onsdag 31 juli 2013

Man ska aldrig ropa hej...

Jaha. Där ser man. Jag trodde jag kunde luta mig tillbaka och invänta provboken nu. Vi skickade in den färdiga inlagan som wordfil till Vulkan för ett par veckor sen, komplett med allt, inklusive paginering och eget teckensnitt till rubrikerna. Det enda som saknades var det där med ISBN-nummer, tryckort etc. Maria Stanke hade gjort klart omslagsfilen efter de mått hon fått av min handläggare på Vulkan, grundat på våra 659 sidors manus.

I går kväll såg jag att jag hade fått mejl från min Vulkan-kille. Alltid spännande! Men detta var snarare kalldusch än champagnestimulerande. Med mejlet bifogades en pdf-fil, som jag ombads kontrollera och godkänna så de kunde gå vidare med tryckning av provbok. Jag öppnade pdf-filen och stirrade klentroget på vad som hamnat på skärmen:
"Porten" på försättsidan hade ändrat sig från vårt sirliga typsnitt Monotype Corsiva till något som ser ut som Times New Roman eller Garamond.
Våra 65-teckensrader hade de dragit ut till 75. Klart över gränsen för läsvänlighet.
Marginalen över kapitelrubrikerna (även de i samma trista typsnitt) har snålats in till nästan ingenting extra. Fult!
På detta sätt har de fått ner antalet sidor till endast 618. Billigare för dem eftersom de gett mig ett fast pris på manuset.

Det blev sen kväll innan vi gått igenom alla förändringar och formulerat ett svar till min handläggare. Idag väntade jag otåligt på hans reaktion och sent på eftermiddagen kom nästa mejl. Men det var inte från min gamla vanliga kontakt, nähä, det var en helt ny kille som nu skulle ta över! Tacka kattsingen för det, efter mitt mejl, den gamle har väl gått in i väggen... Eller packat resväskorna och flytt iväg på förtidig semester. Den nye killen skickar med en pdf-fil för mig att kontrollera och godkänna. Spänt öppnar jag ... precis samma som förra! Dessutom bifogar han omslagsfilen som behöver ändras eftersom bokryggen blivit smalare.Tydligen har denna handläggare inte sett mitt svar - det var bara att upprepa och kopiera och lägga till mitt manus igen. Som vi vill ha det.

Suck och hej och hå. Bara att vänta igen. Kräver jag för mycket? Men nog ska de kunna erbjuda något lite roligare typsnitt än samma som i den löpande texten, även om det kanske inte går med just det vi har valt. Och jag har redan på tidigt stadium bestämt sagt ifrån att jag inte accepterar så långa rader, utan max ca 65 tecken. Om man nu betalar tryckningen själv så ska man också få bestämma. Så det så!

tisdag 30 juli 2013

Mitt fantas(t)i(ska) CV

Just nu händer det inget på utgivningsfronten (Porten), väntar närmast på provboken. Och vad gäller recensioner så har jag några kapitel kvar av nästa bok jag vill rekommendera. Skrivtips - det vill jag inte överdriva. Så jag fortsätter med lite blandat Annat.

C V   CV   CV     CV   CV    CV  CV  CV

Har tänkt en del på det där med CV. När jag bestämt mig för att skriva om det kollade jag på Google. Fick över en halv miljon när jag sökte på enbart CV. Finns tusen och en mallar, precis som jag misstänkte, eftersom de CVn jag har sett är förvånande likadana vad gäller den personliga beskrivningen. (Har läst kanske ett trettiotal under mina forna år som personalchef). Enligt Wikipedias definition står CV för Curriculum vitae, som är det latinska namnet för levnadsteckning (livets lopp bokstavligen). Det ska vara en sammanställning av kunskaper, erfarenheter och färdigheter. Själv har jag aldrig skrivit något CV, blev fastanställd innan det var populärt med sådana. (Jag är till och med så gammal i jobbet att jag aldrig utsatts för en arbetsintervju! Men det ämnet ryms inte i dagens inlägg.)

Om jag skulle skriva ett CV för att söka en tjänst idag, skulle det personliga brevet kunna lyda så här:
Jag tillhör den erfarna och trygga 50+generationen. Med mig bland era anställda får ni en person som tar ansvar för arbetsplatsen, som gärna delar med sig av sin egen erfarenhet och som ställer upp i alla situationer. Mina vänner upplever mig som glad, positiv och utåtriktad. Jag engagerar mig varmt för kunderna och ger gärna det där lilla extra för att de ska bli nöjda.
Ingen skulle kunna påstå att jag har farit med osanning i ovanstående. Men om jag istället skulle vara helt ärlig kanske det skulle blivit något i stil med nedan:
Jag är snart 60 och ser fram mot pensioneringen. De få arbetsår jag har kvar hoppas jag ska bli betydligt lindrigare än de jag har bakom mig. På arbetsplatsen är det jag som tjatar när medarbetarna inte sätter ner smutsig disk i maskinen och jag städar undan efter andra med en tyst svordom på läpparna. När de yngre kollegorna ska ut på sjukbesök så tycker jag de ska lyssna på mina råd först, så de inte gör helt fel. Gladast är jag när det är lite att göra, så man kan hinna fika extra länge och när någon annan är jour. Jag blir både deppig och stressad om djurägare blir missnöjda med mitt arbete och gör allt för att undvika kritik och klagomål. Har därför svårt att fakturera för allt jag faktiskt gör. De få vänner jag har uppskattar mig säkert, men jag har ingen aning om varför. 
Råd till alla unga arbetssökande! Akta er för att visa upp era svagare sidor, er osäkerhet och er oro inför det eventuella nya jobbet. På arbetsintervjun - se förstås till att vinkla svaren så de blir de som arbetsgivaren kan förväntas vilja ha. Ta upp minsta lilla arbetsinsats, även det där staketet ni målade sommaren efter gymnasiet. Få det att låta som ett exempel på ansvarskänsla och självständigt entreprenörskap.
Och framför allt: börja inte med att fråga efter lön och arbetstider.

måndag 29 juli 2013

Blyghetens pina

Jag vill slå ett slag för alla oss blyga personer! Det är ett underskattat, vackert karaktärsdrag. Så det så!

I dagens tuffa samhälle ska man ha "en god social kompetens" och "en förmåga att ta för sig". Blyghet är helt ute. Men när vänder det? Vi berörs och ler åt det lilla barnets blyghet, när det gömmer sig bakom mamma eller pappa och knappt vågar kika fram på den främmande gästen. Barn som däremot  kräver rätten att både höras och synas, som högljutt avbryter de vuxnas viktiga samtal, de ses som störande och kanske till och med som "dåligt uppfostrade" (i det västerländska samhället i alla fall).

Kanske är det när barnet börjar skolan som vändningen sker. Jag har i otaliga utvecklingssamtal fått höra att mina barn måste ta för sig mera, måste visa vad de kan, räcka upp handen, prata mer. Att de skulle ha högre betyg om de bara ... och så vidare. Ingen tackar barnet för att det osjälviskt stod tillbaka, lät sina klasskamrater visa upp sig, ta för sig.

Men hur skulle det gå om alla "tog för sig"? Kakan skulle inte räcka till, om inte de blyga stod tillbaka. 

Så för den blyge är det inte lätt nu för tiden. Det gäller att inte avslöja sig. Man måste verka, om inte tuff, så i alla fall säker på sig själv. Självsäkerhet, självmedvetenhet, självförtroende ... Det finns spalt efter spalt av själv-ord i SAOL (Svenska Akademins Ordlista). De vackraste tycker jag personligen är: självinsikt och självaktning.

Med den erfarenhet och träning man får genom åren, kan man lära sig att trycka tillbaka sin blyghet. Man kan öva upp sig på att inte tänka efter för länge innan man yttrar sig i en diskussion eller ett vanligt samtal. Om man slösar för mycket tid på att först formulera i tankarna vad man vill säga, blir det försent - när man till slut öppnar munnen har någon annan redan sagt det, eller så har samtalet lämnat ämnet ifråga. Man lär sig att det inte är så farligt att ringa det där samtalet, att gå före in genom dörren, att le åt en främling, att våga vara först med att ta kontakt. Men då är det så dags, då när man är typ 50+.

Tänk så fantastiskt det vore om vi alla kunde vara helt oss själva, utan förställning. Om vi inte brydde oss om risken för att göra bort oss eller bli förlöjligade, utstirrade eller, nästan ännu värre, helt nonchalerade.

Så en stor bukett förgätmigej till alla de unga, modiga blyga som tar upp kampen med sig själva för att våga "ta för sig" lite av allt det goda livet kan erbjuda, bara man vågar ta det där första steget.


