lördag 30 november 2013

Serien Ekens dotter av Hanna Nozlin, recension

2013-11-30
Recension av Astrid Ahlberg
Författare: Annah Nozlin
Titel: En av de sista. Första delen av Ekens dotter
Förlag: Vulkan


Kan köpas från Vulkanmedia,  Adlibris, CDON eller Bokus.



Titel: Splittrade skärvor. Andra delen av Ekens dotter.
Förlag: Vulkan

Kan köpas från Vulkanmedia, Adlibris, CDON eller Bokus.

Jag har nu med stort nöje läst båda de två första delarna i serien Ekens dotter. Måste erkänna att när jag läste första meningen i första kapitlet i En av de sista, som börjar: Den här dagen fyllde jag tio år... blev jag lite besviken. Tänkte att jag misstagit mig, att det var en bok för barn och yngre tonåren. Framsidans flicka ser ju inte särskilt gammal ut.

Men huvudpersonen Kel - jag i berättelsen - växer snart upp och det visar sig att boken snarare vänder sig till lite äldre läsare. Typ 13 till 90. Kanske en och annan pigg hundraåring med god syn också kan gilla den...

Kel tvingas överge sin familj väldigt brådstörtat för att istället hamna på Irvs fästning, där pojkar från olika håll går i skola. Som enda tjej får hon det inte lätt. Hon skaffar sig både vänner och fiender; till slut möter hon också kärleken här. Romantik blandas med spänning, vänskap och illvilja med fara och kamp.

Jag lägger inte mer tid på att berätta vad de två delarna handlar om. Det kan ni läsa själva på länkarna till respektive nätbokhandel. Istället vill jag förstås berätta vad jag tyckte, vad är annars en recension till för! Jag tyckte mycket om båda böckerna! Det är en fräsch och fantasifull idé med folkslaget som Kel visar sig tillhöra - trädälvorna. Samspelet med träden är fint och trovärdigt beskrivet och utgör en magisk fond till själva berättelsen. Miljöbeskrivningarna är nog det bästa, beundrar och avundas Hanna Nozlin för hennes förmåga att måla upp scenerna framför läsaren.

Vad gäller handlingen så beskrivs några år ur en ung flickas uppväxt, hennes mognad till ung kvinna, hur kärleken väcks till liv inom henne samtidigt som hon letar efter sitt ursprung. Den yttre ramen av länder som går mot krig vävs in mellan konflikterna hon upplever inför de personer hon har närmast sig.

Sammantaget så får jag uppfattningen att enda anledningen till att dessa böcker inte antagits och getts ut på något förlag är tveksamheten över vilken målgrupp de vänder sig till. Språk, stil och handling är mycket proffsigt. Rekommenderar dem utan förbehåll!

fredag 29 november 2013

Tös, tjej, flicka... dam, tant, gumma.

Det finns ju en hel del benämningar på det kvinnliga könet. Ändå tvekar jag ofta vilken jag ska välja när jag skriver, eller kanske just för att det finns flera val. Kvinna borde alltid vara gångbart för en vuxen hona, men det låter så kliniskt och vetenskapligt. Torrt. Lite avståndstagande nästan. Då är man mycket bättre, men det var det kvinnliga jag skulle ta upp idag, tänkte jag.

Tös är ju bara för de yngsta. Sött. Som en liten viol. Väluppfostrad. Någon i blommig klänning med rosett i det långa håret, kanske flätor till och med. Definitivt ingen tuggummituggande, trädklättrande, trotsig typ.

Tjej har betydligt större åldersspann, eller hur? Från 3 år till 100 nästan... I lite högre åldrar är det nog bara vi kvinnor själva som väljer denna benämning. Lite småtufft. Självständigt. Ett ord jag använder ofta i mitt skrivande.

Flicka då? Användbart, javisst, men... I alla fall definitivt en åldersgräns uppåt på... 20? Ändå används det ju ofta tillsammans med adjektivet ung. En ung flicka. Som om det skulle finnas gamla flickor... Eller ens äldre. Med små passar det bra, dock. Småflickor. Flicka har en betydligt tamare, mer väluppfostrad klang än tjej. Rätt användbart i rätta situationerna.

Dam är något jag själv definitivt inte är. Vilket brorsan påpekade för rätt många år sedan. "Syrran är en dam, men inte du", konstaterade han utan märkbar värdering. Jag tog det snarast som en komplimang, har alltid sett mig som en pojkflicka, haha. Numera är jag väl för gammal förstås för ett sånt epitet. Mankvinna?
Nu halkade jag av spåret, sorry!

En dam har nagellack, bär gärna kjol/dräkt, fönar håret som gärna kan vara färgat eller slingat (eller vad det heter). Vill absolut inte avslöja att håret börjat gråna. Bär hon gummistövlar så är det i undantagsfall (jag har det nästan dagligen). Gärna sko med klack. Gör make-up förstås. Självsäkert manövrerar hon genom yrkeslivet såväl som i shoppingcentrat eller saluhallen.

Tant är det väl ingen som vill kallas? Låter snällt och samtidigt bestämt. Kjolkanten mitt på vaden, rejäla promenadskor. Svart persianpäls på vintern. Bjuder på hårda karameller som aldrig tar slut om man inte biter sönder dem.När jag var barn kallades alla lite äldre kvinnor för tant Anna (nåja, två i alla fall). Numera används det väl knappt alls i tilltal, eller? Jag har en typisk tant i min bok Porten, som får leva upp ett tag, blomstra för att sedan ... Nä, nu spårar jag ut igen! Tant är användbart, i alla fall i skrivande.

Gumma slutligen. Min gamla, älskade moster - med kritvitt hår och snälla rynkor - hade en historia hon gärna berättade, alltid med ett leende: hon delar hiss med ett par småflickor (rätta mig inte om jag har fel kära syskon!). Den ena tittar på henne med stora ögon. Säjer: "En guma, en guma - när dör du?" Man närmar sig livets slut om man är gumma. Men man kan ju vara en seg gumma! En som biter sig fast i livet år efter år...

Hittar inte mig själv någonstans här. Vad är jag? Vad är du?

Avslutar med en härlig soluppgång från imorse. Har inget som helst med det kvinnliga att göra, eller - är inte solen en hon?


torsdag 28 november 2013

Vulkan - missförstånd och uträtade frågetecken

För alla er som följer min långa utgivningshistoria där jag igår beklagade mig över Vulkan:

Nu har jag just pratat med Peter, min handläggare på Vulkan, som förstås beklagar att jag är missnöjd. Han förklarar det hela med extrem arbetsbelastning, sjuk personal och missförstånd. Det sistnämnda beror på att Vulkan numera har sitt lager nere i Riga, alltså där de har sitt tryckeri. När Peter sa att tryckeriet skickat böckerna så trodde jag ju att det var de nytryckta. Istället var det återstoden av den första tryckningen, sedan de kasserat de defekta. Nya böcker är på gång att tryckas och bör komma till mig om ett par till några veckor. Denna gång skickas de via Peter i Stockholm, så han kan kolla att de är okej.

Att felet på pärmen uppstått över huvud taget hänger samman med bokens tjocklek (dock inte alls extremt tjock anser jag, har många böcker, även mjukpärmade själv, som överskrider mina 650 sidor). När den trycks ihop i "giljotinen" för att kantskäras har man på halva upplagan klämt för hårt och fått en ... vikskada eller vad det nu var. Ser ju ut som en vertikal rispa/vikning på frampärmen.

Man får hoppas att personalen kryar på sig, kanske utökas så Peter med flera hinner med att följa upp, besvara frågor och klara ut missförstånd som inte borde uppstått från början.

Tack alla för stöd och råd! :)

onsdag 27 november 2013

Mossa eller lav, grå eller vit...Eller grön?

Har försökt reda ut vilken mossa/lav det egentligen är som finns med på bild i min skogspromenad.
Eva-Britt har rätt i sin kommentar. Det är renlav, inte nån mossa. Grå renlav närmare bestämt, den vanligaste renlaven och därför kallas den ofta bara renlav.

Så nu vet jag det! Det är renlav vi stoppar i våra Adventsstakar. Vet det tills jag glömmer det igen, haha!

Renlav





Vitmossa (author Christian Fisher)

Vulkan igen

 Jag är rätt less på Vulkan nu. De två största felen:
1. Att man får vänta så länge på mejlsvar för det mesta, ibland kommer inga svar alls. Ibland kommer de lördag eller söndag så man får dåligt samvete för att man stressar dem så att de måste jobba helgerna också. Porten blev officiellt publicerad en söndag till exempel.
2. När man får svar så är det aldrig (bokstavligen aldrig) svar på allt man frågat.

Det blev ju ett skönhetsfel på cirka halva min utgåva (på blygsamma 100 ex). En rispa/veck typ på framsidan. Med Egentugivarnas och syrrans stöd i ryggen så klagade jag. Fick svaret att självklart skulle böckerna tryckas om... Senare mejl angav att jag skulle få dem samma vecka eller början på nästa. Jag väntade och väntade. Mejlade till slut och frågade var böckerna blivit av efter över 2 veckor.
Jodå de hade hamnat uppe hos Vulkan, de skulle genast skicka ner. Hurra tänkte jag, frågade inte hur många... 26 stycken för att ersätta de defekta? Eller kanske fler, kanske de tryckte om alla 100 :D.

