måndag 30 september 2013

Vill du recensera min bok?

Om någon vecka eller två kommer jag att få ett tungt och skrymmande paket, en jättejulklapp långt före jul. Vikt kanske så där 45 kg. Jag kommer inte behöva gissa, för jag vet redan vad som finns i:

MIN BOK


Alltså min allra första bok, Porten. Förhoppningsvis kommer det bli fler. Har ju Tvåan och Trean klara för en sista redigering. Fyran är bara påbörjad eftersom jag istället satt igång med en fristående Femma.

Porten alltså. Som handlar om Miranda och Miro. Två rätt vanliga unga människor som råkar ut för något mycket ovanligt. Som hamnar i en annan verklighet. Som utsätts för fara, sorg och passion. Som får lära sig vad det innebär att ställa upp för varandra. Där finns även Nore och Leira. Två människor formade av den verklighet de lever i, styrd av Naturens lagar. 

Veterinär och djurälskare som jag är så har jag kryddat det hela med många djuriska personligheter. Hundar, katter, hästar, kor och ett och annat vilddjur.

Men till saken. När nu boken äntligen kommer ut, så vill jag klart gärna att den blir läst. Som hjälp på traven för eventuella köpare att bestämma sig behövs då oberoende recensioner. Så nu söker jag Dig, som det brukar heta. Du som vill ställa upp och läsa Porten, för att sedan lämna ett omdöme på din blogg.

Du kan kontakta mig direkt via mejl (astridah54@gmail.com). Om du finns...

Skulle det mot förmodan bli fler än 3-4 stycken som hör av sig så förbehåller jag mig rätten att välja ut de jag finner lämpligast.

En annan sorts port jag hittade i skogen...

söndag 29 september 2013

Dagen efter... (Bokmässan förstås)

Söndag förmiddag och Bokmässan är över för min del. Det blev verkligen en heldag med råge igår, hemifrån 4.30 och hemma igen 21.40. Ska inte trötta dig kära läsare med en massa detaljer, bara lite smakprov.

Bästa monterprograminslag: Nå ut till bokbloggare, med Petra Jankov Picha (Vulkans monter). Vi var kanske tio åhörare som fick tränga oss tätt ihop för att höra henne i den blandade ljudsoppan från omgivningen. Vettiga råd och synpunkter framförda på ett engagerat och effektivt sätt. Bokbloggarna blir ju allt viktigare som recensenter...

Bästa bokinköp: Återstår att se... Men hoppas få nytta av Lyckas som författare och Att förverkliga din
bokdröm. Den sistnämnda fick jag på köpet när jag gick med som medlem i Egenutgivarna. Och nöje kommer jag säkert få av de andra titlarna, till exempel I skuggan av ett ljus av Marie Löfgren. Av henne fick vi flera goda råd, och tips om ett danskt tryckeri. Känner att jag nu är mer sugen än någonsin på ett eget förlag! Eget och eget, snarare ett familjeföretag med skrivande syskon och dotter som medföretagare. Why not?

Bästa möten: Snacket med Marie Löfgren i Egenutgivarnas monter. Stötte på Fia Filur och fick se vilket nagellack hon valde till slut... Pratade med Amanda Ekberg om hennes intressanta bok Katrine och orättvisan som jag tidigare köpt och även läst. Och för övrigt gäller "Ingen nämnd och ingen glömd".

Bästa tips: Att om man har bil så är det perfekt att stå i Focus parkeringshus. Täckt gångbro över till Mässan, dvs så nära att man kan gå till bilen och lämpa av tunga bokkassar och äta medhavd matsäck. Vila ben och framför allt öron och ögon en stund. Men då måste man vara där i god tid innan mässan öppnar. Vi var där redan klockan åtta, ägnade en knapp timme åt frukost och sista minuten-planering innan vi fulla av rättmätig förväntan lämnade bilen. 

Nå, var du på Bokmässan? I så fall, bästa minnet?

Jag ser rätt trött och överväldigad ut här, eller lite som när akvariefiskarna snappar efter luft vid vattenytan... Men fotot togs sist på dagen, alldeles innan vi lämnade mässan, så intrycket stämmer är jag rädd.

fredag 27 september 2013

Finns idag i dåtid?

Denna kryptiska rubrik kommer sig av att jag ställer mig tveksam inför vissa bruk av presens i dåtid. Jag ska ge några exempel:

Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra imorgon.
Han öppnade sin kalender för att se efter vilka noteringar det fanns idag.

Att skriva så skaver i mina öron, samtidigt som mitt förnuft säger mig att varför inte - det är ju fullt klart vad man menar. Ändå kan jag inte förmå mig att själv använda detta språkbruk. Skulle valt att skriva:

Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra nästa dag (eller påföljande dag).
Han öppnade sin kalender för att se efter vilka noteringar det fanns denna dag/för att kolla dagens noteringar. 

Vad tycker ni? För mig är det aktuellt just idag efter att ha hört detta (miss)bruk i en översättning av en norsk deckare.

För övrigt har mina tankar kretsat kring den förestående resan till Bokmässan. Kommer sätta väckaruret på 3.00 i natt...

Bilden visar såväl misslyckade som rätt så lyckade hemma-producerade visitkort, att ha med oss, bara utifall att... Designer dotter Caroline.

torsdag 26 september 2013

Att hitta, följa och kommentera andras bloggar

Min lista på blogghanteraren Bloglovin upptar nu ett trettiotal bloggadresser. Alla följer jag inte lika noga förstås, men känner ändå att jag nått en gräns för vad jag hinner med. Vilket är bäst - kvantitet eller kvalitet? Och med kvalitet avser jag ingen betygsgradering, utan bara vilka bloggar som passar just mig och mitt skrivarintresse bäst. Händer förstås att jag efter en tid raderar vissa bloggar från min lista, för att de tar upp  för mig mindre intressanta ämnen, typ barnböcker.

Ändå tänker jag ibland att det säkert finns för mig helt nya bloggare i precis min smak, som jag inte upptäckt. Och inte kommer att göra om jag inte letar. Sådana som  jag kan bli "kompis" med, få närmare relationer till. För de flesta av de jag följer är jag bara en passiv läsare av, lämnar sällan kommentarer. Desto mer glad är jag då över de som jag tycker mig ha lärt känna litegrann, genom att själv lämna kommentarer ibland och till min glädje upptäcka att de hittat hit.

För det finns ju egentligen ingen annan väg att få någon sorts tvåvägskommunikation än via kommentarerna (om man inte väljer mejladressen förstås). Alltså vill väl alla bloggare ha kommentarer? Eller tycker många att det är mest besvärligt? En del inbjuder ju verkligen genom att avsluta sina inlägg med en fråga till läsarna, eller ha en stående mening typ välkommen att kommentera.

Det finns ju de som väljer att inte lämna möjlighet till kommentering. En anledning är att man då slipper se hur få som kommenterar, slipper bli besviken. Men jag tycker det är synd, för ibland vill man verkligen lämna sin åsikt om inlägget, sitt bidrag till en intressant diskussion, ett tips eller bara allmän uppmuntran.

Men efter snart 4 månaders bloggskrivande, förstår jag rätt så väl nu varför man inte kommenterar. Flera orsaker förstås.
1. Man hinner inte
2. Inlägget är inte så intressant att man tycker det är värt kommentar
3. Det finns redan så många andra kommentarer att man drunknar
4. Man vill vara anonym läsare, nöjd med envägskommunikation
5. Man läser inläggen på iPad eller liknande där det inte går att lämna kommentarer, inte utan stort besvär. Typ.

Tillbaka till vilka bloggar man vill följa. Jag har hittat mina framför allt genom att följa länkar från de som lämnat kommentarer. Initialt fann jag de första via bokbloggar.se. För mig är bloggare som själv skriver mest intressanta, men följer även ett fåtal rena bokbloggar, dvs som bara läser och recenserar. Bara och bara, tycker de gör ett starkt jobb, både som hinner läsa så mycket och sedan oftast skriva så lagom och bra.

Hur gör du för att hitta intressanta bloggar?

Har inget med blogginlägget att göra, bara ett foto jag lyckats med

onsdag 25 september 2013

Språkråd - tas med en nypa salt?

Nackdelen med att själv skriva och dessutom konsumera skrivråd och -tips som om de vore vitamintillskott,
är att läsandet störs, nästan förstörs. Jag kan inte längre läsa en bok eller lyssna på en ljuddito, utan att kritiskt lägga märke till vad jag tycker är brister och fel. Och varför tycker jag då så? Är till stora delar påverkan från just alla råd och tips jag plockat upp i böcker, bloggar och på skrivarkursen jag gick i våras.

Häromdagen läste jag till exempel att man absolut ska undvika att vid dialog överdriva användandet av andra ... vad heter det nu... alltså "säga-ord", än just sa/sade. Viskade, vrålade, ropade, väste etc, den typen. Jag som just trott att det var bra att variera sig där. Att skriva en replik och avsluta med: skrattade han, var riktigt illa. Man kan ju inte skratta fram en hel mening...

För närvarande lyssnar jag på boken Polis, av norrmannen Jo Nesbö. Är nr 11 eller något i den stilen i en polisserie jag gärna rekommenderar. Författaren är mycket känd och översatt till flera språk, och hans böcker är verkligen mycket spännande. Ändå blev det tvärstopp för mig när jag hör den utmärkte uppläsaren läsa just så: replik, skrattade han.
Om en så populär författare använder sig av det uttrycket - varför ska då jag avstå?