En blyg liten valp

söndag 28 juli 2013

Nemert igen

Jag har tidigare skrivit om Elisabeth Nemerts historiska romaner. Då hade jag ännu inte läst/hört alla. Nu har jag nyss avslutat den sista av de sex hittills utgivna och tyckte så  bra om handlingen att jag vill ta upp ämnet Nemert igen. Denna heter Ödets hav och är min favorit. Följ länken så kan ni läsa mer om handlingen, här ska jag bara nämna att den utspelar sig på 1300-talet. Plats dels Gotland, dels Novgorod i Ryssland. Som i de andra böckerna är Nemert noga med historiska detaljer och miljöbeskrivningar och har valt en särskilt dramatisk historisk händelse som ankare. Nämligen när den danske kungen Valdemar Atterdag anföll Gotland och Visbyborna överlämnade sin stad. Till de kända ingredienserna har Nemert tillsatt sina egna kryddiga fantasier - resultatet smakar utmärkt.

Ska man lista vad som utmärker Elisabeths böcker så tycker jag mig hitta följande gemensamma drag:
1. Kvinnoförtryck i ett historiskt perspektiv
2. Starka och ovanligt vackra kvinnor som huvudpersoner
3. Kärleken till djur av olika slag
4. Tro på Ödet och Makterna som styr oss, och förekomst av övernaturliga fenomen som varsel och andevarelser
Tycker ni detta låter lockande? Lägg därtill härligt tjocka böcker och att de finns inlästa som ljudböcker. Själv uppskattar jag framför allt de så målande historiska miljöbeskrivningarna och att det vimlar av djur, som får sina egna, viktiga roller i handlingen. Dessutom är böckerna inte bara spännande utan mycket gripande. Ibland har man tårar i ögonen och en klump i halsen, andra tillfällen biter man ihop tänderna i frustrerad ilska över hur illa kvinnorna behandlas, hur maktlösa de är, hur männen ser dem som ägodelar...

Slutsats: Läs dem!

P.s. Skickade ett mejl lördag kväll till Elisabeth för att be om lov att lägga ut bilden på omslaget. Hon svarade redan efter ett par timmar och gav mig klartecken. Extra pluspoäng :)

lördag 27 juli 2013

Eldgafflar och asplöv

Det finns ju mängder av böcker och bloggar med skrivtips och råd av alla slag och kvaliteter. Väletablerade författare delar med sig av erfarenheter och kunnande i olika mediaformer. Själv har jag haft mycket nytta av Göran Häggs "Nya Författarskolan". Så efter denna inledning känns det inte särskilt blygsamt precis att komma med mina egna funderingar och åsikter i skrivandets konst. Men strunt i det, jag gör det ändå, bara för att det är kul och intresserar mig!

Tänkte ta upp detta med bildspråk. Metaforer, liknelser och sånt. Tar det på min egen, enkla, subjektiva nivå. I den ljudbok jag just lyssnat färdigt på (Ödets hav av E. Nemert) förekommer det en del vanliga uttryck som känns lite väl klichéartade. En betjänt som möter upp i porten för att föra in huvudpersonerna i den stora borghallen är rak i ryggen "som om han svalt en eldgaffel". Alla förstår vi vad som menas, men ändå är liknelsen rätt besynnerlig. Vem mer än svärdslukare, möjligen, skulle få för sig att svälja en eldgaffel?? Kvinnan som ser banditerna närma sig "darrar som ett asplöv". Alla vet vi hur aspens löv skälver vid minsta vindpust. Men det är så slitet, detta uttryck!

I brist på aspar får det bli sommarbjörkar!

Vi har detta med folk som rodnar. De blir röda som tomater eller skära som nyponrosor. Okej. Men visst känns det lite nött? Ska man istället sträva efter att hitta på egna liknelser? Är det bättre och fräschare att skriva att mannen var rak i ryggen som om han stoppat en isglass innanför skjortan? Att kvinnan darrade som vingarna på en kolibri? Att kinderna blev röda som jultulpaner? Visst kan det vara överraskande och uppfriskande med nyskapade liknelser och  metaforer (har läst att skillnaden mellan dessa begrepp är att vid liknelser förekommer ett som), men det kan också väcka löje där så inte är meningen. Så visst tar man en risk om man skapar egna bilder. Tryggare att använda de gamla vedertagna. Men tråkigare ...

Själv hör jag nog tyvärr till gruppen som väljer den trygga vägen. Skulle vilja våga mer, men är rädd för att det blir fånigt och drar fokus från handlingen. Det får bli en gyllene medelväg : undviker de allra vanligaste.


fredag 26 juli 2013

Att höra någon läsa...

Ljudboken är en fantastisk uppfinning. Önskar att jag hade antecknat alla böcker jag har läst sen jag lärde mig läsa (vilket jag faktiskt inte gjorde förrän i ettan). Och angett hur många som var ljudböcker.  På grund av mitt yrke (distriktsveterinär) har jag tillbringat många timmar bakom ratten, oftast underhållen av någon ljudboksuppläsare. De flesta har jag lånat på biblioteket, andra från släkt, kollegor och vänner. Tror inte jag har köpt en enda själv. Jag har inga ambitioner att samla på såna nämligen, bara på "riktiga" böcker.

Tänker inte fördjupa mig i olika uppläsares brister och förtjänster för jag är för urdålig på att hålla rätt på namnen. Vill bara påpeka att rösten och ännu mer sättet att läsa är jätteviktigt. Somliga lyckas ändra tonläget så man inte har minsta problem med att hålla rätt på vem som talar i en dialog. Andra låter likadant hela tiden. Lagom är bäst, det gäller här som så ofta annars.

Min mamma läste godnattsaga för oss barn under många år, även långt efter att vi börjat läsa själva. Dessutom hittade hon på fantastiska sagor under familjens långa bilfärder - såna var det gott om eftersom vi barn växte upp i Piteå medan vårt sommarställe låg i Småland, 120 mil söderut. De handlade om älvor, tomtar och troll eller om modiga barn som fångade skurkar eller räddade andra barn. Ofta inspirerades hon av utsikten från bilen när vi körde genom de djupa skogarna i Norrland eller i Småland. Själv har jag aldrig varit bra på att hitta på så där snabbt och spontant för lyssnande barn. Men kanske ändå lite gick i arv som inte visat sig förrän nu, efter över femtio år, i form av mitt ivriga skrivande.

Vilka varelser gömmer sig bakom detta klippblock?

Men tillbaka till ljudboken. Jag har väl nämnt att en god vän frivilligt åtagit sig att läsa in Porten? Han skickade ett smakprov häromdagen, i form av prologen. Denna j-a prolog, som är den bit av Porten jag tycker sämst om, som jag skrivit om otaliga gånger, ändrat tempus och lagt till detaljer och strukit andra utan att bli nöjd. MEN, det märkliga var att när jag nu hörde den läsas - utan att själv se orden och meningsuppbyggnaderna - så tyckte jag att det lät riktigt bra! Jag njöt :) Min manlige vän läser mycket bra tycker jag, i precis lagom takt och med bra betoningar och pauser. Ska kanske tillägga att han har en egen bok att skriva och läsa in, så Porten lär inte bli klar att avlyssna i sin helhet förrän gissningsvis nån gång nästa år. Men den som väntar på något gott ... Vilken upplevelse det kommer att bli att lyssna på sin egen bok!

torsdag 25 juli 2013

Blyghet, blygsel, blygsamhet ...

Blyg - detta ord förekommer ju i flera former. Har funderat en del på skillnaderna i betydelse. När man skriver gäller det ju att välja rätt variant, beroende på vad man vill beskriva. Inte alltid självklart.

Blyghet först. Verkar numera alltmer ersättas av "bristande social kompetens". Vilket är synd. Det förra ordet är mjukt, gränsar till det inte alls negativa förlägenhet. Blyghet är en del av ens personlighet, som man kan undertrycka men aldrig helt blir kvitt, på gott och ont. Bristande social kompetens låter ju mer som ett sjukdomstillstånd. Är man blyg så går man inte först, yttrar sig inte förrän man tänkt efter, om ens då. Man kan dra sig för ögonkontakt, dra sig för kontakt över huvud taget. Kan sluta i smärtsam isolering. Men kan också vara en lättnad för omgivningen - här är (äntligen) en person som inte ska "ta för sig" hela tiden!

Har så mycket att skriva om blyghet att jag sparar resten till ett annat inlägg. Här nöjer jag mig med att det finns många intressanta sätt att beskriva blyghet i text, genom uppträdande, gester, tankar, dialog ...

