onsdag 24 december 2014

Udda eller maka...

Det är julaftonskväll. Vi har doppat i grytan och ägnat ett par timmar åt paketöppning inklusive rimuppläsning. Nu skramlar vi nötter. Ett tillfälle att särskilt sakna barnens farmor. Hon som visste hur allt skulle vara, kunde alla traditioner och höll hårt på dem. Visst suckades det ibland i smyg, men vi märker nu att vi gärna håller fast vid i alla fall de flesta av de invanda mönstren.

Men nu har vi stött på problem. Trots alla år av träning kan vi med gemensamma krafter bara komma ihåg kanske hälften av alla "verserna" i den gamla leken "skramla nötter". Den börjar (tror vi) så här:
- Jag kokar kaffe, säger den första i ringen och skramlar med ett antal av sina tio hasselnötter mellan kupade händer.
- Det gör jag med, svarar nästa.
- Hur många bönor lägger jag på?
Den tillfrågade ska nu gissa sig till av skrammelljudet hur många nötter den kaffekokande personen döljer i sina kupade händer. Blir det rätt får han dem alla. Blir det fel får han ge bort skillnaden.
Och sedan fortsätter det så varvet ut. Nästa varv blir det en ny fråga. En lyder: Udda eller maka, lika många tillbaka. Där kan man förlora hela sitt lager om man gissar fel...

Min fråga nu till mina läsare är: kan någon av er denna gamla lek? Google har inte kunnat ge oss svar på vilka frågor vi glömt. Så vem kan?

Jag önskar er alla en fortsatt skön och mysig julhelg!


måndag 22 december 2014

Gott och ont och mittemellan eller tvärtemot

Häromkvällen laddade "barnen" ner en färsk Disney-film som vi såg tillsammans: Malificent.

Jag är verkligen ingen filmkritiker, men detta tyckte jag var en mycket intressant film. Plötsligt var det inte sådär enkelt med vem som är god och vem som är ond. Är det så att även Disneyfilmmakarna ledsnat på den traditionella uppdelningen?

Det kan nog också vara så att vi fascineras mer av de elaka personerna än av de snälla . Huvudperson i denna film är den onda fen i Törnrosa-historien, det är hon som heter Malificent. Törnrosa själv och hennes prins är bara platta karaktärer som får spela rätt ointressanta roller. Den förtjusande prinsessan är så genompräktigt god och snäll och naiv att man storknar, men det är bara som kontrast till den skenbara Ondskan. Istället för Törnrosa är det den "onda" fen och pappa Kungen som har huvudrollerna.

Detta är så välkommet! När jag skriver själv så blir aldrig mina elaka karaktärer genomonda. Antingen jag planerar det eller inte så dyker det ofelbart upp försonande drag, förklaringar, ursäkter. Hon/han är inte riktigt så genomrutten, det finns ändå något gott längst inne. Det är ju mycket mer intressant att skapa karaktärer som kan få utvecklas mot en mer sympatisk personlighet. Och det som syns på ytan, som uppvisas genom handlingar, kanske inte alltid helt stämmer överens med insidan. Ett vackert äpple kan ha ett ruttet kärnhus, men ett svartfläckigt bananskal kan dölja ett underbart gott innehåll. De personliga dragen är så roligt att jobba med, detta att knåda och fila och raspa och tälja på karaktärerna. När boken är slut är de ofta rätt mycket annorlunda än i början.

lördag 20 december 2014

Släng mer och spara mindre!

Det finns Samlare och Sparare. Det är inte samma sak. Jag tillhör definitivt den senare kategorin. Givetvis finns det även Slängare och Slösare, men dem struntar jag i nu. Sparar gör jag litegrann bara, på kor och drakar. Mycket inaktivt, särskilt det förra, som jag har lite för många av. Drakar vill jag gärna ha fler av, bara de inte är eldsprutande!


Men nu tänker jag på ovanan att Spara. I garaget har vi ett tiotal flyttkartonger med minnen från min svärmors liv. Hon sparade på ALLT. Och hade ett stort hus med rymliga vinds- och källarutrymmen, förutom uthusen. Maken och jag åtog oss att gå igenom dessa minnen och slänga det mindre intressanta. Första lådan tog vi oss an med en viss entusiasm redan samma vinter hon lämnade oss. Även andra och tredje är hyfsat sorterade och mycket slängt. Men nu har lusten att fortsätta alldeles lämnat mig. Och maken vill helst ha min hjälp. Så där står de nu, instuvade under bordtennisbordet och staplande längs en vägg så man knappt vågar köra in bilen.

Våra egna minnen har vi begravt nere i vår varma husgrund, tror det också kallas krypgrund. Det är i alla fall enda sättet att ta sig fram på därnere. Krypandes. Gärna med pannlampa för det är långt mellan lampgloberna. Dessutom skyms ljuset av alla staplade kartonger och pinaler. Här finns förutom egna minnen även barnens... Lådvis med leksaker, barnböcker, skolpapper, teckningar, halvslitna skolväskor, videoband, babytillbehör ... Det finns även mycket sparat i ett par garderober uppe i huset. Gamla brev, våra egna barndomsminnen, kläder som inte används ...

Ett råd till alla yngre, där det inte är försent... Tänk er för en extra gång när det gäller att spara på ägodelar. Tänk kvalitet inte kvantitet. Så ni inte hamnar där jag är nu, med alldeles för mycket sparat. Jag inser alltmer att jag inte vill ägna min ålderdom - vilket hemskt ord! Menar mina gyllene sista decennier - åt att sitta i en soffa och gå igenom gamla minnen. Varken egna eller andras. Jag vill hinna uppleva nya äventyr! Leva i nuet! Skapa nya, färska minnen!

Det blir för trist med bilder på kartonger och lådor, så det får bli lite kor, drakar och annat, där de käraste är de jag fått av mina barn, givetvis!




söndag 14 december 2014

Attityder

Fick en länk idag av en god vän till en bloggsida som tar upp det här med lycka och attityder. Fick mig att både fundera och till en del reagera tvärtemot. Till exempel detta med attityder. Om man intalar sig själv att man är olycklig, att livet är hårt, att det mesta går emot en, ja då blir det nästinpå självuppfyllande. Man hamnar på minus.

Visst, det har jag vetat länge. Går man och grubblar på hur tungt det är att leva, ja då blir det inte bättre. Om man istället koncentrerar sig på de goda sidorna, det som är positivt, även de små glädjeämnena*, ja då blir slutsumman en annan. Positiv.

MEN. Jag har en invändning. Lägger man hela ansvaret för sin egen lycka på sig själv, ja då blir det ytterligare en stressfaktor som tynger ner sinnet.
"Jag har mig själv att skylla att jag känner mig olycklig."
"Om jag bara intalar mig/inser hur bra jag i själva verket har det - ja då spricker molntäcket upp och solen skiner även på mig."

Så där himla enkelt är det ju inte!
Det finns faktiskt yttre faktorer vi inte rår över som ställer till det för oss. Och tack och lov för det! Att kunna skylla på något annat/någon annan kan vara en lättnad.
"Det är faktiskt inte mitt fel att jag har deppiga dagar."
"Jag KAN få må dåligt emellanåt utan krav på att rycka upp mig."

Personligen tycker jag att det allra viktigaste här är självinsikten. Att vara fullt medveten om orsak och verkan. Om att livet faktiskt består av plus och minus. Att det inte går att vara lycklig jämnt, inte ens nöjd för jämnan för det behövs motsatser för att se skillnaderna.

* Exempel på små guldkorn:
Mejlade en vacker motljusbild till vädersidan i lokaltidningen i fredags. Den var införd redan i lördagsupplagan och jag vinner en biobiljett!
Det är säsong för saffransbullar som jag älskar!
Kommer inte på fler exempel... Haha, så gick det med den ambitionen!


Vårt hus en decemberkväll. Ser så hemtrevligt och inbjudande ut med alla ljus. Man anar inte att vi bara är två som bor där numera... Plus 2 hundar, 2 katter och en himla massa fiskar!



fredag 12 december 2014

Har jag verkligen skrivit detta?

