torsdag 30 januari 2014

När man vänder ryggen till...

Detta blir ett personligt inlägg så de eventuella läsare som bara vill ha tips och funderingar om skrivande kan klicka sig vidare nu!

Jag har varit på konferens i Simrishamn. Jodå, det stämmer, en nationell vattenbrukskonferens som av obegripliga skäl placerats nere på skånska slätten. Alltså i en av de få kommuner i hela Sverige som har bandvagnar stående för att ha till hands när snöstormarna slår ut trafiken. Mycket riktigt blåste det in ett yrväder och avblåstes det en rad avgångar med allmänna kommunikationer.

Gav mig av i ottan i tisdags utan att ha fått träffa dotter min sen i söndags. Hem igår kväll och då var hon förlorad... Så där bara när mamma vänder ryggen till, så passar hon på att flytta in hos vännen som nu uppdaterats till pojkvännen. Vilken stil!

Men nu är det ju så att det är min kära Caroline som fått upp ögonen för den förträfflige Björn som redan är näst intill som en i familjen tillsammans med kusinen Mikael. Så då kan man ju inte protestera! Istället gör detta mig innerligt glad och nöjd, ja jag kunde inte valt bättre kille själv åt min älskade dotter!

När den första förtjusningen nu lagt sig kommer nästa oväntade känsla. Saknaden... Vart tog hon vägen dottern min, som brukat finnas till hands som support för allt som rör datorer och internet. Som gett mig godnattkram varje kväll. Som belamrat köksbordet med sina datorer, böcker och drakvirkningar. Som legat och dragit sig i sängen halva förmiddagarna men hållit mig sällskap i andra änden, till framåt midnatt. Med uppdragna ben har hon suttit på sin köksstol djupt försjunken i privata pcn eller arbetsmacen. Som en nattuggla, hennes favoritdjur.

Ja det är tomt men sånt är ju livet. Barnen ska flyga ut. Lämna hemmet. Hitta någon annan att krama... Blähä... snyft, snyft... Nä nu skämtar jag faktiskt, sitter inte här och gråter haha. Jag får ju träffa dem bägge på söndagarnas bokskrivarcirkel! Tre timmar i veckan ju. Inte alla föräldrar som får det!

Har ingen bra bild på de unga tu så det får bli en himmel istället. Nejdå jag skämtar, väljer en på katten Mysli som testar en helt ny liggplats... Blev inte så långvarig där. Tar en på kära hunden också, Tessi (försedd med löpbyxor om nu någon undrar).
Det är dessa man får trösta sig med när barnen försvinner ut i vida världen ...






måndag 27 januari 2014

Minnen

Kommer på att jag idag valt samma rubrik som vännen Mikael i sin blogg. Säkert många andra bloggare som använt detta ord för att beskriva sitt grävande och städande i gamla bortglömda tankebanor. Att jag själv fick idén till inlägget beror på en fråga min syster tog upp under gårdagskvällen. Vi fyra syskon hade samlats till traditionsenlig födelsedagsmiddag (de ofyllande bjuder då de fyllande). Denna gång höll vi till på ett värdshus utanför Sävsjlö, annars hör det till traditionen att gå på bio efteråt.
Strunt samma, åter till spåret!

Min systers fråga löd ungefär: Brukar ni hålla reda på vem som har skänkt er vad?
Jag berättade då om vår gamla gryta...
Med den hänger en småmysig, lite hjärtknipande historia!

Innan jag träffade min man jobbade jag som praktikant på ett djursjukhus. Där fanns en städerska, Edith, som jag blev god vän med. Hon var minst 20 år äldre än mig men sånt behöver ju inte störa. Vi småpratade lite så där om allt möjligt när jag jobbat klart för dagen innan jag återvände till mitt inackorderingsrum - hon hade då just påbörjat sitt arbetspass.

Min praktiktid tog slut och jag hamnade på en mjölkgård där jag träffade min blivande man. Efter någon månad flyttade han till annan ort för en bättre plats på en försöksgård. Några månader senare följde jag efter när en chans till liknande jobb i närheten dök upp. Vi flyttade ihop.

En kväll var vi bjudna till min blivande mans chef - lagårdsförmannen, vilken han hade blivit god vän med. En ungrare som heter Engelbert i förnamn (låter efternamnet vara anonymt). Det skulle bli middag och sedan musicerande på Engelberts cittra. Vi kommer dit och ringer på. En kvinna öppnar dörren. Vi stirrar på varandra hon och jag, för det är ju Edith! Min goda vän!

Ni kan tro att vi hade en trevlig kväll! När vi så småningom ändå skulle bege oss hem, kom Edith hastande med en kartong; den visade sig innehålla en skinande blank och uppenbart ny gryta. "Den här vill vi att ni ska ha som en start på ert nya hem!" sa hon och bägge två log så varmt och välvilligt mot oss att vi förstås inte kunde säga nej.

Detta är snart fyrtio år sedan.
Och grytan står i grytlådan. Använder den kanske en gång i månaden, still going strong!
Och det äkta paret har blivit gamla men är i livet. Vi skickar julbrev varje år och får ett julkort med hälsning och tack tillbaka; handstilen har med åren blivit allt darrigare...

Sverige är ett litet land; vi är inte så många här så sånt här händer säkert lite då och då. Har du råkat ut för något liknande?

fredag 24 januari 2014

Förställning och föreställning

Denna rubrik kom jag på i skogen och tyckte den var läcker. Nu får vi se om inlägget fyller upp mina intentioner.

Förställning. Här tänker jag på förmågan att dölja sina känslor. Det där med typ hennes ansikte var fullkomligt uttryckslöst. Hit hör också att spela en roll, att utstråla andra känslor än de man verkligen känner. För att det ska ha någon mening måste det till möten mellan individer, något som jag älskar att beskriva. (Väljer ordet individer i stället för människor eftersom det kan röra sig om djur också, fast de förställer sig ju inte). Att låta två eller fler karaktärer möta varandra, påverka varandra, avläsa varandra, lura varandra... Det är intressant att beskriva en öppen, ärlig person men kanske ännu mer fascinerande att hitta på en karaktär som döljer sina riktiga känslor, må det sedan vara med goda eller onda avsikter.

I min andra bok har jag en kär huvudperson som slåss med, låt oss kalla det dubbel personlighet. Där sker mötet inuti hans huvud. Extra intressant att skildra. Mer avslöjar jag inte här och nu...

Själv är jag helt värdelös på att förställa mig. Har bara lyckats en gång med att lura någon (familjen) på allvar första april. Tyvärr kan jag inte minnas vad skämtet gick ut på... Kanske mina barn minns? Mina mungipor dras ofelbart upp i ett avslöjande leende så fort jag försöker förställa mig. På samma sätt är det med känslor. Är jag glad och lycklig så ler jag stup i ett, även mot främlingar på stan.

Föreställning. Hur föreställer man sig vad som händer och sker i en annan individs huvud och känsloliv? En annan sida av skrivandet som jag stimuleras av. Kräver en hel del empati och kanske till och med kärlek till sina karaktärer i manusform och medmänniskor i verkliga livet. Som barn hade jag en "aha-upplevelse". Hade grälat med min lillebror om något jag inte minns längre, en struntsak antagligen. Av någon ingivelse bytte jag roller i min fantasi. Fann då att jag hade reagerat precis likadant som han om jag varit min lillebror. Insåg att han hade rätt och jag fel. Förmodligen var jag inte ädel nog att erkänna detta för brorsan! Men det gav mig en nyttig tankeställare uppenbarligen eftersom jag minns det än idag.