Döm om min besvikelse när jag några dagar senare fick en enda kartong med 14 ex (varav 1 hade samma fel och 2 andra skönhetsfläckar). Så här skrev jag då, den 20 november, alltså idag en vecka sedan:

Hej!
Har just hämtat och packat upp böckerna. Undrar hur det är tänkt. Jag har bara fått 14 nya ex av Porten, varav 1 har samma vertikala skada som de gamla defekta och 2 har en ny typ av skada, på baksidan, svängd som om någon dragit med fingret innan glossen stelnat. Den ena så pass att jag inte kan sälja till fullpris, den andra... ok, till nån mindre nogräknad kund.
Många av böckerna (även de gamla) har även en horisontell "rispa" på framsidan, men den känns inte när man stryker med fingrarna över, så det struntar jag i.

Slutsats: Tryckeriet håller inte måttet avseende omslaget. Alla borde vara helt ok!
Mina frågor nu:
1. Ska dessa 14 (13) ex ersätta de 26 defekta? Tryckte ert tryckeri inte upp fler än så?
2. Hur gör Vulkan med era lagrade defekta ex av Porten? Bryr mig inte lika mycket om dem, för ev klagomål kommer gå till er på Vulkan, antar jag.
I nuläget är jag inte en nöjd Vulkankund.
Här hade det passat med en riktigt sur smajlis, apropå förra inlägget! Men jag är liiite för väluppfostrad.

Någon som tror att jag har fått svar? Nix pix. Så nu funderar jag på att skicka denna länk som enda mejltext. Vore då bra med en rad stöttande kommentarer! :)

tisdag 26 november 2013

Smajlis-ism - en obotlig sjuka? :( eller :)

Är det fler än jag som känner av den? Den smygande,allt  infiltrerande infektionen som yttrar sig som en näst intill omöjlighet att skriva kommentarer på Facebook utan att kleta dit ett smajlis-nylle? Man tvingar sig till att låta bli, stirrar sen på den obehagligt nakna kommentaren helt utan gul plutt, suckar, klickar på redigera och klämmer dit minst en. Som om vännerna skulle bli sårade, misslynta, ilskna, undrande eller allmänt ointresserade av en svartvit text bara. Scrolla förbi utan att se den.

Vad värre är: denna sjuka, eller mani kanske snarare, sprider sig till andra medier. Mejlen till exempel. Där är det vissa problem, en smajlis i Outlook kan se ut som ett J i en annan webbläsare (eller va 17 det nu heter när det rör mejl). Men det är svårt att låta bli, även om det bara blir kolon och parenteser eller likamed-tecken eller vad man nu väljer. För de som skickar många sms är det möjligen en liten ursäkt i att allt som kan spara antalet tryckningar på knapparna är positivt.

Har funderat på detta fenomen genom självstudier. Kan det vara så att vi inte litar på den egna texten? Att smajlisgubbarna liksom ska ange tonen, humöret, känslan, typ Detta är en ilsken kommentar. Nu är jag skämtsam. Nu vill jag till och med visa att jag skrattar högt. Vi tror oss inte om att kunna uttrycka känslorna med bokstäver och ord.

Eller är det i själva verket bara ett trevligt sätt att brodera ut texten, illustrera, pynta, göra levande...

Vad tycker du?

måndag 25 november 2013

Höstpromenad i skogen - vilken njutning!

Söndag morgon grydde dimmig och grå, men så småningom klarnade det upp och solen kikade ner på oss frusna höst-diggare. Jag tog mina hundar och gav mig ut, till en början på en av de vanligaste timmesrundorna, men så fick jag ett infall. Följde ett stickspår i form av en gammal knappt skönjbar skogstraktorväg, övergav den och sökte mig fram genom gles tallskog och över ett äldre kalhygge. Kom ut på min vanliga skogsväg ungefär där jag beräknat. Tyvärr... Älskar att gå vilse, vilket är svårt i min skog såvida man inte går i cirkel. Förr eller senare kommer jag fram nånstans där jag strax känner igen mig.

Denna dag tog jag foton under den 100 min långa skogspromenaden, för att visa maken med flera. Varsågoda!:

Vår eller höst - kunde varit vilket som!

Inte mycket till väg här, men myrstigar finns det gott om...

Mossa, mossa och åter mossa. Mjukt att gå på.

Dit upp vill jag! Vad kan man se därifrån?

Snart uppe. Nä, det är inte snö utan vitmossa (eller lav, lär mig aldrig)

På väg ner igen. Härlig tallskog, välgallrad!

Myrmark finns det gott om, bäst att undvika även med stövlar.

En annan sorts port, kanske idé till nästa bok!

Enorma flyttblock är det gott om, ligger lite varstans.

Kalhygge, lättare att ta sig över än det ser ut!

Tunn is på vattnet, det syns nog inte...

Here comes the sun (Beatles)!

Ser ni nymånen? Himlen är så vacker så det värker i bröstet!

Ute på vägen igen, härligt med höstsolen även om den står lågt.

Lite för klena tallar, annars en bra Port!

Tar man vänster här så kommer man till den riktiga Porten...

Men denna dag väljer jag att gå rakt fram istället.

Simone fällde några granna frötallar tvärsöver min skogsväg! 

Här ser ni fotografen med mobilen höjd. Snart hemma igen...

söndag 24 november 2013

Möten på en mässa

Det finns ju andra finesser med att medverka i en (lokal) bokmässa än att sälja böcker! Gick förstås runt och kollade in kollegorna på Kronobergs bokmässa, förutom att prata med besökare som stannade till vid mitt bokhörn. Köpte på mig andras böcker, att lägga till min växande samling ännu inte lästa exemplar...
Träffade en del intressanta personer som jag bjuder på här:

Den artonårige grabben som skrivit en bok med baksidestexten: På nyårsafton 1919 föddes hon. Margareta Fredrika Eleonora. Dotter till bonden ... osv. Handlar om en kvinnas liv från födsel till död. Och alltså skrivet av en manlig gymnasist! Inte så vanligt precis. Kommer mer om denne unge man i ett senare inlägg, han har lovat att svara på mina intervjufrågor. Köpte förstås hans bok (200 spänn).

Aengeln utan vingar men med hästsvans och eget förlag och fler titlar än sin egen bok. Intressant person som jag kanske också intervjuar framöver, vill nog läsa hans bok först. Kanske kolla hans webbsida. Köpte ett mässpaket med tre titlar (300 kr).

Och så var det 77-åringen som jag känner litegrann, bor på Gårdsby säteri där jag varit mycket som veterinär- behandlat både kor och hästar. Konstnär som även bott i Afrika. Prisbelönt rosenträdgård. Hans stora inbundna verk om släkten Gowenius illustrerad av honom själv hade jag inte tänkt köpa, men så såg jag ordet Piteå... Släkten kommer därifrån!!! Hade jag ingen aning om, det är ju där jag växte upp. Så där rök en hundring till (billigt!)

En gammal tant (äldre dam) med cykelhjälm på det vita huvudet plockade upp Porten och studerade den med viss nyfikenhet. Jag hoppade upp från min stol och gick fram till henne, höjde rösten något som man gör när man pratar till äldre människor. "Den här boken handlar om vad som kan hända när man går i skogen, man kanske hamnar i en annan värld!" Log glatt. En bekymrad och tillrättavisande blick mötte min. "Man ska vara försiktig när man går i skogen, man kan gå bort sig! En gång ..." och så följde en beskrivning av hur hon och en väninna gått vilse en gång för länge sedan. Efter ytterligare en uppmaning till försiktighet la hon ner boken och gick vidare med ett bokmärke i handen. Snopen kände jag mig. Helt fel försäljningsteknik här uppenbarligen. Eller bara fel målgrupp...

Den vuxne sonen till fiskekrönikören som beredvilligt skrev ner diverse gratisprogram för e-bokstillverkning på baksidan av sitt visitkort. Samma osjälviska hjälpsamhet som bland medlemmarna i Egenutgivarna!

Mannen med hår som hängde en bra bit ner över axlarna, litet pipskägg, lång rock och cylinderhatt... I fickorna två vackra och slitna nästan fulltecknade anteckningsböcker med lyrik och noveller.Satsar på Nanowrimo, sa han (50 000 ord under november). Han vandrade runt på mässan mest hela dagen. Köpte ett ex av Porten. Max hette han visst - hör du Max, om du läser detta så kontakta mig gärna! Vill höra vad du tycker!

Sedan var det fler förstås. Kursledaren för skrivarkursen vi (dottern o jag) gick på i våras. En annan av deltagarna från denna. En tjej som vi träffade på en pytteliten skrivarcirkel i höstas (4 deltagare). Och andra författare, ingen nämnd, ingen glömd som man säger.

