lördag 31 augusti 2013

Bokutgivning via Vulkan

Har visst inte skrivit något i denna kategori på ett tag. Händer inte så mycket på min egen front just nu. Jag har ju mitt avtal med Vulkan (som vann före Recito på sitt betydligt lägre pris), där jag kommit så långt som att jag nu korrekturläser provboken. Det går till så att jag läser i boken, hittar fel varpå jag genast ändrar i manuset i datorn. Rätt mödosamt och både frustrerande och tillfredsställande på samma gång. Varje ändring höjer ju kvalitén på den tryckta boken samtidigt som det retar mig att jag hittar så många fel. Eller, många är det inte, bara känns så. Kan gå flera sidor utan ett enda stopp.

Min syster har valt samma förlag, vilket jag känner mig lite skyldig över. Vulkan är inget idealförlag. Det man vinner på lägre pris tror jag man förlorar på sämre kommunikation. Själv har jag mest lidit av att min handläggare aldrig svarar direkt på alla mina frågor, bara en del. Samt att det strulade i samband med hans semestervecka. Resultatet är inte bara av ondo dock, jag har av den anledningen fått två provböcker och kunde jämföra, inte bara 60g med 80g, utan olika radlängder samt skillnaden på Gloss och Matt på omslaget.

Men jag började berätta om min syrras bok. En barnbok med färgbilder, ljuvlig liten berättelse som passar bra som julklapp ... När den tiden kommer - håll ögonen öppna efter Pannkaksfolket, ni med barn i 2 till 10 årsåldern! Men åter till Vulkan. Min syster verkar ha fått inte bara en, utan två handläggare! Semestervikarien (samma som strulade till det med min första provbok) verkar inte vilja släppa taget i hennes bokmanus. Hon får mejl omväxlande från den ordinarie handläggaren och denna "vikarie". Otroligt nog tycks de inte ha någon kommunikation sinsemellan. Uppenbarligen inget kontorslandskap där man ses över fikat eller kan hojta till varandra tvärsöver rummet. Verkar som att de sitter hemma eller på annat sätt är isolerade utan möjlighet/lust att följa varandras arbete. Mystiskt ...

Vi blir alltmer sugna på att starta ett eget förlag. Inte bara för att spara pengar, för det kanske vi inte självklart gör. Utan för att slippa dessa missförstånd, dessa obesvarade frågor, dessa oklarheter om vem som bestämmer vad. Eget förlag har ju andra fördelar också, gentemot att bli antagen alltså. Man slipper slitet med att leta lämpliga förlag och att sedan skicka runt sitt manus, vänta i evigheter på svar (som inte alltid kommer), efter flera månader bli avvisad på mer eller mindre klara grunder. Frustration och besvikelse. Istället får man efter egenutgivning såklart dras med samma känslor om boken inte säljs, men det gäller ju även om man blivit antagen. Inte självklart att boken faller läsarna i smaken bara för att ett välkänt förlag ligger bakom även om chansen är större att den når ut över huvud taget.

Jaja, vi får väl se. Än är vi inte där, min syster och jag. Behöver nog vara fler om det ska hålla. Vi får se vad framtiden har att erbjuda - det finns ju fler författare i släkten!

fredag 30 augusti 2013

Första meningen...

Skriva är min favorittidskrift nummer ett numera, tätt följd av Språk. Hundsport och Veterinärtidningen bläddrar jag förstrött och pliktskyldigt igenom på två-tre minuter. Skriva tar dagar... Blir en munsbit lite då och då, så att måltiden ska räcka längre och jag får tid att smälta det matnyttiga. Riktigt mätt blir jag inte utan hungrar ständigt efter mer. (Närå, lugn bara lugn, jag fikade nyss även om det kan låta tvärtom efter alla dessa matliknelser).

I senaste numret (5) behandlar flera sidor knepen att fånga läsaren med en lyckad inledning. En fängslande första mening... Bästa val av var i berättelsen läsaren ska ramla ner - helst när det just händer något... Typ. I punkt efter punkt ges tips och förslag; även framgångsrika exempel från kända romaner radas upp. Jag blir plötsligt väldigt nyfiken på att kolla hur alla andra börjar sina böcker. Slår upp den som ligger närmast till hands, på fönsterbrädan bredvid mig: "Du är ju helgalen!" Inte så dumt, eller hur?  Hämtad ur Sår av Elin Holmerin.

Ivrigt börjar jag öppna den ena boken efter den andra, har ju ingen brist på dem, elva hyllmeter eller vad det nu blev sist jag mätte. Men de flesta gör mig besviken. Ändå, här några fler exempel:
"Den här boken kom till när jag var hungrig." Någon som känner igen den? Jomenvisst. Det är ju Berättelsen om Pi av Yann Martel. Klart mer än godkänt.
Ett extremt kort exempel: "Fes du?" Haha! Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Roligt i alla fall.
Ett lite längre: "Tidens Hjul vrider sig." Denna mening skulle följas av så många att det måste räcka hela vägen till Kapstaden och tillbaka om man la orden i rad med typstorlek 12. Det är ju från Farornas väg, första delen av mastodontserien Sagan om drakens återkomst av Robert Jordan, som inte orkade med hela vägen utan dog före sista kurvan, förlåt jag menar delen.

Jag måste erkänna att jag valt bort en rad första meningar för att de var så långa att jag inte ids skriva ner dem. Men här kommer ett mitt emellan långt: "Nikodemus hade aldrig träffat Garderobiären, eller S:t Per, som vissa fortfarande envisades med att kalla henne." Det är en mening som gör det omöjligt att inte fortsätta läsa! Ur Per Sunds förunderliga äventyr författad av min bror Staffan Wiking. Full poäng!

Skrivas råd borde jag förstås ha läst redan för tre år sedan, innan jag skrev första meningen i kapitel ett i Porten: "Snöslasket från gårdagen hade frusit till is under natten och krasade under Mirandas stövlar när hon gick från huset ner till lagården." Hur lockande låter väl det? Kanske Prologen fångar en och annan: "Den lilla flickan rusar uppför den smala skogsvägen, mot åskrönet." Hör ni sucken?

Nå. Ska jag testa något nytt? Prologen vill jag inte ta i ens med förbundna ögon, har skrivit om den så många gånger att den inte hade överlevt alls om den inte behövdes för handlingen. Men kapitel ett då... Kanske: "Dagen då Miranda mötte Ida började med en kalvning." Vad tycker ni om den meningen?

?

torsdag 29 augusti 2013

City of bones - biofilmen

Vi var på bio igår. I brist på andra uppslag tänkte jag ta upp filmen vi såg:

City of bones.

Egentligen skulle jag hellre berätta om boken, för den är så mycket bättre...
Cassandra Clare heter författaren. I min dotters bokhylla står nu fem titlar av henne som alla börjar med City of ... Dessutom ett par stycken som utspelar sig längre bak i tiden.  Hela serien kallas Mortal Instruments. Vi har läst dem allihop, mina döttrar och jag. Inte absoluta favoriter men ligger högt upp på listan. 

Men filmen då, undrar vän av ordning, som det brukar heta i vissa äldre romaner. Tja. Vi var fyra som såg den. Dotter Caroline och jag gav den efter viss diskussion 3 point 8 (knapp fyra av fem alltså). Fast då var vi nog lite snälla, för författarinnans skull liksom ... Fånigt, men sån kan man vara. De två övriga var hårdare: 3 respektive 2,5.

Jag nöjer mig med mina egna synpunkter, lite vagt så där så jag inte avslöjar för mycket. De två viktigaste huvudkaraktärerna är Clary och Jace. Dem ser ni på bilden. Hon är bättre i verkligheten, ser lite fånig ut med den där halvöppna munnen tycker jag. Jace är sämre. Alldeles för blek, och då menar jag inte att han bokstavligt är det, för det är han. I boken är Jace intensiv, full av motstridiga känslor och kraft, explosiv, livsfarlig. Inte självklart god. Det är inte konstigt att Clary faller för honom. Men i filmen är han för ... tråkig. För lättavläst. För banal helt enkel. Borde varit mer som en av motståndarna: Valentine. Se där är en skådespelare som vet hur en lie ska slipas!  (Värst vilka ålderdomliga uttryck jag får tag på idag. Sorry). Eller trollkarlen, vad heter nu han? M nåt... Magnus! Han är i alla fall snarare bättre i filmen än i boken! Det lilla man nu får se av honom. 

Handlingen rusar fram med stormsteg, inte lätt att hänga med för en som inte läst böckerna. men det gör inte så mycket, man kan njuta (?) av specialeffekterna. Människor och djur som förvandlas till superäckliga och livsfarliga demoner ... En portal som är verkligt snyggt gjord. Silent brothers som bokstavligen är tysta, munnarna är ... Hm. Kanske inte ska nämna mer. Ändå märker jag att mina tankar vandrar iväg då och då. Jag är inte så där 100% fängslad. Hunger games var bättre. Likaså Twilight-serien. 