Men just detta, att kunna sätta sig in i en annan person situation är klart viktig för att få trovärdiga karaktärer. En utmaning om det är någon helt olik en själv, och det måste det ju finnas många av i en bok. Tänk om alla var typ likadana, avbilder av författaren! Absurd tanke... (Kanske borde jag stryka den till och med).

Vad tycker du som skriver själv är mest fascinerande i att forma dina karaktärer? Och du läsare, vad kräver du av en bok för att dess karaktärer ska fängsla?



Ynkligt lite snö har vi härnere i Björnamo. Och inga spektakulära solnedgångar på sistone.

onsdag 22 januari 2014

Måste man vara lite olycklig för att vilja skriva?

Har nyss påbörjat ännu en bok fast jag redan har flera på gång. Men blev nyfiken när en kollega rekommenderade den, tänkte att jag kan väl bläddra lite. Har bara läst ett par kapitel men hittat mycket som fått mig att fundera. Detta blir nog en bok jag kommer berätta mer om och läsa hela vägen ut.

Jaha, ska hon aldrig berätta vilken bok det är då, undrar ni. Visstja! Ett gott liv av Ann Heberlein. Har inte läst något av henne innan, men känner vagt igen titeln på den bok som nog egentligen borde läsas innan denna: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva från 2009.

Boken har ingen egentlig handling, inte i början i alla fall. Ann H skriver om olika kända författare i kapitel ett och om vad som fått dem att skriva så bra. Läste en mening som särskilt fångade min uppmärksamhet:
Det finns inte något riktigt behov av att skriva om man är lycklig och tillfreds.
Författaren är ju rätt försiktig här; skriver inte att man måste vara olycklig för att skapa god litteratur. Men man anar att det just är vad hon menar. Men om vi struntar i kvalitén på det som skrivs och koncentrerar oss på lusten att skriva - har hon rätt? Ja, nog ligger det en hel del i detta. Mår man bra och är nöjd med livet, varför ska man då sätta sig ner och skriva? Är det inte en sorts verklighetsflykt att berätta om någon annans liv? En dröm om att kunna byta liv - eller kanske tvärtom! Se så miserabelt mina huvudkaraktärer mår, själv har jag det ju förträffligt i jämförelse!

Men självklart är det inte så enkelt. Alla vi som skriver har våra egna drivkrafter. En stark fantasi kan räcka. Man nöjer sig inte med det andra författat ihop utan vill styra och ställa själv med sina kära personligheter. Bestämma som en gud (eller Ödesgudinna) hur livet ska utveckla sig, vem som ska råka ut för vad, möten och konflikter, olyckor och lyckor, kärlek och hat... Framför allt avgöra hur det ska sluta.

Varför skriver du? Håller du med Ann Heberlein?

måndag 20 januari 2014

Positiv kritik gör mig så glad!

Fick ett mejl idag från en gammal kär kollega jag jobbat ihop med i många år. Han har nu läst ut Porten. Och han hade så mycket positivt att säga att när jag läste upp det för min familj bröt sig rösten av rörelse... Tack Christer om du läser detta!

En annan trevlig överraskning väntade mig på Facebook häromdagen. En kommentar från en författarkollega med egen blogg och egenutgivning se mitt tidigare inlägg här. Hon berättar att de i hennes bokcirkel har valt att läsa boken Porten... Ni kan säkert föreställa er min häpnad! Har aldrig själv varit med i en bokcirkel, men har alltid tänkt mig att man där väljer ut riktiga kvalitetsböcker av erkända författare, gärna nobelpristagare... Inte en bok som min, hur mycket jag än älskar den själv.

Men nu har jag fått en tanke som förklarar det hela. Bokcirkeldeltagarna är säkert själva författaraspiranter! Då kommer det hela i en helt annan dager. Tänk så givande att analysera en nybörjare, fundera och diskutera över hur texten är uppbyggd, hur handlingen avslöjas, replikerna, karaktärerna, miljöbeskrivning... Det tycker jag själv hade varit en mycket intressant infallsvinkel! Kanske jag ska starta just en sådan...Någon som skulle vilja vara med?

När värsta chocken har lagt sig ska jag kontakta bokcirkeln/kommentarskrivaren och fråga henne om jag gissat rätt. Samt be henne vidareförmedla vad de kommer fram till. Om jag nu törs... Jo det gör jag! Uppbackad av dagens prisande mejl!

Tralala lala.. gnolar med i Phil Collins härliga sång i Genesis låtar. Livet är härligt!  

söndag 19 januari 2014

Utropstecken!!

Idag är det söndag - alltså har vi samlats i vår skrivarcirkel. Denna termin har vi bokat bibliotekslokalen Luna varenda söndag mellan 13 och 16. Blir så effektivt arbetat i vår grupp i denna lugna, ostörda lokal att alla fyra ville fortsätta. Mittemot mig knappar Björn och Mikael flitigt på sina laptops; bredvid mig håller Caroline på med fingranskning av sitt manus Corielle, läs mer på hennes egen blogg.

Jag håller själv som bäst på med att redigera min andra bok, Delad Identitet. Stortrivs med detta eftersom det är ett år sen sist jag mötte min käre Teodor liksom Tindra och de andra... Han har det så besvärligt den unge pojken och jag kan inte hjälpa honom, det är mycket han måste ta sig igenom innan boken är slut.

Bredvid mig har jag iPaden med samma manus i, fast detta är försett med gula kommentarer utförda av min dotter Caroline. Inget tungt jobb eftersom det går många friförklarade sidor på de med gulmarkeringar. Men vi skojar lite om en av de vanligaste orsakerna till att hon reagerar: utropstecknen!

Hon tycker jag har för många sådana.

Jag tycker det är lagom.

Men för det mesta följer jag hennes rekommendation och byter ut dem mot punkt. Dämpar språket lite. Bra eller dåligt?
Jag tycker till exempel att en uppmaning i en replik - gör si eller så - gott kan ha ett utropstecken efter sig.

I andra sammanhang beror det klart på vem som yttrar sig. En blyg, försiktig person ska inte ha utropstecken. En stark personlighet (typ Gunda för de som läst Porten) kan ha utropstecken i var och varannan replik utan att det stör mig. Särskilt om personen använder sig av korta, kärnfulla meningar. Rekord i denna bok hålls nog av Axel...

Vad tycker du? Störs du av för många utropstecken?!

Se så flitiga dom är!!!

lördag 18 januari 2014

Samhällsnytta

Som arbetande förälder gör man sin plikt mot samhället, eller hur? Har sin plats som kugge i maskineriet som får allt att gå runt. Men därutöver - vad nytta gör man? Eller närmare bestämt... jag. Har inte mycket att skryta med. Ens för mig själv, för andra gör man ju inte det. Skryter om sina engagemang alltså.

På min "meritlista" har jag medlemsskap i Djurskyddsföreningen, Djurens rätt, WWF, Greenpeace, Bris... Kan ha glömt något. Då och då betalar jag in ett par hundra till diverse 90-konton som Rädda Barnen, Röda Korset, SOS familjebyar, döva o blindas riksföreningar etc...