Känner att jag fått lite material till nya karaktärer. Även utseendemässigt. Varför är det förresten inte fler karlar som låter håret växa? Hästsvans är ju jättesnyggt! I alla fall om håret är hyfsat rent. I mina böcker förekommer män med hästsvans, flätor, långt hängande hår, såväl som kortklippt. Serien Vikings bjuder på en del häftiga mansfrisyrer med kombinationer av rakad hjässa - långt hår. Tveksamt kanske om det har någon historisk koppling egentligen.

lördag 23 november 2013

Kronobergs bokmässa - eller konsten att sälja 2 böcker, haha!

Anna Wiking, Mikael Hammarlund, Björn Wirén och Astrid Ahlberg på Kronobergs bokmässaIdag har Växjö stadsbibliotek öppnat glasdörrarna för den stora massan, som strömmade in för att möta Kronobergs egen författarskara. Eller nåja, kanske de inte direkt strömmade, men en stadig rännil var det i alla fall. Jag var förstås där, delade bord med min syster Anna Wiking och vännen Björn Wirén. Den senare har beskrivit mässan så bra och skrivit så vackert om min Porten att ni borde fortsätta läsa på hans blogg, som ni hittar här! :)

Astrid Ahlbergs Porten på Kronobergs bokmässaMed oss var förstås min kära dotter Caroline och Björns kusin Mikael som agerade fotograf.
Trots (eller tack vare?) Carros vackra bokmärken sålde jag bara två (2) böcker. Men många tog en kola och ett bokmärke eller två och det var ju bra. 50% av köparna var bonde, apropå att välja rätt målgrupp! Den andra var en långhårig man med snygg stormhatt, man kan ju fråga sig vilken målgrupp han tillhör... Fantasyläsare? Trollkarl? Fast han skriver dikter mest, tror jag han sa.

Ingen aning nu om vad nästa marknadsföringssteg
ska bli. Fast har satt in en annons i Svensk Veterinärtidning, decembernumret, det kanske gör susen...

Var någon av mina läsare på Kronobergsmässan? Vad tyckte du? Bra arrangerat tycker jag, vill gärna vara med nästa år igen, framför allt då för att träffa kollegor och köpa böcker (med hem hade jag sju böcker, när jag nu ska få tid att läsa dem...)

Lördag kväll, nu ska jag göra pizza! Till det ett par glas rött för att fira försäljningsbragden :)

fredag 22 november 2013

Intervju med författaren Eva Holmquist

Idag har jag bjudit in Eva Holmquist att svara på mina nyfikna frågor. Jag har tidigare recenserat hennes bok Förlora för att vinna (du kan läsa den här) och tror att många fler än jag läser hennes svar med stort intresse!

1. Vem är du? Kort presentation… 
Jag är en kreativ kvinna i mina bästa år… ;-) som alltid älskat att berätta historier. Ända sedan jag lärde mig skriva har jag skrivit ner dem (så jag har en ”berättelse” nedskriven från när jag var liten som bara består av en mängd ord för att jag inte hade lärt mig skriva meningar ännu… ;-) ) Numera ger jag ut dem på Ordspira förlag. 
Är uppvuxen i Pixbo utanför Göteborg med den underbara närheten till Gunneboskogen och Rådasjön ett långt stenkast från mitt hus. Numera bor jag i Jönköping med man och de två barnen är för tillfället iväg på studier respektive jobb. När jag inte skriver böcker så arbetar jag som teststrateg på Jordbruksverket.

2. Du har en blogg som heter Tröst för ett knytt. Varför det?
När jag började blogga började jag med en fiktiv blogg som hette En ponnymammas vedermödor. Efter ett tag kände jag att jag ville skriva som mig själv och då var tanken mer att göra dagliga betraktelser. Jag har kallats Knyttet och inspirationen från namnet fick jag från följande rader ur boken: ”Och vem ska trösta knyttet och säga som det är? Stig fram och säg god afton så att de ser att du är där.” Tanken var då att den skulle ”säga som det är” från mitt perspektiv. Sedan har den mer och mer börjat handla om mitt skrivande och mina böcker allt efter att det tagit mer och mer plats i mitt liv.
Vilken härlig förklaring, Eva!

3. Hur kom det sig att du började skriva?
Som sagt har jag alltid skrivit ända sedan jag lärde mig skriva. Så länge som jag minns har haft berättelser i huvudet som jag velat förmedla. Själv älskar jag också att läsa och träda in i en ny värld. Det var länge som det blev korta stycken eller delar av böcker som aldrig blev klara. Att jag väl tog tag i det hade nog med att jag insåg att om jag någonsin skulle kunna få ut mina berättelser var jag tvungen att börja. En dag när jag höll en kurs och deltagarna var upptagna av en övning började jag skriva på den berättelse som varit grunden till ett födelsedagskalas som jag haft för min son. Strax därefter klagade min dotter som just lärt sig att läsa på att det inte fanns några roliga böcker och det var då jag började skriva Hästar på vift. Fast det tog några år innan den blev utgiven. Sen har det rullat på.

4. Berätta lite om dina böcker!
Lite är alltid svårt när det gäller ens egna böcker… ;-)
Hästar på vift är en bok för flickor som älskar hästar. Den riktar sig till åldrarna 8-12 år och handlar om Def som när hon är ute och rider faller av. Robin, som hennes häst heter, blir skrämd och försvinner.
Kedjor känns bara när du rör dig är första delen i en trilogi om folket ombord på rymdskeppet Diligentia som är på väg till Alpha Centauri. Den handlar om Lola som hela sitt liv försökt göra vad de runt henne vill, men när hennes far vill tvinga henne att gifta sig med en man hon inte älskar inser att hon måste kämpa för vad hon vill. Du får följa Lola och hennes vänners kamp för att få leva sina liv som de vill.
Det är inte så lätt som du tror är andra delen i trilogin och släpps 16 december. Mela, Lolas väninna, trodde att de hade löst alla problem och att hon nu äntligen kunde få sina drömmar uppfyllda. Nu har de landat på planeten runt Alpha Centauri och inget går som hon tänkt sig. När hon väl inser att det är ännu värre än vad hon tror så är det alldeles för sent…
Förlora för att vinna är ett rymdäventyr med fantasykänsla. Sophie befinner sig på planeten Vailao som diplomat och inser att de ljuger för henne. När hon följer efter dem inser hon inte bara att det finns en hel stad som hon inte fått se utan också att det pågår ett krig där barnen tvingas strida. Hon försöker stoppa kriget och snart är hon på flykt.

5. När skriver du helst - på kvällar, nätter, helger…
När jag kan välja så helst på eftermiddagen eller direkt efter jobbet. Jag skriver också gärna på helgerna.

6. Hur fungerar själva skrivandet för dig- flyter det på som en ström eller får du jobba hårt?
Jag försöker få till ett flöde för då blir det bäst. Det innebär att jag försöker skriva första utkastet så sammanhängande som möjligt. Då vill jag helst skriva varje dag för då lever berättelsen och karaktärerna i mig och då flödar orden när jag väl sätter mig.

7. Vad inspirerar dig? Favoritförfattare?
Jag inspireras mycket av frågor av typen: Om det är så här vad får det för konsekvenser? Fakta inspirerar mig också. Det gör att jag lyssnar mycket på vetenskapsradions program och även en hel del utländska faktaprogram. Det är också spännande att fundera över hur olika situationer påverkar människor. I Kedjor känns bara när du rör dig kom ursprungsidén från ett faktaprogram om rymdresor till främmande stjärnor och själva berättelsen och karaktärerna från funderingar kring hur en sådan resa skulle påverka människorna. I Förlora för att vinna skapades kulturen av mina funderingar kring hur vailanernas fysik skulle påverka deras kultur, men också hur historien influerar hur de tänker i Eco (den stad som Sophie kommer till först).

8. Du valde att starta eget förlag, varför det? Erfarenheter att dela med dig av? Gör du allt själv?
Jag valde att starta förlaget eftersom jag skriver science fiction och fantasy för ungdomar. Det börjar bli bättre, men det ges ut ganska lite svensk litteratur inom de genrerna. Det mesta är översatt. Som debutant krävs det ganska mycket att då sälja tillräckligt mycket för att de större förlagen ska satsa på dig. Jag ville inte heller gå via ett litet förlag efter mina erfarenheter med min första bok utan jag ville styra hur boken blev utseendemässigt och kunna göra min egen marknadsföring. Jag hade också flera läsare som gillar det jag skriver som ville läsa böckerna som just böcker istället för som en bunt med A4-sidor. Eftersom mitt syfte främst är att nå mina läsare så bedömde jag att det för min del var värt att bilda ett förlag och ge ut böckerna själv.
Jag gör inte allt själv utan tar in hjälp där jag anser att det behövs för att få ett bra resultat. För Kedjor känns bara när du rör dig hade jag en lektör. För de senare böckerna har jag arbetat med provläsare. Illustrationerna har jag anlitat en illustratör för och för sättning av omslag och inlaga har jag också tagit in proffshjälp. Sedan har jag naturligtvis ett tryckeri som trycker böckerna… ;-)

9. Hur kom du på namnet Ordspira Förlag?
Jag ville ha något med ord i och spira kom sig av hur växter spirar och jag gillade den analogin… ☺
Fint namn Eva; orden spirar ur dina tankar... Växer till en bok...