Jag har tidigare skrivit om Lee Child, en ännu mer framgångsrik författare. Så här skrev jag då:
Mina egna käpphästar är bland annat att inte börja flera meningar i rad med samma pronomen, tex Jag... Men denna mycket lästa, översatta (och filminspelade) författare gör just det. Gång på gång. Ändå fungerar det underligt nog. 
Ledaren för skrivkursen jag nämnde tidigare, lärde oss en klok princip: Visst kan man bryta mot skrivreglerna, bara man vet om det. Kloka ord. Och visst kan man bryta mot alla tips och råd. Någon gång ibland. Då kan det kanske bli riktigt bra!

Har du som själv skriver något skrivtips du aldrig bryter mot?
Och du som läser - är det något du absolut inte vill stöta på i en bok?

tisdag 24 september 2013

Gästinlägg: Recension av Hidden Things

Text och foto: Caroline Ahlberg


Hidden Things av Doyce Testerman
Titel: Hidden Things (BokusAdlibris, cdon)
Författare: Doyce Testerman
Språk: Engelska

Mitt i natten får Calliope ett telefonsamtal från sin ex-pojkvän och arbetskollega Josh. Dagen efter är han död. På telefonsvararen hittar Calliope sedan ett meddelande från honom, inspelat efter hans död, och snart dyker Vikous upp. Tillsammans med honom, en främling med lite väl stora skor, ger sig Calliope av till Iowa, där Josh hittades död och där Calliope är uppvuxen, för att ta reda på vad som hänt Josh.

"Somewhere between the back of your mind and the corner of your eye, just beyond the edge of hearing - that's where the hidden things have gathered for years, finding their way there when the world got too hard for them, or too small, or too lonely."

Hidden Things av Doyce Testerman är spännande och annorlunda jämfört med annat jag har läst. Allt skrivs inte rätt ut, tydligt förklarat, utan läsaren får till viss del, precis som huvudpersonen Calliope, pussla ihop helheten.

Testermans språk var en av anledningarna till att jag plockade upp boken. Jag har följt Doyce Testersmans blogg ett bra tag nu, ända sedan jag hittade den i samband med NaNoWriMo då han gav skrivtips där. Jag fastnade snabbt för hans sätt att skriva och tvekade därför inte att skaffa "Hidden Things" när den gavs ut. Och ja, jag gillade språket i boken. Det fanns en del engelska ord som jag inte kunde men det var inga problem att hänga med ändå.
Ett exempel på en formulering i boken som jag gillade är:
Their host moved around the room like a duck that had swallowed a bowling ball.

Tanken att det finns saker vi inte lägger märke till omkring oss tilltalade mig också. Saker som vi inte ser för att de är duktiga på att gömma sig och/eller för att vi helt enkelt inte vill se dem. Med Vikous ord:
"The things that don't match, the things that stand out" - he made a gesture with his hand - "they go away."
Vi har ofta så lätt för att ignorera och på andra sätt göra oss av med allt som inte stämmer med den bild vi har av vår omgivning. Att vända ryggen till kan kräva mindre av oss än att sträcka ut en hjälpande hand, smälta in kan vara bekvämare än att säga emot, ge upp enklare än att kämpa vidare.
Men en del saker finns, är, sker, oavsett om vi kan förklara hur eller varför.
They might be any of those things, or all of 'em, and it still doesn't matter how they are. They are.
(Det var en av Vikous repliker igen.)

Jag tycker att Testerman är duktig på att låta saker bli tydligare allt eftersom. Calliope kanske lägger märke till några små saker som känns fel eller udda, för att vid nästa tillfälle få en bättre bild av vad det egentligen är hon ser, eller inte såg första gången.
Det är lite liknande med omslaget, som passar väldigt bra till titeln. Det tog mig ett bra tag innan jag upptäckte att det fanns mer på omslaget än draken som jag såg från början. Någon som ser vad jag pratar om? Jag låter bli att avslöja det eftersom det kan vara ganska roligt att själv upptäcka det.

Calliope är från början väldigt snabb till att börja gräla och starta bråk, men jag fäste mig ändå snabbt vid hennes karaktär. Hon är inte den som står still och väntar. Vikous tyckte jag mycket om. Han tvingar inte Calliope till någonting utan ger henne ofta utrymme att fatta sina egna beslut. Ingen av dem är felfri vilket bara gör deras karaktärer bättre. Josh kunde jag inte annat än tycka om och, som Calliope, hoppas på att han inte var helt borta..

Hidden Things är mer än mysteriet kring Joshs död och varelser som gömmer sig i skuggorna. Det är också en bok om relationer och familj. Om livet.

Kapitelindelning påminner mig om bokens innehåll. Saker är inte alltid som man kan tro och rätt som det är är man mitt inne i ett kapitel som är betydligt längre än man räknat med… Det är därför lätt hänt att man tappar bort tiden med boken i handen.

Jag gillade Hidden Things - handling, karaktärer, osynliga saker, drake och allt. Ändå från början till slut. Och jag tycker att Testerman knyter ihop boken på ett väldigt bra sätt.

 Watch out for the hidden things.

måndag 23 september 2013

Bokmässan - here we come!

Hoppas verkligen denna vecka blir bättre än den första. Den bör i alla fall sluta betydligt trevligare! Ska nämligen åka över till G-staden och kolla in Bokmässan på lördag. Kul, kul! Den gångna lördagen tillbringade jag på sjukhuset med sonen. Feber 38-39,5 i flera dagar, diarré och häftiga magsmärtor. Blindtarmen tog dom förra sommaren, annars hade den tanken legat nära till. Väntar på lite provsvar, men troligen är det ändå ett ovanligt segt virus. "Maginfluensa" brukar ju annars gå över på 1 eller max 2 dygn.Han är i alla fall liiite piggare idag och feberfri. Skrutt med ungdomen av idag... Själv verkar jag klara mig, liksom dottern. Maken hade en släng på ett par dagars feber och illamående.

Söndagen (igår) är minnesvärd för mig eftersom jag då skickade in den färdigfärdigfärdig-redigerade inlagan till Porten. Klart för tryckning! Yes!
Idag har jag firat med att köpa nya uteblommor. Blev fint tycker jag, står bredvid kökstrappan som jag passerar typ 10 gånger per dag.

Bokmässan var det ju. Dotter C och jag har ägnat några timmar åt att luskolla programmet. Från början tänkte vi vara ekonomiska och åka dit på söndag (billigare inträde), men vi har ändrat oss - kanske en del utställare börjar packa ihop redan framåt em. Så det får bli lördag istället och sen vilodag på söndag. Kan behövas eftersom vi inte övernattar.

Detta är några exempel på vad vi skulle vilja kolla närmare på:

Lördag:
10:00-12:00 - Kortare författarintervjuer, Vulkan (B03:62)
10:40-11:10 - BiblioteksTV (Digitala Torget, Stora Scenen, F-hallen)
11:00-11:45 - Digital Publicering, affärsmodellen (B09:04) 
11:10-11:30 - Fantasy för alla åldrar (B04:02)
11:30-12:15 - Självpublicering, författare + BoD (Molnet, Scenen, G-hallen)
12:00-13:00 - E-böcker (C02:32) Biblioteksföreningens nätverk E-böcker åt folket
13:00-13:30 - Nå ut till bokbloggare, Vulkan (B03:62)
13:30-14:00 - Blogg till bok, får man skriva vad man vill? (B04:02)
14:00-14:25 - Ge ut på eget förlag (D05:12)
15:20-15:50 - Digitala författaren (Digitala torget, Stora Scenen, F-hallen)
16:00-17:00 - Köp boken "Publicera dig!" och få råd (B06:39)

Sen har vi en rad extra intressanta förlag att besöka också. Hur ska vi hinna allt. Och när ska vi hinna äta... (typisk mammatanke). Dottern läser just högt ur mässtidningen:
I snitt börjar det en ny programpunkt var 43:e sekund under hela mässan...

Tänker du åka dit? Vad vill du särskilt titta/lyssna på? Tips?

söndag 22 september 2013

Författarintervju - Björn Wirén!


Idag lägger jag upp en intressant intervju med en målmedveten ung författare, Björn Wirén, vars bokmanus jag är övertygad om förr eller senare kommer bli antagna och utgivna.

Vem är du? 
Jag är en normalbegåvad kille, bosatt i Växjö, ursprungligen från gnällbältet. Jag bor för tillfället ensam i en liten lägenhet i stadsdelen Hovshaga. På dagarna studerar jag på universitetet – litteraturvetenskap. På fritiden gillar jag att koppla av, umgås, lyssna på musik, se film och skriva bok. Jag är en till fjärdedel finsk, blåögd, ljusbrunhårig människa med ganska stora öron. Min politiska ställning är liberal.

Din blogg heter En sen författardröm. Varför det? 
Min dröm om att bli författare dök upp ganska sent i det liv jag hittills har levt. Jag har tidigare inte läst särskilt mycket eller överhuvudtaget haft något litteraturintresse. Det är först de senaste två åren som mitt bok- och skrivarintresse har växt fram, och med tanke på hur lite jag har läst och skrivit och hur mycket jag har att lära mig av denna värld så skulle jag anse det vara en relativt sen dröm, även om jag mycket väl vet att många fortfarande skulle kalla mig ung.

Hur kom det sig att du började skriva på ditt bokmanus  Lava Lady? 
Jag har gjort några bokmanus innan Lava Lady, men det här var det första seriösa manuset där ambitionsnivån var betydligt högre. Min kusin Mikael Hammarlund, som är en mycket begåvad skribent, hade började med sitt manus Defencia under tidiga 2010, och allt eftersom han fortskred med skrivandet så fick jag också ta del av hans material. Berättelsen som han förmedlade gjorde mig väldigt tagen och maktlös. Maktlös för att jag inte kunde styra över de sympatiska karaktärernas öde. Jag kände en stark vilja att bryta mig in i den värld som Mikael skildrade och ta över makten för vad som skulle hända framöver. Därför påbörjade jag Lava Lady. Där kunde jag styra och ställa som jag ville. Och känslan av maktlöshet försvann till stor del.