Slutsats? Har du råd och är sugen på en underhållande film - se den! Eller nöj dig annars med att se den på datorskärmen, eller i teverutan när den når dit. 
Eller, ännu bättre: Läs böckerna!

Tillägg: Efter att ha publicerat detta inlägg kollade jag min blogglista. Hittade då en som hunnit före mig. Vill ni läsa ytterligare en recension, så testa denna länk. Varning dock för att hon avslöjar mycket mer av handlingen än jag velat göra. 

onsdag 28 augusti 2013

Min morgonpromenad

Ikväll ska vi gå på bio så jag hinner inte skriva något inlägg. Istället lägger jag upp ett antal bilder från min morgonpromenad med hundarna - går alltid samma fina runda. 

Över gräsmattan förbi lekstugan. Syns stigen?

Tessi undrar varför jag stannat.

Grinden ut från trädgården.

Morgonsolen i motljus. I öppningen skymtar grannens havreåker.

Längs med åkerrenen.

Freja är alltid kopplad pga jaktiver. Tessi går lös.

Bäcken ser ut som ett dike, helt uttorkad denna sommar.

Nu är vi ute på en gammal skogsväg. En jätte har tappat ett
stenblock framme på höger sida, men det är längesedan.

Ute på en lite större skogsväg där vi tar höger.

Havreåkern igen, nu från ett annat håll.

Granskogen har övergått i hagmark och björkar. 

Byvägen. Här kan grannens pojk komma cyklande på
väg till skolbussen...

Tillbaka. Småpetunian och lobelian har passerat sin vackraste tid.
Jaha, det var dagens första hundrunda. Dags för frukost och morgontidning innan dagens arbete.
Visst är jag avundsvärd?

tisdag 27 augusti 2013

Korrekturläsning - som att gå baklänges

Helt felaktigt trodde jag att när jag väl hade provboken i min hand, så var det bara ett sista litet halvsteg kvar till tryckning. Bara att kasta ett öga på omslaget, bläddra lite bland sidorna, le belåtet och godkänna det hela. Ge klartecken till Vulkan att sätta igång. För jag hade ju redan redigerat och rättat och raderat och korrekturläst flera gånger om. Eller?

Ack, så jag misstog mig! Det är en helt annan sak att läsa texten på en boksida än i datorn. Jag hittar fel som jag inte kan fatta hur jag missade i wordfilen. Det är inte bara en välsignelse att det är så lätt att ändra i datortext, ibland blir det alltför bra. I någon veva till exempel, ändrade jag all text på en gång, utan att tänka på att all kursivering försvann! Alla tankar vill jag ha med kursiv text och det går ju inte att ändra tillbaka allt på en gång. Märker nu att jag missat det på flera ställen.

När man ändrar ordföljden i en mening, kanske byter plats på bisatser eller på annat sätt ändrar formuleringen, så kan man glömma kvar enstaka ord som skulle ha raderats. Blir inte alls proffsigt. Typ "snabbt bestämde han sig snabbt för att göra ett gott intryck." Eller "känt varandra i tre bortåt månader." Hur in i norden kan jag ha missat det?

Ibland vill man (jag) avsluta en mening eller en replik lite dröjande, tveksamt eller för att någon blir avbruten. Sätter då ut tre punkter. Det kan göras på två sätt, antingen med ett mellanslag först: "kanske jag skulle vända om ...". Eller direkt efter: "Akta dej för tra..." Har läst att det senare är när man bryter mitt i ett ord. Tyvärr har jag inte lyckats vara konsekvent eftersom jag lärde mig denna "regel" under redigeringsjobbet. Märker nu att säkert vart tredje ställe är utan mellanslag före punkterna. En otroligt liten och löjlig detalj kan man tycka, men när man vet om det så sticker det i ögonen ...

Kommatering kan man diskutera länge! Jag har under skrivandets gång blivit snålare med dessa skiljetecken. I mitt femte manus är de klart färre än i Porten. När jag nu ändå korrekturläser försvinner en hel del kommatecken, även ett och annat utropstecken till min dotters stora tillfredsställelse!

Avstavning tycker jag mig vara rätt säker på. Det är ju ett nödvändigt ont när man har raka högermarginaler som på boksidor. Kan inte tåla att Word gör missar ibland. Inn-anför och lekt-ioner är två exempel jag fått korrigera.

Ibland ser jag radbyten som borde gjorts eller borde undvikits. Som vid repliker. Om talaren säger något som någon annan reagerar på, så bör man byta rad. Typ:
"Du glömmer att det är mitt fel att det hände", sa hon. "Dessutom har vi rett ut det där." Han vände sig tvärt emot henne ....
Här ska förstås vara ett radbyte efter repliken, före Han.

Upprepningar är jag (nog) överdrivet känslig för. Då menar jag inte småorden förstås, utan de lite större och mer iögonfallande. Jag vill inte läsa ord som: tveksamt, innehöll och långsamt i två på varandra följande meningar i min egen text. Finns så många synonymer. Lätt att byta ut det ena, så det gör jag förstås.

Vad mer? Vissa ord är mindre lyckade - hittade till exempel ordet "gråstensstenmurar". Där skar jag snabbt bort gråstenen. Huvaligen ...

Så nu sitter jag här med provboken uppslagen i knät och texten parallellt i datorn så jag kan ändra allteftersom. Inser att jag inte bör delegera detta åt min stackars dotter som ädelmodigt erbjudit sig att ta halva boken. Jag får stappla på baklänges så gott jag kan. Liknelsen där ska spegla hur mycket långsammare det går att korrekturläsa jämfört med att bara läsa en färdig text. Har i alla fall hunnit igenom drygt 100 av de 660 sidorna! Ett argument för att inte skriva så tjocka böcker ...

måndag 26 augusti 2013

Mitt fiskjobb

Idag tänkte jag berätta lite om mina arbetsuppgifter åt Fiskhälsan. Vet ni om att det finns flera hundra fiskodlingar av alla de slag i Sverige? Ändå ligger vi långt efter våra grannländer, där de norska laxkasseodlingarna i Norges djupa fjordar väl är de mest kända. men Danmark och Finland har även de en betydligt högre produktion än Sverige.

När jag år 2010 tackade ja till min chef när han frågade efter intresse för att bli fiskhälsoveterinär, hade jag ingen aning om att det fanns flera fiskodlingar inom några mils omkrets från Växjö. Det jag kunde om fisk begränsade sig till att vårt akvariums invånare behövde matas och bytas vatten hos regelbundet, samt att fiskfiléer går att köpa färdigstyckade och rensade i matbutikernas frysdiskar.

Själva fiskandet visste jag inte heller något om. Ja det är klart, lite hade jag ju sett om havsfiskets brutala metoder, men en fisk är en fisk, kallblodig och "omysig". Meta testade jag som barn - brorsan och jag bröt oss varsin käpp, böjde till en krok av ståltråd, band ihop krok och spö med vanligt hushållssnöre och traskade glada i hågen ner till närmsta strand. Minns inte hur länge vi hade tålamod att vänta, men någon fisk fick vi ju naturligtvis, och tack och lov, inte på krokarna.

Men nu har jag gradvis blivit alltmer insatt i svensk fiskodlings problem och förutsättningar. När Fiskhälsans chef - den aldrig sviktande kunskapskällan för oss tiotalet fiskhälsoveterinärer - plötsligt och oväntat avled i början av förra sommaren, blev det till största delen jag som fick ta över den veterinära biten. Detta inte för att jag var bäst lämpad, utan för att jag hade mest tid. (Jobbar bara halvtid numera på grund av artros i axlar och handled).

Under året som gått sedan dess har jag till min egen förvåning blivit någon sorts spindel mitt i nätverket av fiskhälsoveterinärer, den som är lättast att nå och därför den som många odlare vänder sig till när de har problem,. Även Jordbruksverket vill ha mig med när de nu filar på nya upplägg för den så kallade offentliga kontrollen av fiskdodlingsnäringen. För en sådan finns. De odlare som säljer mest levande fisk får upp till tre årliga besök inklusive provtagningar avseende flera fisksjukdomar. Livsmedelsverkets prover sköts däremot av framför allt Länsstyrelsernas personal.

Länsstyrelserna ja. Även de sysslar en hel del med fisk. Förutom tillståndsdelen avseende odlad fisk, så följer de på många håll upp bestånden med vild fisk, i sjöar och vattendrag. Bland annat genom så kallat elfiske. Detta går till så att en svag elektrisk ström lockar till sig fisk i den omedelbara närheten, den fångas i håv för att sedan bedövas (sövas i vatten med bedövningsmedel), artbestämmas, mätas och vägas. För detta krävs en djurskyddsansvarig veterinär, lämpligen en av oss fiskhälsoveterinärer. Till exempel då jag, för bland annat Jönköpings län. Var ute i förra veckan på studiebesök, se nedan.