10. Vad gör du för att marknadsföra dig?
Mycket via nätet med facebook, blogg, twitter, goodreads (som jag just börjat med) och min hemsida med nyhetsbrev.
Sen deltar jag i kongresser, mässor och olika aktiviteter.
Den här biten är naturligtvis svår. Jag känner att jag behöver göra mer samtidigt som det konkurrerar med skrivandet.

Tack för att jag fick komma till tals!☺

Eva Holmquist

Tack Eva!
Förlora för att vinna kan köpas hos adlibris och bokus.
Evas blogg hittar du här: ettknytt.blogspot.se
Eva är också med i intresseföreningen Egenutgivarna.

torsdag 21 november 2013

Måste man verkligen älska sina karaktärer?

Ägnade en bra stund igår åt att spara ner gamla inlägg i datorn. Tveksamt om det är så stor idé, men kanske jag ångrar mig om bloggen kraschar och jag står där helt utan historia... Kunde ju välja ut bara de bästa inläggen, men det är ännu jobbigare.

Blev rätt förvånad när jag kollade mina utkast ikväll; har några stycken påbörjade som ligger och mognar till sig. Där fanns denna rubrik: Måste man älska sina karaktärer? Är ett av mina äldsta inlägg. På något sätt har jag tydligen lyckats förvandla det till utkast när jag kopierade det. Vet inte var det hör hemma, så istället passar jag på att lägga ut det på nytt! Är ju en bra och intressant fråga...

Måste man älska sina karaktärer lyder rubriken på en artikel i den utmärkta tidskriften Skriva nr 3 2013. En för mig okänd författare berättar om ett råd hon fått av Sara Lidman. Svaret på frågan skulle vara ett tveklöst ja, "annars blir karaktären inte bra". Jag förstår inte riktigt detta resonemang. Skulle Tolkien älskat Sauron? Eller Saruman, som är mer personligt beskriven? Älskade Astrid Lindgren riddar Cato i Mio min Mio?

Fast detta råd gäller kanske bara "finlitteratur", inte fantasy som man läser bara för nöjes skull. (Hör ni sarkasmen?)

Jag tycker tvärtom. Är det en elak jävel ska man avsky honom! Beskriva hans inte bara osympatiska sidor (som man ju kan ha förståelse för och till och med försvara) utan hans avskyvärda drag in till minsta hångrin och sadistiska manipulerande! Ja fy sjutton så man kan dra på här! Känner hur jag grips av entusiasm ... Får en stark lust att genast avsluta detta inlägg och återgå till mitt femte manus där jag har just en sån typ att arbeta med. Jag har inte avslöjat det värsta för läsaren, dit har jag inte kommit ännu. Hehe...

Vampire

Kanske det är som min dotter M säjer: Man ska älska att avsky dem...

Men mina huvudpersoner älskar jag förstås. Ja, inte som mina egna barn förstås, men dessa karaktärer är ju ändå mina skapelser. Jag är deras kärleksfulla, moderliga gudsfigur, vars existens de inte har en aaaning om, där de kämpar på i den värld jag skapat åt dem. Stackarna... Så många hinder och problem jag lägger i deras värld... Nånååå (gullegullande kommentar här). Men de får ju också träffa nya intressanta personer, varav en och annan blir mer än bara en bekantskap. Kanske kärlek skapas mellan två som tidigare saknat livskamrat. Och djuren får gott om plats att som hundar skutta fram och sprida glädje, som hästar bära sina ryttare eller som vilddjur hota livhanken på folk och fä.

Vad tycker du? Måste en författare älska alla sina karaktärer?

onsdag 20 november 2013

Ord och ordspråk berikar livet

Känner som författare givetvis en speciell fascination över ord. Även ordspråk och talesätt är intressanta fenomen. Från en bloggarvän har jag fått en ordtavla med mängder av skojiga, hemska eller bara allmänt tankeväckande och fantasifulla ord. Inte säker på var hon hämtat den, men strunt samma. 


Ordspråken som används idag skulle behöva moderniseras kan man tycka. Har några förslag här, hemsnickrade och dagsfärska. Finns säkert både bättre och roligare varianter på nätet. Men säger strunt samma återigen (vilket uttryck egentligen, apropå ord!)

Så varsågod, först det gamla, sedan det nya förslaget:

Liten tuva stjälper ofta stora lass
Litet feltryck raderar även stora filer

En fågel i handen är bättre än tio i skogen
En iPhone i egen hand är bättre än tio i andras

Många bäckar små blir en stor å
Många filer små blir en stor mapp eller två

Ropa inte hej förrän du har kommit över bäcken
Ropa inte hej förrän du har säkerhetskopierat

Säkert som ett brev på posten (haha!)
Säkert som ett mejl på nätet

Ju fler kockar desto sämre soppa
Ju fler vänner desto sämre facebook


Har du några egna, moderna förslag? Eller annars något favoritordspråk? 

 Favoritord från tavlan? Vad tycks om Pippiväder, racerbaby och monsterlax?


tisdag 19 november 2013

Udda kärlek eller bara ont om plats...

Idag har jag alldeles glömt bort att skriva ett nytt inlägg! Och nu är klockan 23.20... Får bli ett par gulliga foton bara.

Här ser ni kaxiga katten Poca (kort för Tezcatlipoca) dela filt med dvärgschnauzern Tessi. Inte alltid de är så här stillsamma, leker rätt friskt ibland. Tessi kan bita tag i nackskinnet och släpa Poca längs med golvet... Men går det för långt är det katten som bestämmer! Då blir det en örfil eller två.



Kastrerade hankatter med begynnande vinterpäls tar en massa plats... Mysli har klämt in sig på den enda lediga platsen i köksfönstret, resten är belamrat med böcker och annat viktigt!

Mysli har en egenhet: han älskar kranvatten! Kommer man i närheten av badrummet när han är vaken, så jamar han uppfordrande tills man sätter på en liten vattenstråle i handfatet. Kvickt och smidigt hoppar han upp, ställer sig nere i handfatet och lapar vatten :)

måndag 18 november 2013

Små och stora glädjeämnen

Sedan jag påbörjade min väg fram till bokutgivning har jag mått så oförskämt bra! Det är väl spänningen, att vardagslunken plötsligt ersatts av hopplasteg. Plötsligt vet jag inte alls vad framtiden kommer bjuda på. Kommer jag kunna sälja så pass att jag kan ge ut fler böcker? Ska jag (vi - om dottern är med mig) starta eget förlag? Vilka nya vänner (utöver de jag redan fått) kommer jag att möta i form av kollegor och kanske nöjda läsare? Och vilka nya karaktärer och världar väntar på att bli beskrivna?

Jag har inte så många år kvar till pensionen och det känns extra bra då att ha en hobby som inte är åldersberoende. Dessutom är det bergis så att författande är minst lika effektivt som korsordslösande när det gäller att hålla de små grå igång. Jag trivs så bra med att tänka ut fortsatt handling medan iPoden försätter mig på rätt humör med min favoritmusik och hundarna skuttar framför mig på mina många långa skogsrundor. Jag tror att jag mår bra nog för att tåla ganska hårda smällar från recensenter och andra motgångar, men det återstår förstås att se.

Idag skickade jag iväg en annons till Svensk Veterinärtidning. Är ju veterinär själv så jag tycker att den yrkesgruppen kan få bli en av mina viktigaste målgrupper. Porten innehåller en hel del veterinära scener och massor av djur. Men jag har tvekat länge... Ska jag verkligen våga? Vad ska mina veterinärkollegor tycka?
Men jodå, tack vare stöd från andra egenutgivare så vågar jag!
Annonsen står på höjden med en bild av framsidan överst, under den står det:
PORTEN - en roman med såväl 
magiska som veterinära inslag! 
Författare: Astrid Ahlberg, veterinär 
Säljs via Vulkan och nätbokhandeln 
Mer info: astridahlberg.blogspot.se 

Men det finns ju små glädjeämnen också. Vackert väder. Att bilen startar som den ska. Överförtjusta hundar som hälsar en välkommen hem. En fin film på TV (typ Laxfiske i Jemen). Ett uppskattande ord. Eller bara en välstädad, avtorkad diskbänk!

Vilka småsaker blir du glad över i vardagslunken - eller förflyttar även du dig med hopplasteg?

söndag 17 november 2013

Jag skriva poesi? Haha!

Inspirerad av en av mina favoritbloggare Qat the kitty testade jag under morgonrundan att tänka ut en liten dikt.Tränar mig på att läsa hennes dikter för att försöka förstå vitsen med lyrik. Inget jag annars någonsin läser eller skriver.

Fick ihop några rader som jag skyndade mig att skriva ner när jag kom hem. Joho minsann, det blev faktiskt något, till min egen stora överraskning. Tänkte mig att min huvudkaraktär, en ung, förälskad tjej, sitter och diktar:

Du uppgraderar min berg-och dalbana
Du höjer topparna mot nya skyar
Du håller min hand när det går utför
Du lyssnar när jag skriker
Du bygger genvägar över de mörkaste djupen
och drar mig upp mot ljuset igen


Är detta väldigt dåligt? Kan man tänka sig en 20-åring ha skrivit det? Inga rim här men det ska väl inte behövas. Annars börjar det ju bli dags att träna inför julklappsrimmen!