Kan du berätta lite om handlingen i dina böcker?
För tillfället håller jag på med två böcker. Dels Lava Lady, vars manus egentligen är färdigt, men det är väldigt obearbetat, det vill säga lider av ett stort redigeringsbehov. Men sen skriver jag just nu också på uppföljaren till Lava Lady som heter M.I.S.T. Vad böckerna handlar om kan ni läsa mer om på min hemsida, men i korthet kan jag säga att handlingen lever i vilsna, sargade och kärleksutsvultna ungdomar som försöker bringa någon slags personlig rättvisa. I Lava Lady ville jag gå in i huvudet på en psykopat och göra mina egna tolkningar kring hur en sådan fungerar. Det stora hotet i den berättelsen är att psykopaten planerar en skolmassaker, och de frågor man då ställer sig är; hur kan man överhuvudtaget komma på en sådan tanke? Vad drivs man av? M.I.S.T handlar mer om att hitta sitt trygga bo och fylla ut ett tomrum av ensamhet i huvudet med något, utan att veta att det är just det man försöker göra. Det är lätt att tro att hämnd är något sunt som kommer ge tillbaka den struktur och balans man kände innan. Och är man förblindad av hat och revanschlust så förlamas lätt ens förmåga att tänka rationellt. Framför allt när man är ung och oerfaren. Det ska en lika ung och oerfaren författare försöka skildra genom att i M.I.S.T blanda in den undre världen i Stockholm.

När skriver du - på vardagskvällar, nätter, helger?
Det är väldigt olika. För det mesta skriver jag på vardagar eftersom jag i regel är för slö på helgerna; sover för länge eller är sliten efter alkohol eller andra ansträngningar. Det är alltid på eftermiddagar eller kvällar. På förmiddagar är jag alltid för trött och motivationslös. Som effektivast skriver jag vid lugna, litterära miljöer som bibliotek eller caféer eller utomhus i svalt väder vid någon idyllisk miljö. Som sämst skriver jag hemma eller vid ett större sällskap.

Hur fungerar själva skrivandet för dig - flyter det på som en ström eller får du jobba hårt, ord för ord?
För det mesta flyter det på i en vild ström. Det händer kanske tio gånger per sida att jag måste fundera över något språkligt eller göra en kortare research. I början av skrivartillfället är det däremot alltid svårt. Det är en tröskel man måste ta sig över, oftast genom att bara tvinga sig själv att börja skriva. Men när man väl kommit över den här tröskeln så är det som att ta av sig ett par obekväma skor och gå i svalt sommargräs en solig julidag. Det är underbart.

Vad inspirerar dig? Favoritförfattare?
Till största del står verkligheten som inspiration, både när det gäller det jag själv är med om men också världsläget. Skolskjutningar var något som åter var högaktuellt när jag var klar med manuset till Lava Lady. Det var omkring den 20 december när tjugosju personer hade blivit dödade i Connecticut som jag skrev de sista orden i boken. Men givetvis hade jag även flera liknande händelser i åtanke; Virginia Tech och Kauhajoki, kanske framför allt Kauhajoki. I övrigt får jag mycket av mina idéer från tv-serier, filmer och musik. Ofta gör jag mina egna tolkningar av sångtexter och för in det som teman i mina böcker. Inte allt för sällan går det att hitta citat och strofer från sångtexter i mina titlar, kanske något omgjorda. Filmer ger mig bra dramaturgiska uppslag och tv-serier som Dexter ger mig bra exempel på intressanta karaktärsskildringar.

Du läser även in dina manus, varför det? 
Det har att göra med min feedbackkommunikation med Mikael Hammarlund. Han är den första som får ta del av mina färdiga kapitel och han gör det helst i ljudform. När vi var små läste vi alltid upp våra böcker i telefonen. Nu spelar vi i stället in dem som ljudböcker så att det ska bli en så tillfredsställande upplevelse som möjligt att ta del av berättelsen. Med tiden har det också blivit bättre kvalité på inspelningarna och man har lärt sig att skaffa inlevelse i sin uppläsning. Ljudboksinspelningen sker alltid när en första version av kapitlet är klart. Därför blir alltid den färdiga ljudboken en obearbetad version av romanen.

Författardröm - hur planerar du att nå det målet?
Just nu vill jag dyka djupare ner i litteraturen som vetenskapligt fenomen. Jag vill skaffa mig en högre bildning i ämnet och känna mig säkrare där. Det ska jag både göra genom min nuvarande utbildning, men också genom att läsa mer. Den pentalogi (romansvit med fem böcker) jag skriver på just nu var från början tänkt som ett träningsprojekt där jag skulle öva upp mitt språk, för att sedan satsa på utgivningsbara manus när den var klar. Nu har jag dock hört andra röster som säger att de böcker jag hittills har gjort har utgivningskvalité (bara man ser över språket lite). Det vore naturligtvis jätteroligt om jag redan kunde komma så långt, men jag känner fortfarande att jag behöver mycket träning. Och träna ska jag… genom att skriva, skriva, skriva.

Vad gör du för att marknadsföra dig?
Jag hoppas att min blogg är ett bra sätt att marknadsföra sig på. Sen försöker jag också vara öppen och anständigt insäljande bland likasinnade (läs: andra författare). Jag försöker också ta till vara på mina chanser. Nu senast har jag blivit inbjuden till Kronobergs bokmässa som äger rum här i Växjö, den ska jag definitivt delta vid.

Något du vill tillägga?
Inget mer än att det var roligt att besvara dessa frågor och att alla som läser det här är varmt välkomna till min webbsida där jag lovar både filosofiska, samhällskritiska och vardagliga (litterära) inlägg. Där kan ni även läsa mer om mina romaner och lyssna på utdrag från ljudböckerna. Det kommer mer av den varan snart.

Tack Björn för att du ställde upp och för mycket läsvärda svar! Lycka till med dina böcker!
Kan varmt rekommendera Björns blogg, som handlar om allt, från himmel till jord, inte bara skrivande.

lördag 21 september 2013

Kallocain av Karin Boye - läs den!


Adlibris pocket 49kr
Min syster tipsar mig ofta om bra ljudböcker hon lyssnat på. När hon föreslog Karin Boyes Kallocain, ska jag villigt erkänna att jag tvekade. Karin Boye, det är ju hon med visst gör det ont när knoppar brister. Hon skrev väl mest poesi? Och levde för typ 100 år sedan. (Jaja, jag är kulturellt analfabet, läste faktiskt på naturvetenskapliga linjen följt av Veterinärhögskola...)

Men jag blev samtidigt nyfiken. Hade vaga minnen av ordet kallocain som en sorts drog... Så jag lånade MP3skivan. Boken gavs ut 1940 som Boyes mest kända och sist publicerade roman, läser jag på nätet.

Nu har jag lyssnat färdigt! Kallocain är en dystopi, och sådana är jag ju inte ensam om att gilla. Den är skriven i dagboksform (jag-form) och utspelar sig i en framtid då det bara existerar två kända stater. Leo Kall lever större delen av sitt liv i Världsstaten där han är bosatt i Kemistad nr 4. Med statens bästa i sikte experimenterar han fram en sanningsdrog, vars användning leder till att även outtalade tankar kan bli avslöjade och bestraffningsbara. Men gradvis förändras hans egen inställning - är polisstaten han lever i verkligen det bästa av samhällen?

Till min förvåning upptäckte jag att detta är en riktigt spännande bok. Visserligen full av moraliska funderingar (som en del kanske finner långtråkiga) men de yttre händelserna gör att det tar emot att stänga av iPoden. Snaran dras åt runt Leo Kall och när han anger sin närmaste chef blir det försent att ångra sig. Förhållandet till hustrun Linda utvecklar sig till ännu en hotande faktor. Samhällsbeskrivningen känns nästan helt realistisk, från den underjordiska Metron till de små lägenheterna med elektroniska polisöron och polisögon i väggarna. Dock stör det en aning att myndigheterna förlitar sig på kortregister - datorerna lyser med sin frånvaro (var väl knappt uppfunna på Karin Boyes tid).

Språket är bara en aning ålderdomligt. Exempel: alls icke istället för inte alls. Vad som säges eller göres istället för sägs och görs. Stör mig inte alls. Eller... stör mig alls icke... Är faktiskt extra njutbart, som att läsa julevangeliet i den förra översättningen istället för den moderniserade varianten.
Nedan följer ett citat som ett smakprov på Karin Boyes språkstil:
Det finns få saker som säger så mycket om en människa, som hennes bild av livet - om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav. För min del såg jag det, med en snäll skolgosses ögon, som en trappa, där man skyndade från avsats till avsats så fort man kunde, med flämtande andetag och medtävlanden i hälarna.
Leif Pagrotsky läser utmärkt, dock med en röst hes av överansträngning, eller förkylning, tvärs igenom hela boken.

Finns en rad andra äldre sådana som håller väl så bra ännu idag. Ett annat exempel är 1984 av George Orwell (den med Storebror ser dig), publicerad 1948. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury (1953) och Du sköna nya värld av Aldous Huxley (1932) är också mycket läsvärda. Du kan läsa mer om dessa på bloggen Boksmurfen!