Men det där är mest för att döva samvetet. Aktivt gör jag inte ett jota (bibliskt uttryck tror jag, = inte ett dyft om nu ni yngre känner bättre till det...). Har funderat på vad som gör att somliga är så engagerade och aktiva medan andra, som jag, är så slöa och bara solidariska via plånboken.

Är det kanske en uppfostringsfråga?
Mina föräldrar var kyrkoherde respektive bibliotekarie/översättare och under några år missionärer i Tanzania. De var aktiva i Amnesty. Har vaga minnen av paket med diverse nyttosaker som skulle packas och skickas till fängslade stackare världen över. Minns även en illegal invandrare, från Iran tror jag, en ung man som hette Alec och som älskade vår collie... Bodde hos oss en tid. Undrar vad det blev av honom sedan. Han gick långa promenader med hunden, busade och tumlade runt i snön... Inte konstigt att hunden avgudade honom! Och sedan hade vi ibland afrikaner boende hos oss. Minns en familj med två små barn, där den yngste hette Teodor och var ljuvligt söt tyckte jag. Chokladbrun med krulligt hår och rund och glad...

För övrigt var mamma och pappa socialdemokrater mest för detta med solidarieten, tror de röstade på vänsterpartiet - kommunisterna något år till och med. Men minns inga försök att påverka oss barn. Mina tre bröder blev i alla fall internationella biståndsarbetare på olika sätt och nivå. Själv blev jag "bara" veterinär och har aldrig haft minsta lust att åka ut i världen för att göra en insats!

Inte heller har jag och maken försökt påverka våra egna barn. Ändå har den utflugna dottern engagerat sig i studentgrupper för likabehandling, miljöskydd och annat etiskt.

Så kanske det mer har med personlighet att göra? Vad tror du?


Min egen "port" som var ovanligt tydlig häromdagen eftersom stammarna var mörka av väta. Har inte det minsta med inlägget att göra men hade inga himlar på lager!

torsdag 16 januari 2014

Barnet inom dig

Fick idag en länk av en god vän. Den går till en av Sveriges största bloggar, som huvudsakligen behandlar ekonomi och politik. Alltså miltals ifrån de flesta bloggar jag själv följer. Men han gjorde helt rätt, för länken går till ett gästinlägg av en tvåbarnsfar som skriver så bra att det träffar mig mitt i hjärtat. Han började en dag studera sina barn... Läs själva! Observera att det finns två till inlägg av samma pappa på samma tema.

Kort sammanfattat så har han gjort en upptäckt, nämligen hur lyckliga barn är utan egentligen anledning. Han försöker ta åt sig deras sätt att leva utan konstigheter, bara rakt fram. Och jag tycker mig förstå hur han menar. Vi vuxna vill väl ofta ha en anledning till våra känslor och vårt uppträdande, vi har ramar och sociala regler. Man gör helt enkelt inte ditten eller datten. Barn tänker inte efter, de agerar och reagerar och lever fullt ut. Upp till en viss ålder då de börjar ta efter oss vuxna. Blir väluppfostrade (eller tvärtom, gör revolt).

Har jag då själv kontakt med barnet inom mig? Jo minsann att jag har det! För vad är det annars som får mig att gå ut på den bräckliga isen på vattenpölarna i de djupa skogstraktorspåren? Vill testa om det bär. Och känna spänningen när isen sviktar - ska den hålla? Idag till exempel så är den rätt seg, jag klarar mig om jag inte står stilla för länge. Andra gånger brister den direkt med ett ytterst tillfredsställande knaster-ljud. Som av glas som splittras.

Eller när jag klättrar över de stormfällda stammarna i trots istället för att vara bekväm och gå runt.

Eller när jag högt tackar en gran för stödet när jag greppar om en gren medan jag tömmer stöveln på skavande stenar. (Fast det är kanske mer besynnerligt än barnsligt...)

Eller då jag i ren livsglädje springer en bit utan alla tankar på joggning eller konditionsträning, bara får lust att röra mig lite snabbt ett slag. Kanske jag tar ett hoppsa-steg eller faller i galopp till och med.

Slut på exemplen. Och jag måste ju erkänna att ingen kan se mig göra dessa stolligheter, bara hundarna. Tänker att varför ska vi vara så rädda för att visa oss spontana som barnen? Vem gillar inte en vuxen som släpper fasaden och vågar leka? Vågar göra bort sig. Vågar skratta åt sig själv. Vågar vara barn.

onsdag 15 januari 2014

Idétorka - kan ett par barncitat vara något?

Det är 2 dagar nu sen jag skrev ett inlägg sist. Mina egna höjda kvalitetskrav är en orsak, att jag gått upp i arbetstid en annan. Viktigast är nog helt enkelt brist på idéer. Vissa dagar strömmar det fram så lätt - jag skriver ett inlägg på några få minuter - andra sitter jag och stirrar ut i luften en lång stund utan att de kommer flygande - infallen alltså. De där härliga ämnena jag känner för att utveckla.

Att bara skriva om mig själv känns för torftigt. På bokfronten är det fortfarande redigering som gäller. Inte mycket att ta upp. Själv fångas jag ohjälpligt av Sofia Fritzons blogg när hon citerar sina barn, som här. Kanske det kan vara något att bjuda läsarna på, funderar jag. Letar upp barnens böcker - de har varsin där vi skrivit upp deras roliga kommentarer.

Dialog mellan Caroline 3 år, som leker i sandlådan och mamma (som står på stegen och målar hus):

Mamma: Vad gör du, Caroline?
Caroline: Vet inte...
Mamma: Gör du sandkakor?
Caroline: Jaa
Mamma: Blir dom goda?
Caroline: Nää... dom ä baa fö vussna
Mamma: Jasså?! Varför det?
Caroline: Jo för dom ä giftiga!

En annan dag gjorde vi efterrättstårta med chokladpudding och små maränger. Caroline fick avsluta det hela med att strö över chokladströssel. Sedan beundrade hon det hela och utbrast förtjust: Det ser ut som en myrstack!

Till sist dagens himmelsfoto. För en gångs skull är det blått som gäller! Och solen skymtar minsann bakom tallarna... Härligt! Snart börjar talgoxarna såga sina tvåtoniga melodier som en första försmak av Våren!

måndag 13 januari 2014

E-bok, nederlag eller framtidstro?

Trycka upp en bok med blädderbara papperssidor eller omvandla sitt worddokument till någon form av e-bok... Ja där finns ett val man kan göra. Mitt första manus, Porten, är upptryckt i en liten upplaga med påföljande högt styckpris. Försäljningen går ... sådär. Med del två snart färdigredigerad för sista gången och del 3 i kö för samma åtgärd, ställer jag mig frågan:

Är det att ge upp om jag nöjer mig med att erbjuda de följande delarna som någon form av digital version?

Tänk att bara strunta i ISBN, pliktexemplar och Bokrondellen och istället bara sälja dem för några tior här på bloggen ... Så enkelt! Men ändå ha nöjet att kunna erbjuda de läsare som uppskattar vad jag skriver en fortsättning, låt vara i digital form. Det känns onekligen lockande.

Kvar har jag sedan bokmanus fem och sex, vilka är minst halvfärdiga. (Del fyra i serien är bara påbörjad). De är fristående och skulle enklare kunna ges ut på sedvanligt sätt när de så småningom genomgått alla redigeringsvarv och utsatts för testläsarna. Men det blir ett par år framåt i tiden gissar jag och mycket kan hända på den tiden. Kanske e-boken då definitivt har segrat över pappersversionen.