Skriver du dikter ibland? Vad inspirerar dig?

Recension nr 3 av Porten

Författardrömmar har skickat mig en länk till ytterligare en recension över Porten. Du kan hitta hela recensionen här. Bland annat skriver hon:

Det är den första boken jag läser av en egenpublicerad författare, och jag är imponerad.
...
Delar av boken handlar om lantbruk och skadade djur, och det är tydligt att Astrid vet vad hon pratar om. Ett tag blir det väldigt mycket resande fram och tillbaka genom porten och vissa beskrivningar är lite väl utförliga. Ett parti efter mitten är lite mindre intressant än resten av boken. Handlingen hade kunnat kortas ner något, men det är en bra bok och de gånger jag verkligen hade tid att läsa var jag fast i handlingen.

Alltid spännande och rätt nervöst med recensioner... På lördag är det dags för nästa utmaning: Kronobergs bokmässa på Växjö stadsbibliotek. Ett sjuttiotal författare med lokal anknytning får möjligheten att visa upp sina böcker och sig själva, inklusive sälja en och annan bok. Förutom chansen att bli av med några exemplar så ska det bli mycket roligt att få träffa andra författare; knyta kontakter inför framtida samarbete kanske.

Min dotter Caroline har fabricerat en hög med bokmärken att skänka bort till mässbesökare som inte är riktigt mogna att köpa Porten, kanske vill fundera på saken. Samt givetvis skicka med på köpet till de som slår till direkt. De blev sååå vackra, med lite text om boken och min bloggadress på baksidan. Till och med en ruta med QR-kod lyckades hon klämma in! Stort tack, Caroline!

Är det någon som vill ha ett bokmärke eller två, hör av er så skickar jag!

lördag 16 november 2013

Mitt i november...

... var det igår. Höstrusk med blåsigt och småregnigt väder. Jag har oftast långkalsingar på när jag går ut på
mina hundrundor, men det blir för varmt inomhus. Ska jag då bara på en kort kvällsrunda typ, tar jag på min nya kjol, en utmärkt sak som är så mycket lättare att sätta på sig än långkalsonger eller termobyxor! Går att öppna i sidorna nedtill beroende på hur långa steg man vill ta. Kan rekommenderas! Engelsons postorder.

Många tycker detta är årets tristaste månad. Inte jag eftersom den innehåller min födelsedag. I min ålder kanske inget att fira men det är ändå en bra anledning för att dra ihop närmaste släkten. Idag kommer mina hit, om två veckor makens. Med familjer till blir det lagom fullt.

Numera finns det ju så många sätt att umgås på nätet, när folk "har tid", ändå är det ju så mycket mysigare att träffas ansikte mot ansikte. Inte minst att äta tillsammans. Jag brukar få retsamma/kritiska/roade kommentarer över att jag så ofta och ingående beskriver vad mina karaktärer i böckerna jag skrivit/skriver på äter. Men måltiderna är ju egentligen oerhört väsentliga, inte bara för att hålla oss vid liv utan som ett sätt att träffas och umgås. Om jag till exempel ska skicka iväg en av mina huvudpersoner på en lång vandring så tänker jag genast: hur, vad och när ska hon äta? Matsäck? Kan hon bli bjuden på mat när hon kommer fram? Vad äter man i så fall där? Är nämligen förmodligen en annan värld med andra seder. Hänger självklart ihop med att jag själv är mamma och ansvarig för familjens måltider såväl som för gästernas utfodring...

Idag ska jag bjuda på afrikansk gryta med tillbehör. Det är lite av standard när vi firar födelsedagar. En currykryddad gryta på (helst) lövbiff med ris och ett antal skålar med: banan, ananas, mandarinklyftor, cocos, jordnötter, skivad gurka (hoppsan det har jag glömt köpa), mango chutney... Ja det var nog allt. Andra favoriter är baconlindade kycklingfiléer med apelsin/soyasås och fläskfilegryta med paprika och även här apelsinjuice i såsen. Mums...

På bordet ska det gärna stå flera ljusstakar med tända ljus. Men vänta nu, det är ju skadligt med tända ljus har man ju upptäckt! Skit också! Men det får bli så ändå, vi har rätt effektiv ventilation, haha...

Vad bjuder du på när det är fest?

fredag 15 november 2013

Min älskade iPod!

(Nanowrimo-följetongen Brovävaren får ta en paus nu, nästan hunnit i kapp.)

Jag är inne i en nostalgiperiod just nu. La alla ljudböcker åt sidan och började lyssna på musik 1 november när Nanowrimo-skrivandet började. Orsaken är att jag behöver tänka ut fortsättningen mellan skrivpassen och det gör jag under mina många hundpromenader. Det är då min kära iPod kommer till användning.

Jag har massor av musik där, bokstavligen tusentals låtar av olika band/artister. Det finns en hel del nytt, som jag fått av mina kära döttrar, men också gamla favoriter. Mina egna alltså. Vi har gott om LP-skivor i vårt hem, många av dem har maken spelat in på datorn och därifrån är det lätt (om man har datakunniga barn vill säga) att via iTunes få över dem i iPoden. Simsalabim så kommer all ungdomens älsklingsmusik direkt in i öronen via de små, smidiga hörlurarna.

Ungdomen ja. Här finns riktigt gamla saker som jag lyssnade på i tonåren: Beatles, Simon and Garfunkel, Moody Blues, Gilbert o´Sullivan... Därefter favoriter i 20-årsåldern: Blood, Sweat and Tears, Johhny Cash, Elton John, Pugh Rogefeldt... Längre fram diggade vi Supertramp, Cat Stevens, Creedence, Eagles...
Döttrarna har bidragit med tex: Owl city, Colorfire, Deas Vail, 30 Seconds to Mars...

Detta är bara ett litet axplock - jag räknade just antalet artister vars musik ryms i denna lilla platta apparat: Drygt 170! Förutom enstaka låtar och hela album finns ett tjugotal spellistor där jag samlat de bästa låtarna. Så det kommer ta många timmar innan jag gått igenom alla gamlingar. Härligt! Blir så glad och levande av all denna härliga musik! Inom denna lyssnarglädje ryms en del mer finstämda känslor beroende på dels typen av musik, dels vilka minnen de väcker. Men det tänker jag inte ta upp här, får förbli privat :)

Vad lyssnar du helst på? Påverkas du mycket av musiken du lyssnar på?

torsdag 14 november 2013

Intervju med Kristina Svensson!

Kristina Svensson - författare och ordförande i intresseföreningen Egenutgivarna.

Foto: Sina Farhat
Vem är du? Kort presentation tack!
Skribent och vetenskaps-kommunikatör med förkärlek för gott kaffe och färgglada naglar.

Hur kom det sig att du började skriva? Vad har du skrivit/gett ut/ håller på att skriva?
Det korta svaret jag brukar ge är att jag ville tjäna pengar. Det är inte särskilt politiskt korrekt att svara så vilket gör att folk studsar till lite (vilket jag tycker är kul).
Den längre förklaringen är att mitt yrke är att berätta. Innan jag började skriva för att publicera mig var mitt berättande framförallt muntligt. Beslutet att börja skriva böcker handlade om att jag ville ha en större publik utan att behöva jobba mer. En bok kan ju läsas av tiotusentals människor medan ett muntligt framträdande måste upprepas om och om och om igen för att nå samma publik.
Debutboken Jakten på den perfekta puben är en humoristisk reseberättelse från Wales full med udda fakta.
Därefter skrev jag handboken Förverkliga din bokdröm ihop med Joanna Björkqvist.
Nu arbetar jag med Strövtåg runt Antibes som ska bli en vacker presentbok för alla Frankofiler.

När du skriver - vad inspirerar dig?
Långa promenader är bästa inspirationen för mig.

När och varför bestämde du dig för att starta ett eget bokförlag?
Det var när jag och Joanna skulle ge ut Förverkliga din bokdröm. Min debutbok hade jag gett ut på ett företag som erbjuder bokutgivning men Förverkliga din bokdröm skulle vi trycka upp i en större upplaga och då behövdes ett förlag. Vi bestämde att dela på uppgifterna, Joanna skulle lagra och distribuera böcker och jag fakturera och sköta pappersarbetet.

Ångrar du någonsin att du startade eget förlag?
Nej. Det är klart att när fakturorna högas kan jag sucka och tänka att Joanna drog det längsta strået som ”bara” behöver bära böcker till brevlådan men det var den bästa uppdelningen vi kunde komma på då. Jag planerar ju dessutom att ge ut fler böcker och då är det lika bra att jag har ett förlag.