Har idag läst högt för maken igen, i nästan två timmar... Ur min Tredje bok, den utan namn som jag skrev om igår. Är förundrad över att jag skrivit detta... Tycker faktiskt det är så bra! Spännande och bra miljöer. Vill inte sluta... Även maken tycker det är riktigt bra. Men jag fick en smärre chock när jag upptäckte att de knappa 500 sidorna fortfarande var i A4. När jag gjorde om det till A5 blir det nästan 800 sidor... Porten, min första, som är i tjockaste laget enligt de som inte är vana fantasyläsare, är på 650 sidor. Det blir klara problem att trycka 800 sidor med mjuk pärm. Alltså får jag finna mig i att dela den i två delar. Finns en naturlig delningspunkt som visserligen inte är mitt i men strunt samma. Så får det bli!

Tror att jag dessutom ska försöka anpassa den till förstahandsläsare. Lägga till ett förord med Detta har hänt. Kanske jag även får lägga till några förklaringar med historiska upplysningar i texten. Målet skulle alltså vara att kunna sälja den som fristående också. För jag kan ju lätt inse att det inte är alla Porten-läsare som kommer hänga kvar via Delad identitet till Tredje boken. Och den är värd ett bättre öde!

Tredje boken består f.n. av tre delar. Den tredje delen börjar i en ny värld , med introduceringen av en ny huvudkaraktär. Ännu en kvinnlig, färgstark personlighet. Har döpt henne till Esmrinna. Kanske det är för svårt som namn, men hon får snart smeknamnet Esme. De andra två heter Sherádme och Alec (egentligen Alecsandra).
Märker att jag har svårt att släppa tankarna på dem, vill fortsätta läsa! Men maken har gått och lagt sig så jag får tåla mig till imorgon.

P.s. Inte alla läsare gillar serier... Läste just ett blogginlägg där bloggaren menar att de fortsatta delarna i en serie sällan är så bra som den första. I mitt eget skrivande gäller inte detta, anser jag själv och jag kan tycka att även andra författare bör utvecklas i sitt skrivande med tiden.



Vilket konstigt foto att lägga ut i bloggen, kan man tycka. Men titta noga! Den kraftiga tallen i förgrunden har växt upp genom hjulbanden på en gammal hästkärra - resten ligger i bakgrunden. Trädet kan väl vara 60-80 år eller något ditåt. När kärran hamnade där vete katten, ägaren måste rimligen vara död sen länge. Nu kan man i alla fall inte städa bort resterna utan att fälla tallen!

Högläsning

Med två böcker ute är det nu den tredje jag polerar och putsar och donar med så den ska bli riktigt välväxt och frodig och aptitlig... Skrev färdig den för länge sedan och har egentligen redigerat den också, men det kan man göra flera gånger. Nu testar jag ett för mig nytt grepp. Jag läser högt. Inte för mig själv, det skulle jag aldrig ha tålamod till, utan för maken. Det blir en riktig mys-stund för oss båda mest varje kväll. Han har visserligen läst manuset men det är så länge sedan att han glömt det mesta. Och även för mig känns den spännande att återse.


När man läser högt är det svårare att missa fula upprepningar eller inte helt lämpliga ordval. Däremot är det sällan eller aldrig jag nu ändrar i handlingen. Den står sig bra. Jag kör med parallella spår, där jag introducerar två nya, viktiga karaktärer, som är otroligt olika varandra. Den ena en tuff tjej från vår värld med dåliga uppväxtförhållanden, den andra en skygg, skogslevande kvinna med unika förmågor från en helt nyintroducerad värld. Det är så roligt att få beskriva hur olika deras personligheter är, men hur man ändå kan känna varmt för dem båda.

Den manliga huvudpersonen Teo från tvåan, Delad identitet, har en av huvudrollerna även i trean. Han strular till det för sig, men det beror delvis på faktorer han inte rår över...

Denna min tredje del i serien om Ön har ännu inget namn. Det är verkligen jättesvårt denna gång! Samtidigt är det också den bok jag är mest förtjust i själv, mest stolt över! Kanske delvis därför det är så hopplöst att hitta ett namn som är tillräckligt bra.
Vi får se hur många som kommer så långt som till trean, hoppas det blir de allra flesta av mina läsare!



Spännande kvällshimmel när dimman smyger sig på från havet och nattmörkret följer tätt efter. Lite kuslig stämning som skulle passa Delad identitet. Tog fotot på hemväg från Julmarknaden på Nordens ark den 6 december. 

tisdag 9 december 2014

Julen närmar sig...

Dagarna blir fortfarande kortare och kortare. Mina hundpromenader kräver allt oftare pannlampa. Å andra sidan är det mysigt nu att vandra genom byn och beundra alla ljusslingor, adventsstjärnor och elljusstakar. Vi saknar gatubelysning så det är bara någon enstaka gårdslampa som konkurrerar. Här hemma har jag fått upp allt som ska lysa nu, utom adventsljusstaken. Den struntar vi i detta år. Inte så roligt när det nu bara är maken och jag kvar hemma. Vi skulle ändå inte komma ihåg att tända den.

Det behöver inte ta tid och kosta så mycket pengar för att skapa julstämning och mysfaktor i vintermörkret. Jag har tre enkla tips att dela med mig av, vilka visserligen inte har ett dugg med skrivande att göra men kan vara roliga att testa.

Istället för att binda en krans, eller köpa en färdig, väljer jag bara ut en flat, vackert förgrenad granruska, binder i ett gammalt rött sidenband - med guldtryck eftersom det kommer från en chokladask - som har en färdig rosett, och pryder med små röda bär som man kan köpa på ICA eller Konsum eller var som helst nästan. Hänger upp med ståltråd. Tar bara några minuter eftersom jag har allt samlat sedan förra året.






Hyacinter köper man ju gärna flera av, de är ju så billiga, någon tia på ICA.
Vackrast är de i grupp med andra blommor, men vill man ha dem i egen kruka, tillverkar man lätt en sådan. Skölj ur en mjölkkartong, skär bort översta delen, klä den med lämpligt julklappspapper, fyll upp med några cm grus i botten för stadgan och höjden och vips har man en mysig ytterkruka!

Slutligen tycker jag att jag fått till väldigt fina ljusslingor på glasverandan där vi har vita spetsgardiner året om, vilka täcker hela fönstren. Jag hänger upp slingan i ett enda virrvarr i gardinen, med gem. Utifrån ser det vackert "suddigt" ut. Från insidan är det inte lika snyggt men vad gör det!


tisdag 2 december 2014

Det bästa...

För några dagar sedan använde jag i ett mejl uttrycket "det bästa för"... Efter det har ordet bästa fastnat i mina tankar, det dyker upp och skaver. Behöver funderas på. Manglas. Grunnas över. För det är ju inte så att det som är bäst för någon automatiskt är det för en annan. Jag använde det angående att jag vill det göra bästa för en förening jag är med i, vilken spelar ingen roll här. Men vad är det värt att jag bedyrar denna min starka föresats att arbeta för det bästa för föreningen, när det inte finns ett uns av objektivitet i detta. För vem avgör vad som verkligen är bäst?

På nittitalet var jag under ett par år ordförande i ett föräldrakooperativ som drev dagis/fritidsverksamhet. Vi hade våra barn där och jag tycker det var en väldigt bra form av barnomsorg. Vi föräldrar hade arbetsplikt, såväl avseende dagisverksamheten som städning. Antalet dagar gällde per familj oavsett antal barn. Mesta arbetet utfördes dock av utbildad personal - men det hör inte hit.

Vi fick problem när en ensamstående mamma sökte plats för sitt barn. Det blev en segdragen diskussion i styrelsen. Vi fick till slut gå ut till medlemmarna med en omröstning. Frågan var: skulle denna ensamma mamma (skild) göra två föräldrars arbetsplikt eller skulle hon bara behöva göra halv plikt? Jag stred hårt för det senare. Ansåg att det var osolidariskt och inhumant att kräva att hon skulle göra lika mycket som två föräldrar. Motståndarsidan menade att pappan fick väl gå in och göra sin del även om de var skilda. Att han bodde i Norrland spelade ingen roll principiellt sett.