Vilken dystopisk bok är din favorit?

fredag 20 september 2013

Bara en vanlig fredag

Sista semesterdagen denna höstvecka. Strålande väder ute, men långkalsongerna behöll jag på hela dagen efter morgonrundan i 3 grader. Gick en runda med vattenkannan på förmiddagen och reflekterade över hur tråkigt det egentligen är att vattna dessa krukväxter. Varför inte slänga dem allihop? Men jag vet varför jag inte gör det. Lite växter mjukar upp alla hårda, raka linjer i hemmet och dessutom producerar de ju syre. Men önskar ofta att något av barnen hade intresse för detta, så jag slapp...

Sen många år gillar jag särskilt blomsterlönn, eller klockmalva, som de ofta kallas. Brukar framför allt ha gula, men även tomatröda. Lätta att ta sticklingar på och brukar blomma månad efter månad. Nackdelen är att de skjuter i väg så himskans. Och att de samtidigt är så veka i stjälkarna att man får stötta med blompinnar. Sen blir det lite skräpigt med alla vissna blommor. Vissa exemplar tappar bladen nedtill och blir bara fula. Men de lyckade sticklingarna blir fantastiska! Den röda på bilden köpte jag som färdigväxt ifjol, måste jag dock erkänna.

På verandan står ett tiotal pelargoner. Blommar snällt men inte ids jag plocka dän de vissnande. Även dessa vinglar iväg åt alla håll. Inte alls så prydliga som grannens, hon håller sig dessutom till en enda färg, rosa  (Mårbacka?). Varje höst klipper jag ner dem innan de välter och på våren om igen. Då och då tar jag mig i kragen och förnyar med sticklingar. Men kanske jag borde ge upp och köpa nya istället. Få de där knubbiga, tuktade, väluppfostrade exemplaren från handeln.

Cyklamen tycker jag mycket om. Förut köpte jag dessa bara framåt jul, men nu är de ju ute i handeln långt tidigare och svåra att motstå. Det värsta med cyklamen är att välja färg... Tycker mig märka att de inte är som förr, dock. Blommar för fullt och sen bara dör de, istället för att leva kvar utan blommor men med sitt vackra bladverk som pryder sin plats.

Någon som har en favoritblomma att rekommendera? Som helst är torktålig och oskräpig...

Hoppsan, skulle ju berätta om min fredag! Lite kort om eftermiddagen: Gick runt sjön Trummen söder om Växjö centrum, medan maken hade sin sjukgymnastik. Tog trekvart. Hade bara lilla hunden med mig, och hon skötte sig exemplariskt fast hon är så ovan vid folk. Det var så vackert med den blanka sjön där molnen speglade sig! På andra sidan sjön såg jag siluetten av Teleborgs slott, som hämtad ur en fantasybok...

Kvällen återstår fortfarande. Familjemys blir det då, med ostgratinerade fyllda pannkakor, lite god choklad och vitt vin att smutta på. Ska börja se SF-serien Defiance. Spännande med något nytt! Fler som följer den? Vad tycker ni?

torsdag 19 september 2013

Idag blev jag uppringd av Modernista förlag...

Satt i bilen utanför bilprovningen och väntade på min tur, när mobilen plötsligt började surra. Krånglade fram den alltid alltför stora mobilen i sådana situationer ur den alltid alltför trånga jeansfickan, och svarade.
"Ja det är Astrid..."
"Hej, det här är Hannah Hellström från Modernista Bokförlag..."

Ni anar kanske så många tusen tankar som korsades i min plötsligt överhettade hjärna av denna till synes oansenliga presentation: Modernista? Inte skickade jag väl manuset till dom? Hur har dom fått reda på... Eller har någon annan skvallrat... Typ.

Hon fortsatte:
"Jo, det är så att jag har råkat på ditt namn som en anhörig till Philippa Wiking. Modernista skulle vilja ge ut boken Floden mellan bergen som hon har översatt...."
Där sprack ballongen. Aha. Mammas översättning.
Sen steg intresset igen.
"... Det är ju en bok av Ngugi Wa Thion'o och vi tycker den skulle passa i vår satsning på  återutgivning av klassiker..."

Inte är det så roligt som om de ville ge ut min egen bok. Eller någon skriven av familjemedlemmarna. Men inte fy skam ändå med en bok översatt av min avlidna mamma (som översatte en bra bit över 100 titlar, mest psykologi men även en rad barnböcker). Och en liten summa får vi efterlevande i ersättning!

Porten kan användas till annat än läsupplevelse. Kudde?

onsdag 18 september 2013

Försöker ha semester...

Jag får skylla mig själv som tror jag är oumbärlig... Ska ha semester denna vecka är det tänkt. Största anledningen är att äntligen bli klar med redigeringen av provbokens alla 658 sidor så Vulkan kan få ett okej till upptryckning. Vill kunna stå på Kronobergs bokmässa på Växjö stadsbibliotek den 23 november med en trave av Porten framför mig. Blir mitt första (?) möte med Den Stora Allmänheten varibland jag hoppas en och annan blivande läsare döljer sig.

Första semesterdagen kraschlandade i det faktum att jag inte kunde stänga av min arbetsmobil. Vår veterinärmottagning fick ny växel i somras (liksom alla våra systermottagningar i hela Sveriges Distriktsveterinärorganisation). Skamligt nog har jag inte satt mig in i hur man loggar in och ut ur växelsystemet utan har valt att aldrig stänga av mobilen. Alla bönder vet att jag inte jobbar ute på fältet sen flera år, och fiskodlarna ställer jag upp för även om de någon gång ringer på kvälls- eller helgtid. Blir bara telefonkonsultation ju, (inga utryckningar för att spjäla någon bruten fena eller injicera någon förkyld lax...).

Var var jag? Jo mobilen. Lyckades inte få mitt så kallade "generella hälsningsmeddelande" att gå ut, trots att jag talade in det nya flera gånger, allt mer frustrerad. Till slut började jag mejla/ringa kollegor, huvudkontoret, Teliasonera och till slut växelföretaget. Vid 15-tiden hade det löst sig, efter 5 min jobb av en supportkille.

Tisdagen tillbringade jag till stora delar på sjukhuset med min make. Lyckades med nöd och näppe få med honom hem (han är mycket piggare nu kan jag meddela).

Onsdag - idag - har jag hunnit redigera så mycket att bara typ 2 mm återstår av bokens totala 37 mm. Yes! Men efter middagen skulle jag kolla arbetsmejlen (det måste man ju ändå göra så man håller sig ajour och inte får alltför mycket över sig söndag kväll, eller måndag morgon om man vågar vänta en hel vecka). Ve och fasa så många mejl jag möttes av! Intensiv debatt pågår plus massor av provsvar från Statens Veterinärmedicinska Anstalt, som ingen förmedlar vidare till behörig fiskodling om inte jag gör det. Och ett av svaren innehöll ännu en anmälningspliktig sjukdom, den femte för i år!
Det är ju 2013 - längtar intensivt efter 2014!

Återstår torsdag och fredag. Imorgon ska jag på Synsam samt besiktiga bilen. Men tror nog att jag ska hinna bli klar med Porten också.
Fast vem vet - jag vet i alla fall att jag inte kommer kunna låta bli att kolla arbetsmejlen...

tisdag 17 september 2013

Boel och Oscar

För att inte helt snöa in på Fantasy, är jag med i Akademibokhandelns bokklubb. Senaste boken jag lånat där heter Boel och Oscar, författad av Josefine Sundström. Slog alldeles nyss igen den efter att ha läst sista raden. Känner att det är en bok jag gärna rekommenderar.

Vad handlar den då om? Gammal man möter ung kvinna. Båda har de en djup sorg inom sig, som hindrar dem att leva sina liv fullt ut. Särskilt kvinnan är illa medfaren efter en avbruten kärlekshistoria. Hos varandra hittar de stödet att ta sig upp ur självmedlidande och skuld... Värst vad det här låter högtravande och trist!

Prövar en annan stil: Rätt mycket känslor här alltså. Mera insida än utsida, även om man får lite glimtar från både Stockholm och Göteborg. Udda för mig är gallerivärlden respektive arkitektbakgrunden. Ståtliga direktörsvåningar med högt i tak såväl som tavelupphängningar och vernissager. Men även ålderskrämpor och senilitet, sjukhem och åldringsvård.

Det som fängslar mig mest är just vänskapen mellan individer från vitt skilda generationer. Man och kvinna, javisst, men också gammal och ung. Mer än 50 år i åldersskillnad. Jag har märkt att jag dras till denna typ av vänskapsskildringar.

En annan bok med samma sorts fascinerande tema är Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Den tyckte jag ännu bättre om, kanske för sin större originalitet. Har ju spelats in som film också, men som för det mesta gäller att boken är bättre.

Har du läst någon bok som handlar om udda vänskap? Tipsa gärna!

måndag 16 september 2013

Att minnas en inköpslista

För några år sedan köpte jag en bok som handlade om Minnet, hur man tränade det och lite sådant. Författaren hade visst vunnit en massa tävlingar i konsten att lägga oerhörda mängder fakta på minnet. Eller om det var spelkort. Tyvärr minns jag inte vad han hette, amerikan tror jag. Inte heller minns jag bokens titel, Inte ens kan jag nu hitta den, har glömt var jag placerat den i våra många bokhyllor. Tror den var rätt liten och tunn ...

Men en sak minns jag. Nämligen hur man memorerar en inköpslista! Någon som är intresserad? Det är så otroligt effektivt att alla skolbarn borde få lära sig det. Bäst fungerar knepet just för förteckningar över varor, men kan till nöds också användas för
Att göra - listor. (Obs att min krystade formulering "förteckning av varor" beror på min överdrivna rädsla för upprepningar, i detta fall av ordet listor...).