Elfiske i Länsstyrelsens regi.

söndag 25 augusti 2013

Att tala in sin egen ljudbok

Vi är många som skriver på egna bokmanus, det har jag insett efter att nästan ha drunknat i alla bok(skrivar)bloggar. När jag nu kravlat mig upp på stranden, med ett tjugotal bloggar jag följer regelbundet i nätet (bildligt och bokstavligt), inser jag två saker:
1. Nästan alla jag har kollat upp skrivs av kvinnor.
2. Bara två nöjer sig inte med att skriva utan läser även in sina manus. Dessa två är förresten killar.

Det är bara knappt tre månader sedan jag började denna blogg, på förslag faktiskt från en av killarna jag nämner ovan. Mycket har hänt mig under denna tid, genom bloggen såväl som genom arbetet med egenutgivningen. Jag tänker i helt andra banor nu än för bara något halvår sedan. Till exempel: Om man kan ge ut sin bok på egen bekostnad och med den frihet detta medger, vad är det då som hindrar att man även ger ut en ljudbok? Om man har kunnandet - eller vet vem man ska kontakta - så behöver man ju inte ens spela in en MP3-skiva, det går att skicka ljudfiler likaväl som e-böcker.


Kanske plats att nu presentera dessa föregångsmän: Björn Wirén och Mikael Hammarberg. Gå in och kolla deras webbplatser! Dessa två kusiner, vänner sedan barnsben, har flera projekt på gång, men det jag ska ta upp här är deras ljudinspelningar. Båda två har skrivit omfångsrika manus, Björns första, Lava Lady, är klart för redigering medan Mikael närmar sig slutet på Defencia. Men unikt nog har de läst in sina böcker, ett kapitel i taget (som i deras fall snarare rör sig om bokdelar på bortåt femtio boksidor), vartefter som de har blivit skrivna. Som jag förstår det är anledningen att de tyckte detta underlättade följandet av varandras skrivande, att lyssna istället för att läsa. Jag har till min egen stolthet och även nöje fått tillgång till bådas hittills inlästa kapitel.


Det är klart inte vem som helst som har förmåga, talang och utrustning för att läsa in ljudfiler. Bägge dessa herrar har det. De läser mycket bra båda två, tycker jag, behärskar flera dialekter inklusive den härliga finlandssvenskan och tekniskt är det näst intill oklanderligt. Fullt i klass med vilken ljudbok som helst, ja faktiskt bättre inläsning än i somliga utgivna exemplar.

Så vad kan man göra av detta? Kanske är medlemmar i föreningen Egenutgivarna intresserade av att anlita deras tjänster. Eller kanske någon annan som sitter på sitt manus/sin egenutgivna bok längtar efter nya utgivningsformer. Jag ser bara ett problem - hur ska killarna få tid? Jag vill ju att de ska skriva färdigt sina egna manus, fixa till dem redigeringsmässigt och få dem utgivna. Som böcker och/eller ljudböcker. Dessutom håller Björn på med att läsa in två andra bokmanus vid sidan om sin egen andra bok (M.I.S.T.) varav min Porten är den ena.

MEN. Om någon läser detta och nappar på idén så skadar det ju inte att kontakta Björn eller Mikael och fråga. Kanske ni kan ställa er i kö...

lördag 24 augusti 2013

Provbok nummer två har anlänt!


Jodå, min riktige handläggare på Vulkan höll sitt ord. Han "styrde upp det hela" och nu har en ny provbok kommit hem till mig via vår lantbrevbärning! Yes! Såg genast att den har den rätta tjockleken, nästan 3,5 cm. Det bör man väl kunna kalla en tegelsten, eller? Omslaget blev ännu bättre nu när titeln inte blir så hopklämd på ryggen. Min omslagsdesigner, Maria Helena Stanke, bör kunna vara lika nöjd som jag är själv!

Av någon anledning har det emellertid denna gång blivit matt finish, inte gloss, som är det jag har beställt. Känns som att det alltid blir något fel, aldrig blir helt perfekt när det gäller Vulkan. Men pappret är tjockare nu och rubrikerna har rätt teckensnitt. Marginalerna är också som vi (min dotter och jag) har ställt in. Sidoantalet stämmer - 660.

Min dotter tycker att vi nu måste läsa igenom hela provboken för att en sista gång leta efter felstavade ord, uteblivna ord, horungar och andra missprydnader. Jag vet inte om jag tycker det är värt den tiden. Vilken bok är hundra procent felfri? Jag hittar minst fem-sex fel i varje bok jag läser, tycker jag. Småsaker som särskrivningar, bokstäver som bytt plats, ord som borde raderats vid redigering etc...

Men jag får väl börja skumläsa i alla fall, redan nu i helgen och se hur engagerad jag blir. Är väl tionde gången eller något sånt jag läser denna bok, kan den snart utantill. Risken är förstås därför extra stor att jag inte ser felen längre. Borde kanske börja läsa bakifrån - hittade det tipset i någon blogg. På så sätt skulle det vara lättare att hitta fel. Men det känns ju helknäppt, om jag får lov att använda detta antika ord. Och skulle ta ännu mer av min tid. Varför inte lita på mina tidigare redigeringar?

Fast jag tänker kanske helt fel nu. När jag äntligen kommit så här långt borde jag inte släppa igenom något som jag inte gjort allt jag kan för att det ska bli så bra som bara är möjligt. Och min dotter har lovat att hjälpa mig, vi får väl ta halva boken var. Pax för den andra halvan - den är mest spännande... Och då slipper jag prologen som jag skrivit om så många gånger att jag blir smått illamående av att läsa den!

Jag återkommer och berättar hur mycket fel vi hittar :)

fredag 23 augusti 2013

Spara eller slänga, det är den eviga frågan...

Jag har förfärligt svårt att slänga saker. Ord som rensa ut, gallra bort, göra mig av med, har för mig mest en negativ klang. Tänk om jag ångrar mig? Tänk om jag behöver just den där grejen... Gamla mobiler - de lär man ju kunna skicka in nånstans? Gamla klockor - alltid går väl något att återanvända, om inte annat så spännet, till ett nytt, hemmagjort armband. Gamla glasögon - lite kul att minnas gångna utseenden (i dubbel bemärkelse - fatta ni eller är det för långsökt?). Och vem vet, om mina nuvarande går sönder så... Somliga mojänger vet jag inte ens vad de är för något - säkrast att spara om det visar sig vara en väsentlig pryl någon dag framöver.

Vårt hus har en s.k. varmgrund, alltså isolerad och med luftkommunikation med övriga huset. Bara någon meter i takhöjd så det kan med rätta kallas krypgrund. Hit ner släpar vi allt som inte ryms häruppe. Barnen kommer få ett himla sjå med att i framtiden gå igenom alla barndomsminnen som vi sparat åt dem: gamla leksaker, barnböcker, massor från dagis- och skoltid, t.o.m. gamla skolväskor... Ja, jag skäms.... Här nere finns vidare kartonger med gamla tidskrifter, böcker, veterinärkvitton, veterinära instrument från typ forntiden, mindre möbler... till och med golvmattbitar, tapetrullar och virke från husets byggtid. Allt finns här!

Numera kan mycket sparas digitalt, och det är ju toppen - då tar det ju ingen verklig plats! Kanske man i framtiden nöjer sig med att spara foton på allt det gamla?

Hur är det då med det vi skriver? Handen på hjärtat - är det bara jag som tvekar inför att slänga gamla filer? Mitt manus Porten tog ju något år att skriva, följt av flera redigeringar. När jag nu kollar så hittar jag 14 filer plus en mapp med namnet "gamla filer" som innehåller ytterligare 12... Aldrig någonsin kommer jag gå tillbaka och läsa de äldsta versionerna! Eller??? Det är sååå mycket lättare att bara döpa om och låta de gamla ligga kvar - "för säkerhets skull" - än att rensa och radera. Då menar jag rent psykologiskt, knappmässigt är det ju en baggis. Min Delete-knapp ser väldigt ny och osliten ut, haha. (Det är förstås ren lögn för under skrivandets gång utnyttjar jag den mycket, men låter lite kul).

Igår fick jag dock lite råg i ryggen eller vatten på min kvarn eller ... what ever. Jag följer bland andra bloggar även Författartipsbloggen. Där läste jag följande under ett inlägg med skrivtips av Jeanette Niemi:
Det är inte heller omöjligt att du kommer ha nytta av det du skriver i ett senare skede. Så kasta inget! Spara hellre undan i ett eget avsnitt eller nytt dokument...
 Jepp! Håller med! Släng inget, spara allt. Du vet aldrig när det kan komma till användning, om inte av dig själv så av de (stackars) kommande generationerna...