Hur kom du på idén att starta upp intresseföreningen Egenutgivarna?
Idén kom upp i samtal med andra egenutgivare. Vi kände oss alla ensamma. Någon kläckte att en förening vore bra att ha. För mig är en förening en organisation med stadgar, konstituerande möte, styrelse, webbsajt och så vidare, så jag drog igång dessa aktiviteter och på den vägen är det.
Det finns såklart andra sätt att organisera sig på. Lösa nätverk utan föreningsformalia eller klubbar där det är gratis att gå med, men där VIP-medlemskap kostar pengar. Ideella föreningar är lite gammaldags men de har sina fördelar, stadgar ger exempelvis en stabilitet som gör att föreningen inte byter inriktning under en eftermiddag. Det gör det tryggare att samarbeta med en förening än med en lösare gruppering.

Det ångrar du väl inte?
Absolut inte. Min privatekonomi hade såklart mått bättre om jag hade startat en kommersiell klubb istället för en ideell förening med tanke på hur många timmar jag lagt ner. Men det finns också en styrka i en förening där alla hjälps åt utan personlig vinning.
Jag har dock börjat säga nej till personer som mejlar mig och vill ha gratis privatrådgivning, de får gå med i föreningen istället för där finns det många erfarna egenutgivare som hjälps åt att svara på frågor. Jag blir faktiskt lite stolt när jag ser hur snabbt de flesta frågor besvaras och hur hjälpsamma alla är.

Föreningen har ju vuxit snabbt! Finns det något maxtak, kan vi bli för många eller är det bara bra?
En del tyckte att föreningen hade växt sig för stor när den passerade 23 personer. Nu är vi snart 200 och det känns trevligt tycker jag. Kanske känner vi samma sak om/när vi är 2000?
Ju fler medlemmar föreningen har, ju fler erfarenheter finns det att utbyta och ju större är chansen att det finns flera medlemmar på många orter som kan träffas och arrangera saker ihop.
Sedan finns det en gräns när medlemsadministrationen blir för stor för att ideella personer ska kunna sköta den. Den har vi redan nått med dagens rutiner men i styrelsen pågår ett arbete med att undanröja en del flaskhalsar som gör att vi har möjlighet att växa.

Funktion ”fackförening”? Berätta gärna om dina visioner för Egenutgivarna…
När jag ser på framtiden för Egenutgivarna så ser jag flera olika möjliga scenarier och vilket som realiseras beror på vilken väg det finns andra medlemmar som vill jobba emot samma mål.
Med jämna mellanrum dyker det upp önskemål om att föreningen ska förhandla fram bättre avtal med leverantörer (särskilt fraktavtal), starta ett paraplyförlag för ljudböcker eller gemensam införsäljning mot bokhandeln. Jag tycker precis som alla medlemmar att dessa saker vore trevliga att ha men är övertygad om att de inte går att genomföra på ett konsekvent sätt på ideell basis. Ska föreningen börja tillhandahålla den typen av tjänster behöver personal som gör det anställas och då behöver medlemsavgiften höjas ganska kraftigt. Kanske behöver även några av de förtroendevalda arvoderas eller ersättas för förlorade arbetsintäkter för den tid de lägger ner på föreningen.
Den motsatta vägen är att lägga ner föreningen som förening och bara behålla olika informella nätverk i sociala medier.
En tredje väg är en medlemsdriven förening där de förtroendevalda står för skelett och infrastruktur men där själva innehållet och aktiviteterna är medlemmarna. Styrelsens uppdrag är då att se till att det är lätt för alla medlemmar att bidra med det som just de kan.
Att ordna en träff på sin ort och bjuda in andra egenutgivare till ett café för att utbyta erfarenheter är både enkelt och givande. Efter att ha lärt känna varandra kanske några vill hjälpas åt och arrangera bokträffar, bjuda in sina vänner till en gemensam träff där alla pratar och säljer sina böcker.
Något annat som bara kräver punktinsatser från erfarna medlemmar är att dela med sig av sitt expertområde i ett gästblogginlägg på föreningens webbsajt. Eller att ordna en workshop på nätet ihop för att dela med sig av sina erfarenheter.
Det kanske hörs vilken väg framåt som jag brinner mest för?

Egen blogg/webbsida, Egenutgivarnas webbsida och FB-sida, hur hinner du allt? Familjeliv?
Jag får väl komma ut ur garderoben som workaholic? Jag lägger kanske lite väl många timmar per dag framför datorn och mobilen men när jag träffar mina brorsdöttrar försöker jag stänga av allt och bara leva i deras tempo.

Tack Kristina för dessa intressanta svar! Och själv vill jag ännu en gång starkt rekommendera medlemskap i Egenutgivarna för er som själva skriver och har funderingar över utgivningssätt!

onsdag 13 november 2013

Brovävaren sidan 13

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

På väg ut, hämtade hon upp Tessi som tålmodigt väntade innanför hennes sovrumsdörr, kramade henne hårt i famnen medan hon tog sig nerför källartrappan. Innanför källardörren hängde såväl koppel som andra jackor. Hon satte ner hunden, kopplade henne, krängde på sig sin gamla regnjacka och gick ut.
     Ut genom samma dörr som hon så spänd och förväntansfull passerat in genom tillsammans med sin nya bekantskap, bara någon dryg timme tidigare.
     Solen sken fortfarande därute, lika oberört som tidigare. Den kyliga höstluften bar med sig stråk av ruttnande löv och blöt jord. Tessi skuttade uppför trappan, pigg och glad som alltid, verkade inte känna av mattes ilska. Alicia stegade efter, två trappsteg i taget, hoppade upp på gräsmattan och stannade till, sneglade på matte. Vart ska vi, frågade hennes blick.
     ”Vi går väl sjörundan”, sa Alicia. Jag behöver tänka!”
     På andra sidan parken som omgav domkyrkan låg en liten sjö. Runt den hade man för några år sedan anlagt en gång- och cykelväg. I rask promenadtakt tog det någon timme att gå runt hela sjön, med hund minst en och en halv. Alicia och Tessi passerade bakom kyrkan, följde en smal grusgång som ledde ända ner till stranden, från den vek hon av söderut. Det var flera personer ute och promenerade i det fina vädret, en och annan hundägare också. Tessi spetsade öronen och drog lätt i kopplet mot en gammal gul retriever som lunkade fram vid husses sida, utan att verka lägga märke till den lilla, grå tiken. Alicia gjorde en sväng ut över gräsmattan för att undvika mötet, hon var inte alls på humör för kallprat hundägare emellan.
     Vad skulle hon göra nu? Skulle hon ge upp det hela? Vart hade han tagit vägen? Om hon ville träffa honom igen, hade hon ens chansen att hitta honom? Ville han bli hittad? Men hon hade ju hans V-jeans… Dem ville han väl ha tillbaka efter tvätten. Hon hade  valt ett kort program följt av torktumling.
     De var tillbaka på gångvägen nu. Här löpte den precis vid vattenbrynet. Ett gammalt träd hade blåst omkull och vilade med kronan delvis nere i vattnet. De gula löven speglade sig i den stilla vattenytan. Vad det var för sort visste hon inte, hade dålig koll på olika träd och andra växter. Nu retade det henne mest. Att inte kommunen städat undan trädskrället. Hade legat länge här nu.
     Hon försökte koncentrera sig på något annat, uppsatsen till exempel. Hon var nästan klar med den, i väldigt god tid faktiskt. Den skulle inte lämnas in förrän ett par veckor in på vårterminen. Ämnet hon valt var myndigheters webbsidor. Slutsatsen hon kom fram till, efter en studie av ett trettiotal olika sidor, var att man borde gå in för dubbla sidor, en lättförståelig och en för vana läsare. Handledaren hade varit mycket positiv och hon var säker på att få ett bra betyg.
     Men det gick inte att hålla tankarna borta från den unge mannen, Chandur se Carán. Hon ville träffa honom igen, sket väl i vad pappa tyckte.