Blygsel. Har inte direkt med blyghet att göra. Skamkänsla menar SAOL (Svenska Akademins Ordlista) att det betyder och det stämmer ju bra. Man skäms för något. Kan vara att man blir upptäckt i en pinsam situation - någon rycker upp dörren till toa, den man glömt låsa. Eller barnet som nallar ur godislådan ertappas av sin mamma. Behöver inte betyda att man är blyg. Kan vara att man har ett samvete som talar om att man har gjort fel. Eller i alla fall en tydlig känsla för vad som är passande enligt samhällets moralregler. Om det anses lite negativt att vara blyg så är det tvärtom med blygsel - det är något man ska känna och bör uppvisa i passande situation, fattas bara! I böcker står det ofta att folk rodnar, kinderna blossar, de blir röda som tomater osv.

Blygsamhet till sist. Kanske används detta ord i böckernas värld framför allt tillsammans med ordet falsk. Falsk blygsamhet är ju när man säger typ: "Nä, men inte ska jag ..." men menar: "det var på tiden att man uppskattar mig efter förtjänst!" Äkta blygsamhet är motsatsen till skrytsamhet, ett uppskattat karaktärsdrag alltså. Den falska är bara jobbig för omgivningen. Det är min egen åsikt förstås - kanske blygsamhet också är "ute" nu för tiden, slår det mig. När man söker jobb ska man ju visa upp bara sina bästa sidor, späcka sitt CV med idel idealbilder, övertyga läsaren om att man är precis den utmärkta person de söker. Hur är det i litteraturen? Där är det väl ändå fortfarande ett vackrare karaktärsdrag att visa blygsamhet än att skryta!


Trädgårdsvariant av förgätmigej. Inte lika blyg som den vilda ...

onsdag 24 juli 2013

Sommarpanik

Inser idag att det är bara en vecka kvar av juli... Va! Eller hur! Sen är det augusti och vips är sommaren slut. Har redan sett den första blommande ljungen. Visst, den är mycket vacker, med sina lilarosa små klockor på stolta strån, men det är för mig en höstblomma. En sån man kan bryta några yviga kvistar av och sätta i en snygg vas utan vatten för att lysa upp den färglösa senhösten. (Fast det betyder visst otur att ta in ljung, det sa alltid min nu döda gudmor...)

Tiden rusar iväg och jag hinner inte göra alla de där somriga sakerna, utflykterna ni vet. Fastnat i en jobbfälla där jag tycker jag måste vara anträffbar på mobilen ständigt och jämt. Om utifall att någon utsatt fiskodlare skulle ringa och behöva hjälp. Då är det ofta bråttom med recept på medicinfoder innan alltför många fiskar hinner gå till de sälla fiskvattnen. Tänker att nästa år, då måste jag få till en riktig sommarsemester, minst tre veckor.

Jag har i alla fall badat idag, premiär för i år. Fast bara i vår 11000 liters pool som barnen (barn och barn, yngsta är arton) gjort sig mödan att montera upp i år. Det var härligt när jag väl förmått min överhettade kropp att stanna kvar under ytan och inte skjuta upp igen som en fjäder (ståldito, inte fågel). 21 grader i vattnet. I luften typ 27. Så det är en sommarupplevelse i alla fall. Och smultron, blåbär och nu även hallon snaskar jag i mig dagligen på hundpromenaderna. Ännu en sommarsak. Men jag vill sitta på en solvarm klipphäll med fötterna nere i en småländsk insjös svagt gyllenbruna vatten... Höra minivågorna småklucka och beundra näckrosornas vita skålar. Kanske ta en tur i en roddbåt, låta fingrarna dra genom den blanka vattenytan. Dricka ljummen saft. gnaga på småtorra kanelsnäckor och slicka i mig smältande Ballerinakex.




Ljungen får mig att tänka på klara höstdagar med lite lagom skärpa i luften, så där så man måste ha jacka för att inte frysa. Ja! Jacka! En jacka innebär att man kan ha svamppåse i ena fickan och hundgodis i den andra. I den sommarhetta som råder nu kan man bara stå ut i sin tunnaste skjorta, typ. Och även i den blir jag genomblöt av svett minst ett par gånger om dagen. Minsta vindpust tar man tacksamt emot och spanar mot himlen efter skuggande moln.
Så det kanske inte är så dumt ändå, det där med att den kyliga hösten närmar sig!

tisdag 23 juli 2013

Marknadsföra sin egen bok - hur då?

Jaha. Nu är både manus och omslag inlämnat till Vulkan. Det är deras sak nu att åstadkomma en provbok och efter granskning och godkännande sätta igång med tryckning av hela min beställda upplaga. En del av denna kommer jag att be dem skicka hem till mig direkt, så att jag kan sälja vidare till släkt och vänner (?) samt överlämna till min otåligt väntande syster. I sin Chocolat & antikt vill hon ha en hylla med sin systers första bok till försäljning. Mer entusiastisk agent kan jag inte önska mig! Vi kommer troligen även ha bokrelese-fest i de rymliga och vackra lokalerna i hennes Lammhultsbutik.

Men den lilla upplagan kommer inte ta slut genom att min syster prackar på en och annan av sina kunder "denna enastående spännande och gripande fantasybok" (= som jag tänker mig att hon kommer presentera boken). Inte heller när mina närmaste släktingar köper varsitt ex av ren lojalitet. Till den lilla gruppen köpare kommer nog även höra några nyfikna kollegor, om jag nu vågar "lämna garderoben" och avslöja min författarhybris för dem. På Vulkans hemsida kommer Porten säkert drunkna bland andra nyheter. Om nätbutiker som Adlibris och Bokus tar upp den, kanske ett och annat exemplar säljs, men jag gissar att priset kommer ligga väl högt där, efter deras påslag (typ 50%). Bokhandeln siktar jag över huvud taget inte på, har hört att de lägger på 100% på F-priset (det pris som författaren /förlaget sätter).

Så vad måste mer till? Marknadsföring är något helt nytt för mig. Hur gör man? Ett sätt är förstås att blogga, och det har jag ju gjort nu sedan ett par månader. Mycket roligare än jag hade kunnat ana! Bokmässan kommer jag åka till i höst, men inte som författare utan som läsare. Jag har inte kostat på mig Vulkans Bokmässepaket, är alldeles för snål, förutom det faktum att blotta tanken att stå inför anonyma, kritiska åhörare och prata för min bok gör mig smått illamående.

Ska jag skicka ett ex till lokaltidningen? Smålandsposten är faktiskt rätt duktiga på att recensera böcker. En och annan lokalproducerad sådan har presenterats, både i recension och artiklar. Kanske jag där har en chans. En distriktsveterinär som jobbat i västra Kronobergs län under snart trettio år, och som nu kommit ut med en bok (som dessutom har en kalvning i första kapitlet), det borde kunna intressera en rad av djurägare/läsare. Eller inte... Långt hellre en artikel med intervju än en nedlåtande recension. Jo. Så får det nog bli. Kan ju inte bli värre än ingen respons alls.

Men där tar mina idéer slut. Jag får nog finna mig i att få en tung kartong hemskickad när Vulkans försäljningsår tar slut. Men so what! Stoltheten i att ha försökt och i att få hålla en egen, riktig bok i mina händer kommer jag ändå ha kvar. Och om jag inte trycker upp de påföljande delarna i serien om Ön, så har jag ändå mitt fristående femte manus att hoppas på!

måndag 22 juli 2013

Mamma, hennes mamma, modern, morsan ...

Vardag igen. Jag har jobbat hela förmiddagen, åtta till tolv, med min ena sysselsättning - debiteringsuppföljning. Inte ett enda telefonsamtal angående sjuka fiskar - min andra uppgift - har stört min arbetsro (gäller samtal från bekymrade fiskodlare alltså, inte avseende akvariefisk). Kunde med gott samvete lägga arbetsdatorn under min privata och ta ledigt, eftersom jag egentligen bara har en halvtidstjänst.

Istället har jag skrivit någon sida på Den tunna hinnan - det gäller ju att smida medan järnet är varmt, eller med andra ord: när ångan är uppe från söndagens idoga skrivande. Passar bra med dessa varma ordspråk i sommarhettan...
Jag fastnade i en klurig fråga. En av huvudpersonerna, den blinda, får mycket omsorg från sin mamma. Har kallat henne "mamma" helt enkelt. Plötsligt, efter 17 kapitel, störs jag av detta ideliga mammande. Mamma hit och mamma dit. Mamma sa si och mamma gjorde så. Usch! Men vad väljer jag istället?

Morsan är ett ord jag aldrig själv skulle använda, passar inte heller min karaktär. Modern låter lite ... högtidligt. Ett egennamn? Ja, så har jag löst det, i alla fall tills vidare. Tittade igenom väggalmanackan och valde ut ett lagom mammigt namn passande den generationen, Ingrid. Känns helt okej. (Observera att denna karaktär befinner sig i vår egen värld.).Men ändå blev det inte så lätt som att byta ut alla mamma mot Ingrid. Ordet mamma förekommer i en hel del repliker också. Så nu har jag tragglat igenom alla kapitel där denna stackars mamma dyker upp, testat varje mamma-ställe och bytt ut mot omväxlande Ingrid, hennes mamma, modern och sin mor. Typ. Var minst lika jobbigt och tråkigt som det låter.
För säkerhets skull sparade jag först den ursprungliga mamma-versionen.
Om jag skulle ångra mig ...