Avundsvärd förmåga att koppla av. Hundar behöver ingen kudde...

torsdag 22 augusti 2013

Tempus

Det här med att välja tempus är inte alltid lätt. Har det i tankarna just nu med anledning av ett mejl från en god vän. Han tar upp frågan om hur man gör med pluskvamperfekt, alltså "hade-form". Om man ska beskriva händelser bakåt i tiden ligger det nära till hands att skriva typ:
Peter hade haft en bra barndom. Hans föräldrar hade visserligen flyttat runt lite väl ofta, men Peter hade alltid haft lätt att få vänner och hade aldrig haft några problem i skolan. Under sin gymnasietid hade han träffat Nina, som till skillnad från honom hade bott i samma småstad i hela sitt liv. De båda hade efter ett par år förlovat sig och när de så småningom hade avslutat sina studier och fått anställningar, dröjde det inte länge innan Nina hade blivit gravid.
Detta är extremt, det erkänner jag, men visst blir det något annat om man istället skriver:
Peters barndom var bra. Hans föräldrar flyttade visserligen runt lite väl ofta, men Peter hade lätt att få vänner och det var aldrig några problem i skolan. Under sin gymnasietid träffade han Nina, som till skillnad från honom hade (oops) bott i samma småstad i hela sitt liv. De båda förlovade sig efter ett par år och när de avslutade sina studier och fick anställningar, dröjde det inte länge innan Nina blev gravid. 
Nu blir det lite smidigare att läsa, inte så segt och tjatigt med alla hade. Eller är det bara som jag själv tycker? Det kan vara okej att använda pluskvamperfekt i enstaka meningar/stycken, men helst inte i halva/hela sidor.
En tredje variant - testa samma tråkiga historia i presens:
Peter har en bra barndom. Hans föräldrar flyttar visserligen runt lite väl ofta, men Peter har lätt att få vänner och det är aldrig några problem i skolan. Under sin gymnasietid träffar han Nina, som till skillnad från honom har bott i samma småstad i hela sitt liv. De båda förlovar sig efter ett par år och när de så småningom... osv.
Nu blev det visst rena baksidestexten, inte min mening. Men presens blir något annat, en närvarokänsla som låter läsaren ana att det snart kommer överraskningar. Texten kommer tätt inpå. Jag har testat detta lite i mitt femte manus, där en av huvudpersonerna vaknar upp utan minne. Där satt presens perfekt! När hon så småningom återfår det, går jag över till imperfekt. Glömde bort mig flera gånger och fick korrigera, men tycker slutresultatet känns äkta och bra.

Säkrast och enklast är ändå imperfekt. Känns tryggast, inga utmaningar. Lätt och smidigt att läsa. Eller vad tycker ni?

Detta är väl en utmaning! Att klättra ända hit upp med huset på ryggen...

onsdag 21 augusti 2013

Veckans löpsedel: Semestervecka sabbade provbok

Här på bloggen har det varit tyst länge nu på utgivningsfronten, detta för att ge Vulkan en chans att rätta till sin (senaste) tabbe. För en vecka sedan fick jag nämligen Provboken. Fylld av lättförståelig förväntan slet jag upp den vadderade påsen. Stirrade på det snygga omslaget med en puls på 100 och mungiporna i öronsnibbsnivå. Men det blev inte långvarigt. När jag njutit klart av både fram- och baksidan insåg jag att boken var på tok för tunn. Borde varit 33 mm men var bara typ 25 över ryggen. Vad var nu detta?!

Öppnade och började bläddra. 617 sidor i stället för 660. Mysko...
Konstaterade snart fler fel:
1. Pappret var näst inpå lika tunt som i en psalmbok. Så tunt att texten på nästa sida lyste igenom. Kändes fladdrigt och utan stadga. INTE bra alls. Måste ha blivit 60g i stället för de 80g jag begärt.
2. Kapitelrubrikerna var i ett synnerligen trist teckensnitt. Vi hade valt ut en rätt snirklig stil (Monotype Corsiva). Nu var det likadant som övriga texten, bara lite större typstorlek.
3. Marginalerna var nedbantade framför allt över kapitelrubrikerna.
4. Raderna innehöll 75 tecken i stället för max 65. Inte läsvänligt.

Jag radade upp alla felen och skickade ett surt mejl till min handläggare. Svaret kom dagen därpå - han skyllde på semestern och lovade "styra upp det hela". Efter ytterligare en vecka (= igår) skickade jag ett nytt mejl och frågade om en ny provbok var på gång, eller vad som nu hände. Svar: Ja. Han beklagade att han lämnat över till semestervikarien och lovade att ny provbok med min egen inlaga ska komma. Ännu en bäck är passerad!

Så snart har jag två provböcker! Undrar om det kommer bli tredje gången gillt...Trots alla förtretliga hinder på vägen så är det en rätt skön känsla att vara beställare, att inte behöva krypa för en förläggare.


tisdag 20 augusti 2013

Formexmässan - en upplevelse för uppköpare

Ugglor i långa banor...
Den gångna helgen hade jag ju minisemester, eller rättare sagt en semester-fredag. Åkte med syrran upp till Stockholm för att som hennes medhjälpare provsmaka delikatesser, kolla in nya trender och göra beställningar till hennes butik Chocolat & antikt i Lammhult. Strosade runt i flera timmar under både fredag och lördag och ersatte effektivt alla tankar kring jobb och bokskrivande med en flod av intryck från mässan. Nedan följer några exempel.

Gosedjur. Helt otroligt så lena pälsar de har numera! Nallar, kaniner, katter, hundar med flera arter samt förstås även rena fantasidjur - alla är hur gosemjuka och klappvänliga som helst. För mig med strävhåriga schnauzrar här hemma, kanske det blev extra påtagligt... Man vill bara stryka och kela och känna på långa kaninöron, bulliga nallemagar och yviga svansar. Färgerna är mestadels förvånande bleka nyanser av beige och brunt. Det fanns även mer färgsprakande gosedjur, men de var i minoritet.

Chokladpraliner. Kan tyckas snålt när man erbjuds att provsmaka halva chokladbitar, men redan efter fem - sex stycken ber man att de ska dela ytterligare. Man blir snabbt övermätt och vill helst vända ryggen till när försäljarna sträcker fram nya godsaker (säkert för min del delvis beroende på att jag går på lchf-diet och tycker det mesta är alltför sött). Mörk choklad, ljus choklad, nougat, olika fyllningar, salt och sött, crisp och kräm, med och utan papper... Syrran beställde chokladpraliner för säkert flera tusen för att fylla på butiken därhemma, men det blev inte så många nyheter egentligen, mest välprövade favoriter.

Annat att provsmaka var kryddade och smaksatta skorpor. Ninas skorpor heter ett företag som syrran nog kommer lägga till på sin inköpslista. Har säkert ett femtontal olika skorpor där jag tyckte bäst om saffran- och rödbetsvarianterna. Knäcke- och tunnbröd testade vi också, men där var det svårare att känna någon betydande skillnad. Marmelader och starkare pålägg i små glasburkar, smaksatta teer och kaffesorter inklusive bryggare av senaste modeller ... Där fanns så man lätt kunde klara sig utan lunch.

Leksaker. Allt tänkbart. Syrran riktade bland annat in sig på små leksaksbilar i äldre modeller i blanka, starka färger. Går alltid att sälja. Träleksaker fanns det förstås gott om. Tänk bara alla dessa träklossar i olika former och färger - man vill sätta igång att bygga och stapla hej vilt! Numera finns många varianter av ekologiska leksaker och det känns ju positivt.

Presentartiklar i tusentals varianter, mjuka som hårda, böcker, kort, brickor, trädgårdsprydnader ... Jag tror inte man fick ta foton på mässan, såg ingen som gjorde det, men jag smög mig till att knäppa ett par stycken på hyllor med uggletema, eftersom mina döttrar gillar ugglor av alla de slag. Faktiskt var jag tacksam över att detta är en fackmässa, vilket gör att man inte kan köpa en enda pryl på direkten. Allt ska beställas och helst i större mängder. Mina pengar fick stanna kvar i plånboken. Men jag kommer bli lite fattigare när syrran så småningom får hem det hon beställde på mässan!

lördag 17 augusti 2013

Gästinlägg: Ordval

Text och bild: Caroline Ahlberg

Eftersom Astrid är bortrest kommer här ett litet gästinlägg istället.

Beskrivningar av samma saker kan bli väldigt olika beroende på vilka ord man väljer att använda - eller inte använda.

Kattdjuret stirrar ihärdigt in genom fönstret. Den svarta pälsen suger åt sig det sista solljuset. Det råder ingen tvekan om att Tezcatlipoca vill in för att äta sig mätt. Han visar upp en rad av sylvassa tänder när han öppnar sitt gap. Ljudet tar sig inte förbi den tjocka glasrutan. Ingen är villig att släppa in honom på direkten. Han byter smidigt ställning utanför fönster och ger ifrån sig ett nytt, ljudlöst rytande. De intensiva gula ögonen har inte samma problem som ljudet, de borrar sig med lätthet in genom rutan, kräver att vi öppnar för honom förr snarare än senare.

Skulle du vara rädd för att släppa in djuret efter att ha läst ovanstående? Läs samma scen här nedanför och se om du ändrar uppfattning.

Poca, den lilla katten, balanserar på fönsterbrädan och vill bli insläppt. Den vita pälsen under hakan och på tassarna kontrasterar mot den annars så svarta pälsen. Han ger ifrån sig ett ynkligt jamande, vars ljud inte når in i huset. Ber om att få bli insläppt till skålen med torrfoder. När ingen reser sig direkt för att bevilja hans önskan, tar han några försiktiga steg på den smala fönsterbrädan, ser på oss med bönfallande gula ögon och ger ifrån sig ännu ett ömkligt, ljudlöst jamande.