Min sida förlorade omröstningen. Mamman klarade inte av så många arbetsdagar utan fick söka annan omsorg. Jag skämdes för vår förening.
MEN. När jag nu långt efter tänker på detta så har ju egentligen den andra sidan mer rätt än jag för vad som var det bästa för föreningen. Skulle hon fått hälften så många dagar som de andra familjerna, så skulle dessa få en gnutta högre arbetsbörda. Eller vi skulle behövt lite mer personaltimmar.
Och det skulle kanske bli fler fall om vi sagt ja till denna mammas begäran. Vem vet var det hade slutat. Fast ändå ...

Så jag kommer hädanefter nog att undvika att använda detta uttryck!


En av de ovanligt få soltimmarna i november. Slottet finns med även här...

torsdag 27 november 2014

Min favoritmusik

Musik är viktigt för mig. Har blivit det alltmer. Hänger ihop med mitt skrivande - ungefär samtidigt som jag började min blygsamma författarbana började jag också lyssna mer aktivt på musik. Har skrivit förut om min älskade iPod, nu död och om inte begraven så i alla fall återvunnen. Numera har jag istället min favoritmusik nedladdad i iPhonen, vilket betyder ca 500 låter, hälften av vad som rymdes i iPoden. Men alla 500 är klart inte lika bra. Jag har fixat en Favorit-lista med hjälp av en av mina döttrar (sån tur man har barn att be om hjälp!) samma dotter har visat hur jag köper hem enstaka låtar från iTunes. Kostar lite, 12 kr styck, men det är billigare än att köpa hela album om man inte gillar alla låtar. När jag sitter vid datorn kan jag istället söka på Youtube och välja spellistor med mina älsklingsgrupper.

Här är några av mina absoluta favoriter utan inbördes rangordning:

Eagles: Hotell California, One Of These Nights, New Kid In Town, Ol' 55, Tequila Sunrise, The Best Of My Love, Desperado, Wasted Time...
Genesis: Hold On My Heart, Calling All Stations...
Phil Collins: You'll Be In My Heart...
Chicago: Yoy're The Inspiration, If You Leave Me now, Hard To Say I'm Sorry... 
Paul Simon: Something So Right...
Moody Blues: Voices In The Sky, Isn't Life Strange, Question, And The Tide Rushes In, Are You Sitting Comfortably...
Elton John: Can You Feel The Love Tonight, Candle In The Wind...
Beatles: The Fool On The Hill, The Long And Winding Road, Here Comes The Sun...
ABBA: The Winner Takes It All, Thank You For The Music, Mamma Mia, Dancing Queen...
Biffy Claro: God & Satan
Imagine Dragons: Demons, Bleeding Out, Nothing Left To Say...
Michael Bolton: When A Man Loves A Woman...

Agneta Fälthskog uttrycker det perfekt i låten Thank You For The Music:
Nothing can capture a heart like a melody... Så sant det är! Musik kan skapa starka känslor och återuppväcka minnen, långt effektivare än ord och bilder!


Men en bild kan sätta fart på fantasin mer än någonsin musiken ... Ser ni slottet? Teleborgs slott i Växjö. Eller så är det ett sagoslott som vaktas av en eldsprutande drake ...

söndag 23 november 2014

Tiggeri...

Så här efter bokmässan igår, får jag tankar om hur olika det känns att sitta bakom bokbordet jämfört med att passera framför ... Jag trivs egentligen inte på någondera sidan. Som författare som vill kränga mina böcker, känner jag mig lite som tiggarna utanför ingångarna till våra matbutiker. De som söker ens blick, ler hoppfullt om man möter den och kanske räcker fram sin pappersmugg, kanske säjer något på bruten svenska. Förstår ni likheten?
Skäms lite för att jag drar den jämförelsen, för jag har det ju så oändligt mycket bättre - de kronor jag drar in på bokförsäljning kommer inte rädda maten för dagen, eller skickas hem till en nödställd familj. De ska bara bidra till att jag kan ge ut fler böcker, odla min hobby ...

Men köparna får ju något för sina pengar, invänder kanske någon. Javisst, de får min bok, som jag uppriktigt tycker är värd att läsa. Men det finns ju så vansinnigt mycket andra böcker, inte minst att gratis låna på biblioteket. Köper de av mig så köper de grisen i säcken, kanske de inte alls gillar min stil. Så jag sitter där och snarare undviker att fånga blicken från förbipasserande, ser hur många håller säkerhetsavstånd för att inte bli "haffad". Får anstränga mig för att tala för varan när någon kommer fram och lyfter en bok och börjar läsa på baksidan (den vanligaste reaktionen) eller plockar åt sig ett reklamblad eller gratisbokmärke. Så mycket lättare att framhålla Caroline Hurtigs böcker, hur spännande de är och hur mycket jag själv gillar dem! Om de sedan köper något så tackar jag förstås ... om än inte så hjärtligt som tiggarna.

Att själv gå som presumtiv köpare är inte mycket bättre. Jag är en sån som ogärna går in i små hantverksbutiker eller åker på konstrundor, för det är så svårt att gå ut igen utan att köpa något. Att avvisa vad andra gjort med egna händer - fint men inget för mig, typ. Så på bokmässor brukar jag ha betydligt fler böcker med mig hem än jag har med mig dit! När jag går där mellan bokborden så är det jag som undviker att gå för nära, som helst inte möter blickar, som försöker se lite jäktad ut, det är säkert intressanta böcker du har men jag hinner inte stanna ... Som när man kommer ut från ICA  och låter blicken speja efter sin parkerade bil eller var som helst, bara inte titta på tiggaren som sitter där rätt framför en. Jag får verkligen stålsätta mig för att inte köpa varenda bok jag tar upp och läser på.

En intressant detalj är att man har så mycket lättare att gå fram till ett bokbord där det redan står andra. Där säljaren/författaren är upptagen i samspråk med någon annan. Då kan man kika lite så där i smyg, i fred. Så till nästa år borde jag se till att ha gott om vänner/släkt som så där lite lagom flockas framför mitt bord istället för bakom ...

Åter till tiggarna. Hur gör jag med dem, kanske någon undrar. Tja ... I början undvek jag verkligen att låtsas om dem. Tyckte det verkade så organiserat, detta att det alltid bara är en tiggare utanför varje ingång. Att de finns vid varje tänkbar plats. Men nu har jag läst flera artiklar, facebookkommentarer och blogginlägg och insett att det faktiskt verkligen är ren misär de lever i. Att de har familjer hemma i sitt eget land som är beroende av tiggargåvorna. Att de inte precis har något alternativ. Att de inte försvinner bara för att jag vägrar att se dem, att ge dem något. Så nu har jag börjat plocka fram kontanter redan i kassakön så jag har färdigt i fickan när jag kommer ut. Brukar bli 20 kr, någon gång en femtilapp, beror på vad jag har.

Känner jag mig duktig då? Tja, jo lite ädel och präktig känner jag mig nog. Som när jag köper en bok jag egentligen inte vill ha ...


Äntligen en antydan om att det faktiskt finns en sol ovan molnen ... Novembermorgon.

lördag 22 november 2014

Ännu en av alla dessa bokmässor ...

... skulle jag kunna utbrista, men det hade inte varit rättvisande. För jag har väldigt liten erfarenhet av bokmässor. Få se nu ... vilka har jag varit på? Idag var det i alla fall Kronobergs bokmässa, som hålls årligen på Växjö stadsbibliotek för författare med Kronobergsanknytning. Där var jag även ifjol. Då hade jag bara med mig Porten. Idag hade jag fyra böcker att erbjuda! Förutom Porten så var det del 2 i min serie, Delad identitet. Dessutom Caroline Hurtigs del 1 och 2 i serien om Själarnas öden, nämligen Ödesgudinnans val och Månfolkets land. Jag fick sålt totalt 8 av våra och är mycket nöjd med det. Kan nämna att samma trevlige unge man som jag nämnde i inlägget ifjol, köpte både min tvåa och Carolines två delar. Tack Max, om du läser detta!