En mamma med sitt barn, grannens sto med föl

söndag 21 juli 2013

Porten är klar, nu fortsätter jag med femman

Manuset till Porten med omslagsfil är nu i Vulkans händer, men jag är definitivt inte sysslolös. Denna helg har jag skrivit flera sidor på manus nummer fem, en helt fristående bok, även om jag lånat en värld från en av delarna i serien om Ön. Tycker nämligen så mycket om miljön i den världen att jag vill ha med den. Igår skrev jag ihop en enkel beskrivning över vad den handlar om, typ en sådan som kan stå på baksidan:
Sanna lider av en delvis psykiskt betingad blindhet efter en traumatisk upplevelse. Under långa, ensamma nätter på sjukhuset där hon vårdas, får hennes sinne kontakt med ett annat medvetande, i en annan verklighet än hennes egen. Hon glömmer sin egen svåra situation när hon följer sin tvillingsjäl genom olycka och svek, gör vad hon förmår för att bistå. Föga anar hon att hon själv snart kommer behöva hjälp för att överleva.
Tre människoöden vävs samman genom den tunna hinnan mellan parallella världar.

Låter det knäppt? Grundidén var att jag tyckte det kunde vara intressant att beskriva hur det skulle kännas att plötsligt förlora synen, det kan man faktiskt utan att det finns något fysiskt fel. Har kollat upp det. Sedan fascineras jag av tanken på att man skulle kunna nå in i en annan människas medvetande, både med goda och onda avsikter. Lite inspirerad av Host (Stephenie Meyer), men dessa tankar hade jag redan innan jag fick denna läsvärda bok i mina händer (mycket högre klass än Twilightserien).

En tredje idé är detta med parallella världar, eller angränsande verkligheter eller vad man nu väljer att kalla det. Arbetsnamnet på detta manus är Den tunna hinnan och syftar på att det kanske inte är mer som skiljer oss åt. Om vi bara kunde nå igenom den tunna hinnan, vad skulle vi då finna?

I vår vilda trädgård är aklejan vinnare

Har just varit ute i den fortfarande svala morgonen för att vattna mina squashplantor med slang - vattenkannan förslår inte långt i den sommartorka som råder nu. Medan vattnet spred sig över de enorma, storflikiga bladen och ner i den gödselrika planteringsjorden i mina tre pallkragelådor, hade jag tid att reflektera över det här med trädgårdar, andras och egen. Hur olika kan de inte vara, allt efter skötsel och intresse!

I fredags kväll var jag hos goda vänner på grillfest. Vi satt förstås ute i den perfekta sommarkvällen, vid ett långbord med utsikt över en damm som avgränsar deras välskötta gräsmatta mot öster. Mätta och kanske aningen ostadiga på foten vandrade värdinnan och ett par av gästerna, däribland jag, sedan runt i deras fantastiska trädgård. Som öar i ett grönt hav låg rabatt efter rabatt med rikt blommande växter av alla de slag och färger, i smakfull kontrast till grå stenhällar och utvalda stenblock. I grönsakslandet stod rad på rad av frodiga grönsaker, utan synbar konkurrens av ogräs eller skadedjur. Trädgårdsroboten vilade under tak medan den laddade sitt batteri, inte skymten av något visset, avklippt gräs störde helhetsintrycket. Jag var uppriktigt imponerad och njöt av allt det vackra.

I vår egen trädgård passar inga veklingar, där råder den starkes lag. I många år odlade vi potatis med viss framgång, grönsaker däremot gick inget vidare. Morötterna kunde se granna ut ovanifrån, men när man drog upp dem smalnade de av till en löjligt obetydlig svans. Allt grävande blev oss övermäktigt och det är nu länge sedan vi skördade egen nypotatis. Av jordgubbsperioden kvarstår nu bara ett par envisa plantor som slåss mot det oklippta gräset i den före detta köksträdgården. Nu koncentrerar jag mig på pallkrageodlingar. Och det går äntligen bra, tack vare tipset från syrran att så squash!

Gräsmattan brukar få växa sig så hög att bara det högsta klippläget fungerar när vi kommer oss till att meja av det gräs som fortfarande inte ersatts av mjuk mossa. Om någon sedan orkar räfsa ihop det torra klippet så är det bara för att det är i vägen för krocketkloten. I de få rabatterna överlever endast de mest livskraftiga blomstren, otaliga är de planterade växter som efter ett par år fått ge upp. Inte konstigt att jag älskar aklejan - denna skira blomma som tufft frösår sig och dyker upp lite här och där. Längs den grusade gårdsplanen vid husets skuggiga nordsida till exempel, här har blålila akleja skapat sig en egen rabatt tillsammans med en och annan maskros.

Efter de tjugo år vi bott här, har alla planterade buskar och träd växt sig stora (utom de som avlidit förstås). Trädgården har verkligen olika rum, avgränsade av flera meter höga syrenbersåer och buskage av forsythia, vinbär, rosenkvitten, schersmin och andra blommande arter. Antalet av olika slags lövträd är stort, eftersom min make i sin krafts dagar samlade på sorter, några inköpta men de flesta sticklingar från naturen runt omkring. Den steniga marken vid anläggandet av trädgården tillät oss att skapa såväl en kulle med pulkabacke och klättrande kaprifol som en unik domarring. Den senare har lurat många gäster tack vare stenblockens numera ålderdomliga lavbeklädnad... Brist på beskärning tvingar den som till slut tar ett tag med gräsklipparen att huka sig under nedhängande grenar, men även dessa bidrar till känslan av avgränsade rum.

För att ändå få njuta av riktig blomsterprakt har jag ett hanterbart antal utekrukor där småpetunia, lobelia och penséer tacksamt tar emot min extra omvårdnad. Men till och med här dyker då och då aklejan upp. Jag kan inte annat än småle åt den livskraftiga inkräktaren och nöjer mig med att bryta av de mest skuggande bladen. Sannerligen är det så, jag skulle inte vilja byta ut vår älskade, vilda trädgård mot någon annans, den må vara aldrig så perfekt!



fredag 19 juli 2013

Omslaget färdigt, bara tryckning återstår!

Nu äntligen har den färdiga bildfilen skickats iväg från Maria Stankes skickliga designhänder till Vulkans vidare omvårdnad! Hoppas nu de tar väl hand om denna snygga utsida, när de fyller den med 660 sidor manustext. Kommer bli en imponerande tjock bok på 34 mm ryggbredd, helt ok tycker jag som gillar rejäla böcker. Nästa steg för mig nu är att invänta den provbok Vulkan ska trycka upp för mitt godkännande.

Så vad tycks? Bilden nedan talar för sig själv...

Porten, omslag av Maria Helena Stanke

torsdag 18 juli 2013

Hundstorleken - är den omvänt proportionell till ägarens ålder?

Ikväll får det bli ett lite familjärt inlägg. Det ska få handla om hundar. Närmare bestämt våra två. Kan det vara så att ju äldre man blir desto mindre hund vill man ha? Finns det månne någon sådan statistik? Jag har själv inte varit smådjursveterinär, men nog har jag ändå en känsla av att pensionärer gärna har små knähundar. Helt logiskt när krafterna tryter. Även namnet på kelgrisen blir enklare och mer fantasilöst tror jag i takt med att matte och husse blir äldre, men det kan vara fel.

I vår familj började vi med en riesenschnauzer med mankhöjd strax över 50 och en vikt på mellan 25 och 30 (tjockare på äldre dar). Min make ville ha en hund som man inte behövde böja sig ner för att klappa. Nu råkade hon bli en småväxt tik för sin ras, men ok, man behövde bara böja sig lite åt sidan för att nå ner. Vi döpte henne till Geisha, efter vår favoritchoklad faktiskt, inte efter de japanska, kvinnliga underhållarna. Mer om henne och våra senare hundar finns att läsa på mitt inlägg Schnauzer - min favorittyp av hund. Vi hade tänkt oss att ta en valpkull efter Geisha men fick överge de planerna på grund av att hon inte var rastypisk nog.