Chandur hade blivit stående en stund på den grusade gårdsplanen. En svartblänkande sådan där fordonsmaskin stod parkerad bredvid gaveln; han fick lust att kika närmare på den men vågade inte. Mannen som tydligen var flickan Alicias far, kunde kanske få syn på honom genom något fönster. Honom ville han inte träffa igen. Bäst att avlägsna sig. Det var verkligen svårt att veta hur man skulle bemöta folket här, vad de hade för rang. Men det var inte så viktigt heller, huvudsaken var att han fick sitt uppdrag utfört.
     Uppdraget ja. Hade inte gått så bra, fick han erkänna. Nu var han ensam igen utan att ha en aning om vart han skulle ta vägen. Han gick dröjande nerför den hårdlagda smala vägen, tillbaka mot den stora byggnaden. Imponerande stor faktiskt. I ena änden hade den två mycket höga och spetsiga torn, han undrade vad de hade för funktion. Den rödbruna färgen lyste i solskenet, som om det var nymålat. Fönstren blänkte i solskenet.
     Det bästa han kunde göra var kanske att gå tillbaka dit.
     Kanske skulle Alicia komma tillbaka … Eller skulle han satsa på en ny flicka? Men det var något med henne, Alicia som lockade. Han fick känslan av att hon var mer värdefull än han först trott, verkade så av mötet med fadern.
     Chandur kom fram till den första gatan, gjorde som de andra människorna han hade i närheten: gick fram till stället där det fanns vita streck målade tvärsöver gatan. Här stannade förarna av de bullrande maskinerna för att släppa över de vandrande. Han passade på att följa strax efter en äldre man och hans kvinna, lika gammal hon. Konstigt var det att ingen hälsade på någon annan, att det var som om man inte såg varandra.
     Utan missöden nådde han fram till porten in i byggnaden. Tryckte prövande på den svarta dörren, till hans lättnad gick den upp. Han gick in.
     Redan i den mörka hallen, där han hittat jackan, hörde han musiken. Han stannade, ryckte till av den dova smällen när porten gick igen bakom honom. Musiken fyllde hela den enorma salen, mäktigt och främmande. Verkade komma från det enorma instrumentet på balkongen över hans huvud.
     Chandur gick dröjande in, följde mittgången tills han kunde vända sig om och titta upp bakom sig. Bakhuvudet på den spelande personen var det enda som syntes, grått, kortklippt hår. Musiken flödade ner mot honom, fyllde honom. Aldrig hade han upplevt något liknande!  I hans värld fanns det musiker, men inga med så stora instrument som detta var, med sina blänkande pipor som nådde högt upp mot det avlägsna taket.
     Chandur drog sig tillbaka till samma bänkrad han vilat i, den med den mjuka dynan. Här slog han sig ner, la väskan bredvid sig, sjönk ner så han kunde luta nacken mot det höga ryggstödet. Blundade och njöt. Det var verkligen fantastiskt att så mycket ljud kunde skapas av en enda person. Eller vad visste han – kanske de var flera däruppe.
     Musiken pågick en god stund, riktigt hur länge visste han inte eftersom han dåsade bort ett tag. Han vaknade till när det plötsligt blev tyst. Den plötsliga tystnaden bröts bara av dämpade fotsteg; var väl musikern som gick ner från balkongen, tydligen färdig med sin spelande. Chandur dök ner med huvudet ifall personen skulle komma in i det stora rummet, han ville inte bli sedd. Det var tillräckligt komplicerat som det var. Till sin lättnad hörde han ljudet av när den tunga porten öppnades. Men just som han skulle slappna av hördes röster, strax efter smällde porten igen. Utan att våga kika upp hörde han fotsteg, lätta, snabba. De lät välbekanta.
     ”Hallå? Är du här?” 

tisdag 12 november 2013

Brovävaren sidan 12

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

Kapitel 3


Både Alicia och Chandur överraskades fullkomligt av det plötsliga avbrottet. Chandur släppte Alicias hand och kom på fötter. I brådskan välte han sin stol; det small till när stolsryggen träffade det kala golvet. I en enda rörelse fick han tag i stolen med högerhanden, lyfte upp den samtidigt som den vänstra handen flög upp i pannan för att skugga ögonen. Under handflatan såg han nedre delen av en man som kom fram till hans sida av köksbordet med bestämda steg. Fötterna bar mjuka toffelliknande skodon, vilket förklarade hur han kunnat överaska dem så. Svarta byxor med ett skarpt veck framtill, avslutades med en hårt åtdragen livrem. Chandur lade av någon anledning märke till detaljen att lädret hade flera avskavda hål längre ut – mannen hade varit tjockare än han var nu. En svart skjorta utan synlig knäppning var nedstoppad innanför linningen.   
     ”Din strålglans bländar mig!” sa Chandur. Det hade bara tagit honom ett ögonblick, eller möjligen två, att hitta rätt ord för den hälsningsfras som var bruklig gentemot personer i högre ställning än man själv. Han böjde ner huvudet för att ytterligare markera hur bländad han kände sig.
     ”Vad är detta för trams!” Mannen lät definitivt inte blidkad. Nu vände sig fötterna mot Alicias håll, kunde Chandur se. ”Alice, vad menar du med att ta hem gäster utan lov? Du borde ju vara på universitetet så här dags? Inte sitta här och fika med någon du inte presenterat!”
     Chandur bedömde att hälsningen var avslutad, även om den inte besvarats. Han sänkte handen.
     Som rösten avslöjat tillhörde den en man, en äldre man att döma av utseendet. En blänkande hjässa omgavs av en sky av kritvitt hår. Det välrakade ansiktet hade djupa fåror, kinderna hängde slappa, buskiga ögonbryn var djupt neddragna över smala ögonspringor. Den raka hållningen och bistra blicken utstrålade auktoritet och självsäkerhet.
     ”Jamen pappa …” började Alicia.
     Rösten var tunn och hon tystnade genast. Verkade inte ha kraft eller mod att fortsätta, vilket var helt konsekvent enligt Chandurs bedömning. Hennes far alltså. Faderskap över kvinnor hade betydelse i denna värld, mindes Chandur att fadern berättat. Märklig sedvänja.
     Men han fick inte tid att studera fenomenet. Fadern ansåg tydligen att dottern behövde skyddas; i vilket fall närmast föste han ut Chandur ur köket, gav honom knappt tid att rycka åt sig väskan och den lånade jackan.
     ”Jag följer dig till dörren, unge man!”
     Med ett bestämt tag om Chandurs överarm ledde mannen honom genom en kort korridor och ut i en rymlig hall. Först när han öppnat ytterdörren och förpassat Chandur till stenverandan utanför, släppte greppet.
     ”Jag vet inte vem du är och inte bryr jag mig om det heller. Men du ska lämna min dotter ifred, hör du det? Hon har förlorat sin mor för en tid sedan och är mycket skör. Dessutom har hon viktiga studier att sköta.” Han avbröt sig tvärt, plockade upp ett läderfodral ur bakfickan på de svarta byxorna, öppnade den och drog fram en papperslapp. Stoppade helt sonika ner den i Chandurs byxficka. ”Se här, ta den här och köp dig ett mål mat. Här kommer inte serveras fler gratismåltider!”
     Efter dessa barska ord stängdes dörren utan att Chandur fått tillfälle att yttra ett enda ord utöver sin hälsning. Han hade inte fått den korrekta möjligheten att avslöja sin egen status. Det sved och stoltheten han nyss känt var som bortblåst.
     Han, en Vävare - utkörd som den enklaste Väglösing!

Alicia samlade allt sitt mod och beredde sig på strid medan fadern körde iväg gästen. Hennes gäst märk väl. För en gångs skull tänkte hon inte passivt ta emot kritiken, hon hade fått nog.
     ”Pappa, jag är faktiskt snart tjugo och ingen liten flicka längre!” utbrast hon så snart hennes far klev in i köket igen. Hon stod rakryggad vid sin stol och kramade temuggen mellan händerna som om den skulle kunna ge henne kraft. Den blå keramikmuggen med sina vita blommönster, var i och för sig en julklapp från hennes mamma. Mamma som säkert hade stöttat henne nu, om bara … Klumpen i halsen satte stopp för vidare protester.          
     ”Men uppträd i så fall som en sådan! Vad var detta för en lösdrivare du plockat upp? Han kan ju lika väl vara knarkare eller kriminell, vad vet du om det? Vad har vi sagt om besök utan förvarning?”  Rösten mjuknade och fadern sträckte ut handen, gav henne en lätt smekning över kinden. ”Alice, vännen min. Jag vill ju bara ditt bästa!”
     Ilskan sköt upp inom Alicia. Hur många föräldrar hade väl inte använt just den klichén för att tvinga på sina barn sin egen vilja!
     ”Mitt bästa!” spottade hon fram, fortsatte sedan snabbt utan att tänka efter, medan ilskan gav henne modet. ”Du har ingen aning om vad som är mitt bästa! Här i denna jäkla prästgård är jag lika isolerad som i en avrättningscell!” Liknelsen haltade betänkligt men det struntade hon. Liksom i att hon svurit. ”När jag äntligen träffar någon som vill vara min … vän, kör du ut honom!” Strupen drogs ihop och kvävde fortsättningen. Annars hade hon gott om upplagrade repliker som hon formulerat efter andra liknande tillfällen, använt i fingerade samtal men aldrig vågat yttra högt.
     För att inte ge pappan chansen till sista ordet, satte hon ner koppen på bordet med en smäll som fick teet att stänka över bordet, trängde sig förbi honom och rusade ut ur köket. Den väluppfostrade dottern inom henne påpekade att hon inte dukat av efter sig, men den förorättade, ursinniga kvinnan sket blankt i detta faktum. Hon hade fått nog!