Bokmässan i Göteborg har jag varit på i år. Även ifjol men då utan bok. En jättemässa som gör en tämligen utmattad av alla sinnesintryck. Inte en mässa man kan räkna med att sälja mer än enstaka exemplar på, är min erfarenhet.

Och så är det ju Andra världars bokmässa i Jönköping, avsedd bara för fantasy och science fiction. Där var jag i april och dit vill jag gärna återvända nästa år! Även om jag lär köpa fler böcker än jag säljer...

Det är min magra erfarenhet och det räcker för mig. är så nöjd med att min goda vän, tillika förlagsägaren Caroline Hurtig sköter det mesta med mässor och julmarknader och annan marknadsföring.


 Så här övningsdukade jag hemma. Naivt av mig att tro att jag skulle få så mycket plats haha!


Så här blev det! Bredvid mig sitter gode vännen Jesper Johansson med sin bok Margareta Olsson - En kvinna i tiden.

Bredvid Jesper i sin tur satt Maria Bielke von Sydow. Hon hade ett mycket trevligt och underhållande 6 minuters anförande med 6 tips på hur man skriver en bok. Dessa hittar ni på hennes blogg, följ länken på namnet. Där fanns även flera andra författarvänner, men jag nöjer mig med att nämna dessa i detta inlägg.


onsdag 19 november 2014

"Är jag fortfarande vacker?" - bokrecension

För några veckor sedan fick jag ett oväntat bokpaket i brevlådan (bor på landet). Öppnade det och fann denna bok. Det visade sig vara ett recensionsexemplar. Jag kände mig först som helt fel person att skicka den till, jag som läser nästan enbart fantasy, som  är raka motsatsen till en bok om cancer. Fantasy är ju verklighetsflykt, det kan väl ingen förneka. Cancer ... ja det är så verkligt det kan vara. En verklighet man definitivt vill fly från.

Men jag började bläddra, läste lite här och där och förstod snart att detta är något så angeläget att jag inte kunde lägga den åt sidan. Cancer kan vi alla drabbas av. Alla känner vi någon som drabbats eller har en släkting som fått den diagnosen. Och alla är vi rädda att en dag råka ut för dessa den egna kroppens skenande vansinnesceller. Denna elaka sjukdom som inte tar hänsyn till vare sig ålder eller kön, familjesituation eller berömmelse. Som lämnar små barn utan mamma/pappa. Älskande utan partner. Föräldrar utan sitt allra dyrbaraste - det egna barnet.

Lite fakta:
Titel: "Är jag fortfarande vacker"
Författare: Cecilia Hedström
Förlag: Lava
Utgivningsår: 2014
Kort beskrivning: Fotobok som tar upp 24 kvinnors erfarenhet av cancer.
Pris: Ligger på 199-250 kr vad jag kunnat hitta. Mycket prisvärd med tanke på format och alla fotografier.
Säljs på Bokus, Adlibris och från författarens webbplats.

Fotografen Cecilia Hedström drabbades själv av cancer hösten 2012. Så hon vet vad hon skriver om. Det är ingen "utanför" som fått för sig att ta upp ett angeläget ämne. Istället har hon all den egna, tunga erfarenhet som behövs för att kunna presentera dessa sina 23 medsystrars upplevelser och tankar på ett sätt som varken är överdrivet känslosamt eller torrt vetenskapligt. Kvinnorna presenteras med foton, dels utan hår, dels med peruk eller egen stubb. De berättar själva, åtminstone förefaller det vara citerat direkt. Tyngdpunkten ligger till stor del på utseendet - som hur man upplevde förlusten av håret, det som är så intimt förknippat med vår personliga stil. Hur man valde peruk, eller avstod. Men även andra frågor besvaras, som första reaktionen vid beskedet och om det finns några fördelar med att få diagnosen cancer. Varvat med dessa intervjuer ligger kortfattade faktasidor.

Det har tagit mig lite tid att komma igenom denna bok, inte för att den är på något vis trögläst, utan för att man inte orkar med så mycket i taget. Eller rättare - det känns fel att ta emot flera av dessa berättelser på en gång. Av någon sorts hänsyn, eller aktning, valde jag att ta in lite i taget. Den kväll jag slog igen de hårda pärmarna efter att ha läst Avslutningen, hade jag tårar i ögonen.

Betyg? Tja, jag kan inte annat än ge mitt högsta betyg till denna viktiga bok. Den är så välgjord och vacker och angelägen och gripande och samtidigt ändå hoppfull. För man kan övervinna cancer. Eller snarare, man kan dra en vinstlott och gå vidare i livet. Förmodligen blir man aldrig riktigt samma person. Man får nog en ny inställning till livet, en insikt om vad som är viktigt.  Och jag tror att den kan vara nyttig att läsa även för oss andra, som (ännu) inte har fått diagnosen cancer.

måndag 17 november 2014

Att fylla 60

Jag fyller 60 idag. Har funderat en del på det. Hur man liksom kliver över en tröskel in i ett annat rum. Bakom mig smäller dörren igen till det femtiotal jag aldrig kan återvända till. Är jag ledsen? Förfärad? Känner mig urgammal? Naturligtvis inte! Jag är ju samma Astrid som igår. Åldrandet sker ju inte med ett jättekliv på en dag utan smyger sig på tack och lov. Man hinner vänja sig. Och 60 är inte så dumt. Man kan nästan sträcka ut handen och nå sin pensionsålder, vilken den nu kommer bli. Inte säker på att jag kommer jobba fram till 65.

60 kan delas upp på olika vis, till exempel 6 x 10. Skulle man dela upp mitt liv i decennier så kan jag ju filosofera över vilket av dessa sex som varit det lyckligaste. Respektive det hårdaste. Men näe, det kan jag inte välja ut. Jag hade en lycklig barndom i stort sett, förgyllt av mitt starka hästintresse. Hade en hästbiten mamma som såg till att jag fick rida 2-3 gånger i veckan under skolterminerna i många år. Under tonåren åkte jag på ridläger varje sommar. I gengäld var jag ett snällt barn utan någon trotsålder.
Mitt fjärde decennium (30-40) medförde födelsen av våra tre barn. Tuffa år att kombinera heltidsarbete och jourer med småbarnsperioden. Men vilken lycka ändå att bli förälder!

60 kan också skrivas som 6 och 0. Sex är ju ett känsligt ämne som jag inte ska lämna några personliga reflektioner över. Generellt tror jag att kvinnor i övre medelåldern alldeles utmärkt klarar sig utan den aktiviteten, kanske bättre än jämnåriga män. Samtidigt hörde jag en snutt i ett radioprogram där en kaxig kvinna (ingen aning vem) menade att den karl kan skatta sig lycklig som har en kvinna som passerat klimakteriet.
Nolla kan man känna sig som ibland. Men i min ålder har man i regel ändå åstadkommit en del. Man är definitivt ingen nolla. Jag har många yrkesår bakom mig, där jag fyllt min plats i samhällsmaskineriet. Och jag har med stor behållning bidragit till kommande generationer genom tre underbara barn. Ser nu fram emot att innan jag levt färdigt uppleva undret att hålla ett barnbarn i famnen.

Medelåldern har jag tidigare skrivit om, dels i inlägget Den gyllene medelåldern, dels med rubriken Åldrar. Nu är jag i intervallet 60 - 70. Kommer det kommande decenniet bli det sämsta hittills? Eller kommer det finnas gott om lyckliga stunder och prestationer att vara stolt över? Kommer jag fortsätta att vara hyfsat frisk alla tio åren? Blir det fler böcker att hålla i handen och känna förundran och glädje över?



Höstmorgon... Där är jag nu. På ålderns höst. Måtte det dröja innan vinterkylan sätter in!

lördag 15 november 2014

Google...