Nu är det väl ändå nån som vill släppa in den stackars katten...


Tezcatlipoca, eller Poca som vi brukar kalla honom, är bror till katten Mysli som har varit med på bloggen tidigare.

onsdag 14 augusti 2013

Min minisemester börjar imorgon

Massor av småfisk, ser ni dem?
Denna sommar har jag inte haft någon egentlig semester, allt för att vara tillgänglig för fiskodlare med problem. Sommaren är deras jobbigaste tid eftersom fisken mår sämre när vattentemperaturen stiger - bland annat för att syrehalten sjunker med stigande temperatur. Särskilt röding är väldigt värmekänslig och får lätt infektioner när det blir för varmt. Har man då en fiskodling är det kris när fiskarna börjar dö och det måste till åtgärder som ibland handlar om medicinfoder. Och för det krävs ett recept, vilket bara kan skrivas av en veterinär. Moi!

Men från imorgon kväll fram till söndag kväll kommer jag hänvisa till en kollega på både mobilen och mejlen. Arbetsmobilen stänger jag av och lämnar hemma. Efter övernattning hos syrran i Lammhult, stiger vi upp i gryningen fredag morgon för att använda morgontimmarna till att köra upp till Stockholm. Vårt mål är Formexmässan! Tänker inte beskriva så mycket vad den handlar om, är ändå inte för allmänheten utan för branschfolk. Dit hör min syster i egenskap av affärsinnehavare: Chokolat & antikt.

I alla fall kommer vi vandra runt några timmar under både fredag och lördag, studera trender, provsmaka choklad och överväga beställningar. Godsaker, trädgårdsattiraljer, leksaker, presenter ... Massor av synintryck som effektivt kommer förpassa alla fiskproblem till nånstans långt under medvetandets spegelblanka yta.

I Stockholm bor två av mina systerdöttrar och dessa kommer vi hälsa på, samt övernatta hos den ena. Räknar med ett par mysiga kvällar i deras sällskap. Frampå förmiddagen på söndag sätter vi oss i bilen igen för att köra hemåt. Och om uppresan blir full av prat och planerande, så kommer hemresan bergis göra oss hesa av att gå igenom alla intryck.

Ska bli sååå jätterolig, min minisemester ...

tisdag 13 augusti 2013

Övergrepp och brustna illusioner

Jag är framme vid en svår scen i min bok (femman kallad). En av huvudkaraktärerna ska utsättas för ett
sexuellt övergrepp. Inte för att jag känner en längtan efter att beskriva något sådant, utan för att det skulle passa in så bra. Händelsen utspelar sig i min fantasyvärld - tänk er en skogsmiljö typ Redwoodskogen i Californien. Flickan ifråga svärmar sedan länge för en man som knappt ser åt henne. Nu har ett oväntat dödsfall inträffat i skogsbyn och flickan är chockad, mycket ledsen och förstås extra sårbar.

Mannen hon är förälskad i är van att få vad han vill ha. Van vid att kvinnor känner sig hedrade över hans intresse och gärna delar hans sovplats. Förväntar sig att den för tillfället utvalda endast ska känna sig stolt och smickrad över hans närmande. Han är egentligen varken ond eller brutal, bara inskränkt, fantasilös och alltför van vid sin maktposition.

Jag behöver få iväg flickan från byn, där något fruktansvärt ska inträffa. Detta för att spara hennes liv - vill ju inte att en av huvudpersonligheterna ska stryka med. Och hon måste hålla sig borta ett tag, något dygn eller så, tills faran är över. Alltså utsätter jag henne för detta övergrepp, långt inne i skogens djupa dunkel, där ingen kan komma till hennes räddning. Ingen utom en tjej i en helt annan verklighet, en annan av mina huvudkaraktärer som får plocka ihop spillrorna. Mentalt.

När hon så småningom tar sig tillbaka till byn, tillintetgjord och med brustna illusioner, väntar nästa chock. Men samtidigt en ny vänskap. En främling i byn som hon tidigare mött med misstro och irritation, möter hon nu i en helt ny situation. Han är minst lika förkrossad som hon själv.

Men de två finner varandra och tillsammans rider de mot solnedgången ... Nä minsann. Inte fullt så enkelt och romantiskt! Är faktiskt inte riktigt klar över slutet ännu. Måste komma förbi denna scen först och se vartåt det barkar.

måndag 12 augusti 2013

Mitt liv har snällt följt hjulspåren

När man har unga människor omkring sig, på väg ut i (arbets)livet, inser man att livet är väldigt komplicerat.
Så jobbigt de har det nu för tiden! Annat var det när jag var ung...

När jag var ung valde jag mellan veterinär och bibliotekarie. Lönen avgjorde...

När jag var ung praktiserade jag på gårdar ett par år för att få extra poäng som hjälpte mig komma in på Veterinärhögskolan. Inte svårt alls att få dessa rätt uselt betalda praktikplatser. Fick 0,2 p per månad att lägga till betyget. 0,1 om man bara stod i typ korvkiosk.

När jag var ung fanns inga hemmadatorer, inga mobiler, ingen Facebook.

När jag var ung hade jag två intressen: att rida och att läsa böcker.

När jag var 21 mötte jag min blivande, jämnårige make - jobbade på samma gård.

När jag var 22 gifte vi oss.

När vi passerat 30 började vi tänka på barn. Hann få tre före fyrtio.

När vi var 39 byggde vi eget hus. På landet.

När jag var 55 började jag skriva.

Nu är jag 58, jobbar halvtid, skriver på mitt femte bokmanus och ser fram emot pension och eventuella barnbarn.

Hur har det varit? Lätt som en plätt? Nåja, inte alltid förstås, men inga större motgångar. Ser jag tillbaka kunde jag möjligen ångra att jag inte blev bibliotekarie. Och att jag inte upptäckte skrivandets glädje och tillfredsställelse 10 år tidigare.

söndag 11 augusti 2013

Allt finns på nätet!

Min dotter Caroline håller på att gå igenom alla registrerade bokförlag för att gallra ut de som kan vara lönt sig att skicka fantasymanus till. Ett tidsödande, tålamods-krävande jobb, men som ger en och annan oväntad belöning. Till exempel har hon hittat en för oss tidigare okänd webbplats: smakprov.se. Jag har ägnat några minuter ikväll åt att kolla upp vad det rör sig om.

Det verkar vara en gratisplats för publicering av smakprov ur utgivna böcker. Förstår det som att de tar emot vad som helst som har ett ISBN-nummer. Såväl skönlitteratur som fackdito. Man kan söka på titel eller välja ett ämnesområde. Fantasy/Science fiction finns som egen källa att ösa ur. Både svenska och utländska (i alla fall översatta) böcker finns det upplagt smakprov av - står att de i april 2013 har så många som 15 000 titlar att välja på! Jag testade att söka på Eldfloder och fann den i två versioner, dels utgiven av Bombadil Publishing, dels som en av Undrentide förlags böcker.

Det finns ju något liknande för icke utgivna böcker: kapitetel1.se, där jag har lagt upp de tre första kapitlen av Porten. Enligt statistiken jag kan se där, är det ett 30-tal provläsare som gått in och läst, eller i alla fall påbörjat. När Porten nu blir utgiven så ska jag testa det här med smakprov.se. Kan ju inte skada. Dessutom blir jag ju nyfiken på att läsa vad de kan erbjuda inom min favoritgenre fantasy.  

Det finns en blogg kopplat till webbsidan, men den verkar inte så aktiv, senaste inlägget var i april.
Så här presenterar de sin sida:
Hej och välkommen hit! Du kom nog hit för att du funderar på att köpa en bok. Det är så det brukar vara nämligen. Något har väckt ditt intresse för en viss bok och nu närmar du dig själva köpet. Du kanske googlar på titeln. Eller läste en recension i någon blogg. Eller rent utav gick hit först för att kolla på de mest populära deckarna just nu, läsa lite i några av dem och sen köpa en. Eller flera.
Om detta stämmer har vi numera 15 000 andra smakprov du kan läsa. Allt från kurslitteratur till poesi. Eller från morddrama till pekböcker.
Bara att luta sig tillbaka och bläddra. Mysa. Och förmodligen, som för så många andra, slutar det med ett köp. Eller snarare: det börjar med en ny bok.