Nåväl, hur gör man då? Jo man skaffar sig ett möblerat hus. Eller en våning. Eller till nöds kan det fungera med en trädgård eller annan varierad miljö utomhus. I den valda omgivningen väljer man ut ett antal fasta platser som man sedan alltid använder. När man ska memorera låt säga en matlista, så tänker man sig första varan på plats ett, nästa på plats två, osv och så vandrar man fram från plats till plats. Krävs en liten extradetalj för varje plats också.

Jag ska åskådliggöra med min egen hus-vandring och fingerad matlista:
1. I vasken i grovkökets diskbänk lägger jag morötter bredvid varandra. De är så tjocka att den sista inte riktigt ryms utan ligger halvt ovanpå.
2. I microugnen stoppar jag in en flaska flytande smör. Tyvärr råkar någon sätta igång micron så smöret kokexploderar...
3. Hundkorgen i hallen har en hundfilt under vilken jag gömmer en påse kycklingfiléer. Filten får en bula mitt på som hunden undviker så gott det går.
4. Lädersoffan vill ingen sitta i sedan någon spillt hallonsylt där.
5. Pianotangenterna är inte så smala som påsförslutarna jag radar upp där.
6. På akvariet står ett paket fryst torsk... behövs inte mer.
... och så vidare, ni fattar väl nu?
Detta knep använder jag mest när jag misstänker att jag kommer tappa bort listan eller glömma den hemma
Det konstiga är att det inte är några problem att uppdatera denna plats-lista med nya varor...

Det fanns andra minnesknep i boken, men dem har jag glömt, tyvärr! Numera mår jag så mycket bättre än när jag köpte boken, att det inte stör mig särskilt mycket att minnet är uselt. Dessutom älskar jag listor som man kan få stryka på allteftersom punkterna är fixade. 

Och så frågan på slutet som ska stimulera lusten att lämna kommentar: Hur gör du för att komma ihåg saker?
Och en extra: Blev de för många bilder nu? Har fått en ny länk med fria bilder från dottern:  www.clker.com

söndag 15 september 2013

Manliga bokbloggare - (var) finns dom?

Efter en snabb sökning på Google har jag kommit fram till att det är precis som jag har fått intrycket av - antalet manliga, svenska bokbloggare är sällsynta som fyrklöver medan de kvinnliga är talrika som maskrosor om våren. Med bokbloggar avser jag då både sådana som handlar om böcker i allmänhet och de som skrivs av författare, utgivna såväl som de som fortfarande bara drömmer därom.

Varför är det så? Hittar en del teorier på nätet, tex att pojkar och män inte alls läser böcker i samma grad som oss av motsatta könet. Att de som ändå öppnar en bok då och då inte har samma lust/drift att analysera och recensera. Att flera av de som har en blogg själva är författare och därför mer eller mindre är tvingade att blogga, som ett led i sin marknadsföring.

Jag är säkert inte den enda som tycker det är synd. Om bokbloggande killar vore en vanligare företeelse, skulle säkert läslusten sprida sig bland deras kompisar. I min egen familj har jag två döttrar som avverkar böcker som den värsta skogsskördare (= supereffektiv skogsmaskin), medan sonen påminner om en gammaldags skogshuggare som svettas med yxan i handen. Även maken läser hellre vetenskapliga tidsskrifter än tjocka böcker.

Märker att jag börjar glida över från bokbloggande till bokläsande ... Men det är ju logiskt. Ska man ha minsta intresse för att själv starta en bokblogg, måste man allra först ha ett stort intresse. Efter det krävs antagligen också en lust att läsa andras (kvinnliga) bokbloggar, för att först därefter vilja skapa en egen.

Därför, kära läsare, ska jag nu räkna upp de få svenska, manliga bokbloggar jag själv känner till:

En sen författardröm
Defencia
Tankar från Trakorien
Verkligen Stefan
Manne Fagerlind
Bookfinger
De två första är mina goda vänner, som har egna bokmanus men skriver om allt möjligt annat också. Läsvärda!
Nummer tre och fyra är utgivna fantasyförfattare.
Manne är nyupptäckt för mig. Verkar intressant. Har fått en roman utgiven, nummer två på väg. Tänkvärda inlägg, till exempel det om småorden nog, ju, väl och lite. (Obs länken).
Bookfinger skrivs av Vigge, i yngre tonåren. Hans långa favoritblogglista innehåller belysande nog bara tjejbloggar.

Är det någon som har tips på fler manliga, svenska bokbloggare så hit med dom! Tack på förhand ...

lördag 14 september 2013

Att vara anonym

Grön och oinsatt känner jag mig fortfarande efter drygt 3 månaders bloggande. Tydligen har jag inte fattat den grundläggande principen. Man vill vara anonym. När jag i ett tidigare inlägg försökte "avslöja" identiteten på mina läsare, fick jag så få svarskommentarer att jag häpnade. Trots att statistiken påstår något helt annat (över 70 besök) förefaller det som att bara en handfull läser mina inlägg. Så varför skriver jag egentligen? För vem? Den sista frågan förblir obesvarad.
Att svara på frågan Varför? är lättare - det är roligt!

En sorts synvinkel :)
Jag följer själv ett drygt tjugotal bokbloggar av vitt skilda karaktär. En bra blandning. Några har för det mesta så många kommentarer att jag själv inte känner någon lust att lämna en. Andra verkar följas av en trogen skara "kompisar" där man inte vill tränga sig på. Här får jag en känsla av att tjuvlyssna, ungefär som att sitta på en offentlig plats och inte undgå att höra vad som diskuteras vid bordet intill. En och annan lockar med närgångna och intressanta beskrivningar över sin skrivarmöda, där jag kan känna igen mig men även få nya vinklar. Andra berättar om vardagshändelser, tankar och infall - läsvärt och välkomnande. När det mest bara handlar om releasepartyn och de egna böckerna skummar jag texten och funderar på att radera bloggen från min lista. Känner ett sting av ful avundsjuka...

Nåja. Jag kommer absolut fortsätta skriva på min blogg. Trivs med att skriva dessa korta texter med blandat innehåll som jag själv bestämmer över. Ger mig något annat än den upplevelse det är att försjunka i min egen fantasivärld i form av mina bokmanus. Fyller väl någon sorts behov ändå. Jag får finna mig i att det är rätt enkelriktat och använda mig av Facebook för att få respons.

Men hoppet kvarstår så du som läser, tveka inte att lämna kommentarer, även om du inte har mycket att säga. Det är alltid välkommet!
Och om någon vill vidareutveckla/förklara varför man inte vill lämna kommentarer så blir jag glad. Är det bara för jobbigt? Tekniska svårigheter? Tidsbrist? Finns här någon oskriven bloggregel?
Eller trivs man bara med att vara osynlig. ANONYM?

fredag 13 september 2013

Sa, sade, tra-la-lade

Man får en idé, grunnar på den, vänder och vrider, och fram växer en historia. Man börjar skriva. Kanske man först formulerar en ram för sin berättelse. Eller så kastar man sig direkt in i handlingen. Karaktärerna får liv, en efter en. Miljön växer fram, platser, möten, kriser, äventyr... Plötsligt har man skapat en egen värld! Mäktigt och mycket tillfredsställande!

Men sedan då? Man har alla sina hundratals sidor och ska börja redigera på allvar. Alltså inte det där småpetandet man gör på vägen utan det verkliga stålbadet. Det som svenskaläraren i skolan ägnade sig åt när han/hon rättade elevernas uppsatser. Då uppställer sig vissa frågor. I alla fall för mig.

För mig var det så att jag redan hade skrivit flera manus när min yngre dotter påpekade att skulle jag verkligen skriva sej, mej, dej i replikerna? Jag gav genast med mig. Har man dator så är det ju lätt som en plätt. Ctrl + B och sedan välj "ersätt alla". Inte alldeles lyckat visade det sig när jag senare läste texten. För datorn fattar ju inte att jag bara ville byta pronomina (heter det väl). Mej  till exempel finns ju i mejsel. Migsel - vad är det, haha?

Nån då. Får man använda den talspråksformen i replikerna? Får och får. Men vill man? Här är det lite annorlunda. Ingen läser väl mig utan det blir automatiskt mej. Men någon läser man ut som någon, inte som nån. Jag har dragit en gräns här och tillåter mig att använda nån i dialogerna, där det passar. Dock inte alltid, ibland ger någon mer tyngd åt repliken. Samma gäller sedan - sen.

Jag har också fått bestämma mig för om jag ska använda sa eller sade. Här har jag genomgående skrivit sa. Däremot har jag valt tvärtom när det gäller la eller lade. Hittade en uppgift på nätet (sorry, men minns inte var) att det är fullt acceptabelt att i skriftspråk använda sa, medan det däremot är en annan sak med la. Här är det betydligt vanligare med lade. Och det tycker jag känns bra.
Vad tycker du?

Skapad av Crickodil

torsdag 12 september 2013

Att välja nya glasögonbågar är pest!

Idag har jag inga vettiga uppslag alls för dagens inlägg, så det får bli vad det blir. Läste på någons blogg om detta med hur stor roll kläder spelar. Både när man skriver - hur detaljerad ska man vara - och när man själv ska dra på sig något. I det senare fallet gör jag det lätt för mig. Till vardags jeans eller arbetsbyxor (distriktsveterinärernas) med skjorta eller tenniströja. Till fest ... hm, jag går aldrig på fest egentligen. Men vill jag klä upp mig så får det bli lite snyggare byxor och någon snyggare skjorta. Kjol eller klänning bär jag bara en gång vart tionde år, typ.

