingskada hopsydd med den finaste spindeltråd - först tänkte jag mig hans mamma eller syster, men varför det? Jag ändrade det till att älvapojken själv kunde sy! Jag är inte fast i några mossiga könsroller minsann.

Tack Isa för detta exempel. Vad roar du dig med när du inte skriver?
Haha det skulle du allt bra gärna vilja veta! Men vi älvor har våra hemligheter som inte får avslöjas för vem som helst. Nåja, så här mycket kan jag berätta: Det mest spännande vi gör är att reta rovdjuren! Rävarna är de lättaste och vanligaste att kollra bort. Man förföljer en utvald räv tills den får korn på en stackars hare eller skogsfågel. Just som den ska attackera dyker vi fram och fladdrar runt framför nosen på den så vittringen försvinner och räven blir alldeles förvirrad. Det är jätteskojigt! Men inte riskfritt. Den kan bli sur och nafsa efter oss. Inte mycket mat för en räv men blir man fångad är det nästintill kört... Bara att förbereda sig på nästa liv. Men det finns ett knep som alla ansvarsfulla älvföräldrar lär sina barn: Det gäller att hugga tag i struplocket och samtidigt låta vingarna klibba fast i gomtaken. Då börjar räven hosta och spotta och vips, ut kommer man! Nerdräglad men förhoppningsvis hel och oskadad.
Jag måste tillägga att rävhonor med mjölk i juvret brukar vi lämna ifred.

Usch då, det låter otäckt det där med rävarna. Vad mer kan du berätta?
Rävarna är ju ingen riktig utmaning egentligen. Då och då kommer det in en kringströvande ulv på vårt område (jaja, jag vet att ni kallar dem vargar, men det är ett mänskligt påfund). Dessa får man passa sig för, de är inte alls så lättlurade som rävarna! Jag har själv aldrig vågat mig på, men vet andra som kan berätta de mest vingresande berättelser! Kanske en dag att jag kan skriva en ulvsaga... Men först måste jag ju våga närma mig så jag får till en bra början.
Men jag har faktiskt träffat en björn en gång! Han kom lufsande genom blåbärsriset, så där klumpig och vig på en gång som bara björnar lär kunna vara. Det märkliga var att denna bamsestora varelse upptäckte mig! Han verkligen såg på just lilla mig med sina lysande, gulbruna ögon. Jag vågade mig närmare och närmare, flög i små slingerikrokar medan han stod alldeles stilla och följde mig med blicken. Till slut landade jag på hans nos. Han vädrade lite men lät mig stanna. Då tog jag mig upp till det ena ludna örat, grep tag i de mjuka håren och började berätta mina bästa sagor för honom medan han strövade fram genom skogen. Hans panna var så bred att jag inte räckte med mina armar från öra till öra! Innan solen skulle gå upp kröp jag ner i nackpälsen och gömde mig, Sedan följde jag honom till världens ände...
Nä, slutet var en saga, du får själv gissa hur mycket som är sant, haha!

Den historien var fin! Men framtiden då, vad tänker du dig att bli när du blir stor?
Vadå stor! Jag är ju nästan vuxen redan nu! Är ju faktiskt tolv månvarv och vi blir bara runt tjugofyra. Men sedan är det ju nästa liv att planera för. Jag tänker be Ödesgudinnan att få bli omfödd till... kanske björnhona? Haha, nädå. Jag har redan bestämt mig. Jag vill bli människa som du. Och få behålla mina minnen, det vore härligt. Du har ju förresten berättat att det finns tvåbenta mänskliga både ulvar och björnar som man kan retas med!

Tack snälla Isa för alla svar. Flyg försiktigt och akta dig för solen!
Tack själv, vi ses nästa månljusa natt då du vågar komma hit och hälsa på mig igen!


Snön håller på att försvinna och färgerna kommer åter! Isa älskar att mysa nersjunken i den mjuka, varmgröna mossan, en färg som glädjer ögat.

Isa undrar förresten hur många som förstår hur hennes namn kom till. Hon har hittat på det själv, kastat om bokstäverna lite från sitt favoritord... Pseudonym förstås - hennes föräldrar gav henne ett helt annat älva-namn.

torsdag 6 februari 2014

Ett brev betyder så mycket...

Slog ett slag för den gamla kommunikationsvarianten vanligt brev på Facebook häromdagen. Ni vet de där pappersbreven/korten man lägger i ett kuvert, slickar igen (såvida det inte är självhäftande) och sen skriver namn och postadress på i nedre högra kvadranten (obs inte mejl eller webbadress!) Uppe i högra hörnet sätter man ett frimärke, normalt med texten BREV på, kostar bara 6 kronor styck. Är ofta fina att se på dessutom!

Dessa brev eller vykort lägger man sen i de gula postlådorna som finns här och där i staden. För det mesta bärs de ut till mottagarna dagen efter. Men det är rätt spännande för ibland kan det ta 2 dar eller kanske de inte alls kommer fram...