Kanske är jag nymodig om jag väljer e-boksformat, i framkanten istället för att ha gett upp.
Tål att tänka på både en och två gånger ...
Vad tycker du? Nederlag eller Framtiden?

Äntligen fick vi idag se himlen utan ett tjockt molntäcke! Soluppgången kunde jag inte motstå, får symbolisera framtiden, haha!


Drakar...

Det finns väl ingen enda fantasyläsare som inte älskar drakar? Dessa ädla djur som väcker sådan respekt och vördnad alternativt skräck och vånda, men aldrig äckel eller hat. Jag har mött dem i så många skepnader, allt från Smaug i Sagan om ringen via Naomi Noviks Temeraire någonstans i mitten till Elin Holmerins förvandlingsbara i andra änden.
En ovanligt söt och biosugen drake kan man hitta här ...

Trots min förkärlek för drakar har de ingen plats i mina egna bokmanus. Tyvärr. Jag har ännu inte känt mig mogen att skildra dessa fantastiska skapelser. Men häromdagen fick jag en sådan lust att försöka... Tänkte mig att börja från början. Med ägget. Skriva i för mig ovana jag-formen, kanske även i presens. Något i den här stilen:

Jag öppnar ögonen, i alla fall tror jag att jag gör det. Men säker är jag inte för det märks ingen skillnad. Mina medfödda minnen från föregående släktled säger mig att där borde finnas något intryck att ta emot när ögonlocken höjs. Omvärlden. Fast jag befinner mig fortfarande inte där. Jag är ihopklämd och osannolikt invikt med mina outvecklade vingar fällda samman över min vassa rygg och den långa svansen två varv runt mina breda fötter, på vars tår jag vet att klorna ännu är mjuka. 
   Varligt lyfter jag nosen, rädd att fastna i någon ännu omöjligare ställning. Nostippen stryker över den skrovliga insidan till mitt fängelse. Instinkten trycker på, tvingar mig att försöka, testa mina begränsningar. Jag trycker hårdare. Använder den vassa taggen ovanför näsborrarna, ur vilka ingen eld ska sprutas ur på många år ännu. Nickar upp och ned, nöter och trycker. Spänner skuldrorna samtidigt, det knakar, jag känner ivern växa, trycker, spänner, river, hjärtat slår allt snabbare, käftarna öppnar sig, vill ha luft, jag kvävs, jag rister i kroppen, trycker, bankar, något brister, kan inte vara jag för det känns ingen smärta. En spricka framför mina seende ögon, en vass ljusspets får mig att knipa igen dem, ett kyligt luftdrag fyller mina lungor, jag rätar på ryggen, vecklar ut vingarna, sveper ut med svansen, känner friheten! 
   Öppnar ögonen - runt mig äggskal på en bädd av glittrande ädelstenar ...

Vad ska sedan hända? Ska hela boken/novellen utgå från denna unga drakes upplevelser? Eller ska den delas med den människa (han eller hon) som blir drakens med- eller motspelare? Vartannat kapitel typ. Eller ska det enbart handla om drakar? Nä, det låter inte lockande! Vill klart ha med MÖTET mellan drake och människa.

Jag suckar. Kan ju inte börja på ännu ett manus! Måste göra klart de som är på gång först. Tills vidare samlar jag ihop min kära drakskara och byter några ord med dem innan de får krypa tillbaka in i det trygga samlingsskåpet.


Är det någon av mina läsare som själv har skrivit om drakar eller har någon favoritbok om sådana att rekommendera?

söndag 12 januari 2014

Läslistor och bokhögar

Vid sidan av mitt eget skrivande läser jag även vad andra skriver, givetvis. Det är både nyttigt och roligt. Ljudböcker har jag länge prioriterat men de har fått stå tillbaka nu för mitt nyuppväckta musikintresse. Fullkomligt unikt är att jag idag bara har tre böcker registrerade på mitt lånekort, varav två är sonens kurslitteratur och den tredje dotterns fantasy. Men det beror inte på att jag slutat läsa utan på att jag köper på mig böcker i högre utsträckning.

Flera bloggare jag följer har med mer eller mindre entusiasm tagit upp både antal och titlar på vad de tänkt läsa detta nya år. Så jag ska väl inte vara sämre... Normalt läser jag mest fantasy, företrädesvis på engelska pga att tillgången är störst där, men sedan jag gick med i Egenutgivarna har jag köpt på mig en rad böcker från andra medlemmar. Ett av köksfönstren har omvandlats till extra bokhylla, garanterat bara tillfälligt eftersom det under sommaren ofta står öppet. Så jag har lite extra press på mig att jobba undan den olästa kategorin före sommarvärmen!

För att få lite överblick och ett foto för bloggen, la jag upp två högar, den större till vänster är ännu olästa böcker, den till höger är lästa. Obs att det mest är slumpmässigt i vilken ordning jag läser dem.

I mitten står två böcker jag håller på med. Marie Löfgrens bok I skuggan av ett ljus har jag nyss påbörjat, men känner redan det lovande suget efter att fortsätta läsandet. Den har börjat lovande med mycket romantik och en ökande föraning om annalkande hot... Blir en recension på den så småningom.

Tre böcker fick inte vara med eftersom jag egentligen ville begränsa mig till egenutgivna. Märkte att det inte höll riktigt. Så för rättvisans skull vill jag nämna dem speciellt: Noveller för världens barn (som jag tänker ta med nästa tågresa), Mistborn av Brandon Sanderson (födelsedagspresent som jag sparar på med känslan "den som spar han har") samt Levande och döda av Håkan Nesser, en av mina favoritförfattare. Denna bok är från Akademibokhandelns läsarklubb vilken jag är med i för att inte snöa in på fantasy.

Ovanpå Nene Ormes del 2 ligger en cd-bok intalad av vännen Björn Wirén: Katrine och orättvisan. En bok jag redan läst med ögonen, som därför befinner sig i högra högen, men ljudversionen återstår att avnjuta! Jag har ett utkast till recension på denna bok, vilket jag skjutit på eftersom den är så speciell. Absolut läsvärd men mycket långt från vad jag vanligen läser. Blir nog ett omdöme i alla fall efter att jag avlyssnat Björns inläsning.

Längst upp i högra högen ligger min systers Pannkaksfolket, syns inte på bilden märker jag. Annars kan nog titlarna tydas på de andra tror jag, om nu någon är intresserad av detaljer.

lördag 11 januari 2014

För vem skriver du?

Kan inte låta bli att skriva ett inlägg även denna mulna lördag, då vi ivrigt (?) väntar på vintern. Det gäller detta med varför man skriver på sin blogg, vad och hur bra det blir. Har funderat ytterligare och ökat ut cirkeln utanför min egen sfär (tveksam formulering, borde redigeras men strunt samma). Varför skriver ni andra? Jag har av naturliga skäl mest bara kollat bloggar som rör bokskrivande och -läsande, till skillnad från Dag Öhrlund, se tidigare inlägg här. Finns ju tusen och en anledningar till att man bloggar och säkert ännu fler ämnen.

Så här tänker jag:
Varje privatbloggare har rätt att skriva vad han/hon/hen känner för eftersom ingen tvingas läsa. Fungerar det som terapi eller bara allmänt humörhöjande så okej för det. Är det sedan så att man har ambitioner att bli antagen som författare så kanske man bör tänka sig för innan man klickar på Publicera...