Google är verkligen ett märkligt fenomen. Hur klarade man sig innan det blev en tillgänglig sökkälla för mest alla och envar? Jag använder mig av Google minst att par gånger i veckan - mycket som är svårt att slå upp i böcker hittar man lätt på Google. Och googla har blivit ett verb de flesta känner till.

När jag skriver mina blogginlägg kan jag ibland få en känsla av att jag skrivit om ämnet ifråga tidigare. Eftersom jag vid det här laget har över 300 inlägg, tar det för lång tid att leta igenom listan på rubriker. Istället har jag upptäckt att jag kan googla på det! Mitt namn samt ett lämpligt ord. Vet inte om jag ska bli förtjust eller förfärad, men jag får napp! Att föreställa sig allt som finns på nätet är som att tänka sig universum, men inte ödsligt och tomt mellan alla stjärnor och galaxer, utan smockfullt med ord, ord, ord ... Och film och musik och bilder och ...

Har testat att googla på titeln till min nya bok Delad identitet: fick upp över 65 000 svar. Av de första tio är 6 stycken relaterade till just min bok. Google vet att det är jag som söker, på något märkligt sätt, eller hur? För om Robert Karlsson i Kiruna gjorde samma sökning skulle han få andra svar i topp. Tror jag. Nästan hoppas ...



Intressant interferensmönster på den stilla vattenytan efter denna långsamt simmande and. Hur mycket döljer sig inte under den ytan... Precis som allt som döljer sig bakom datorskärmen, om man räknar in internet.

Julklappstips från Adlibris!

Min duktiga marknadsförare Caroline Hurtig har fixat in våra böcker Månfolkets land och Delad identitet på Adlibris lista över julklappstips till ungdomar! Härligt att se sin egen bok i det sällskapet. Önskar bara att de kunde ha julklappslistor även för medelålders kvinnor - och män! Tror de flesta av mina läsare tillhör den kategorin.


söndag 9 november 2014

Egenutgivning

Ni som besöker min blogg kan knappast ha missat att jag är en så kallad egenutgivare. Med det avses att jag själv betalar för tryckningen av mina böcker, varav jag hunnit få ut två stycken hittilldags. Det finns både för- och nackdelar med egenutgivning, där de förstnämnda överväger, tycker jag.

Den främsta nackdelen är givetvis den ekonomiska risken man tar. Att lägga ut kanske femsiffriga belopp för glädjen att hålla sin egen bok i sina händer ... ja det är ett dyrt nöje om man inte hittar läsare som är beredda att köpa egenutgivna böcker. Den största fördelen är ju förstås att det blir av! Utgivningen alltså. Och att man själv bestämmer hur man vill ha det. Och när man vill att boken ska komma ut. Och hur många exemplar man vill ha. Och hur omslaget ska se ut. Och hur mycket tid och kraft man vill lägga på den viktiga marknadsföringen.

Jag har fått en länk till ett inslag i Smålandsnytt med två egenutgivande författare, vilka jag tycker beskriver så bra hur viktigt det är att ha möjlighet att ge ut sina egna böcker. Det är inget långt inslag, bara ett par minuter, så ta er tid och kolla på det här ...

Om man nu tycker att det verkar oöverstigligt att ge ut själv, så kan man få råd och stöd i föreningen Egenutgivarna. Jag har varit med i ett år och kan varmt rekommendera ett medlemsskap!

Ett boklager behöver inte vara märkvärdigare än så här, se nedan. Jag har utnyttjat min utflugna sons sovrum där det blivit en ledig plats efter skrivbordet han tog med sig till studentlyan. Köpte ett par lagerhyllor och packade upp mina två titlar. Fast de flesta exemplaren finns hos min förlagskompis på Antares förlag. Det är nämligen hon som sköter det mesta av marknadsföring och försäljning. För det är ingen dum idé att slå sig ihop med en annan egenutgivare, det kan jag varmt rekommendera, det med!


fredag 7 november 2014

Chokladsömmerskan - min syster...

Idag skulle jag vilja framföra min innerliga kärlek till min syster Chokladsömmerskan... Innehavare av butiken Chocolat & antikt i Lammhult. Hon som alltid är min kärleksfulla och stödjande supporter, i mitt skrivande, bokutgivande och i allt annat i mitt liv. Som aldrig dömer eller kritiserar, utan bara är positiv och ALLTID på min sida ... Hur värdefullt är det inte med en sådan supersyster! Arma ni alla som inte är så lyckligt lottade!

Min syster - Anna heter hon förresten, det vågar jag avslöja - är dessutom en mycket duktig egenföretagare. Tillsammans med maken driver hon en choklad- och presentaffär i vars utbud man kan hitta diverse spännande grejer hon komponerat och själv sytt ihop av restlappar från sina sömnadsuppdrag åt Lammhults möbelindustrier. Bakom affären döljer sig en mycket välskött liten trädgård där man kan slå sig ner och njuta av en fika under sommarhalvåret. Massor av olika rosor och andra blommor är ögonfröjd medan chokladpralinen smälter i munnen. Och hennes squashplantor imponerar verkligen med sina många och stora frukter vilka hon generöst delar med sig åt till mig som i år bara fick en enda squash på hela sommaren i min egen odling.

Mitt senaste besök hos min syster inträffade 1 november under Smålands kulturfestival. Maria Bielke von Sydow och jag utnyttjade de stämningsfulla lokalerna till att presentera våra nyutgivna senaste böcker. Maria har berättat och fotat så titta gärna in på hennes blogg!

Nedan några ljuva bilder från Annas trädgård. Tänk vilken sommar vi hade!






söndag 2 november 2014

SISTERHOOD OF THE WORLD BLOGGER AWARD

Gabriella Poopuu Kjeilen har nominerat mig till Sisterhood of the world blogger award. Tack för det! Efter det har flera andra också gjort det.... Så jag har gjort min egen frågelista och struntar i att skicka vidare.



Vad man gör när man blivit nominerad:
1. Tacka bloggaren som nominerade dig, och länka till deras blogg
2. Ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i ditt inlägg
3. Svara på de 10 frågorna som du fått
4. Nominera 10 andra bloggare och fråga dem 10 frågor - det struntar jag i.
Varsågod om någon vill låna frågorna! Min egen frågelista som jag plockat från flera andras:

1. Vilken är den bästa boken du läst i år:
Vill nämna två: Månfolkets land av Caroline Hurtig och När minnen får liv av Malin K Eriksson. Månfolkets land är del 2 i Serien om Själarnas öden, en fantasy. Tycker väldigt mycket om Carolines böcker, passar min smak perfekt även om jag själv skriver rätt annorlunda. När minnen får liv är något helt annat. se länken till min recension. Intressant och kanske nyttigt att läsa något annat än fantasy ibland.

2. Vilken genre läser du helst?
Ja det är ju fantasy. Men gillar att då och då stoppa in något helt annat. När jag ska åka långt i bilen passar deckare bäst för att hålla mig pigg. Håkan Nesser är en deckarförfattare jag gärna lyssnar på.

3. Vilken genre vill du inte alls läsa?
Krigslitteratur. Och böcker och filmer om psykopater har jag svårt för.

4. Hur många böcker har du i din bokhylla?
Hundratals...Köper på mig för mycket. Vill ha ... Finns böcker lite överallt - vi har satt upp hyllor där det funnits lite utrymme över. En hel del ligger i källarförråd dessutom.






5. Hur stor är din "olästa böcker"-hög?
Har ett tjugotal på lager nu här hemma, sedan finns det fler jag vill läsa på sikt. Hinner inte alls läsa så mycket som jag skulle vilja. Prioritera, prioritera, prioritera ...

6. Vilken bok i din bokhylla har finast omslag?
Maria Bielke von Sydow påpekade så sent som igår hur viktig ryggen är - det är den man ser när boken står på sin plats i bokhyllan. Så sant! Min egen Porten ligger bra till där tycker jag.

7. Hur viktigt är omslaget när du väljer bok?
Numera är det andra kriterier än omslaget som gäller för mina val i de flesta fall, tex att boken är egenutgiven. Men rent generellt anser jag att omslaget är oerhört viktigt. Dock tycker vi ju olika så det som attraherar en person kan få en annan att ointresserat vända sig bort.