Har man till exempel en blogg där man brukar lägga ut recensioner, så kan följande information vara av intresse:
Har du en Internetboklåda, recensionstjänst eller älskar du bara böcker? Då kan du med automatik visa smakprov på din sajt allt eftersom dom produceras.
Rätten att visa Smakprov ger vi dig gärna – det är ju därför vi byggt denna tjänst. Men i gengäld vill vi att du ger oss den kärlek som vi förtjänar: använd länkar utan NoFollow-tag, berätta att Smakprovet kommer från oss, låt vår logotyp och vårt utseende på Smakproven vara orört. Då bjuder vi på bra innehåll till din site och du återgäldar med värde för oss.
Vill du ha andra lösningar så funkar det med – kontakta oss först så ser vi till att du får en personlig visningsmiljö och tillgång till samma feed som bl.a Bokus, Bokia och CDON jobbar med.
Maila oss på: hej@smakprov.se

Gå in och testa själv vad de kan erbjuda! Jag ska i alla fall lägga mer tid på denna webbsida.

lördag 10 augusti 2013

The Giant Mechanical Man

Tänkte ta upp en film idag. Det blir en del tevetittande på kvällarna när orken dalat och man behöver slappa en stund före sängdags. Vi följer flera serier numera, när det är så lätt att programmera och även i flera fall går att ladda ner missade avsnitt. Fördelen med serier är mest att man lär känna huvudpersonerna betydligt djupare. Ingen tid behövs för att presentera dem i början av varje avsnitt, som i en långfilm där man inte vet ett dyft om karaktärerna när filmen startar. Utöver det man läst i förhandsinfon alltså.

Men vi ser även en och annan långfilm. Går mest efter vad som rekommenderas i vår TV-guide eller i morgontidningen, men väljer även ibland på måfå. Minns inte hur det kom sig att jag valde denna, som på svenska fått titeln Kärlek i Detroit - bara det borde snarast ha hejdat mig. När vi så småningom valde just den bland sparade filmer i boxen, ångrade jag mig inte. En riktig pärla!

The Giant Mechanical Man spelas i dubbel bemärkelse av den manlige huvudpersonen. Med hjälp av en styltkonstruktion och metallglänsande smink, förvandlas han från "vanlig kille" till jätterobot. Stående blickstilla eller knyckigt rörande sig fångar han folks uppmärksamhet när de passerar honom i något gathörn i Detroits centrum. En av de förbipasserande som även stannar och tilltalar honom - utan att få gensvar då han väljer att uppträda som staty typ - är den kvinnliga motspelaren.

Båda två står utanför det hektiska, karriär- och tvåsamhetsinriktade samhället. Utan fast arbete och fast förhållande men med en längtan efter någon lika vilsen och utanför, försöker de få struktur på livet. Av en slump hamnar de på samma arbetsplats - ett zoo. Mer ska inte avslöjas.

Detta är en riktig godbit, en sådan film man kan se igen. Full av scener att uppröras av, småle åt, eller få en klump i halsen av. Rymmer så mycket: tänkvärt tema, mjuk och varm  romantik, komik och - inte minst - ett  lyckligt slut ... Feel good - film låter lite nedsättande men passar bra i sin rena betydelse. Härligt när socialt hämmade, nedtryckta personer får blomma ut, göra uppror mot och växa till självständiga, harmoniska individer.

Se den!

torsdag 8 augusti 2013

Bokmässan

Lägg till bildtext
Bokmässan inträffar i år (liksom alla år?) sista helgen i september. I år ska vi verkligen åka dit, inte bara längtansfullt konstatera att det vooore ju roligt... Är säkert tio år sedan jag var där sist, vilket också var första gången. På den tiden älskade jag att pyssla, företrädesvis med papper. Blev helt extatisk över att hitta en hel hög pysselböcker till billiga priser, böcker jag inte hade sett någon annan stans. Numera har det intresset på något konstigt sätt bara försvunnit, har ersatts av mitt skrivande tror jag. Kreativitet som kreativitet.

Nu spårade jag ut. Bokmässan var det. Dotter Caroline och jag har kollat de olika seminarieämnena och tycker inget är så där överdrivet intressant. Istället vill vi strosa runt och kolla förlag, se vilka som ger ut vad, förhoppningsvis hitta ett och annat fynd. Dessutom vill jag leta upp Egenutgivarnas monter och kanske passa på att bli medlem. För jag är väl en egenutgivare när jag nu ger ut Porten på Vulkan.

Tyvärr ligger ju Svenska Mässan inne i Göteborg. Varför inte ute på landet nånstans i Småland? Sist jag körde bil i Göteborg skulle jag lämna in ett trasigt urverk från vårt gamla fina golvur till Klockboden, som specialiserat sig på att laga gamla klockor. Ligger i en av Kronhusbodarna mitt i hjärtat av staden. Jag hade GPS i bilen men vad hjälpte det! Centrum verkar vara indelat i zoner och hur jag än navigerade så kom jag tillbaka till samma hemska flervägs-korsning. Kunde se på gps-en att jag var helt nära. Mycket frustrerande! Till slut körde jag helt sonika in på en gatstump endast avsedd för spårvagnar och lastfordon. Mötte givetvis en polisbil... Höll andan och stirrade rakt fram och det funkade otroligt nog! Kom ut på en större gata, tog höger, sedan vänster och så var jag framme! Att ta sig ut från centrum var betydligt lättare.

Halkade visst av spåret igen. Bokmässan ska vi ju till denna gång. Gruvar mig redan. Det måste rimligen vara lättare än att hitta fram till Kronhusbodarna. Men sedan då. Hur får man tag på en parkeringsplats? Tyvärr är tågförbindelserna urusla så det är inget alternativ. Kanske om vi åker i arla morgonstund (typ kl 4-5) så vi kommer fram långt innan Bokmässan börjar...

Funderade på att boka hotellrum med parkeringsplats inom överkomligt avstånd. Till exempel Best Western Plus Hotel Mektagonen. Tar 20 min att gå till Mässan därifrån, 5 min med spårvagn. Men där checkar man in tidigast kl 15 och ut senast kl 12. Antar att samma gäller p-platsen... Så det verkar inte vara någon användbar lösning. Dessutom är det ju mycket dyrare än att bara åka över dagen.

Men, men. Svårigheter är till för att lösas. Så kanske träffas vi på Bokmässan 2013?


onsdag 7 augusti 2013

Lee Childs Jack Reacher borde jag inte gilla...

De böcker jag väljer att lyssna på är oftast av en helt annan genre än de jag läser. Orsaken är naturligt nog att det finns så lite inläst fantasy. Just nu har jag en ljudbok på gång i bilen, nämligen en av Lee Childs hårdkokta och lättsmälta "trillare" om exmilitärpolisen Jack Reacher. Det finns en hel rad fristående delar, säkert närmare dussinet.

Jag är själv förvånad och en aning skamsen över att jag slukar dessa med bägge öronen på skaft. Hm. Lite haltande liknelse där, men ni fattar. Jack Reacher är så där super av allting. Maffigt lång och muskulös slår han ner alla bad guys, särskilt om det finns svaga, utsatta kvinnor att ta hand om. Och inte räcker det långt med en i taget - i min nuvarande bok (Dubbel identitet) uppmanar han två ilskna lantisar att hämta resten av den manliga delen av släkten, innan han ställer upp på en fight. Besviket konstaterar han att de bara är sex stycken när de ses igen, men dessa slår han till marken allihop på några få sekunder. Efter detta går han in på kundtoaletten på en bar för att tvätta av sig och konstaterar förargat att han fått blodstänk på sin nya skjorta. Inte bra nu när han ska äta middag ihop med den exceptionellt snygga, kvinnliga polischefen, med vilken han naturligtvis hamnar i säng samma natt. (Ursäkta spojlandet...)

Men det var inte för att beskriva handlingen och huvudkaraktären i böckerna jag tar upp Lee Child. Istället funderar jag på hans språkstil. Nu ska jag genast medge att jag lyssnar på den svenska översättningen, samt att jag just lyssnar, inte ser hur han ställer upp det, men ändå. Mina egna käpphästar är bland annat att inte börja flera meningar i rad med samma pronomen, tex Jag... Men denna mycket lästa, översatta (och filminspelade) författare gör just det. Gång på gång. Ändå fungerar det underligt nog. Jag störs inte, även om jag lägger märke till det. Kanske för att Lee Child är medveten om detta, att han nästintill överdriver för att markera det. Inte vet jag. Ledaren för den kurs i Kreativt skrivande jag gick i våras, sa just detta, att om man ska bryta mot etablerade skrivregler så är det okej, bara det är avsiktligt.

En annan intressant sak är att Lee Child i de tidigare böckerna skriver i jag-form, för att rätt snart övergå i tredje person i de senare verken. Tycker nog det fungerar bättre, på så vis kan författaren lättare beskriva Jack Reachers goda sidor, så man kan förlåta alla gånger han låter nävarna sköta snacket och struntar i all diplomati.

Dialoger brukar vara uppbyggda efter mallen Replik, sa X. Replik, svarade Y, Replik utbrast Z etc. Lee Child vänder på detta så det liknar en pjäs: X sa: Replik, Y sa: Replik, Z sa: Replik. Man får lust att låna en riktig bok för att se hur texten är uppställd.

Detaljer - de ska man ha lagom mycket av. Inte för lite och inte för mycket. Eller? Lee Child är extremt detaljerad stup i ett. Kan beskriva tvärslåarnas riktning och stadga på en logdörr i åtskilliga meningar. Till slut ser man det lika tydligt framför sig som om det vore ett fotografi. Ändå blir det inte tungt.