Varför skriver just du om du nu har en egen blogg? Välkommen att debattera detta ämne! Eller att låta bli, kanske det inte är intressant alls... Bara självklarheter.

Och du som läser, vad gillar du att läsa om?

Till slut vill jag bjuda på ett par roliga länkar!

Povel Ramels underbara sång om bland annat virkessortering här.

Rullande kula mm från en av mina favoritbloggare Qat the kitty här.

fredag 10 januari 2014

För vem skriver jag blogginläggen?

Föregående dags inlägg har fått mig att fundera. Kanske borde jag höja kvalitén på innehållet i mina inlägg. Bara skriva när jag verkligen har något värt att ta upp.
Alltså kommer jag hädanefter frångå min gamla föresats att skriva ett inlägg varje dag.
Samt bli mindre personlig.
Hålla mig till Facebook när det gäller bara mig själv och vad jag gör/gjort.

Ikväll bjuder jag på en fin himmel - äntligen annat än gråmulen himmel idag, kring noll, en gnutta sol och enstaka snöflingor.
Vädret är definitivt inget av värde att skriva om heller...


OM jag ändå hade velat skriva något personligt idag, så skulle det blivit att vi ätit en sen julmiddag med våra kära vänner Björn och Mikael, när mörkret lagt sig såpass att vi kunde tända alla julljusstakar. Mycket mysigt!
Jag kunde även berättat om hur roligt vi hade efteråt, när vi ägnade halvannan timme åt att se på gamla filmklipp från när barnen var små. Om hur skrattårarna rann, inte bara på mig utan även ur yngre ögon!

Vi får se hur länge jag kan hålla mig till min nya kvalitetsprincip...

torsdag 9 januari 2014

"Skriv din bok och sälj den"

Fick boken Skriv din bok och sälj den av Dag Öhrlund (utgiven av Bra Böcker 2012) i julklapp. Givaren hoppas att den ska sporra mig till krafttag kring marknadsföringen av Porten och kommande delar. Tanken är god, men det återstår att se om den kommer förverkligas i effektiv aktivitet från min sida...

Innan jag fortsätter vill jag rekommendera en titt på Kristina Svenssons utmärkta recension av just denna bok, den hittar du här. Bilden har jag knyckt från hennes inlägg, hoppas det är ok, Kristina...Själv har jag som sagt bara påbörjat läsandet.
Har hittills hunnit till underrubriken Blogga eller inte i kapitlet När du bestämt dig. Kapitlet börjar förresten lite roligt, med att Öhrlund kallar läsaren för en envis fan (som inte gett upp ännu), och välkomnar hen till det roligaste som finns på denna jord.

Öhrlund fick i uppdrag av en tidning att skriva en krönika om bloggar, vilket fick honom att börja surfa runt, berättar han. Efter en vecka i stigande förvåning formulerade han sin tidningstext ut vilken jag skulle vilja citera, men är osäker på om det är tillåtet utan författarens tillstånd, alltså ändrar jag litegrann på ordalydelsen:
Varför utgår alla dessa bloggare från att andra är intresserade av att läsa om vad som pågår i deras privata liv? Svaren är nog flera. Somliga bloggar som terapi. För andra handlar det om att jaga uppmärksamhet. Om jag inte kan bli sedd på annat sätt, kan jag i alla fall blogga. Ty gudarna ska veta att endast ett fåtal av bloggarna har något att berätta som är intressant för någon annan att ta del av.
Hårda ord... Får mig att fundera på mina egna inlägg. De är ju väldigt blandade i stilen (spretiga enligt dottern), men det är ju dels beroende på vad jag själv känner för att skriva om just den dagen, dels för att attrahera olika sorters läsare - för läst vill man ju bli. I kanske ännu högre grad än som författare. I mitt bokskrivande njuter jag av min egen fantasivärld, i bloggandet av den förmodade kontakten med läsarna.

Öhrlund avslutar kapitlet med ett råd att ta till sig om man siktar på att bli antagen av ett förlag - vilket inte jag gör, så jag kan glatt strunta i det! Men alla ni andra som inte gett upp hoppet - vad tycker ni om hans rekommendation?
Kom ihåg att förläggarna du skickar manuset till googlar på ditt namn. Se därför till att du står för kvalitet i skrivandet, var dina texter än dyker upp. 

onsdag 8 januari 2014

Lorem Ipsum av Maria Bielke von Sydow

Förra året, närmare bestämt 29 december, skrev jag ett omdöme om Marias första bok, Ingmar Bergman kände aldrig skuld. Nu har jag även läst ut del 2 i trilogin, LOREM IPSUM. Titeln står med stora bokstäver på framsidan, vilken pryds av samma spricka som del 1, men i en annan bakgrundsfärg.

Denna bok ska i och för sig kunna läsas fristående, men det tycker jag vore synd. Rekommenderar absolut att man börjar med del 1. Den tredje och sista ska komma ut under året, efterlängtad av många, det är jag säker på.

Jaha, när jag nu just sagt att man bör läsa del 1 först, vad kan jag då säga om handlingen i del 2 utan att avslöja på tok för mycket? Om vi säger så här: De som inte ännu har läst Inmar Bergman kände aldrig skuld, kan sluta läsa HÄR!

För er andra citerar jag Marias text från baksidan:
Självhjälpsförfattaren Pär försöker råda bot på sin icke-existerande relation med dottern Pernilla. Samtidigt får han obehagliga anonyma brev. Vem är det som vill Pär illa och förstöra hans författarkarriär? Sylvia och Janne fördjupar sitt förhållande men så får Sylvia ett chockbesked som förändrar allt. Helenas familj har försonats med dödsolyckan som drabbade deras son när plötsligt gärningsmannens familj tar kontakt.
 Vad jag skrev om karaktärer, miljöbeskrivning och språk i förra inlägget gäller även för denna del två. Vill ändå särskilt peka på två saker: Maria är suverän på att hitta den där lilla detaljen i miljöbeskrivningen som får den att bli levande, ger den en filmisk karaktär. Bläddrar lite i boken och hittar snabbt ett exempel:
Den blivande skolan ser ut som en byggarbetsplats med inplastade väggar och pappersklädda golv och hon får kryssa sig fram mellan sladdar och stegar och akta sig för att inte snava över en byggarbetare som ligger på tvären framför ett ventilationsutrymme.
 Här kommer ett till, en beskrivning som inte har betydelse för handlingen men ger så mycket mervärde:
Strax bredvid Pär innanför fönstret står en svindyr espressomaskin och små paketerade chokladbitar med ett chokladinnehåll på sjuttiotvå procent. Snabbt stoppar han ner tio av dem i jackfickan. Själv är han inte så förtjust i mörk choklad, men kanske kan han sätta fram ett par bitar när han bjuder på kaffe hemma ...
Något som griper mig särskilt med LOREM IPSUM är kapitlen där man får följa en persons sista dagar. Säger inte vem. Det påminner mig starkt om min älskade svärmors bortgång. Hon fick dö i sitt hem med all tänkbart stöd från sjukvården, till skillnad från bokkaraktären. Maria måste ha egen erfarenhet av vård i livets slutskede, eller en väl insatt källa.

Boken LOREM IPSUM kan köpas direkt från författarens webbsida, klicka här.

tisdag 7 januari 2014

Redigera på olika nivåer...