Nästa hund i ordningen blev en mellanschnauzer, Freja. Namnet kom från stamtavlan: Fröken Freja. Mankhöjd? Det har jag glömt, men vikt ca 16 kg. Om Geisha var för liten så är Freja istället för lång. En rätt ful hund faktiskt, så inte heller där blev det några valpar. Särskilt inte som hon dessutom har en stark jaktinstinkt, som vi inte ville utsätta intet ont anande valpköpare för, ifall det gick i arv. Freja kan man till nöds ta i knät, även om hon inte är riktigt komfortabel med den placeringen. Se nedan:



Freja är tio år redan, vilket inte märks ett dugg. Grå är hon ju av naturen. Syn och hörsel inget fel på heller. Numera har hon fått sällskap av vår lilla dvärgschnauzer Tessi, och det är en riktig knähund! Hon slappnar av fullkomligt liggandes upp och ned i knät. Bred över ryggen som hon är, ligger hon stadigt. Faktum är att ser man Freja och Tessi bakifrån bredvid varandra så är de lika breda... Tessi väger drygt hälften, ca 9 kg. Här ställer utseendet inte till med några hinder, men vår lust att ta valpar har minskat med åren - vi får se. Framför allt tycker jag det är såå jobbigt med utställningar och den minitiösa pälsvården och specialtrimningen dessförinnan. Tessi som valp ser ni nedan, hittade tyvärr inget på henne i knähundsläge.



onsdag 17 juli 2013

Millimetrar och gram

Nu är Maria Stanke klar med hela omslaget, alltså även baksida och rygg. Det vill säga nästan, för Vulkan måste ge ett exakt ryggmått. Det hänger i sin tur på vilken papperskvalitet jag väljer. Ska det bli 60g som Peter på Vulkan rekommenderar pga det omfattande manuset (660 sidor), eller ska det bli 80g som är deras vanligaste kvalitet? Jag har jämfört med andra limbundna böcker och tycker inte Porten blir så fasligt tjock även om jag väljer 80g. Ryggen blir då 34 mm enligt Vulkan-Peter. Tar vi 60g blir den ynkliga 27 mm. Ingen tegelsten längre... Jag älskar tegelstensböcker!

Nåväl. Baksidan blir perfekt. Maria har hittat precis rätt skogsbacke som fortsättning på framsidan och har dessutom hjälpt mig med texten, ändrat till det bättre lite här och var. Jag är verkligen mycket nöjd och vill starkt rekommendera Maria för eventuella utgivningspigga läsare! Vad det ska bli roligt att snart få hålla den färdiga boken i mina händer!

Förutom den tryckta upplagan så blir det en e-boksvariant, det ingår i priset. Dessutom har en god vän påbörjat inspelning av ljudbok. Han är mycket upptagen så det kommer ta sin tid, men det känns ändå mycket bra att i framtiden kunna lyssna på min egen bok. Och många föredrar ju den formen, inte minst jag själv som lyssnar på betydligt fler än jag tar mig tid att läsa med ögonen!

När mitt Fantasyprojekt Porten nu snart är i hamn, lägger jag då av? Absolut inte! Nästa projekt är att få mitt femte manus utgivet, helst inte på egen bekostnad. Men dessutom har jag tvåan, trean och den halvskrivna fyran att redigera och skriva klart. Trean är min egen favorit i serien om Ön, som vi nu döpt det hela till. Åtminstone till och med den hoppas jag kunna ge ut. Om det nu blir på Vulkan även i fortsättningen, det återstår att se.

måndag 15 juli 2013

Gästinlägg: Vulkans och Recitos webbplatser

Inlägg skrivet av Caroline, som även gjort illustrationerna.

Jag har alltid varit noggrann och att jag är van vid att granska och betygsätta webbsidor gör det svårt för mig att inte se brister på de webbplatser jag besöker. Det kliar i fingrarna. Jag vill rätta till, ändra, göra om och försöka göra bättre.

Men detta inlägg ska inte handla om mig. Denna blogg är trots allt inte min, utan Astrids. Istället tänkte jag titta på Vulkans och Recitos webbplatser (eftersom de båda erbjuder egenutgivning), försöka se det som gjorts bra såväl som det som kunde gjorts bättre. Det blir säkert en del subjektiva bedömningar och kanske håller ni inte med i allt, men då är det bara att protestera i kommentarerna. :)

En sak som är bra att veta vad gäller webbdesign är att de olika webbläsarna (Internet Explorer, Firefox, Chome, Safari, Opera …) inte alltid visar samma sida likadant. Det kan skilja sig en del i hur de tolkar koden vilket gör att en del kod som fungerar utmärkt i en webbläsare inte alls fungerar i en annan. Det kan med andra ord vara svårt att designa en webbplats som ska se okej ut i alla webbläsare. Att en sida inte fungerar klockrent i en äldre version av Internet Explorer känns därför inte som en stor brist, även om det är trist för de som råkar ut för det. I min granskning har jag hållit mig till Firefox och använder en ganska liten dator, vilket också kan påverka webbsidornas utseende.


Vulkan. En enhetlig startsida möter mig, med tydliga och ofta stora knappar som gör det enkelt att ta sig från sida till sida. Sökruta uppe till höger där de flesta förväntar sig att hitta den. Det ständigt växlande bildspelet gör sidan mer levande. Här finns en hel del information till den som funderar på att ge ut en bok själv. En bit ner i texten om hur man skriver sin egen bok flyter textkolumnerna ihop - svårt att läsa. En del av styckena är dessutom vänsterjusterade och andra har raka kanter på båda sidorna, personligen hade jag föredragit ett mer genomgående utseende men det är väl mer av en smaksak.

Kontakten med Vulkan sker främst via mejl. Inga konstigheter där även om det kan bli lite rörigt med alla mejl om man mejlar mycket. Positivt att man kan få svar även under helger, i alla fall enligt min erfarenhet.

Överlag har Vulkan en webbplats som är lätt att navigera (fast kanske inte alltid lätt att hitta på) med några mindre missar bland texterna. Så länge man inte räknar Vulkans butik ... Vid en första blick ser även butiken bra ut men när man börjar leta bland böckerna blir man lätt irriterad. Kategorierna är för det första röriga. En kategori för "Böcker"? Och varför ser det ut som att "Genus" är en underkategori till "Kokbok"? Efter att ha scrollat ner en bit hittar jag i alla fall sf/fantasy-kategorin. Det första man ser är dock inget inom den kategorin. Istället har en helt annan bok fått första, största platsen och man hinner undra om man verkligen klickade rätt innan man ser att det faktiskt finns några böcker inom kategorin under. Helt enkelt ganska rörigt.


Vidare till Recito, där man först får välja vart man ska (det har olika webbplatser att välja mellan). Bokutgivning.se den här gången.

De kör med ett helt annat utseende, kantigt där Vulkans var runt, och svart på vitt (utöver det röda) istället för vulkans mer färglagda sida. Lättläst, tydligt, enkelt men effektivt. Ingen sökruta inom synhåll här men sidantalet är så pass litet att det inte behövs. Att webbplatsen är ganska liten gör det lätt att hitta på.

Deras projekthanteringssystem liknar deras sida: prydligt och ordnat. Inga mejl som skickas hit och dit utan allt samlat på ett ställe, i en tråd. Trots att de är mindre än Vulkan, eller kanske tack vare, ger det ett mer professionellt intryck i sin ordnade enkelhet.

För att vara rättvis tar jag en titt in på Recitos nätbokhandel också. Här hittas sökrutan snabbt och fungerar som förväntat. Möjlighet att välja bland kategorier saknas, istället har man möjlighet att sortera böckerna efter titel eller datum. Eller söka. Men hellre få funktioner som fungerar än många som fungerar dåligt.


Så detta var en snabb granskning av Recito och Vulkans webbplatser. Håller ni med i mina iakttagelser? Vilken av webbplatserna som bäst fyller sin funktion kan diskuteras. Personligen lockas jag mer av Recitos ordnade enkelhet än Vulkans större och mer utsmyckade motsvarighet. Behöver det betyda att jag hellre ger ut en bok via Recito än Vulkan? Nej, men visst kan det påverka.

söndag 14 juli 2013

Äckliga detaljer och omständliga beskrivningar

Hur mycket tål läsarna av frånstötande detaljer eller omständliga uppräkningar av släktträd och dylikt?

Ja, det kan man fråga sig. Ska man döma efter TV-deckarna så tål tittarna nästan vad som helst. Våld och blod är vardagsmat numera. Knivsår och skottskador, operationsscener med närbilder på olika organ, obarmhärtig tortyr ... Listan kan göras lång. Är det då någon skillnad med litteraturen? Här borde man väl snarast tåla mer i så fall, helt bortsett då från tycke och smak. Man ser det ju inte, får själv föreställa sig. Så varför oroar jag mig då för att mina framtida läsare ska äcklas över att första kapitlet innehåller en kalvning? Jag beskriver hur en kalvande ko får hjälp med lägerättning av kalven, rätt så detaljerat. Man är ju veterinär ...