Men kläder går ju an, man kan köpa nya rätt enkelt. Värre är det med glasögon! Att byta glasögon är som att byta ... tja näsan. Och det vill man ju inte bara så där. Har efter fem år blivit så invand i mina bågar att det nu är stört omöjligt att trivas i något annat. Tror jag alltså. Men nödvändigt att byta, tyvärr. Hade med mig syrran till Synsam som smakråd i måndags. Hon hjälpte mig välja ut fyra bågar som jag sedan lånade hem. Syrran tyckte bäst om de röda. Maken tyckte sämst om de röda. Jag tyckte bäst om de minst iögonfallande förstås, för sån är jag.

Dottern bidrog genom att fota mig på närbild med de fyra olika bågarna så jag skulle kunna se bättre. Är så närsynt att det är svårt annars. Så här ser jag ut:

1. Gråsilvriga. Bra form men lite breda.
2. Mörkblå - kanske bra till mina blå ögon och mestadels blå garderob... Men ser så stora ut.
3. Röda... Njaä. Är inte jag. Gillar inte formen heller...
4. Min favorit tror jag. Kopparbruna. Bra form.

Vad tycker du?

Nåja. Att vara närsynt och behöva glasögon är inte bara en nackdel. När mina jämnåriga nu ser sig om efter närmaste förstoringsglas, bara lyfter jag lite på mina glasögon ... Ser knivskarpt på 10-12 cm avstånd. Perfekt när man t.ex. ska läsa batchnumret på vaccinflaskor som alltid står med pytteliten stil. Eller tyda kolhydrathalten i livsmedel för att avgöra om det är lchf-godkänt.

onsdag 11 september 2013

Höst...

Rödglänsande rönnbär, gulnande björklöv, ljung i full blom, blåbärsris som fäller bladen när man plockar de sista bären, andra matsvampar än kantarell och sopp, nattkyla nära frost - ja det är bara att inse faktum, HÖSTEN är här.

Jag sörjer inte speciellt över det. "Jackväder" medger lättåtkomlig ficka för svamppåse, iPod  och hundgodis. Ännu så länge klarar jag mig utan mössa och handskar, fodrade kängor och halsduk. Så varför klaga?

Dessutom så mår fisken mycket bättre i de många fiskodlingarna som jag numera är engagerad i som medarbetare i Fiskhälsan. Ju högre vattentemperatur, desto sämre trivs regnbågar och röding, lax och öring. Så hösten medför färre telefonsamtal från bekymrade fiskodlare och ett lugnare arbetstempo för mig.

Igår gick hela kvällen åt till min nystartade hundkurs. Min och min, inte jag som leder den. Går den för att få lite mer struktur på förhållandet mellan matte och Tessi. Som det är nu går hon ständigt lös, jag bara kollar då och då att hon finns nånstans inom synhåll. Mysigt för henne förstås, men inte så bra när hon avviker för att hälsa på grannarna.

Grannar ja. Vad gör man åt pensionärer som sätter ut gräddmjölk till byns katter och lämnar köksdörren öppen? När Tessi tömt skålen kilar hon in i deras kök och får genast magen full av hundgodis under förtjust kelande och berömmande tilltal. Suck!

Ikväll bär det av igen. Nu ska jag köra de fyra milen till syrran i Lammhult. Vi blir ett litet gäng kvinnor som ska upplysas om något fantastiskt hälsokosttillskott, särskilt lämpligt för just oss.  Jag hoppas jag kan stå emot eftersom jag mår oförskämt bra och ändå aldrig kommer ihåg att ta vitamintabletter och liknande. Men det kan vara trevligt ändå med lite kvinnlig samvaro. Min syster upplåter lokalen, nämligen sin chokladbutik, så jag misstänker att jag kommer åka därifrån med lite av varje från hennes hyllor, även om jag smiter från tabletterna...

Tror du på ökad hälsa genom att äta något tillskott? Och vadå i så fall?

tisdag 10 september 2013

Provboken - halva kvar

Jag jobbar på med min provbok. Har redigerat halva nu, faktiskt den andra halvan. Började idag i andra änden, med första kapitlet. Orsaken till detta är att min dotter egentligen lovat redigera hälften, men jag känner nu att jag vill göra allt själv. Finns en del fel förstås, men jag gör också en och annan omformulering. Vill därför känna att jag har hela manuset i min (egen) hand. Känns bra!

Det mest tillfredsställande är att jag fortfarande grips av min egen berättelse, är lite som att träffa gamla vänner man inte sett på länge. Jag tycker så mycket om mina två främsta huvudkaraktärer men även flera av bifigurerna inklusive de mindre sympatiska. Och på två ställen får jag samma gråtklump i halsen och tårade ögon som när jag skrev ner just de händelserna för första gången.

Men jag måste lägga på ett kol nu. Har fått ett datum att passa, nämligen Kronobergs bokmässa den 23 november. Låter stort men är "bara" ett årligt jippo på stadsbiblioteket i Växjö. Där får alla författare med lokal anknytning en plats att presentera sina böcker på, eller sin bokidé om boken ännu inte är utgiven. Brukar komma ett fyrtiotal författare, berättade de ansvariga på biblioteket när min syster och jag frågade ut dem igår. I mån av tid kan man också få hålla kortare anföranden i en föreläsningslokal.

Så min syster Anna och jag kommer nog stå där bredvid varandra, hon med sin barnbok Pannkaksfolket och jag med Porten. Nära oss hoppas jag att vännen Björn Wirén kommer hålla till, vet att han har blivit inbjuden. Boka tid för att berätta om min bok, det kommer jag INTE göra. Får räcka mer än väl att stå där och le generat medan folk passerar min lilla boktrave. Eller, ve och fasa, stannar upp och börjar bläddra, ställa frågor, visa intresse... Och TÄNK om det kommer någon som känner mig!

Kanske detta inte är någon bra idé... Men jag har ju min storasyster med mig så det fixar sig nog. Eller vad tror ni?

måndag 9 september 2013

Pysseltips - decoupageburkar

Idag ska jag ta upp ett lätt och roligt pyssel, nästan det enda jag fortfarande kan få för mig att göra. Innan jag började skriva, var pysslandet mitt största intresse, särskilt allt man kan utföra med papper, kartong och lim. Genom åren har jag samlat på mig en enorm massa pysselböcker, med tanken att barnen ska vilja ta över dem. Och visst är åtminstone döttrarna roade av att skapa små underverk med fingrarna, men de letar aldrig i mina böcker efter idéer. De går ut på nätet. Givetvis. Modern ungdom ni vet.
Men. Det finns alltså en grej jag fortfarande producerar när andan faller på eller jag stöter på en lockande pappersservett. Och det är konservburksdecoupage. Många fördelar med detta hantverk: Billigt, enkelt, relativt snabbt, förbluffande snyggt resultat samt användbar slutprodukt. Dessutom mycket tillfredsställande att kunna använda servetter till annat än att torka sig om munnen - de är ju ofta så jättesnygga!

Man behöver: 
Snygga pappersservetter (obegagnade helst...)
Sax
Tom och ren konservburk utan etikett
Bred och mjuk pensel (finns special men det är onödigt)
 Decoupagelim. Rätt dyrt i inköp men mycket drygt!


Dela servetten, bara det färgade, tunna skiktet ska användas.
Klipp till en lagom bit, jämför med burken. Ta till så det blir lite att vika in både uppe och nere.
Pensla på lim på hela utsidan till att börja med.
Lägg försiktigt på det tunna servettarket och fäst det genom att pensla på nytt lim ovanpå. Varsam hand!
Det är nämligen det som är det fina med decoupage - det är både lim och lack!
Ytan blir lite småskrynklig bla på grund av det tjockare kanten upptill, men det gör inget, snygg effekt bara.
Man får ta det i etapper och låta det torka ett par, tre timmar emellan. Två lager lack räcker gott.

Det roliga med konservburk som underlag är att metallen lyser igenom och gör ytan silverskimrande... Kanske kan anas på närbilden?

Burkarna kan användas till pennor eller what ever. Tål inte disk dock... Den gröna burken till vänster har innehållit guacamola. Ett plastlock medföljer praktiskt nog. Presentförpackning kanske? För usb-minnen? För småsaker som lätt försvinner? Mynt? Reservnycklar?

Bäst som pennburk är de riktigt stora, typ de som innehåller konserverade persikor.

Lycka till! Och glöm inte att övning ger färdighet. Den första burken kanske inte blir så snygg, men den andra, eller den tredje blir det.

söndag 8 september 2013

De två odjuren och Sår

Elin Holmerin (Undrentide förlag) har skrivit tre böcker om den unika familjen Svarthamn. Först i serien är Eldsfloder, som jag recenserade för någon månad sedan. Därefter kommer De två odjuren och sist ut är Sår. Alla tre kan gå att läsa var för sig, men jag rekommenderar starkt att ta dem i ordning.

Vad gäller själva handlingen så får ni följa länkarna, jag är rädd att annars avslöja för mycket...

Detta är böcker som verkligen fängslar! Inga tegelstenar utan så där mitt emellan tjocka. Tur är det för de är svåra att lägga ifrån sig, inte minst för att det saknas kapitel. Istället delar Elin av texten i mindre partier på två, tre eller något fler sidor, med ***. Alltså väldigt lätt att halka förbi även när man förutsatt sig att sluta vid nästa avbrott.

Grundhandlingen kan väl sägas röra sig om relationer. Mellan kvinna - man, men också inom könen och mellan förälder och barn. Svåra konflikter där utgången ibland blir fatal. Men det intressanta här är att det inte är vanliga människor detta handlar om, utan xxxxxx. Vill inte nämna vad, bara att det är fantasy, mitt i vår egen verklighet. En historisk aspekt finns det också eftersom den första delen påbörjas i förra seklets första halva. Det blir en extra, välsmakande krydda.