Igår läste jag ett inlägg på bloggen Tröst för ett knytt som fick mig att fundera. Eva som skriver denna blogg och som gett ut flera böcker, beskriver alla stegen från första bokidé till tryckning. 18 steg. Hon undrar hur vi andra som skriver lägger upp det. Jag lämnade ingen kommentar eftersom jag är så långt ifrån hennes strukturerade sätt att författa. Men har alltså tänkt i alla fall!

För närvarande håller jag på att slutredigera del 2 i min serie om Ön, där Porten är del 1 (som kom ut i november 2013). När jag fyllde i min femårsdagbok igår kväll stod det för samma datum ett år tillbaka, att jag hunnit 2/3 av redigeringen av samma bok. Min arbetstitel är förresten Delad identitet. Så jag tänkte nu redogöra för hur detta projekt har framskridit.

Minnet är kort och osäkert så jag får kolla i Mina dokument på alla sparade dokument och versioner av bokmanuset.
Delad identitet påbörjade jag så snart Porten var klar (är till en början en direkt fortsättning faktiskt, för att sedan hoppa 10 år framåt i tiden). Mitt äldsta dokument från Porten-skrivandet är förresten från oktober 2010.
Det äldsta dokumentet i mappen Delad identitet är från mars 2011 (benämnt Tidräkning).
Första redigeringen var klar i januari 2012.
Nästa redigering avslutades ett år senare, i januari 2013.
Och nu är det den sista finputsningen, i januari 2014.
Mellan de olika redigeringarna har andra läst, särskilt efter den första (5-6 personer). Mina döttrar har gett mig den mest detaljerade feedbacken i form av kommentarer i texten.

När jag skriver så går det snabbt för det mesta. Men däremellan gör jag en första genomläsning - inför varje nytt skrivpass läser jag senaste kapitlet ungefär, ibland längre, ibland bara ett par sidor. Detta för att dels komma in i tänket igen, dels för att förbättra och rätta. Så när jag sedan börjar om med det färdigskrivna manuset är det inte så mycket att ändra och stryka. Tycker jag. Särskilt strykandet är jag dålig på. Min svagaste sida misstänker jag ...

De flesta missar jag nu åtgärdar vid sista (?) redigeringen är borttappade bokstäver, saknade ord eller dubblerade ord, skiljetecken, indrag ... den typen av fel. Till min hjälp har jag dotter Carolines kommentarer i manuset, som jag har på iPaden intill datorn.

När jag nu åter läser Delad identitet efter ett års vila, är jag faktiskt förvånad och glad över hur bra den är! Får man skriva så? Härligt att få återse mina vänner och följa deras öden. Längtar redan efter att ta itu med del 3, min favoritdel! Ännu utan namn, ska vara något med tankens kraft typ ...

Så här såg det ut här i byn för precis en månad sedan!

måndag 6 januari 2014

Imorgon är vardagen här igen

Trettondagen. En sista dag av frihet från klockan. Försökte ta sovmorgon men det var lögn. Å andra sidan är det ju fint om denna dag varar länge! För imorgon måste vi in i vardagslunken igen. Numera har jag inga skolbarn att jaga upp ur sängen, de två som bor kvar hemma sköter sig själva på den punkten. Men senast klockan 8 imorgon bitti ska jag vara tillgänglig på arbetsmobilen såväl som på arbetsmejlen. Arbetsdatorn vilar nu under min privata laptop, vilket ger en bekväm arbetshöjd för denna i kombination med det stoppade handledsstödet jag har klämt fast vid bordskanten.

Vad ska jag då ägna denna sista helgdag åt? Finns en rad med Borden.Som att städa, byta vatten i mitt akvarium, köra ett par maskintvättar, byta lakan, borsta igenom pälsen på hundarna och kolla deras klor, ta hand om överblommade julhyacinter och amaryllisar, laga min dotters stickade tröja etc och osv....
Men det finns också en rad med Skulle vilja... 
Skulle vilja redigera klart min andra bok Dubbel identitet, bara 2/3 kvar.
Skulle vilja köra hela Julkalendern Tomten fryser fast igen i repris med familjen.
Skulle vilja ägna ett par, tre timmar åt att krympa ner min bok-kö.
Skulle vilja påbörja en helt ny bok, som inte ska vara fantasy. Men det går bra med någon av de jag håller på med också - det är bara tre stycken att välja på ...
Etc och osv.

Det får nog bli en blandning. Men misstänker att Borde-högen kommer prioriteras...

Om man kunde sega ner tiden så den gick hälften så snabbt... Jag har "alltid" burit armbandsklocka; förstår inte hur folk klarar sig utan (de kollar mobilen, ja jag vet). Om man inte tittar på klockan lite då och då så kan tiden rinna iväg skrämmande snabbt! Den kan luras och svika, så bäst är att hålla noga koll.

Men nu ska jag ägna mig åt någon timmes redigering innan jag fixar lunch!
Vad ska du göra denna sista helgdag?

söndag 5 januari 2014

Musik... Vad vore livet utan!

Ska inte skriva om skrivande, redigerande och marknadsföring idag. Nä, nu blir det musik! Förutom mitt skogsdille har jag återupptäckt musikens förunderliga påverkan på humör och välbefinnande. Började på allvar 1 november när jag slutade helt med ljudböcker och podcaster (På minuten och Spanarna) på mina hundrundor, för att istället tänka på mitt Nanowrimo-skrivande. Perfekt att tänka ut fortsättningen under en timme eller två för att sedan sätta sig vid datorn och skriva ner så snart tillfälle ges.

I min älskade iPod har jag massor av musik, men har fått tips från olika håll på för mig nya band. Har blivit mycket Genesis och Eagles på sistone. En egen julklapp beställd från CDON.com väntar på att hämtas ut på ICA; boxar med nyss nämnda band samt även Pink Floyd och Simon & Garfunkel. De ska in i iPoden för att sedan utgöra basen för nya härliga spellistor!

Men jag har även lärt mig hur man utnyttjar Youtube. Dotter Caroline förstås. Man söker på ett band eller artist. Under Filter väljer man Spellista och vips har man många timmars lyssnande! Just nu lyssnar jag på Jesus Christ Superstar, versionen från 1970. Hair blir nog nästa. Det lite tradiga redigerandet går som en dans med musik som sköljer genom tankarna... Har även nosat lite på Pink Floyd, tillräckligt för att våga köpa en box till x-pris.

Gamla favoriter är Moody Blues (inte de senaste), en del låtar av Supertramp, CCR och Blood, Sweat and Tears, Cat Stevens, Gilbert O'Sullivan (vem mer minns honom??), Johnny Cash, Elton John, Hoola Bandoola, Pugh Rogefeldt och naturligtvis enastående BEATLES och SIMON & GARFUNKEL.
ABBA är inte så dumma heller men når mig inte så djupt, eftersom jag inte gillade dem som ung.

Vad har du för favoriter? Någon du vill rekommendera?

Min dotter Caroline skriver också om musik på sin blogg, ur ett annat perspektiv. Läs hennes inlägg här.

Den 6/1 skriver fantasygrottan om en intressant violinissa! Lindsey Stirling.

lördag 4 januari 2014

Helena Trotzenfeldt, författarintervju

Här kommer en intervju med ytterligare en högintressant författare! Dessutom styrelseledamot i föreningen Egenutgivarna

Helena, vem är du? Kort presentation tack! 

60-talist och värmlänning. Från början dataingenjör, men har forskarstuderat runt personlig integritet. Har jobbat femton år på Ericsson - de sista åren som produkt- och portföljledare, och är nu management-konsult, med fokus på ledarskap, IT-säkerhet och på att att hjälpa företag förbättra sin verksamhet.