I en scen ur ett annat av mina manus pågår ett viktigt samtal mellan två personer som samtidigt kastrerar ett antal kalvar. Äckel-päckel för många antagligen, men här är jag snål med detaljerna i alla fall. Kanske det kan diskuteras vad veterinära inslag som dessa har att göra i en fantasyserie. Why not, svarar då jag. Man skriver om det som berör en själv och har man varit veterinär i snart trettio år så måste det rimligen få lämna sina spår.

Kan man bli för omständlig? Ja, det kan man nog. Om till exempel ett stort antal personer och släkter presenteras tidigt i boken så kan läsaren definitivt ledsna och lägga boken åt sidan. Har själv gjort det mer än en gång. Men Ringen-trilogins första, sega sextio sidor, eller vad det nu är, dem tog jag mig igenom till skillnad från brorsan, och det har jag verkligen aldrig ångrat. Tvärtom, har läst alla tre delarna två gånger i mina yngre dagar, med några års mellanrum.

Har jag själv hamnat i den fällan? Inte vad det gäller personer i alla fall. Mina manus har bara ett hanterbart antal karaktärer, inte fler än att jag avstått från personregister i slutet av texten. Skulle varken idas eller klara av att hålla rätt på fler. Däremot har jag säkert varit onödigt långrandig här och var. Det är svårt att dra gränsen mellan för mycket och för lite. En stor konst att hitta det så svårfångade lagom ...

Vi försvarar sannerligen våra egna!

En moders gränslösa drift att försvara sin avkomma är väl känd och beskriven i många sammanhang. Men en mattes lust att i alla lägen skydda sina djur kommer inte långt efter. Akta sig den som vågar sig på att anfalla våra skyddslingar, det må så vara tvåbenta eller fyrbenta fiender - ingen ska minsann tro att man kan hota de våra utan följder!

Och för all del, fäderna och hussarna kommer nog inte långt efter i försvarslusta, det får jag väl tillägga i rättvisans namn.

Denna ljuva sommarmorgon vaknar jag klockan fem av kattskrik från trädgården. Ljuden utifrån passerar utan hinder maskorna i myggfönstret och jag blir omedelbart klarvaken. Det låter både aggressivt och skrämt. Är någon av våra två katter i fara? Snabbt hoppar jag ur sängen och skyndar ner i köket medan hundarna undrande följer mig i hälarna - varför ingen morgonhälsning? Jag låser upp och öppnar köksdörren. In slinker grårandiga Mysli, den större av våra två kastrerade kattbröder, men också den fegaste. Svansen är tjock som en flaskborste, det hinner jag se innan han försvinner in i huset i högsta fart. Freja kommer ut på trappan bredvid mig och vi spanar tillsammans runt gårdsplanen mot buskar och blomrabatter, var finns han, fienden? Trappstenen känns kall mot mina bara fotsulor, men annars är morgonluften ljum och full av dofter. Freja får syn på något jag missar och sticker iväg i ett huj. Det prasslar till i buskarna och så är hon borta.

I bara nattlinne och stövlar går jag ut på den daggvåta gräsmattan för att kolla läget. Lilla Tessi håller sig nära mig. I detta läge är hon inte mycket till skydd, den unga dvärgschnauzern. Två tranor skrålar i hagen på andra sidan vägen, ett skatpar kraxar i grannens trädgård mot norr, men var är Freja? Hon är alldeles tyst, inga ilskna skall. Har hon flugit över staketet i jakt på inkräktaren? Fortfarande med mord i sinnet lockar jag lågmält på henne, vill ju inte väcka hela grannskapet.

Och där! Glatt viftande på svansen kommer Freja avspänt skuttande på sitt fortfarande smidiga sätt, de tio åren till trots, hälsar på matte som äntligen har tid att kela. Medan jag klappar om henne spanar jag mot söder, det håll hon kom ifrån. Ingen katt syns till, naturligtvis. Hoppas den fick hjärtat i halsgropen och ett djupt ingraverat minne av den mordiska försvararen till katterna i detta revir. Här ska ingen obehörig tränga sig på och hota de mina!

Halvvägs in i denna beskrivning märkte jag att tempuset kändes fel. Bytte från imperfekt (eller vad det heter nu för tiden, alltså gången tid) till presens. Blev mycket bättre. Förundrades som så många gånger förut hur det kan skilja så. Som författare har man ju inte bara att välja på att skriva i jag-form eller i tredje person, även tempuset är viktigt. En beskrivning i nutid kommer så mycket närmare inpå, blir mer påträngande. Samtidigt kan det vara mer påfrestande att läsa i längden än den vanliga dåtiden, tycker jag.  I Porten har jag till exempel skrivit om prologen otaliga gånger, där slutversionen fick stå i presens medan resten av boken - med undantag av eftertexten - är i dåtid. Det är en av de många fascinerande aspekterna av skrivandet, detta hur både språk och grammatik spelar roll, inte bara innehåll.

Nähä. Nu ska jag kolla om Myslis bror, den svarta Poca, lurar i buskarna och vill komma innanför husets trygga väggar. Vem vet om fienden fortfarande lurar i grannskapet... Förbannade vare alla obehöriga inkräktare!

Poca och Tessi

Tessi och Poca delar på hundfilten. 
I detta hus råder fred mellan hundar och katter.

lördag 13 juli 2013

Framsidan klar!

Tredje gången gillt, sa Maria och jag, när hon presenterade sitt tredje förslag på framsida till Porten och jag tog det till mitt hjärta. Maria har fått slita med detaljer och har själv föreslagit en del ändringar på titeltexten som jag blivit mycket nöjd med. Nu jobbar hon vidare med rygg och baksida och är säkert klar snart, det verkar betydligt enklare, även om man förstås måste veta hur tjock boken kommer bli. Och det i sin tur beror på teckensnitt, teckenstorlek, radavstånd mm som jag trodde vi var klara med. Men sista finslipningen kvarstår ännu.

Dotter C har envist testat olika teckensnitt, radavstånd och marginaler för att se var idealet går mellan minimum sidor och hyfsad läsvänlighet. Min kontakt på Vulkan är inte till mycket hjälp där. Svarar via mejl bara att 12 pt radavstånd är ok fast det onekligen är väl tätt tycker vi, att vi inte bör peta i marginaler jämfört med Vulkans mall och lämnar som vanligt somliga frågor obesvarade. Hans motto verkar vara hellre snabbt svar än svar på allt... I rättvisans namn ska tilläggas att jag formellt ännu inte anmält mig och fått en handläggare utsedd.
Förvirrande förresten att radavstånd beräknas på samma sätt som teckensnitt, dvs tex 12 pt...

Vi har ännu inte bestämt hur mycket text vi tar med på baksidan. Oftast står det ju bara en kort beskrivning av handlingen och inte vet jag heller vad Vulkan, Bokus mfl visar, så det kanske slutar därvid. Men man kan också tänka sig en kort beskrivning av mig som författare eftersom jag är helt ny. Samt lite "reklamröster"...

Som mest kan det bli något i stil med nedan:
Året då Miranda fyller tjugo, förändras hennes liv dramatiskt. Hennes trygga tillvaro som enda barnet till ett lantbrukarpar på vars gård hon arbetar som djurskötare, splittras utan återvändo. 
Upptäckten av Porten – en öppning till en annan värld – medför att hon möter nya utmaningar och en rad av människor med helt andra levnadsvillkor och för henne oacceptabla värderingar. Inte minst får hon uppleva att kärlek och förnuft inte följs åt.

Porten är första delen i en serie, men kan även läsas som fristående bok.

Astrid Ahlberg är en medelålders veterinär som för några år sedan började skriva. Hon håller sig till fantasy-genren eftersom det är vad hon själv helst läser. Detta är hennes debutbok.

Röster om Porten:

… bland det bästa jag läst… historien är vacker och lämnar mig med en längtan att återvända… (Björn Wirén, 26)

… omöjlig att lägga ifrån sig … (Philippa Johansson, 32)

… en historia som jag läste så ögonen bokstavligen blödde… som fyllde mig med en längtan efter att få veta mer... (Anna Wiking, 61)
I helgen räknar jag med att dotter C och jag ska bli helt klara med sättningen av manuset så vi kan lämna uppgifterna om antalet sidor till Maria samt anmäla mig på Vulkans hemsida och lämna slutgiltig fil. Livet är för närvarande väldigt spännande!