8. Vilken bok rekommenderar du ofta till andra?
Caroline Hurtigs böcker. Se även fråga 1.

9. Föredrar du inbundet, mjukband/pocket, ljudbok eller e-bok?
Egentligen föredrar jag inbundet, fast jag själv väljer mjukband till mina egna av mest ekonomiska skäl. Ljudbok är bra i bilen och på promenader.Tryckta böcker och ljudböcker ersätter inte varandra utan jag använder dem olika. E-böcker ... har en i min iPad som jag ännu inte läst. Sämsta alternativet för mig. Åldersfråga kanske?

10. Vilken är den bästa bok som gjorts som film i ditt tycke?
Sagan om ringen förstås. Fast Harry Potter ligger bra till också.

onsdag 29 oktober 2014

Marknadsföring...

Jaha. Nu har min andra del i serien om Ön varit "ute" i gott och väl en månad. Hög tid för en liten release... Blir hos syrran i Lammhult nu på lördag, i samband med Smålands kulturfestival.Gå gärna in på Chocolat & antikts webbsida så ser ni programmet. Kl 14-15 ska jag finnas där.

Nästa gång jag får tillfälle att "möta allmänheten" (haha) blir på Kronobergs Bokmässa den 22 november, läs mer här. Där blir jag säkert hela dagen. Kommer ha båda mina två böcker samt även Caroline Hurtigs två.


Tog en närbild av en orkidé häromdagen. Tycker den är så fantasieggande. Man kan se allt möjligt, lite smått otäck egentligen. En bevingad tiger kanske?

fredag 10 oktober 2014

När minnen får liv - av Malin K Eriksson

För säkert ett år sedan köpte jag boken När minnen får liv av egenutgivaren Malin K Eriksson. Bankeryd Bok och Kultur.
Minns inte ens i vilket sammanhang, bara att framsidan gjorde mig nyfiken. Boken hamnade strax långt ner i min hög av olästa romaner, under alla andra jag förköpt mig på sedan jag gick med i Egenutgivarna. Jag är ju nyfiken på mina föreningskompisars alster!

Nu har jag läst den.
Och jag är helt försvarslös.
Denna bok träffade mig rätt in i hjärta och sinne. Vet inte varför egentligen. Huvudpersonen är rullstolsbunden, egoistisk och grinig. Man förstår att någon hemsk olycka ligger bakom och att det finns minnen hon inte gärna släpper fram. Lite i taget får läsaren reda på, allteftersom den handikappade kvinnans försvarsmurar gradvis raseras av ...
Ja det talar jag inte om! Läs själva!

Malin K Eriksson känner jag inte närmare. Får intrycket att hon vet vad hon skriver om, att hon har erfarenhet av handikapp. Rullstolar, lyft och omvårdnad. Assistenter och hjälpmedel. Färdtjänst och ... hjälplöshet.
Hur det är att hela tiden vara beroende av andra, må så vara att de är avlönade.

Kanske jag grips så på grund av att min egen make är till en del handikappad och jag själv har fått börja sätta mig in i samhällets stödjande funktioner.

Eller för att jag är djurvän och själv älskar mina hundar och inser vad en hund kan betyda för en ensam människa. Även om vi ändå till slut allra mest behöver andra människor.

Handlingen är alltså både spännande, på sitt eget vis, och gripande. Det är svårt attt lägga ifrån sig boken, precis som det ska vara. Karaktärerna är väl beskrivna och mångsidiga. Huvudpersonen lätt att fästa sig vid. Språket helt okej. Inlagan snyggt gjord. Lagom långa kapitel. Lagom med dialoger. Ja inget att anmärka på alls här.

Omslaget är roligt och lockande. Ger inte mycket ledtrådar om innehållet, det får man läsa sig till på baksidan. Titeln är mycket passande visar det sig när man kommit till slutet. Som tack och lov inte är sorgligt! Lagom lång är den också.

Jaha. Hur jag än tänker efter så kan jag inte komma på något enda att klaga på! Vill ni läsa en riktigt bra bok så är detta ett gott val!

Och var köper man den då? Det får ni leta upp själva, tex via länken jag lämnat på förlagsnamnet :-)

måndag 6 oktober 2014

FFFF = Fy för fula fraktskador

Fick äntligen hem mina böcker i fredags. Alltså den del som jag vill ha själv, det mesta har gått till min förlagschef och marknadsföringschef och lagerhållare och distributör och goda vän Caroline Hurtig på Antares förlag.

Blir så ledsen när jag nu öppnar kartongerna. Anade det värsta redan när jag såg dem. De skickades
15 september och har sedan varit ute i Europa tills i förra veckan. Bland annat i England. Har bara hunnit/orkat gå igenom hälften men som man kan ana så är många av böckerna skadade. Så där tilltryckta i ryggslutet som man kan känna sig efter ett par timmars grävande i potatislandet.

Det blir till att skicka ett surt mejl till agenten för tryckeriet. Och jag gillar inte att vara sur och bråka och stå i. Men lyckligtvis så har de som gått till Caroline tydligen klarat sig fint. De var packade på pall, inte som lösa kartonger. De sändningar jag fått från Vulkans tryckeri, också i Polen, låg i kartonger som var hårt inlindade i stadig plast. Mycket bättre än bara paketband och tejp.

En betydligt roligare nyhet är att jag fått lösningen på vem som ligger bakom den vackra blombuketten jag fick i måndags! Den hade en etikett med texten "Grattis önskar Miranda m.fl." Miranda heter huvudpersonen i Porten. Efter nästan en vecka kunde maken inte längre hålla sig utan avslöjade att det var han som stod bakom! Det hade jag inte haft en tanke på ... Han fick i alla fall hjälp av den svägerska jag hade högst på misstankelistan.

***

BOKMÄSSAN börjar försvinna ur tankarna men om man kikar in på Björn Wiréns blogg kan man få en liten personlig rundtur på mässan i form av en kortfilm. Där medverkar även jag minsann! Och båda Carolinorna. Samt får man se Egenutgivarnas monter!

***

Nästa blogginlägg blir antagligen en recension av en av de bästa böcker jag läst på länge: När minnen får liv av Malin K Eriksson. Köpte den för kanske ett år sedan utan att ha en aning om hur bra den är. Ett gott exempel på att egenutgivna böcker kan vara mycket bättre än många konventionellt utgivna!


Vilka härliga höstdagar vi har haft! Denna i förra veckan bjöd på en glasklar vattenyta med spegelbild lika skarp som den verkliga.

tisdag 30 september 2014

Bokmässan och lite annat

Är tillbaka från stora fina staden Göteborg där den stora Bok- och biblioteksmässan lockat en massa besökare som vanligt. Och utställare. Vansinnigt mycket böcker av alla de slag. Så vem lägger märke till mina två som stod lite undanskymt i en hylla mot en montervägg?
Fick i alla fall tre ex sålda.
Men framför allt är ju detta en upplevelse av annat slag än en inkomstkälla. Jag har träffat en rad egenutgivande författare som jag tidigare bara sett på foto. Blivit några böcker rikare, men inte så många i år. Hann inte gå runt så mycket och tur är väl det - har så många olästa böcker på hög redan.


Tillbaka i Björnamo har jag nu fullt upp med inte bara mitt vanliga fiskjobb, utan även efterarbetet som kassör i Egenutgivarna. Det är min uppgift att se till att mina författarkollegor får ut sina respektive försäljningsinkomster. Det blir förstås en rapport till bokföringsfirman med.

Men mitt i allt fick jag igår ett telefonsamtal från en blomsteraffär. Jag hade en blombukett att hämta ut. Det händer inte ofta! Eftersom vi bor på landet kör de inte ut, men vad gör det. Ärenden till stan har jag minst två gånger i veckan.
Nyfiken var jag förstås på vad det skulle stå på lappen som var fästad bland blommorna:
"Grattis från Miranda m.fl."