Dessa tre är inte böcker man lägger ifrån sig med ett småleende, snarare rynkar man pannan - innan man går iväg för att leta rätt på nästa del (om man nu är klok nog att ha köpt alla tre). Rätt mörka är de onekligen. Inga lyckliga slut precis. Det är ensamt, hårt och smärtsamt att tillhöra familjen Svarthamn, även om det kommer att visa sig att det finns ännu en familj i samma ... sits, eller hur jag ska uttrycka det.

Elin har verkligen gett sig på ett svårt ämne här. Att beskriva den förvandling som huvudkaraktärerna tvingas gå igenom kan inte ha varit lätt. Ändå lyckas hon göra det helt omöjliga så trovärdigt att jag fylls av beundran. Jag vill definitivt inte byta plats med någon av hennes karaktärer, men är väldigt tacksam över att ha fått följa dem på nära håll ända fram till slutet, som ändå andas en viss ljusning. För de som har överlevt så långt.

Språket till sist. Inga brister här. Ett och annat missat korrekturfel hittar jag, men annars flyter det fram på ett mycket proffsigt sätt. Inget av mina käpphästar störs jag av utan texten är som en välsliten ledstång utan uppstickande kvistknölar eller hack. En och annan vacker formulering stannar jag vid, läser igen. Tyvärr har jag inte antecknat dem, så ni får leta själva. Miljöbeskrivningar och detaljer är målande och välvalda. Dialogerna är nedkortade till det nödvändigas gräns, inga långa kommentarer utan kort och koncist.

Så vad väntar ni på? Gå in på Undrentide och beställ dem! Alla tre på en gång. Eller välj e-böckerna. För ska jag ändå ta upp en negativ detalj så är det omslagen. Hade jag stött på dessa böcker i en bokhandel eller på biblioteket hade jag inte valt dem. Inte ens sett dem. Inget fel i sig på själva utformningen, det är bara det att bilderna inte på något sätt antyder att detta är fantasy. Eller vad tycker du?

Så bortse från framsidorna och tro mig på mitt ord: detta är fantasy av hög kvalitet.

lördag 7 september 2013

Vem är du?

När jag för tre månader sedan startade min blogg kändes det både berusande och befriande med denna envägskommunikation. Jag skriver ett antal ord och slänger ut dem i etern. I princip vem som helst kan hitta dem, plocka upp dem och läsa. Inga krav på att svara på någons synpunkter eller försvara vad man skriver. Jag har ingen aning om vem som går in och läser på min blogg. Eller, det är inte helt sant, jag har ju en handfull läsare inom släkt/vänkrets som jag känner väl.

Tre månader har gått. Besökarantalet har långsamt ökat, medan de som lämnar kommentar mest är de gamla vanliga (ett stort tack till denna trogna lilla skara!) Det kan inte hjälpas - jag blir så nyfiken på vilka ni är som hittar hit. Min inställning har delvis förändrats: det skulle vara givande om det blev lite mindre monolog och en aning mer dialog. Ett knep kanske är att göra så som jag har sett att en del andra bloggare har som vana, nämligen att avsluta varje inlägg med en fråga - "vad tycker du?"

Så vem är du? Är du en av dem som råkat snubbla in här för att min bloggadress syns på någon annans blogg via mina kommentarer? Har du hittat mig via Google? Är det någon bekant/vän/släkting som tipsat dig? Är du tillfällig besökare som kollat runt lite och sedan bestämt sig för att "nähä, detta är inget för mej"? Eller är du någon i min egen släkt/bekantskapskrets?

Jag har ett förslag, eller snarare en bön. Du som orkat läsa ända hit ner, fortsätt längre ner och lämna en kommentar.  Vore roligt om du vill nämna hur du har hittat hit. Men det är inget måste! Du kan vara anonym om du så vill och det behöver inte vara mer än något ord, bara du visar dig. Tack på förhand!

En symbolisk blomma som tack!

fredag 6 september 2013

Jag skriver för att det är roligt.

Är du flitig som ett bi?
Då och då läser jag på andras bloggar om vilka drivkrafter de har för sitt skrivande. Om hur de vill framföra sitt budskap, helst inlindat, utan att skriva läsaren på näsan. (En bild kommer upp framför mina ögon, av hur författaren, med tungspetsen i mungipan, frenetiskt försöker kreta in sina ord på den mjuka näsan på sin läsare. Huden halkar undan för den hårda pennspetsen och läsaren rynkar pannan av obehag... Nä, så vill man ju inte ha det!)

Jag känner mig enkel och lite motsträvig när jag läser sådant. Måste man ha ett budskap? Måste man vädra sina värderingar? Påverka? Får det inte bara vara ett rent nöje, en fröjd att skriva? Det är det för mig i alla fall, det erkänner jag ärligt och öppet. Jag har inga dolda motiv att få läsaren att förstå något, inget mål att öppna några ögon. Det räcker om ögonen inte faller igen, av leda...

Kanske det är därför jag skriver fantasy. Jag behöver ingen vardagsrealism, inga dystra morgnar med kaffekopp och morgontidning, inga krogrundor eller smygsupande framför teven. Istället släpper jag loss min fantasi så långt den tar mig. I min egna värld är huvudkaraktärerna ändå människor, med mänskliga känslor och relationer. De bör helst utvecklas av sina motgångar, växa och få insikter så jag kan känna en moderlig (?) tillfredsställelse. Men det döljs inga hemliga budskap på mina boksidor.

Eller produktiv som en maskrosboll?
Jag är nöjd om min läsare slår igen boken med ett litet leende på läpparna när sista sidan är läst. Inte av lättnad över att tegelstenen äntligen är slut, utan för att läsaren har trivts i min värld. Han/hon behöver inte känna sig fylld av någon ny insikt, bara av längtan efter nästa bok av samma författare.Det är höga förväntningar i sig, det inser jag. Men det är mitt mål.

Så, hur ensam är jag om att sakna djupare motiv för mitt skrivande?
Varför skriver du?

P.s. Jag har lagt upp ytterligare ett par kapitel av Porten på kapitel1.se, som en smakbit inför den kommande boken.

torsdag 5 september 2013

En bok är som en julgran...

Häromdagen kom jag på en, som jag tycker, hellyckad liknelse. Nämligen att jämföra en bok med en julgran. Kanske är jag inte först, men det är en ny tanke för mig. Så här ser jag det:

En julgran, vad är det? Jo, först och främst själva trädet - med grenar och barr. Storlek och sort kan vi lämna därhän. Visst kan den vara vacker som  den är, men det är ingen riktig JULgran tycker jag, om man inte klär den. Ljus, kulor, glitter och så de där personliga små prydnaderna som någon gjort för hand eller köpt in vid något särskilt tillfälle. Alltså de mer eller mindre unika julgranssakerna. Glöm att dessa ofta är synnerligen enkla och klumpiga skapelser av småbarnsfingrar, det är det originella som räknas här.

Om vi sedan ser på en bok - hur är den uppbyggd? Jo, den har sitt språk och sin huvudhandling - själva granen. Till detta kommer karaktärerna - ljusen, som kan lysa olika starkt. Resten är miljö och detaljer. Det är de vi njuter av vid sidan av handlingen.

Jag la upp denna liknelse på Facebook. Fick ett roligt svar från min kusin, som jag citerar nedan:
Det finns nog också postmoderna esteter som skulle kunna tänka sig en helt kal barrfri minimalistjulgran. Det motsvarar såna där svårartade böcker som kanske får bra vitsord av recensenterna men som väldigt få av oss vill läsa!
Recensenterna får tycka vad de vill. För mig är detaljerna superviktiga. De är fotfästen för min fantasi. De behöver - ja skall inte - nödvändigtvis ha med handlingen att göra.

Här följer några exempel på lyckade detaljer jag nyligen stött på i böcker jag läst:
En man med mord i sinnet går längs en kaj. Detalj: Hans långa, svarta rock fladdrar i den kalla snålblåsten. Man känner genast hur man inte vill vara där...
Huvudpersonen gömmer sig bakom en soffa. Detalj: Hon lägger handen i något kladdigt på golvet men vågar inte flytta den. Ger en bättre bild av den svinaktigt ostädade lägenheten hon befinner sig i än att bara berätta att den är mycket stökig
Far och dotter befinner sig på en kyrkogård. De är oense - dialogen avslöjar detta. Dottern går upprörd sin väg. Detalj: En ekorre springer framför benen på henne, hoppar upp på en gravsten och försvinner ut ur handlingen igen. Helt oväsentligt men ändå en glänsande julgranskula.

Vilken gran skulle du välja? Den glittrande, den kala eller den mycket enkla utan mer än det nödvändigaste?

onsdag 4 september 2013

Min väckare

Min väckarklocka använder jag bara när jag ska gå upp extra tidigt för att åka iväg i ottan. I de flesta fall har jag en annan väckare. Mycket pålitlig men inte alldeles exakt. Som idag.

04.30 börjar det. Kraafs, kraafs, mycket försynt. Tyst ett ögonblick, så kommer det igen: kraafs, kraafs... Jag stönar, kastar av mig täcket och tar mig bort till den stängda sovrumsdörren. Ute är det fortfarande grå gryning. Det halvöppna fönstret släpper in sensommarens nattkyla, inte mer. Inga pigga vårfåglar som kvittrar nu inte. Tack och lov inga trumpetande tranor heller!

Jag öppnar dörren och tittar ner. Möts av två uppspärrade, frågande ögon och en osäkert viftande svans. "Neeej Tessi", säger jag allvarligt. "Gå och lägg dig igen!" Hunden vänder om och försvinner lydigt bakom hörnet mot någon av alla hundarnas liggplatser. Eller kanske till dotterns säng, hennes dörr är alltid öppen.