Men så glad man blir över att hitta något annat är räkningar, tidskrifter och reklam i sin brevlåda! Menar då den verkliga, inte Inkorgen...

Nu slår jag helt om på klacken:

Tänk så fantastiskt det är med mejl! Man kan skicka hur många som helst utan portokostnad, de når fram på ett ögonblink (om mottagaren är uppkopplad) och går att enkelt besvara med enstaka knapptryckning! Man kan bifoga bilder (allt från foton på folk till gula tulpanbuketter), protokoll, noveller eller hela bokmanus, ja allt möjligt utan att det blir extra kostnad för "skrymmande" eller "tyngre än 20g".

Detta inlägg är en radda av självklarheter kan man tycka, men de yngre är dåligt insatta i vad brev är för något och de allra äldsta kanske inte insett vitsen med moderniteter som mejlen.
SMS, MMS, telefonsamtal och andra sätt att kommunicera lämnar jag därhän, var glada för det!

tisdag 4 februari 2014

Åldrar...

Har idag funderat en del på vilken ålder jag egentligen tillhör, detta med anledning av att maken fyller 60 idag och jag följer hans exempel i höst. Är jag medelålders? Skulle själv säga att den åldern tar slut vid typ 55. Ibland nämns gränsen 55+ i samband med arbetskapacitet. Någon annan anledning att dra gränsen just där ser jag egentligen inte.

Letade upp wikipedias definition. Där står att många försök har gjorts för att definiera medelåldern och det förekommer följaktligen flera olika gränssättningar. Som till exempel:
40 - 60 år.
45 - 65 år.
35 - 50 år.
40 - 65 år.

Enligt Stora Familjeläkarboken skulle det finnas en övre medelålder vid 50 - 70 år då vissa sjukdomar uppträder mer frekvent.

Men jag vill definitivt inte skriva eller ens tänka på vilka sjukdomar som jag kan förvänta mig!
Wikipedia avslutar med att det är skillnad mellan kronologisk medelålder och biologisk dito, vilken kan vara mycket individuell och även variera efter kön.

Och det kan jag verkligen hålla med om. Man är inte äldre än man känner sig, sägs det ibland. Jag känner mig inte gammal. Inte heller äldre. Vet ni vad jag tror och tycker?

Jo. Jag tillhör den gyllene åldern!

Den ålder då man fortfarande har några år kvar att jobba på och känna sig som en nyttig kugge i samhällsmaskineriet, men inte behöver tänka på att avancera högre, göra karriär.

Den ålder då man - om man varit reproduktiv - börjar kunna se fram emot barnbarn. Eller njuta av dem redan nu!

Den ålder då man ännu är rätt så rask och rörlig utan att behöva springa ikapp med de yngre joggarna eller slita ut sig på gymmet.

Den ålder då man har pensionen inom räckhåll och kan börja göra upp planer för vad man då ska roa sig med.

Ingen dum ålder alls!
Och snart är det vår!! Ni har väl hört att fåglarna börjat sjunga så smått? Talgoxarna i alla fall...


lördag 1 februari 2014

De eller dem... var eller vart...

Numera läser jag nästan enbart egenutgivna böcker vilket mestadels är en mycket positiv erfarenhet. Men ibland önskar man att författaren låtit någon som är säker på svenska grammatiken och skrivregler läsa manuset före tryck. Kanske Maria Bielke von Sydow (länken är till inlägg på Egenutgivarnas hemsida) har rätt i att egenutgivande författare automatiskt bedömer egenutgivna böcker hårdare än vad andra läsare gör, men likväl, felen finns där.

Vad är det då som stör mig? Jag har några käpphästar. Dock har jag jag nu storstilade planer på att kapa upp en del av dessa trähästar i småbitar och göra en stor vårbrasa! Till att börja med vill jag gärna starta en minidebatt!

Vi har till exempel detta med de eller dem. Stöter allt som oftast på fel användning här. Själv anser jag mig veta exakt när det ena eller andra är korrekt, men så är jag ju också snart 60 bokfyllda år gammal...
Men varför krångla med och våndas över detta val - jag tycker vi ska acceptera det genialiska dom även i skrift! Använder mig personligen av den talformen i repliker bara, än så länge, men skulle kunna tänka mig att övergå till dom konsekvent i hela texten.

Sen är det var och vart. Visst är vi väl överens om att var är där man befinner sig och vart är dit man ska? Typ. Men numera håller vart på att ta över helt verkar det som. Och än sen då? Varför inte skippa var och helt godkänna vart i alla lägen? Så slipper läsarna irritera sig och petitessälskarna gotta sig!

Vad tycker ni?

Idag har jag besökt min kära Port i snövinterväder. Som vanligt vägrade den öppna sig för mig. Men bjuder på en bild i alla fall så får ni tänka er en sommarskog mellan de två tallstammarna!