Ovan ett av den stora mängden skogsfoton min dotter tog innan vi lämnade över till proffset Maria Stanke.

torsdag 11 juli 2013

Hur och var man skriver, det är frågan

Det är ju olika var och hur vi skriver ner våra infall och idéer såväl som hela manustexter, antingen vi har det som hobby eller yrke. Man har ju hört om allt från klotter på servetter eller noteringar i särskilda anteckningsböcker till knattrande på gammaldags skrivmaskiner eller klickande på laptops. Personligen försökte jag att använda min iPod för plötsliga infall, när den var ny för sådär tre år sedan. Antecknade med rösten så att säga. Blev ett par, tre inspelningar, inte mer. För krångligt. Istället lagrar jag i skallen tills jag får tid att sitta vid datorn och skriva. Det kan bli obehagligt fullt och funkar bäst under lågsäsong. När det är mycket på jobbet och jag bara orkar skriva på helgerna, lyssnar jag istället på någon ljudbok under mina många hundpromenader. Det är ju viktigt att inte överbelasta systemet - kan ju bli kortslutning om man inte passar sig!

Om jag går över till var, så har jag min kära dator placerad på ett hörn av köksbordet. Närmast fönstret. Har en extra hög stol och en stödskiva för underarmarna. Oftast står min jobbdator under min privata, om inte känns det inte lika bra. Lite symbolik där - jag gömmer undan jobbet för mitt privata skrivande! När jag fastnar i tankegångarna vrider jag huvudet åt höger och spanar ut i trädgården. Bakom den frodiga forsythiabusken och de gula, stolta  liljorna i vår lilla damm skymtar jag byvägen och kan hålla uppsikt över vem som passerar förbi. Så här på landet har vi koll... På vintern har jag fröautomater i nämnda buske, vilka lockar till sig såväl traktens alla småfåglar som mindre välkomna kråkfåglar (benämningen svartfåglar har jag läst i någon bok, bra namn). Ibland drar de till sig mina blickar lite väl ofta, de små liven. Men nu är det sommar och det tjocka lagret av fröskal döljs av lummig grönska.

Inte bara mina datorer har sin plats på köksbordet. Till vänster om mig har dotter C sin arbetsplats och mittemot dotter M, som är hemma på sommarlov. Som mest kan det stackars köksbordet digna under 4-5 laptops och ett par iPads. Tur att bordet är av gammal god kvalitet.

Men var äter ni middag då, undrar den ordningssamme. Hrm. Ärligt talat vet jag inte om jag vill svara på den frågan. Pinsamt svar för en gammal mamma som jag... Men jo. Vi sitter framför teven. Hur ska vi annars hinna följa alla våra favoritserier? Oavsett om de är inspelade på boxen eller inköpta. Lost, Once upon a time, The Mentalist, Homeland, The Killing, Merlin, Game of thrones, Downtown Abbey, Scrubs och alla de andra ... En salig blandning. Maten smakar lika bra i tevesoffan och tänk vad tid man sparar...

onsdag 10 juli 2013

Hur lång får en fantasybokserie egentligen vara?

Väntar tålmodigt på sista delen (den 24:e) av Robert Jordans rekordlånga serie Sagan om Drakens återkomst - må han vila i frid i sin grav nu när han fått hjälp med att fixa slutet. Jag har hela serien på svenska så nu måste jag vänta på översättningen, kan ju bara inte köpa den sista på engelska, även om jag numera minst lika gärna läser på originalspråket. Roade mig med att kolla när den första gavs ut i Sverige: 1992! Samma år som min yngsta dotter föddes. Känns som om jag skulle behöva läsa om hela serien för att komma ihåg vem som är vem och var alla befann sig när jag slog igen den senaste delen för ett antal år sedan. Tyvärr har ingen av mina döttrar velat läsa serien, jag tycker annars den är väl värd tiden. När jag blir pensionär så ska jag läsa om den!

En annan superlång serie är Terry Goodkinds Sökaren. Är över 20 delar på svenska den med. Första översättningen kom 1999. Jag är mer tveksam till denna, läser den mest för att jag har börjat, lite väl detaljerade våldsscener. Men har svårt att bryta när jag kommit så här långt och spänning är det inte brist på.

Mina bokhyllor har även en rad andra, lyckligtvis kortare serier eftersom jag älskar att samla på böcker och har gjort så i några decennier. Har 11-12 hyllmeter bara med fantasyböcker, men även en del annat smått och gott. I de tidigare inläggen Kan inte sova och Lästips jag vill dela med mig av, räknar jag upp fler av mina favoriter. En serie det aldrig blivit av att jag köpt in (man är ju inte gjord av pengar...) är Naomi Noviks böcker om draken Temeraire. Läste på baksidan och tvekade länge innan jag en dag ändå nappade åt mig första (svenska) delen på bibblan. Sen kunde jag inte sluta förrän jag tagit mig igenom alla hittills utgivna delar. En udda mix av drakar och segelfartyg, fantasy och historia. Den rekommenderar jag gärna! Drakar har en särskild plats i mitt hjärta <3.

Annars har det mest blivit engelsk fantasy de senare åren (påverkan från döttrarna), men nu har jag fått upp ögonen för att det faktiskt finns en hel del svensk fantasi och då inte  bara för barn. Väntar hem Maria Blixts två första delar om Mörkrets väktare som jag har beställt och fick häromdagen Elin Holmerins Eldfloder nerladdad i iPaden (med hjälp av dotter C). Allihop från Undrentides förlag. De har ett sommarerbjudande just nu med gratis e-böcker av flera av sina titlar, så passa på! Gillar man vad man läser kan man ju sen köpa den "riktiga" boken...

För att återgå till hur jag började inlägget, så kommer jag själv inte skriva 20 delar i min serie. Max fem tror jag. Men vem vet...

måndag 8 juli 2013

kapitel1.se - är det nåt att ha?

Jaha. Nu har jag testat en ny grej, faktiskt utan det minsta hjälp av mina döttrar ... Alltså tog det en god stund, plus att jag gjorde ett par, tre fel innan det verkade funka. Vad har jag då åstadkommit? Jo, jag lade upp kapitel 1 av Porten på kapitel1.se. Till min förvåning verkar det inte vara bara kapitel 1 man ska lägga ut, utan helst hela boken ... Nåja, det tänker jag inte göra. Kanske inte ens fler kapitel. Vi får se. Kommer ändå inte att vinna någon tävling där. Men är det någon som vill testa och se vad jag lagt ut, så pröva länken nedan. Var inte rädd för att lägga betyg och kommentera.

http://kapitel1.se/astrid-ahlberg/porten

Lite senare. Har nu visat min bloggansvariga dotter C vad jag åstadkommit. Kan inte påstå att hon blev särskilt imponerad, istället har hon fixat till och donat så att de tre första kapitlen visas på ett ok sätt, med en så hyfsad redigering som denna webbplats medger. Dessutom en direktlänk här till höger. Tack gumman!

Nästa dag. Har undersökt kapitel1.se lite bättre. Man kan söka på kategori nya böcker, där hamnar Porten fortfarande högt uppe. Eller gå in på kategori Fantasy (som jag valt för mitt bidrag). Upp kommer en lista på massor av sidor. Alla titlar står i bokstavsordning, många med betyg presenterade bredvid, numrerade, så jag ser att det är över 400 bara i denna kategori. Tydligen en jättesajt!  Har inte bestämt mig för om jag kontinuerligt ska lägga till fler kapitel. Finns funktion för det förstås, men är det någon vits? En annan fråga är om jag ska öda tid på att läsa andras texter, det är säkert givande i många fall, men vilka ska jag välja? På måfå eller de med högsta betyg?

Jag får se hur jag gör med Porten. I alla fall lite kul att pröva något nytt.

söndag 7 juli 2013

När livet växlar spår...

Varning! Nu ska jag bli personlig, så hoppa över detta inlägg om du bara är intresserad av bokskrivande och utgivning...

Man kan ju fundera över livet ur olika synvinklar, varför det blir som det blir. Kanske gör man det oftare när man närmar sig pensionsåldern. Jag tror inte att någon gud, något förutbestämmande Öde eller andra makter styr, däremot är det långt ifrån alltid våra egna val som bestämmer riktningen. Helt plötsligt bara händer det något som gör att livet växlar spår.

För mig inträffade det på kvällen den 26 december 2007. Annandag jul. Jag var jour men hemma efter en rätt lugn arbetsdag. Familjemysigt inne med julgran och mätta julmagar. Hundarna utsläppta för att kvällsrasta sig. Ute i den vintermörka trädgården började de plötsligt stormskälla, både vår egen mellanschnauzer och svärmors stora blandrashund. Jag tog på mig vinterjacka och ytterskor och gick ilsket muttrande ut för att få stopp på dem, man måste ju tänka på grannfriden! Visade sig att det fanns visst fog i deras oväsen, en av byns andra hundägare hade stannat upp utanför staketet med sin tysta lajkatik. Jag fick fatt på mina två monster, satte mig på huk mellan dem och kopplade ett stadigt tag i respektive halsband, svärmors Sammie till vänster. Väntade otåligt på att grannen skulle försvinna medan jag röt åt hundkräken att hålla käften. Typ.