Detta har satt myror i skallen på mig, för man kan ju tolka det som att det är från Miranda och hennes vänner som jag har skapat i min första bok Porten ...
Känner en Miranda men varför skulle hon skicka blommor till mig? Vet att hennes syster och mamma tycker mycket om Porten men tror inte hon själv har läst den.

Så imorgon får jag ringa blomsteraffären och snoka rätt på givaren...

Andra glädjeämnen är att man nu kan hitta mina böcker till verkligt lågt pris i nätbokhandeln. Även Caroline Hurtigs böcker, hon som jag delar bokförlag med. Eller rättare sagt, hon ger ut mina böcker på sitt förlag Antares.

Eller vad sägs om 129 kr på CDON.COM! Det är inte många kronors vinst de får med det låga priset. Fast det tillkommer förstås frakt, om man inte lyckas handla för över 1000 kr ...

lördag 20 september 2014

Delad identitet har kommit!

Nu har jag fått hem min pinfärska andra del i serien om Ön! En mindre sändning bara, det mesta har gått till Antares förlag som sköter mesta delen av både marknadsföring och försäljning av mina böcker.
Tänk att det nu blivit plural... MINA BÖCKER, inte längre bara MIN BOK!

Härlig känsla att det nu blivit en färdig bok av min fortsättning på Porten. Och del tre är nästan klar den med, hoppas kunna ge ut den till våren eller i alla fall under 2015.

Men det är ändå inte den mest aktuella boken för mig nu; håller på med högläsning en stund varje kväll för maken ur mitt första fristående manus, färdigt till ca 4/5. Arbetstitel Den tunna hinnan.
Kan inte bestämma mig för vilket manus som jag är mest nöjd med ...

Har uppdaterat sidan om Mina böcker, där står nu priser på både Porten (i nyutgåva) och Delad identitet!



onsdag 17 september 2014

Löftet - en ny roman av Mari Åberg

Första maj i år skrev jag här i bloggen om Mari Åbergs första bok i en planerad trilogi. Den har den lockande  titeln Och kvar stod en röd resväska. Del två heter kort och gott Löftet. Den är utgiven på Lava förlag i en mycket tilltalande, mjuk bindning, tror det heter dansk. Invikta flikar. En snygg inlaga med. Omslagsbilden i mjuka, grårosa toner. Ja, ni ser ju själva.

Där Och kvar stod en röd resväska hade en kvinnlig huvudperson, har Löftet istället en manlig. Mari har inga svårigheter, tycker jag, att krypa in under skinnet på det motsatta könet. Vi får följa Göran från en dramatisk händelse i barndomen år 1929 fram till där han påbörjat en utbildning. Däremellan flera hårda år framför allt i det militära. Beskrivningen av hans vedermödor och avskyvärda upplevelser på både svensk och finsk mark är mycket trovärdig. Man märker att det ligger grundlig research bakom.

Bokens avslutande sidor beskriver ett viktigt möte och här binds de två delarna ihop. Mer vill jag inte avslöja om handlingen, annat än att den har verklighetsbakgrund.

Bokens starka sida är i mina ögon skildringen av hur Göran växer upp till man, vad som formar honom, vad han utsätts för och hur han reagerar på det. Tiden runt andra världskriget och levnadsvillkoren då skiljer sig dramatiskt från dagens samhälle och det gör den mycket intressant även ur historisk synvinkel. En svaghet kan jag tycka är att det egentligen inte händer något. Eller jo, det gör det ju, men det finns ingen riktig höjdpunkt, istället är det ett flytande berättat livsöde där man får vänta till tredje delen med att få svar på "hur gick det sedan?" En rak väg utan backkrön och stup. Men en väg man gärna följer!

Språket är grammatiskt helt okej och redigeringen grundlig. Jag är själv förtjust i tekniken med ensamma meningar som bryter av och ger extra tyngd åt vad de beskriver. Ett exempel: På sidan 40 beskriver Mari hur pojken Göran brukade vänta på en klasskamrat på väg till skolan. Var det en solig dag såg han henne redan på långt avstånd, står det. Hennes kopparröda hår glänser i ljuset. Sedan på en ensam rad står det:
Det gjorde något med honom.
Hade den meningen legat inne i stycket hade den knappt märkts. Nu stannar man upp och tar in den. Snyggt!
Att blanda korta och långa meningar är ett annat knep som Mari väl behärskar.

Sammanfattningsvis så tycker jag att Löftet är en skickligt berättad och proffsigt skriven historia där man efter sista sidan verkligen önskar att man direkt kunnat fortsätta med del tre.

tisdag 9 september 2014

"Skogen bra mot stress"

Nu är det bevisat - står det i dagens Smålandsposten: Skogen är bra mot stress. Det är ju det jag har märkt, att man mår så himla bra av skogspromenader! Det står att "en promenad i gammal skog med höga träd är välgörande för själen. Försök med personer med utmattningssyndrom visar att skogen kan väcka liv i livsandarna.
- Försökspersonerna blev mer harmoniska och gladare, säger Ann Dolling, forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet.
I försöken togs 99 långtidssjuka med stress- och utmattningssyndrom ut i skogen under tre månader, två gånger i veckan och två timmar i taget."

Har man sen riktigt tur, råkar man passera mellan rätt sorts träd, nämligen de som utgör portar till andra världar ...


Giftiga javisst, men sååå vackra! Familjen flugsvamp med mamma, pappa och en rad med ungar...

söndag 7 september 2014

Läsare behöver inte vara köpare!

Har ikväll återvänt efter en helg på Vrångö utanför Göteborg.
Kusinträff.
Tre manliga kusiner på makens sida, två av hans syskon och så respektive och ett antal barn/ungdomar. Underbart väder som medgav utesittande för såväl skaldjursfrossande som underhållningsaktiviteter.
Sex nya presumtiva läsare av min Porten ...

Så vad gör man då? Jo, man ordnar en paketlek! Idén egentligen något vi i släkten brukar roa oss med till påsk, som ersättning för gamla tiders påskpresenter/påskägg. Var och en deltar med (minst) ett paket, inslaget i valfritt papper. Paketen läggs mitt på det bord man samlats omkring. En tärning är sedan det enda man behöver. Låt den gå runt så var och en kan slå. Beroende på hur mycket tid man har (och tålamod), kan 2 eller 3 tärningsutslag vara giltiga. Vi valde 1,3 och 6. Får man något av detta är man berättigad till att välja ett paket ur högen.

Men så lätt är det inte avklarat! Nä minsann, när paketen i mitten är slut får man börja knycka av varandra. Paket med formen Always eller Merci brukar vara extra begärliga ...
Efter en viss förutbestämd tid (eller när man tycker det är lagom) kläs alla paketen av och sedan börjar den verkliga kampen! Samma princip; man avslutar efter en viss tid eller antal varv.
Givetvis brukar det bli några som blir utan. Kanske de som har flera då delar med sig. Eller kanske inte ... Det kan vara bra att ha några extra paket.

Denna lördagskväll stod vår familj för alla paketen. Och ett var just min Porten. Ett annat Caroline Hurtigs Ödesgudinnans val.
Till min tillfredsställelse blev Porten ordentligt omflyttad innan tiden var ute och makan till en av Göteborgskusinerna höll den i sina händer. Ödesgudinnan hamnade hos min Ängelholms-svägerska (på den sidan släkten har de redan läst Porten).

Men vad har jag då vunnit på detta?
Ekonomiskt ingenting utom att den nya ägaren kanske köper Delad identitet sedan när den kommit ut. Om hon tar sig igenom Porten.
MEN kanske hon lånar ut sitt exemplar vidare så ännu fler kommer att läsa min bok. För det är ju så att varje exemplar kan ha fler än en läsare! (Jaja, okej då, erkänner att somliga "Portar" kanske inte får någon läsare alls utan blir liggande bortglömda ...)

För det är ju det som är målet, att så många som möjligt läser mina böcker och uppskattar dem och trivs i min fantasivärld. Bekymrar sig för mina karaktärer och fängslas av deras upplevelser. Får en egen positiv upplevelse när de läser. Att det sedan är tvunget att även sälja böcker är ett nödvändigt ont för att ha råd att trycka nya utgåvor och fortsättningar.