Summa summarum. Är man ute efter ren underhållning och har mage att bortse från allt våld, så är Lee Child värd att testa. I alla fall som ljudbok, med den utmärkta, svenska uppläsaren Magnus Roosmann.

tisdag 6 augusti 2013

Gästinlägg: Vardagstankar

Text och illustration: Caroline Ahlberg.

Jag älskar kallt kranvatten. Kontrollerar ofta temperaturen först innan jag slickar i mig de dyrbara dropparna. Jag skulle kunna stå och dricka från kranen hela dagen känns det som ibland. Fantastisk uppfinning det där. Vattenkranen.

Ost är något jag nyligen fallit för. Brorsan har varit galen i ost så länge jag kan minnas men det är först nyligen som jag insett tjusningen med det. En lagom stor bit räcker länge. Så god smak när man låter den smälta mot tungan. Mmm. Stressa mig inte. Att äta ost är en svår konst som kräver sin tid.

Grannen i huset borta vid korsningen skrämmer mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men något i hans hotfulla uppenbarelse och stenhårda blick får mig att snabbt retirera till säkrare mark. Han är snabb också, grannen. Ibland jagar han efter mig och det är inte alltid jag kommer undan utan rivsår. Förstår inte vad han har emot mig egentligen.

Något annat jag inte tycker om är att stå framför dörrar utan att någon erbjuder sig att öppna dem. Det är faktiskt artigt att öppna dörrar för folk. Ett sätt att få någon att öppna en dörr för mig är att påkalla deras uppmärksamhet genom ett fönster. Ge inte upp förrän dörren är på vid gavel, bara för din skull. Ett annat sätt som jag tar till ibland är att gå ivägen för folk och klaga över hur dörrar alltid borde vara öppna. Detta är också en bra taktik för att få maten serverad, har jag upptäckt. Bara klaga över hur dålig servicen är och vips ställer någon fram en välfylld skål.

Att ha en bror är faktiskt riktigt trevligt. Honom kan man brottas med för skojs skull, istället för på blodigt allvar som med grannen. Också trevligt när båda ligger och slöar i tv-rummet - man känner sig inte riktigt lika lat när man inte är ensam om att lata sig. Förresten tror jag att alla borde ägna mer tid åt att vila. Testa nya sovplatser när du är uttråkad, du kan bli förvånad hur bekväm en fönsterkarm kan vara.

På tal om det, sova låter som en utmärkt idé just nu. Allt tänkande har gjort mig ganska utmattad. Jag tror jag ska tassa upp på övervåningen och se om någon säng står ledig. Stängd dörr där ja. Vem kom egentligen på den onödiga idén att ha stängda dörrar? Fast det är klart ganska skönt när en sådan befinner sig mellan mig och grannen. Sträcker ut mig på soffan istället. Tänk på att ha koll på var du placerar svansen så att ingen råkar sätta sig på den, ett litet tips bara.

Tassen ser visst lite smutsig ut. Är det bara jag som tycker det? Kanske bäst att tvätta den för säkerhets skull, innan jag somnar och glömmer bort det. Lika bra att ta resten av kroppen när jag ändå är igång.

Klar. Bara att gäspa, sluta ögonen och njuta av en stunds fridfull vila.

katten Mysli

måndag 5 augusti 2013

Eldfloder

Egentligen borde jag vara smått sur på Elin Holmerin. Denna helg hade jag planerat att komma en bra bit på mitt femte bokmanus, efter att inte ha skrivit en rad under den gångna veckan. Istället tog jag upp tråden i Eldfloder från där jag lämnade den i den e-bok jag utan kostnad fått hem i Undrentides sommarerbjudande. Så snart jag insåg att den var väl värd att fortsätta läsas, köpte jag hem ett fysiskt exemplar. E-böcker kan man ju inte ställa i bokhyllan när man läst färdigt...

Nåväl, när jag nu satte mig ned lördag eftermiddag för att läsa ett kapitel eller två i Eldfloder, så sprack hela min fina planering. Denna bok har nämligen inga kapitel, bara stycken. Och dessa halkar man alltför lätt förbi. Det var med stor möda jag avbröt mitt läsande för att utfodra familjen. Redan till frukosten söndag morgon återtog jag kontakten med Martin Svarthamn och hans familj. Satt fast ända fram till slutet, gick bara inte att avbryta. Tur att den inte är på mer än 269 sidor!

Handlingen i Eldfloder är en blandning av genrer - den är inte en ren fantasy. Kvinnomisshandel kontra varelser som inte finns i vår verklighet blir en mycket annorlunda blandning som jag tycker mycket om. Ger det där lilla extra till läsupplevelsen. Jag känner redan att denna bok inte kommer lämna mig ifred - den kommer säkert dyka upp i mina tankar då och då under den närmaste tiden.
Jag ger inte mer upplysningar än så vad avser själva berättelsen, mer kan ni läsa via länken ovan. Vill ju inte avslöja för mycket...

Elins språk flyter på bra och man behöver inte störa sig på grammatiska missar eller brister i stilen. Inte samma personliga språkstil som i Fredens pris, men gott nog ändå. Finner en och annan nämnvärd formulering som till exempel:
Tankarna vägde så tungt i hans huvud att han inte kunde hålla det upprätt.
Älskar sådan här bilder där man stannar upp och läser en gång till, ser det framför sig. Smakar på det och njuter.

Det är en mörk bok det här och man grips ofta av både medlidande och indignation. I slutet tycker jag mig ändå ana en tänkbar ljusare framtid. Kanske inbillning. Men det viktigaste är ju inte en s.k. happy ending, utan att man fångas av handlingen, att man blir gripen, blir berörd. Och det blir man.

Till min förvåning stöter jag på en del redigeringsmissar. På direkt fråga svarar Elin att boken inte tryckts via Undrentide utan antogs och utgavs på annat förlag. Delvis just på grund av detta förlags amatörmässiga hantering bestämde sig Elin för att starta ett eget företag - Undrentide bokförlag - och det var ju bra för oss läsare! Detta förlags utgivningspolicy hämtad från webbsidan, är följande:
Undrentide förlag ger ut udda, underliga och nyskapande berättelser inom Fantasy, skräck, magisk realism och sköna genreblandningar. Vi gillar böcker som vrider och vänder på klichéer och som går utanför ramen.
Och det stämmer utmärkt för både Eldfloder och Fredens pris. Man får något mer än bara ren fantasy.

söndag 4 augusti 2013

Skrivandets glädje

Vilken tillfredsställelse det är när skrivandet flyter! Idag har jag skrivit drygt fyra sidor och tagit mig igenom en av bokens mest dramatiska scener. Känner att jag måste ta en andningspaus nu. Hitta tillbaka till verkligheten. Samla nya krafter och tänka. Nytt kapitel, ny synvinkel. Växlar mellan tre huvudkaraktärer vilket betyder att jag måste ställa om siktet och personligheten. Nu är två av de tre i samma miljö, på samma plats till och med, alltid något. Där jag nu ska återkomma till handlingen är det den tredjes tur att dras in i dramatiken. Fast inte rent fysiskt...

Tidigare idag har jag haft nöjet att fortsätta redigeringsläsandet av min dotter Carolines manus. Kapitel 28 till 36. Helt olikt mitt eget och så bra att jag måste mota undan en viss avundsjuka. Mitt eget skrivande känns banalt i jämförelse. Otåligt måste jag nu vänta på att hon hinner få sin egen sista handpåläggning klar innan jag kan få läsa slutet, kapitel 37 till 44, eller vad det blir när hon är klar. Vilken fördel jag har som på detta sätt kan utbyta redigeringshjälp med min vuxna dotter! Vi hittar ofelbart saker att korrigera i varandras texter, som får respektive författare att förundras över hur man själv kunde missa det. Andras ögon är ändå alltid andras ögon. Lyckligtvis har vi nästan samma syn på vad som är bra skriftspråk, även om vi har rätt olika stil.

Drakögon - Caroline hinner mer än att skriva. Virka drakar t.ex.

Med ålderns rätt har jag dragit ned på nattsömnen. Tycker inte jag har tid att sova bort resten av livet. Får räcka med max 7 timmar i sängen. Det är ju så mycket jag vill hinna på min fria tid. Har egentligen inte tid att jobba... En god vän läser för närvarande en bok som heter "Fyra timmars arbetsvecka", eller något i den stilen. Vilket idealsamhälle vore inte det! Ligger säkert mycket i att det i många yrken skulle gå att effektivisera sitt arbete betydligt. Mindre snack och mera koncentration. Fast ändå måste det ju finnas 40-timmarsarbeten typ serviceyrkena.

Min dagliga fritid fördelar sig på skrivande (bokmanus, blogg och mejl), läsande (för lite numera), hundpromenader (då jag antingen lyssnar på ljudbok eller tänker på vad jag ska skriva), en aning trädgårdsarbete (mest vattning i denna torra sommar) och så förstås minsta möjliga hushållsarbete. 45 - 60 minuter framför teven blir det också. Men så mycket mer räcker den inte till. Tyvärr.