Jag har sex barn. Fyra vuxna, från mitt första äktenskap, och två i skolåldern. Lever med man, barn och Welsh Springer Spaniel i Sollentuna. Intressen är vin och släktforskning. Vi åker ofta till Värmland, Sälen och Frankrike.

Hur kom det sig att du började skriva? Vad har du skrivit/gett ut/ håller på att skriva? 

Jag har alltid skrivit. Och jag har alltid velat bli författare. Mitt författarskap spretar dock, med en teknisk bok (2002), två romaner, en barnbok och en reseguide. Jag följer lusten och min kompetens, och då blir det bäst. Min kommande roman har arbetsnamnet Cuprum, och handlar mycket om främlingsfientlighet. Kampen mot den ligger mig extra varmt om hjärtat, och har så gjort sedan 2009.

När du skriver - vad inspirerar dig? Favoritförfattare?

Om jag ska nämna någon författare som är lite udda är det Lisa See. Hon skriver romaner om Kina. Men inspirerad blir jag mindre av läsande och mer av det som händer runtomkring mig. Jag följer nyheter noga, och har ett ganska stort generellt engagemang för samhällsfrågor.

När och varför bestämde du dig för att starta ett eget bokförlag?

Vårt förlag heter Lindia, och företaget, som är ett handelsbolag, har funnits sedan 2004, som en bas för min konsultverksamhet. Förlagsdelen startade vi hösten 2012. Det var, som för många andra, en konsekvens av år av refuseringsbrev, och en känsla av att mina böcker förtjänade mer. Jag gav dock ut min första bok på ett amerikanskt förlag, så jag var inte helt grön. Men idag har jag större planer för förlaget, som är skilda från mitt eget författarskap. Det ska inte bara vara en plattform för mig själv och min utgivning, utan även för andra. Jag återkommer mer om hur senare, när det är klart.

Branschen var helt ny för mig, men det hjälper förstås massor att jag jobbat så mycket med verksamhetsutveckling, kravhantering, produktägarskap, försäljning och marknadsföring tidigare. Det hjälper också en del att ha varit systemutvecklare, även om det var länge sedan. Och det bidrar att ha en enormt kompetent och omtänksam man som delägare. Även om det är jag som driver verksamheten är det en trygghet i att vara två. Han är ansvarig för den tekniska infrastrukturen, och han är en duktig fotograf.

Du var väl med om att starta upp intresseföreningen Egenutgivarna? Berätta!

Nej, jag gick med i föreningen i oktober 2012, samtidigt som jag startade förlaget, och jag blev invald i styrelsen i februari 2013. Jag hade en sådan enorm hjälp av föreningen när jag startade Lindia, och när det var svårt att få folk att ställa upp till styrelsen kände jag att jag ville ge något tillbaka.

Har du några visioner för Egenutgivarna?

Ja. Vi har ju växt fort och är nästan 200 medlemmar, och vi behöver en struktur där alla kan få ut det de vill ha av ett medlemskap, samtidigt som styrelsen behöver ha en rimlig arbetsbelastning. Det ordnar man genom en subhierarki, tycker jag. Dessutom vill jag att vi i ännu högre grad än idag ska bli den part alla avnämare adresserar runt egenutgivningsfrågor.

Du har en blogg ... Vad vill du få ut av den, och på den?

 Ja, jag har egentligen fyra bloggar. En för förlaget, som inte egentligen är till för att följa, utan mer för den som söker information om verksamheten. Jag skriver rätt sällan, och ganska formella inlägg där, om större händelser. www.lindia.net heter den.

Sedan har jag trotzenfeldt, och där skriver jag inte som förläggare utan enbart som författare. Jag använder den förstås för att berätta sådant som är relevant om mina böcker, vilket skapar ett visst överlapp med förlagsbloggen. Men främst skriver jag om sådant som berör mig i vardagen. Just nu, när jag färdigställer Cuprum, blir det mycket främlingsfientlighet. Men det kan bli dikter, visor, släktforskning och filosofiska funderingar också. Inlägg om mässor och liknande lägger jag upp mest som marknadsföring, men de andra inläggen kommer alltid, utan undantag, ur en lust att skriva, och aldrig för att jag känner att "nu måste jag skriva något, för det var länge sedan".

Sedan finns en blogg för vår vingårdsbok, som är en del av dess marknadsföring: www.upptackavingardar.com.

Slutligen har jag sedan ett antal år en hemlig blogg, under pseudonym. Anledningen är att jag vill kunna diskutera utan att det jag skriver ska vara sökbart tillbaka till mig. De flesta av mina vänner vet om den, och jag lägger upp inlägg på facebook, men det går inte att googla fram den med bara mitt namn. Där blir det mycket politik. Bloggen är min ventil när jag vill framföra något - oftast som svar på en artikel eller liknande jag läst.

Tack Helena! Nu vet vi lite mer om dig. Jag är själv mycket imponerad av din kapacitet och har två av dina böcker i läs-kö ...

fredag 3 januari 2014

Marknadsföring i mini-skala

2013 är slut och jag har summerat hur många ex av Porten jag blivit av med under det gamla året. Jag har sålt 40 procent av upplagan! Inte så illa med tanke på att det är under mindre än 2 månader. Behöver ju inte nämna hur liten upplagan är...
Har dessutom gett bort flera ex.

Vilka knep har jag då använt mig av? Ska göra en lista eftersom jag älskar listor!

1. Releaseparty. Rätt så givande, lite folk som dök upp, men de som kom köpte snällt. En engångsföreteelse förstås.
2. Deltagande i Kronobergs bokmässa. Uselt resultat, borde nog varit mer aktiv. Eller framför allt haft ett betydligt lägre pris, återkommer till det.
3. Annons i facktidning (veterinär) för att nå en tänkbar "målgrupp". Osäker effekt, inte värt pengarna. Ett intryck jag tycker stämmer med vad andra egenutgivare rapporterat, svårt få igen kostnaden.
4. Recensionsex till bokbloggare. Bra att få omdömen oavsett om det leder till försäljning! Värde på sikt.
5. Skänkt böcker till vänner och bekanta. Varit rätt snål där, kanske för snål. Det lilla jag ändå gjort har i vissa fall spritt sig och gett merförsäljning bland deras bekanta. Kan inte utvärderas ännu...
6. Kontaktat mer avlägsen släkt, gamla vänner, kollegor, kunder m.fl. Har till exempel prackat på en hel del julbrevsmottagare bokmärken med bloggadress och "reklam" för boken. För tidigt att utvärdera, men vet att det lett till flera sålda ex...

Ja det är väl det hela. Räcker mer än väl för en tillbakadragen person som jag. Skäms jag för punkt 5-6? Nä, varför skulle jag det? Kanske jag är lite påflugen mot somliga som kan känna sig tvingade att köpa, men tror inte det. Dessutom tycker jag faktiskt att Porten är en bra bok, värd att läsa!

Och de två följande delarna är ännu bättre!! Så nu hoppas jag få sålt några fler ex av Porten så jag kan ge ut fortsättningen. Och då ska det bli till ett lägre pris, genom eget förlag, eget arbete. Inga bekvämlighetsförlag som Vulkan.
För jag tror att ett pris på över 200 kronor för en okänd egenutgiven fantasybok är för högt, även om det nu råkar vara självkostnadspris och en tegelsten. Skulle nog legat runt 150 istället.