Kvällshimmel över Vrångö hamn. Fartygsmaster i bakgrunden.

onsdag 3 september 2014

Delad identitet väntar på utgivning!

Nu är manuset till Delad identitet - min andra bok i serien om Ön - på tryckeriet! Liksom en andra upplaga av Porten. Caroline Hurtig på Antares förlag har lagt in båda på Bokrondellen (varifrån bokhandlarna beställer sina exemplar, inte allmänheten alltså). Det går därför att redan nu förboka Delad identitet Bokus. Men man kommer även att kunna köpa böckerna direkt från mig eller från Antares förlag.
Vi räknar med att de ska bli tryckta i tid till Bokmässan i Göteborg, liksom Caroline Hurtigs del två i serien om själarnas öden. Den heter Månfolkets land och är en fortsättning på Ödesgudinnans val. Fina titlar, eller hur? Det hörs nästan på titlarna hur spännande de är ...

På Bokmässan kommer vi ha tio ex av vardera titeln i Egenutgivarnas monter. Men man är inte med där för att i första hand få sälja böcker, det brukar inte bli så många har jag hört. Nej, man är med för att det är roligt och även bra att synas lite. Marknadsföring ... Som kassör i föreningen måste jag ändå vara med där, liksom Caroline som är sekreterare.

Det där med titlar är svårt. Porten hittade jag på nästan direkt, det kändes väldigt logiskt. Delad identitet var lite klurigare. Läste på en del om psykiska sjukdomar och diagnosnamn innan den titeln hade satt sig på plats. Mitt tredje manus (som jag hoppas blir bok till våren, eller i alla fall under 2015), det har jag hittills misslyckats med att namnge. Introducerar där ytterligare en ö och nya huvudkaraktärer. Kanske Caroline kan hjälpa mig hitta rätt titel när hon så småningom har läst det manuset. Efter den tidskrävande bokmässan.
Kanske Silverfolkets ö. Fast den är så stor att den är som en hel värld. Så kanske hellre Silverfolket från Storskogen. Fast det handlar inte så mycket om själva folket, bara om några få individer. Och en annan lika viktig huvudkaraktär kommer från vår värld. Suck så svårt ... Men jag har ju minst ett halvår på mig, kanske kommer namnet till mig när jag gör den sista redigeringen.


Något helt annat till slut: Vi har ett plommonträd som vissa år bär så mycket frukt att grenarna knäcks. Andra år får man leta med blicken och hittar bara enstaka. I år växer det tre stycken tätt tillsammans på en gren precis i ögonhöjd, som jag får väja för när jag går stigen ner mot grinden som leder ut i skogen. För övrigt har jag bara upptäckt fyra till.
Det är ju alldeles uppenbart att trädet ursäktande håller fram detta åt mig: "Se här, du får dessa av mig och förlåt mig för att jag inte orkar åstadkomma mer i år!"

söndag 31 augusti 2014

Kim M.Kimselius - Sveriges svar på Enid Blyton?

Som barn slukade jag alla Fem-böckerna av Enid Blyton. Och kanske ännu bättre tyckte jag om hennes Äventyrs-serie - Äventyrens ö, Äventyrens hav osv... Jag vet inte om nutida barn läser dessa med någon behållning, kanske har de blivit alltför föråldrade och omoderna. Men det gör ju inget, nu kan föräldrar istället förse sina barn med Kim M. Kimselius spännande och lättlästa/sträcklästa böcker! Jag har läst två av dem och får ärligt säga att jag tycker de slår Enid Blytons med åtminstone en hästlängd!
Jag har också sett någonstans att Kim kallats Blekinges Astrid Lindgren.


Kim har gjort så grundlig research - vilket hon delar med sig av både längst bak i böckerna och på bloggen - att man till och med lär sig ett och annat nytt från hennes skrivande. Att man även får en sugande lust att besöka dessa platser själv är en biverkan man får ta med jämnmod. Jag tror det vore roligt att läsa dessa böcker högt för sina lite äldre barn, fast samtidigt svårt. Mest varje kapitel slutar med en cliff-hanger så det vore knepigt att sluta läsa, barnen skulle effektivt övertala sin mamma/pappa att ta "bara ett kapitel till ..." Kanske skulle de t.o.m. tjuvläsa själva!

Gemensamt för de böcker jag har sett är ett lockande, välgjort omslag, på hårda pärmar och i lagom tjocklek för ofta lite otåliga, rastlösa barn och ungdomar. Inte alla orkar ge sig på tegelstenar - istället kan man här fortsätta på nästa bok i serien. Om jag förstått rätt är de flesta delarna i de olika serierna fristående, men har samma huvudkaraktärer som man kan fästa sig vid. Handlingen, att döma efter de två jag har läst, är ganska otäck. Kim skyggar inte för ond, bråd död, det förekommer både avlidna människor och döda djur under berättelsernas gång, och huvudpersonerna svävar då och då i livsfara. Och det är som det ska vara tycker jag, för barn från låt säga 10 år upp till 17.
Det finns även en guldkant av romantik med i historierna, men också nära vänskap.

Tillbaka till Pompeji är den första om Theo och Ramona. (Jag har en Teo i min andra bok, förkortning av Teodor. Så det känns lite extra kul!) Här förekommer tidsvandring, vilket jag tror är mer regel än undantag i denna serie att döma av titlarna. Nummer två heter nämligen Jag är ingen häxa, del 3 Faraos förbannelse osv. Giljotinen (bok 8) kan jag gissa är synnerligen ruskig, den handlar förstås om franska revolutionen.

I Tillbaka till Pompeji kommer flickan Ramona till den utgrävda ruinstaden Pompeji med sin skolklass. Hon råkar somna under en vilopaus och vips! förflyttas hon till Pompeji år 79 e Kr. Innan hon räddar sig därifrån hinner hon vara med om Vesuvius ödesdigra vulkanutbrott, men det händer en hel del dessförinnan ... Bland annat blir hon nära vän med rikemanspojken Theo.

Sist i boken finns en faktadel med ordlista och fotografier från Pompeji, samt en trevlig och personlig presentation av författaren och hennes böcker. Jag får intrycket att hon älskar sina unga läsare och har kontakt med många av dem. Det framgår även av den snygga, proffsiga och innehållsrika bloggen.

Kimberlie - Äventyr på nya Zeeland bad jag att få signerad till min brorson 9 år gammal. Men jag tror han får vänta något år till innan han får den. Namnet Kimberlie (en flicka) är lite ovant i mina öron, men hennes pappa har rötter från detta land så det känns inte ologiskt. Kim, som hon oftast kallas, kommer till Nya Zeeland på semesterresa med sina föräldrar, kombinerat med att hälsa på släktingar. Hon är rätt ensam och rastlös och ger sig i tid och otid ut på egna utflykter, ofta med oväntade och farliga följder. Mansansiktet på omslaget dyker upp som en skrämmande urinvånare, medan den underliga porten bara nämns - vill man veta mer om vad det är för en plats får man fortsätta med nästa del i serien.
Även denna bok avslutas med faktadel.

Karaktärerna i böckerna skildras medryckande och trovärdigt. Miljöerna ... ja det märks att författaren forskat om och antagligen även besökt flera av platserna. Språket är helt okej och inlagan snyggt gjord, med det menar jag att indrag, stycken och dialoger lagts upp på ett proffsigt, läsvänligt sätt. Ett och annat redigeringsfel kan man hitta, som tex ett enterslag mitt i en rad, men det är verkligen inte många sådana. Kanske en aning för många kommatecken, men det är ju en smaksak. Själv har jag ägnat min senaste redigering åt att radera överflödiga komman. Det är svårt att hamna precis rätt. Alltför många komman bromsar upp läsandet, för få kan skapa missförstånd.

Sammantaget för dessa två böcker, som jag gissar ger en bra bild av Kimselius hela författarskap för barn och ungdomar, är att jag önskar att jag hade ett barnsligare - eller kanske ungdomligare - sinnelag och mer tid. I så fall hade jag läst dem allihop!