Tessi före trimning. Ras: småländsk trasselsudd.
Jag somnar om.
05.59 kommer andra väckningen. Nu är det KRAFS, KRAFS som gäller, snart följt av KRAFS-KRAFS-KRAFS-KRAFS! Så låter det när väckaren ställer sig på bakbenen... Återigen tar jag mig upp ur sängen. Ute är det betydligt ljusare nu ser jag under den bara till hälften neddragna rullgardinen. Jag öppnar. Lilla Tessi möter min blick. Hela hon vibrerar och svänger i kapp med svansens häftiga aktivitet. Nu är det ingen tvekan. Hon vet! Runt klockan 06.00 SKA matte gå upp, det gör hon ju alltid! Jag tar steget över tröskeln och överfalls genast av en hoppande, skuttande liten vovve, som river röda strimmor på mina bara lår med sina nyklippta klor. Bakom henne kommer hund nummer två och försöker nå fram. Freja vet också när det är uppstigning på riktigt och vill även hon ha morgonklappar.

Mina älskade hundar! Ni får så gärna väcka mig, trevligare väckarklockor får man leta efter!

Tessi, nytrimmad och frökenprydlig!

tisdag 3 september 2013

Bokskrivarcirkel

Hur är det, sitter du ensam och skriver hela tiden? Eller har du författande vänner att skriva tillsammans med? Eller i alla fall utbyta tips och råd och uppmuntran med? Själv har jag ju min dotter som närmaste "kollega". Vi läser varandras texter och redigerar, kommenterar och stöttar. Superbra och jag är så glad att ha henne kvar hemma så länge det varar. Hon är ju dessutom min suveräna datorsupport som fixar alltifrån bloggens utseende till minsta mysterium i nätvärlden. Även de symboliska väggar jag stöter pannan mot, i fråga om osamarbetsvilja hos Word och Excel med flera program, river hon ner. Plockar bort de stenar i min väg som jag stöter tårna i. Allt utan den minsta otålighet, möjligen kan det ibland komma ett förstrött "det fixar du själv, mamma" när hon är för upptagen av eget.

Växjö stadsbibliotek
Men man kan ju ha glädje av att träffas fler med samma intresse. In real life alltså. Dotter Caroline och jag gick en skrivarcirkel på stadsbiblioteket i höstas. Det var förvånande få deltagare, bara vi två och två kvinnor till förutom ledaren. Varav den ena hoppade av. Upplägget var typ "vad vill ni göra?" Men det var ändå rätt så roligt och säkert nyttigt. Vi skrev kortare saker och läste upp för varandra. Kritiken var obefintlig, eller rättare sagt - bara positiv, "konstruktiv" kritik var tillåten.

Under våren deltog vi i en riktig skrivarkurs på Folkuniversitetet. Kostade det tiodubbla, men det var det värt. Hur många var vi? Öh ... något dussin sådär. Ledaren engagerad och väl förberedd. Själv författare. Men det största utbytet av den kursen var att vi fick kontakt med en av deltagarna, Björn Wirén, med egen blogg En sen författardröm. Bekantskapen har utvecklats till vänskap och vi har genom Björn även lärt känna hans gode vän och kusin Mikael Hammarlund (Defencia). Båda dessa unga män skriver på egna böcker och har (på goda grunder) författarambitioner.

Tillbaka till dagens ämne. Bokskrivarcirkel. Varför betala för att vara med i studiecirklar/skrivarkurser när man kan fixa en egen? Eller förstå mig rätt nu. Denna min nya idé ersätter inte nyttan i att gå en "riktig" skrivarkurs. Men när man har gjort det och känner att man saknar gemenskapen, vad gör man då? Jo. Man samlar ihop ett litet gäng, kontaktar stadsbiblioteket och bokar kostnadsfri lokal för ett antal träffar framöver.
Så det har vi nu gjort. Lördag den 12 oktober kl 13 möts vi för första gången. Något att verkligen se fram emot!


Hittade tyvärr ingen bild på rummet Luna där vi ska träffas. 
Här är istället bibliotekets mittpunkt, ljust och luftigt, eller hur?

måndag 2 september 2013

Fem frågor

Författardrömmar har föreslagit mig att svara på nedanstående fem frågor, som jag sett dyka upp här och där bland de bokbloggar jag följer. Och varför inte? Kanske intresserar det någon. Tydligen ska sedan jag i min tur uppmuntra fem nya bloggare att skriva personliga svar. Får se om jag hittar så många som inte redan gjort det.

Då ska vi se. Fråga 1:
Vem inspirerade dig/uppmuntrade dig att börja blogga? 
Det var ju lätt! Björn Wirén, som själv har bloggen En sen författardröm. Tack Björn!

Fråga 2. Hur väljer du ämnen att blogga om?
Genast lite värre. Jag vill ju framför allt ta upp mitt eget skrivande och frågor kring utgivningen av min första bok, Porten. Därutöver blir det ett och annat boktips samt diverse vardagsglimtar från mitt eget liv. Det räcker långt!

Tredje frågan. Vad vet de flesta inte om dig? 
Åh, det är väl mycket hoppas jag! Men några exempel:
Jag är född i Tanzania, ligger i Afrika (om nu någon missat detta).
Uppväxt i Piteå (som ligger i Norrland ju, Pite havsbad - Norrlands riviera är kanske bekant?).
Valde mellan bibliotekarie och veterinär och har faktiskt många gånger ångrat att jag blev det senare (typ kl 2 på natten när jourtelefonen ringer).

Ännu en fråga, nr 4. Vilka tre ord beskriver din stil bäst?
Här väljer jag att tolka det som min berättarstil i bokform. Då blir det: Fantasy, Relationer och Utveckling. (Detta tänkte jag ut i natt så det är därför det kommer så utan tvekan!). Utveckling syftar på huvudkaraktärernas mognad under händelsernas gång.

Och så den femte. Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Skriva på boken förstås. Läsa. Gå långa hundpromenader i skogen med ljudbok i öronen eller någon i sällskap vid sidan om. Rida... men det gör jag aldrig numera. Blev en tur på islandshäst med kollegorna ifjol - jätteroligt! Skulle vilja ... Träffa mina syskon och svågrar/svägerskor med familjer ligger också högt.

Jaha, det var det. Nu skickar jag frågorna vidare till:

Björn Wirén
Mikael Hammarlund
Gabriella Poopuu
Boklotus
Fabulerat

söndag 1 september 2013

Favoritord borde man snåla med

Ordet kände med dess olika böjningsformer känner upplever jag starkt förekommer för ofta i mina manus. Det är rätt intressant i sig. Visar hur mycket känslor betyder för mig när jag skriver. Hur jag vill visa upp för läsaren vad karaktären ifråga har för känslor. Alltså skriver jag att hen kände det ena eller andra. Och visst är det viktigt med känslorna, eller hur? Det är ju ett sätt att visa att personerna har ett inre liv, att de reagerar på omgivningen och har förhållande till de andra karaktärer de möter.

Men jag vill inte alltför ofta komma undan så lätt som att beskriva hur de känner en viss känsla. Istället borde jag försöka beskriva det med vad som tydligen kallas gestaltning. Inte ett alldeles lätt begrepp att förstå helt och fullt. Som jag fattar det ska man beskriva känslorna genom hur de uttrycks av personen. I kroppsrörelser, ansiktsuttryck, handlingar, repliker ... Verb istället för adjektiv. Men det är lättare sagt än gjort. Och ibland faller jag dit, av gammal vana och i rena farten när skrivarglöden trycker på. Det blir en uppgift under redigeringsarbetet att ta tag i.

Fast när jag nu söker i mitt Portenmanus efter bra exempel, så ser jag att ordet kände faktiskt har andra funktioner än att förklara känslor. Man kan känna med handen hur något känns. Man känner igen en person. Man känner till något. Och så vidare. Här är ordet svårare att ersätta. Lustigt faktiskt när man tänker efter, att det är så användbart i så många skiftande betydelser ...

Det är väldigt lockande att lägga till ett adjektiv efter en replik. Typ: Blablablaha! sa han ilsket. Eller Hehehaha, sa hon roat. detta är visst också något man bör undvika. Här är jag kluven. Tycker nog det kan passa bra ibland. Man kan inte alltid lägga till något verb som passar. Eller kan/bör man? Ibland framgår det ju av själva repliken vad personen tycker/känner, men andra gånger vill man understryka det för läsaren. Fegt kanske... Läsaren kanske borde få tolka själv.

En annan sak jag funderat på. Om man vill uttrycka att någon är bekymrad, oroad, bister. Hur skriver man då? Jo, att personen rynkar pannan. Eller rynkar på ögonbrynen. Kan man verkligen rynka på denna hårbeklädda hudbit? Snarare uppkommer en rynka mellan ögonbrynen, men det känns tycker jag känns är lite motigare att använda: Han fick en rynka mellan ögonbrynen ... Kanske ändå bäst med rynkor i pannan. Vad tycker ni?

Höja på ögonbrynen är däremot ett bra uttryck, för att visa förvåning, kanske skepsis.

Sedan har vi ju ögonen. De svartnar (pupillen vidgas av adrenalin - okej), blixtrar (öh...), skjuter pilar (njae). Kastar blickar gör de i alla fall stup i kvarten. Det gäller att växla mellan: hen tittade, hen såg, hen kastade en blick, hen sneglade ... Finns det fler uttryck?

Sånt här tycker jag är jätteroligt att diskutera! Har någon läsare här tips och synpunkter att komma med så är det välkommet! Jag återkommer nog med fler "favoritproblem" ...