Kanske jag kan dra ner nattsömnen till 6 timmar ... Eller 5,5 ...

lördag 3 augusti 2013

Fredens pris

Har just läst färdigt Fredens pris av Anna Blixt. Så bra den är! Men först, innan jag glömmer det: kolla gärna Annas webbsida, vacker och fantasieggande, skapad av Maria Stanke, som också gjort omslaget till boken. Från henne har jag fått filen till bilden här intill, tack Maria!

Handlingen? Den kan ni läsa genom att klicka på omslagsbilden... Lite kort här: Striden står som så ofta i fantasyböcker mellan Ljuset och Mörkret, men Anna vänder upp och ned på det hela - här ser vi det från Mörkrets sida. Huvudpersonen, jag-personen Minora, tillhör Mörkrets makter och för henne är Ljuset fienden. Redan som barn jagas hon på flykten av invånarna i närmaste by - tillhörande Ljusets folk - och tvingas ta sin tillflykt till bergen. Snart bryter kriget ut mellan Mörkret och Ljuset och Minora tvingas utföra handlingar som sätter djupa spår i hennes inre. Läsaren ställs inför samma dilemma: Helgar ändamålet alltid medlen? Boktiteln får sin förklaring. Hur mycket får freden kosta?

Handlingen utspelar sig i en egen värld, närmare bestämt i riket Vangrind (karta finns). Magi förekommer det rikligt av, men av en egen sort, i alla fall minns inte jag att jag stött på denna variant förut. Ska inte avslöja hur den fungerar, det får ni upptäcka själva när ni läser boken. För det tycker jag ni ska göra! Ges ut av Undrentide förlag och finns även som e-bok.

Jag lägger mig platt inför Annas skrivande. Hennes språk är alldeles eget och skapar en särskild känsla åt handlingen. Inget soligt så-levde-de lyckliga-i-alla-sina-dagar här inte! Ett par exempel på hennes lyckade liknelser:
Minora ser havet för första gången Här lyssnar hon "på vågornas brusande när de klättrar upp på  stranden så långt de orkar, och sucken när de sedan drar sig tillbaka."
Minora och ett par kamrater kommer in i en mycket stor sal, nästan tom på möbler, "så tom att inte bara våra fotsteg utan också våra tankar tycktes eka därinne". 
Formuleringar som dessa får mig att stanna upp och läsa en gång till, smaka på språket och önska att jag själv hade samma skaparförmåga. Jag ser verkligen fram emot att fortsätta med del 2 - Rämnfödd.

fredag 2 augusti 2013

"Självpublicering är en revolution"

Hälsade på bror min häromdagen. Han räckte mig en gammal kulturbilaga till DN, från 1 juni, som han sparat med tanke på min egenutgivning. Rubriken är hämtad därifrån. Det handlar om Mark Coker och hans amerikanska e-boksföretag Smashwords, som jag själv aldrig hört talas om förut. Tänkte plocka lite godbitar ur denna intressanta artikel. Observera att det gäller amerikanska förhållanden.

När Smashword grundades 2008 publicerade de 140 e-böcker under sitt första år. Nu, sex år senare, har de 220 000 titlar tillgängliga för nedladdning! Företaget säljer självpublicerade e-böcker för 70 000 dollar per dag. Många titlar säljs det inte ett enda ex av, medan andra hamnar på de amerikanska bestseller-listorna. 

Det hela började med att Mark själv, och hans fru Lesleyann, fick sin första bok refuserad. Mark började tycka att förlagen har alltför mycket kontroll - förläggarna har makten att bestämma vad författare har rätt att publicera och vad läsarna har rätt att läsa. Han menar att konstnärsklassen - dit författarna kan räknas - alltid har betraktats som andra klassens medborgare. Först var de beroende av rika mecenater, sedan blev de tvungna att buga underdånigt för förläggarna. När Mark startade Smashword såg han det som en revolutionär handling; självpublicering handlar om att ge makt åt folket! Därav den kaxiga logotypen.


Att publicera en bok med hjälp av Smashword är gratis. Författaren laddar upp en Wordfil på sajten och får hjälp med konvertering till de vanliga e-boksformaten liksom med distribution genom etablerade e-boksförsäljare. 85% av försäljningen tillfaller författaren, som själv bestämmer priset på sin bok. Mark menar att hans företag vänt upp och ned på den traditionella ersättningsmodellen, där författaren får så lite som 12-17 % av försäljningspriset. Det för med sig att självproducerade böcker får en stark ekonomisk fördel; de blir såpass mycket billigare att det blir närmast skadligt för författarens karriär att publicera sig via de traditionella kanalerna. En bok som kostar 3,99 dollar säljer fyra gånger så mycket som en bok med ett pris på över 10 dollar.

Journalisten frågar om inte förlagsredaktörerna behövs som grindvakter på en bokmarknad som annars skulle svämma över av skräp? Marks svar: - Nej. I slutändan är det ändå alltid läsaren som bestämmer vad som är bra. Det existerar ingen bättre metod att marknadsföra böcker än mun-till-mun-metoden. Flera av Smashwords bästsäljare har fått ingen eller mycket lite marknadsföring av sina författare.

Romantik är den genre som säljer bäst på Smashword. Men att de etablerade förlagen skulle stå för en mer kvalitativ utgivning håller han inte med om. Förläggarna koncentrerar sig helt på den kommersiella potentialen, ger till exempel ut böcker av amerikanska reality-tevestjärnor bara för att de är så kända. Detta på bekostnad av litterärt intressanta böcker.

Marks budskap till författarna är att de inte längre behöver förläggare. Om han själv var förläggare idag skulle han vara livrädd. Detta sa han tydligen i intervjun bara några timmar före en föreläsning arrangerad av Svenska förläggarföreningen...

Allt detta låter ju hur bra som helst för en egenutgivare som jag, det är bara ett problem - jag är en inbiten bokälskare. Man fyller inga bokhyllor med e-böcker!


torsdag 1 augusti 2013

Hej - nu har jag hoppat över bäcken!

Vill bara rapportera att Vulkan nu gett med sig och godtar min inlaga i befintligt skick! Det var bara formgivaren som ville komma med ett eget förslag. Så nu kan jag ta det lugnt och njuta lite sommarsol med mina mysiga hundar i väntan på provboken.


Antagen eller tagande?

Min första idé till rubrik löd: Kommer de gamla etablerade bokförlagen att ersättas av nya utgivningssätt? Den var på tok för lång, men det är ämnet för detta inlägg, vilket nog inte framgår av den nya, korta.

I nummer 3 av Skriva 2013 kan man i en intressant krönika av Dag Öhrlund läsa att de svenska förlagen varje år får in ca 10 000 debutantmanus. Av dessa gavs våren 2013 ut 59 stycken. Härav räknar han ut att debutanten har mindre än 6 promilles chans att lyckas bli utgiven (men det sker väl viss utgivning även under resten av året, tänker jag). Vi som sitter på manus som vi hoppas en dag ska bli, inte bara granskade utan även gillade och antagna av något av de många förlagen, känner bara alltför väl till att chansen är minimal. Inte bara ska texten vara välskriven nog och handlingen tillräckligt spännande, gripande eller intressant på annat vis, vi ska också hitta rätt sorts förlag och rätt tidpunkt.


Dag Öhrlund klappar läsaren av hans krönika på axeln och skriver uppmuntrande att vi inte ska ge upp utan fortsätta att skicka in. Han radar upp mängder av kända författare - Astrid Lindgren, Stephen King, J.K. Rowling och Stephenie Meyer till exempel - som blev refuserade ett flertal gånger innan deras första verk gavs ut.

Själv gav jag upp efter mitt tredje nej - eller rättare efter det första, för det var först förlag nummer tre som ens svarade. Där önskade man mig välkommen åter, men för tillfället ... etc. Jag har inte tålamod eller tid nog att skicka manuset till fler, särskilt som de flesta fortfarande verkar vilja ha det i utskriven form. Smart drag, på så vis blir de säkert av med många aspiranter redan vid första trappsteget. Så vad gör man då istället, i min situation? Ger upp ... eller ger ut själv, förstås. Det senare alternativet är ett ekonomiskt vågspel, men har man den summan att satsa så vinner man en massa tid och slipper våndan i att vänta och den svidande besvikelsen i att få nej. Vidare lägger sig ingen i det man har skapat, på gott och ont.

Kanske detta blir framtidens melodi. Allt färre förlag som ger ut allt färre titlar och mest bara av redan etablerade författare. I stället allt fler som ger ut på eget förlag/trycker upp på egen bekostnad. Fler titlar i mindre upplagor. Redan idag finns det massor av utgivningsförlag vid sidan om de kanske mest kända,Vulkan och Recito. Och marknadsföringen? Den kommer ske via nätet förstås. Bokbloggarna kommer bli de nya gudarna med makten att "anta" eller "refusera", att sänka till botten eller höja till skyarna. Halleluja!