måndag 11 november 2013

Brovävaren sidan 11

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

”Jag kan spå dig i handen”, föreslog Chandur och lutade sig fram över bordet med den oskadade handen utsträckt, handflatan uppåt. Nu gällde det, skulle hon nappa? Han behövde verkligen få tillgång till hennes medvetande igen för att bli klar med det nödvändigaste. Gavs det tid efter det, skulle han snoka i hennes privata tankar och erfarenheter.
     Alicia tvekade inte länge. Hon blev alltmer attraherad av denna ovanliga unge man, och blotta tanken på att röra vid honom väckte oroliga känslor inom henne. Det var lite som att ha feber – huden blev extra känslig, som om den både fruktade och längtade efter beröring.
     Alltså la hon sin hand i hans. Chandur tog ett stadigt tag och drog hennes hand till sig, så han kunde studera handflatan. Han satt tyst ett tag, tycktes fundera.
     Alicia hade ingen aning om att Chandur nu sökte upp hennes språkcentrum och började absorbera de delar som återstod. Väl igång överlät han åt sitt mellanmedvetande att utföra uppgiften medan han ägnade sig åt flickan.
     ”Det är svårt att spå dig. Du har många möjligheter. Kanske väljer du att fatta ett viktigt val, som kommer förändra ditt liv för alltid …”
     Chandur tystnade, osäker på vad han skulle hitta på mer. För att verka mer seriös drog han med sitt lediga pekfinger längs linjerna och vecken i den mjuka handen. Denna flicka var inte van att arbeta hårt, det syntes, inga valkar. Inte heller hade hon nariga, rödsvullna fingrar som Tvätterskorna. Vad var egentligen hennes uppgift i detta samhälle? Fast de hade väl inga Vägvisare.
     Alicia fick gåshud av den lätta beröringen av hans finger. Det både kittlade och brände, trots att hon värmt händerna på temuggen. Hon kände sig intensivt vaken och levande.
     Höll hon på att bli förälskad i den här kufiska killen?
     ”Ska jag inte möta en lång, mörk och mystisk främling?” sa hon, mest för att bryta den tryckande tystnaden. Samtidigt flinade hon för att visa hur skeptisk hon egentligen var. Men hon ville ändå att han skulle fortsätta.
     Chandur började få grepp om språket nu. Det var ju inte första gången han sökte igenom en annan människas medvetande. Fadern hade låtit honom träna på Uppassarna därhemma på gården. Eller vad kallade man dem på detta språk? Tjänstefolk? Han måste börja tänka på detta främmande språk så han kunde samtala naturligt.
     ”Du kommer få en annan väg att följa än du väntat dig …”, sa han mystiskt och lutade sig ner över hennes hand. Märkte att den darrade lätt. Han tittade upp och mötte hennes blick. De bruna ögonen såg nästan svarta ut. Stora pupiller, förstod han. Det vetenskapliga benämningen bara flöt in, han kände stoltheten fylla honom, stoltheten över att han skötte sig så bra. Den här flickan skulle han inte få några problem med; hon hade mer eller mindre medvetet insett vilken viktig person han var, vilken ära det var för henne att ens prata med honom.
     ”Och vem har vi här då?” En mörk mansröst avbröt dem plötsligt, en röst utan den minsta vänlighet.

söndag 10 november 2013

Brovävaren sidan 10

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

Alicia tog täten och gick före honom fram till huset på en knastrande grusgång. Den vindlade igenom trädgården och förbi en smal trappa som ledde ner till en enkel svartmålad dörr. Chandur såg detta eftersom det var dit flickan styrde stegen. Ingen människa syntes till här och oväsendet från staden nedanför hade avtagit till ett jämnt bakgrundsbrus. Det var inte utan att det var en lättnad. Han drog en djup suck, kände hur spänningen avtog inom honom, medan han följde efter Alicia nerför trappan och in genom dörren.
     Flickan vred på en knapp och rader av runda klot i taket började lysa. Dessa var helt tysta, inte dåligt, det fick han medge, även om det inte slog den uppladdade belysningen därhemma i ljusstyrka.
     ”Här finns kläderna”, förklarade Alicia efter att ha öppnat en dörr och tänt ytterligare ljusglober, vilka tillsammans med ett litet fönster alldeles under taket gav ljus nog för att avslöja travar av glänsande svarta säckar.
     Chandur stod tyst och betraktade flickan medan hon rotade runt i säck efter säck, slängde kläder lite hur som helst omkring sig tills hon slutligen triumferande höll upp ett par slitna blå byxor, liknande de hon själv bar. Dock utan hål konstaterade han lättad när han tog emot dem. Flickan vände lydigt ryggen till och ägnade sig åt att stoppa tillbaka kläderna hon dragit fram, medan Chandur bytte om. De nya var lite väl trånga, han fick precis igen metallåset.
     Alicia betraktade trollkarlen. Det var lite synd med byxorna, nu såg han mycket vanligare ut, men han hade väl fler scenkläder på hotellrummet.
     ”Vill du ha en kopp te?” frågade hon tveksamt, rädd att han nu skulle komma på att han nog måste skynda sig till… ja, var det nu var han skulle till.
     ”Te är bra och något att äta till ännu bättre”, svarade Chandur belåtet. Nu kunde han spara på skorporna, som mest var nödproviant. 
    En mindre chock väntade Chandur när de lämnade källaren och via en spiraltrappa nådde första våningen. I samma stund som Alicia öppnade dörren ut, kastade sig ett litet djur fram mot henne, hoppade och gläfste som en hund, men en minimal sådan. Bara en tiondel så stor som vakthundarna därhemma. Flickan böjde sig ner och lyfte upp djuret. Det var verkligen en hund. Grå som en stadsråtta med buskiga ögonbryn över de runda svarta ögonen och ett långt skägg under hakan.
     ”Detta är Tessi”, sa Alicia och vände sig mot honom, fortfarande med ett stort leende som mjukade upp hennes annars rätt spända min.
     Hunden stirrade fientligt på honom. Ett förvånande dovt morrande, med tanke på den ynkliga storleken, fyllde den plötsliga tystnaden. Alicia verkade förvänta sig något av honom.
     ”Ja. Synd att hunden är så liten. Är det en valp?” frågade han, utan egentligt intresse.
     Flickan blev helt upptagen med att tysta ner djuret, som börjat stormskälla så fort Chandur öppnade munnen. Till slut föste hon in den innanför en dörr och stängde kvickt efter sig. På andra sidan övergick skällandet till ett gnällande.
    ”Hon är lite misstänksam mot främlingar”, försvarade sig Alicia, utan att se på Chandur. Hon skämdes för sin hund. Tessi brukade aldrig vara så argsint, tvärtom gillade hon andra människor, och det brukade vara ömsesidigt. Nåja, hon kunde nog vänja sig. Om det nu blev fler tillfällen.

En stund senare satt de vid ett runt bord i ett rymligt kök med varsin tekopp och rikligt med bröd och pålägg. Bandaget var utbytt mot tre plåster och V-byxorna tumlade runt i tvättmaskinen. De hade lagt ifrån sig sina väskor och jackor på två av köksstolarna. Solen flödade in genom de höga fönstren som vette mot staden nedanför. En sen höstfluga surrade mot rutorna och ville ut, ovetande om kylan utanför. Annars var det tyst,
     ”Var är alla arbetare?” frågade Chandur och såg sig omkring, medan han tuggade på en tjock ostsmörgås.
     ”Arbetare?” Alicia skrattade till. ”Det har vi inga.” Han var rolig också, trollkarlstypen. Tyckte väl att han kunde skämta om den överdrivet stora prästgården. Hennes pappa, biskopen, hade inte mycket val, det var ju hans tjänstebostad. Och mamma var ju … borta.
     Hon skulle verkligen lägga manken till nu och inte släppa den här killen i första taget. Ren nyfikenhet blandade sig med en pirrande förväntan över vad detta oväntade möte kunde leda till. Hon hade börjat vänja sig vid hans oartiga, tvära sätt att prata och tyckte dessutom att han verkade tina upp – talet flöt ledigare nu. Chocken över knivskadan hade definitivt släppt.
     Bara nu inte pappa dök upp och förstörde alltsammans.
     Alicia hade inte ro att äta något, dessutom hade hon ju rätt nyss ätit frukost. Men Chandur verkade hungrig. Hon såg honom stoppa i sig medan frågorna trängdes inom henne så hon fick svårt att välja vilka hon skulle börja med.
     ”Var ska du uppträda? Och när?” blev frågorna som vann. Hon värmde fingrarna på temuggen medan hon förväntansfullt väntade på svar.
     Chandur stirrade på henne. Pannan rynkades som om han funderade över svaret … som inte kom.
     ”Eller … du … du är väl en … en trollkarl?” stammade Alicia. En obehaglig känsla av att ha gjort bort sig steg inom henne, gav henne tunghäfta. Tusan också. Skulle hon nu ändå inte lyckas med sin föresats att prata normalt och obesvärat med denna främling, som inte kände till hur osäker och blyg hon egentligen var.
     ”Jag förstår inte frågan. Varför ska jag uppträda? Menar du framträda? Inträda? Överträda?”
     Alicia frustade till, kunde bara inte hejda skrattet. Han hade verkligen humor! Det gillade hon, särskilt detta att han höll masken så bra. Såg fullkomligt allvarlig ut. Skrattet fick henne att slappna av lite. Killen tuggade i sig den sista biten macka och började bre sig en till, som om det var hennes tur att prata nu igen.
     ”Vad gör du på föreställningarna? Trollar fram kaniner? Sågar av vackra damer? Spår i kort?”
     Det sista hon sa gav Chandur en användbar koppling: spådomar var förutsägelser över någons framtid. Kunde göras med kort, men det fanns också andra sätt. Till exempel i handflatan. Här hade han sin chans!