Så om jag ska våga mig på något råd till dig som inte hunnit så långt men vill ge ut din bok själv ... nej det ska jag inte, haha! Inget annat råd än mitt gamla uttjatade:
GÅ MED I EGENUTGIVARNA!

torsdag 2 januari 2014

Ödesgudinnans val av Caroline Hurtig

Jag har just slagit igen boken Ödesgudinnans val, den första delen i serien Själarnas öden. Tänkte här skriva ner mina kommentarer och intryck - känns lite pretentiöst att kalla det för recension. Ett omdöme passar bättre. Författare är Caroline Hurtig, som ni kan lära känna närmare på hennes fantasifulla och vackra blogg. Länkar till var boken kan köpas finns på slutet.

Först lite om handlingen - för att inte avslöja för mycket citerar jag baksidan:
I en dimension bredvid människornas lever och verkar de fem ödesgudinnorna. Spinner livets trådar, vakar, vägleder och styr över alla själars öden. Den vackra fristaden som utgör dimensionen är inte enbart bebodd av gudinnorna utan de delar den med många olika väsen och andra själar som gjort den till sitt hem. Än så länge har de levt sida vid sida i fred men avskilda och avskurna från varandra. Men allt kan inte fortsätta i samma spår och förändringen är nära ... Gudinnan Aria har så länge hon kan minnas levt i dalen där de har sitt tempel...
Resten får ni läsa själva! Kan bara tillägga att huvudpersonen Aria upptäcker "hur livet skulle kunna vara utanför templets väggar, ett liv fullt av kärlek och vänskap". Samt att handlingen är precis så spännande och fängslande som man kan önska sig. Förutom det rent fantasy-betonade inslaget så finner man mycket romantik här, skildrat naturligt och gripande.

Det är en fantastisk fantasy-värld man får tillträde till, den liknar ingenting jag har läst förut och jag är full av beundran över Carolines rika fantasi och förmåga att skildra den. Karaktärerna beskrivs på ett utmärkt sätt, de känns verkligen trovärdiga och man blir varmt fäst vid de goda typerna, likaväl som att de illasinnade väcker ens avsky. Men Caroline gör det inte så lätt för sig som att dela upp dem i goda och onda, här finns även exempel på blandade personlighetsdrag - det finns korn av godhet även hos de elaka och tvärtom.

Miljön får mig att tänka på min favoritbild - julgranen (aktuellt i dagarna dessutom). I detta fallet är den rikt påklädd, med många olika julgranspynt som gör det lätt att se scenerna framför sig.

Språket - här har jag två synpunkter. Ordföljden i satserna är ofta annorlunda än jag är van vid, inte bara från eget skrivande utan från andra böcker. Caroline väljer att lägga adverben senare än jag förväntar mig. Ska belysa med ett par exempel:
...vrålade han åt henne ursinnigt
De satt tillsammans i salen länge ända tills ...
Själv skulle jag skrivit: vrålade han ursinnigt åt henne. Samt: De satt länge tillsammans... eller kanske mer effektfullt: De satt tillsammans i salen. Länge. Ända tills...
Vill inte påstå att detta är grammatiskt fel, tvärtom. När jag väl vant mig ger det en lite egen dimension till språket, en något gammaldags prägel, kanske man kan säga.

Det andra som avviker är bruket av verbformen ... haha, vad kan det nu heta, perfekt particip? Hjälp mig någon! Jag avser formen som slutar på -ande. Är inte kunnig nog att avgöra om det är korrekt att använda formen -andes, alltså med s på slutet. I vilket fall är det för mig lite störande. Ett exempel:
... la sina barn att sova inte vetandes när  ...
Hade själv skrivit: la sina barn att sova utan att veta när ...
Utöver detta så finns det en del rena missar, vilket jag av egen erfarenhet har stor förståelse för. Är så otroligt lätt att missa felen hur många gånger man än redigeringsläser - ögonen läser vad hjärnan förväntar sig.

Lite petig kan jag även vara med ordet vart. Det används generellt i boken även då det borde varit var. Typ att det heter: vart ska du? Men: var är du? Vart vid riktning. Var vid läge, placering. Så använder jag dessa ord själv, men det är ju så vanligt att använda vart jämsöver, att jag misstänker att Svenska akademin snart (eller redan?) godkänner båda alternativen i alla sammanhang.

Men bortsett från dessa språkkommentarer (även solen har fläckar), så tycker jag väldigt mycket om boken! Längtar efter att få veta hur det går med de nya, unga karaktärer man får möta i slutet på denna del nummer ett i Själarnas öden. Rekommenderar den varmt!

Ödesgudinnans val kan köpas från Antares bokförlag, eller via mejl - se Carolines blogg!
Eller också från Bokus eller Adlibris.

Allra sist: Omslaget får högsta betyg! Passar perfekt och lockar till läsning!

onsdag 1 januari 2014

2014 - välkommen!

Nytt år för oss alla. Det gamla har lagt sig att dö den stackaren. Synd på ett så bra år kan jag tycka, varför inte köra en repris? Med lite redigeringar skulle det bli rätt perfekt! Obs att jag nu tänker i rent personliga aspekter!
2013 var året då dottern Caroline och jag gick en skrivarkurs.
2013 träffade vi Björn Wirén på just den kursen, nu en nära vän, genom honom även kusinen Mikael Hammarlund.
2013 startade jag denna blogg, den 29 maj. På Björns förslag.
2013 åkte Caroline och jag till Bokmässan i Göteborg, där blev jag medlem i Egenutgivarna.
2013 på hösten gav jag ut min första bok, Porten.
2013 utvecklades mitt arbete till nya dimensioner och jag fick nya vänner via jobbet.
2013 på hösten återupptäckte jag musikens kraft och påverkan. Fick nya favoriter att lyssna på.
2013 inte minst blev jag skogsidiot...
Så därför avlutar jag denna årsrapport med lite skogsluft!

***

För en tid sedan räknade jag upp tänkbara risker med att gå ensam i den vilda, småländska barrskogen. Har nu fler exempel. Lyckades till och med fånga dem med mobilkameran!

Enhörning eller bäckahäst eller annat odjur, verkar dock rätt nergången i myren. Med rätt trollformel kanske den lyckas ta sig upp och vad händer då? Vän eller fiende? Spetsar den mig med hornet eller får jag rida på dess rygg? Hade jag rätt befrielseformel skulle jag nog våga testa ...

Det förstenade lejonet - ser ni det? Tessi är helt ovetande om faran. Men är man Narnia-fantast så kan man ju inte vara verkligt rädd för sagolika lejon, bara hysa en stor respekt och vördnad för dem. Kunde jag befria lejonet från dess stenfjättrar så skulle jag naturligtvis göra det! Med risk för livet kanske ...

I gamla trästubbar lever trädtrollen. De kikar ut ibland när man som minst anar det. Det gäller att inte fästa blicken direkt på ... Detta trädtroll har en pälsmössa med flaxande öronlappar förklädda till lossnande barkflak. Men jag låter mig inte luras, de är opålitliga och lögnaktiga och man ska absolut inte hjälpa dem loss från stubben de bor i! Särskilt inte de snoriga. De bör bara lämnas ifred ...

Har du förmågan att se de sagoväsen som döljer sig i skogen? Man kan verkligen förstå hur det i gamla tider uppstod sägner och skrönor ...