Men inte fattade grannen att han skulle försvinna bort i natten, istället väntade han tålmodigt tills det blev tyst på mina odjur. Då ropade han "God fortsättning!" Denna oskyldiga, för dagen passande hälsning, fick Sammie att fullkomligt explodera. Från sittande, hyfsat lydig och vanligtvis mycket sällskapssjuk och dessutom kastrerade tamhund, förvandlades han till ett rasande vilddjur; han kastade sig framåt och drog effektivt omkull mig. Men jag gav mig inte så lätt, nähä minsann. Släpades med en bra bit liggande på magen innan jag tappade taget. Grannen fattade äntligen och lommade iväg medan Sammie studshoppade på insidan av staketet under vansinnigt skällande.

Resultatet av detta blev period efter period av sjukskrivning för värkande axel, antiinflammatoriska tabletter och cortisonsprutor, operation ett år senare, långsam återgång till heltid, återfall och - för att göra en lång (sjuk)historia kort - till slut halvtid som distriktsveterinär utan jourplikt. Samt helt andra arbetsuppgifter! Det blev precis som i ett alternativ jag hade till rubrik: Från kokvackare till fiskveterinär. (Detta förslag stupade på att det mest bara är vi veterinärer som har denna definition av ordet kvackare: veterinär som jobbar med lantbrukets djur. Tror dessutom knappt att det används längre ens i våra kretsar.)

Numera består mina arbetsuppgifter av två delar: 1. Uppdrag åt Fiskhälsan AB och 2. Administrativa åtaganden åt arbetsgivaren (jordbruksverkets distriktsveterinär-avdelning). Mycket av detta är jobb vid datorn. Inte idealiskt för vare sig axlarna eller handlederna - har numera värk lite här och där och har fått diagnos förslitning/artros - men det funkar. Denna min halvtid har gett mig en helt unik yrkesroll i veterinärvärlden samt tid över för min favorithobby: att skriva!

Så. Inget ont som inte har något gott med sig!

lördag 6 juli 2013

Omslagsbild - en skapelseprocess

I går kväll fick jag ett efterlängtat mejl från Maria Stanke. I en bifogad fil presenterade hon ett första förslag på framsidesbild till min blivande bok ... När jag öppnade filen blev min första reaktion: wow! För den var verkligen häftig, hennes bild. Ska försöka beskriva den: Dominerande i bilden är två kraftiga tallstammar. På vardera sidan om dessa mörkgrön undervegetation (ormbunkar, lingonris) och mer avlägsna barrträd. Mellan stammarna en vinterskog. Över alltihop ett förunderligt ljus, typ motljus från solen.

Tänk vad man kan göra genom att utgå från "vanliga" foton, om man har känsla för det, plus utbildning förstås!

När jag stirrat ett tag, zoomat in och vandrat runt i bilden, fick jag distans till det hela. Hur fantastiskt det än var så var det inte riktigt min port till min andra värld. Jag punktade ner mina önskemål om justeringar och nu väntar jag med fortsatt spänning på nästa mejl från Maria.

Här nedan syns ett par av mina egna foton tagna i skogen under timmar av klivande över stock och sten, ris och mossa, för att hitta två tillräckligt kraftiga tallar på lagom avstånd från varandra och med bra ljus. (Min ursprungliga port är nämligen störd av näraliggande kalavverkning). Hittade inget som var bra nog. Men Maria, hon kan hon! Vill inte berget komma till Mohammed så ... Hon flyttar helt sonika ihop två träd till ett avstånd hon bestämmer! Även ljuset kan hon manipulera. Vete katten var gränsen går...


Bra ljus men alldeles för klena stammar ...


Bättre stammar men ingen spänning alls ...

torsdag 4 juli 2013

Kan man kalla sig författare om man är egenutgivare?

När blir man författare? Är det redan när man skrivit ett manus? Eller ska det ha utgivits och på något vis blivit tillgängligt för andra att läsa först, innan man har rätt att sätta den etiketten på sig? Spelar det någon roll om man själv bekostar tryckning eller måste man ha blivit antagen av ett förlag? Och är detta det minsta viktigt? Tja. Inte för mig egentligen som redan har en annan yrkesroll, men säkert för många yngre.

Står ju på tröskeln till att ge ut Porten, mitt förstlingsverk. Det är så klart inte så märkvärdigt och livsomvälvande som att träffa sitt livs kärlek eller föda barn, men ändå något stort och nytt. Det finns så mycket att tänka på. Häromdagen fick jag ett tips om att jag kanske borde ha ett eget företag. Visserligen tänker jag låta Vulkan ta hand om försäljningen men när deras avtalsår löper ut kanske jag får mig hemskickat en rejäl binge böcker. Då återstår att sälja själv eller skänka bort. Stående julklapp till diverse släkt och vänner i flera år kanske. Fast dem har jag antagligen redan tvingat att köpa ...

Skämt åsido, jag är generande okunnig. "Har man eget företag kan man dra momsen" är ett argument. Men är inte ens säker på att man kan ha eget företag när man är statligt anställd (distriktsveterinär). Fast om det inte alls är en konkurrerande verksamhet så borde det väl vara ok. Eller? Läste en annons för Egenutgivarna. Det låter som något för mig. Får erkänna att jag bara gluttat in lite snabbt i förbifarten på deras hemsida och klickat för att jag vill ha nyhetsbrev. Verkade finnas en hel del att läsa på deras webbsida, "när jag får tid". De lär ska ha en monter på Bokmässan, dit jag tänker ta mig i år, så då om inte förr ska jag slå till och bli medlem.

Det är tur att man har hemmaboende barn fortfarande, som kan förklara saker som rör internet, fixa trassel med datorer och skrivare och bokstavligt visa mig hur jag ska sköta min blogg och på bästa sätt hålla reda på andra bloggar jag börjat följa. För även detta är en ny värld för mig. Facebook gav jag upp när de gjorde en stor så kallad förbättring, varefter jag definitivt kände mig vilse där. Twitter har jag just prövat på mycket blygsamt för att kunna följa goda vänners twittrande. Jag har ett så starkt minne av när vi skaffade vår allra första dator. Vår förstfödda dotter var då några få år gammal och jag sa till min man att kanske vi skulle skaffa en hemdator ... Arbetsgivaren hade ett förmånligt erbjudande, så vi slog till. Nu har vi gemensamt flera stationära och sju bärbara när alla barn är hemma. Plus två stycken iPad och flera mobiler. Helt otroligt hur detta har utvecklats på mindre än tjugo år! På gott och ont. För oss 55+ är det inte alltid så lätt att hänga med.

måndag 1 juli 2013

Varför är det så knepigt med kritik?

Igår fick jag ett långt mejl från en av mina testläsare, eller vad man nu ska kalla de stackare som får uppdraget att läsa ens bokmanus och sedan lämna kritik och förslag på förbättringar. Han är en av mina få manliga sådana men tillhör istället den största åldersgruppen: 20-30 år. Låter som om jag har massor av läsare redan, men de flesta är "bara" släktingar. Karl (fingerat namn) väger tungt genom att inte vara vare sig släkting eller gammal vän, istället träffades vi på en skrivarkurs i våras. Jag läser och kommenterar hans manus och han mina. Mycket givande!

Karl är verkligen bra på sin uppgift. Han berättar om sina funderingar över vad som händer och vad han tror ska hända, vad han tycker om de olika karaktärerna och vilka partier han gillar bäst. Jag har fått massor av positiva omdömen. Jätteroligt förstås. Men varför rinner berömmande kritik så lätt av en medan de mer ifrågasättande, kanske rent av negativa klistrar sig fast som tuggummi? Jag har i tidigt skede bett Karl att påpeka om han tycker något parti kunde kortas ner, men när han nu gör det så blir det en liten sten i min sko. Skaver och fångar min hela uppmärksamhet. Den del han i första hand avser har jag redan bantat ner till vad jag trodde var det ideala. Ska jag in och skära i mitt digitala manus igen? I det som jag bildligt talat paketerat ihop med både tejp och snöre för snar överföring till tryckt form... Tvivel och tvekan.

Tog en lunchmacka med min syster på stan idag - alltid lika mysigt. Jag frågade henne till råds. Min syster spände blicken i mig och sa bestämt: "Nä, vet du vad. Du ska inte ändra på något. Det är precis lagom som det är!" Och sin storasyster måste man ju lyda, eller hur? Så jag suckar av lättnad och skjuter undan mina betänkligheter. Läser om igen allt det positiva och låter mig värmas. Håller dessutom med honom om att det kan vara mer intressant och spännande att läsa en text av en icke utgiven författare än av ett etablerat proffs, det skrivna blir på något sätt mer äkta och gripande. Inte en produkt av att producera något för plånboken.

För att ingen ska missförstå - den negativa kritiken är superviktig, den vill jag inte vara utan. Tvärtom är jag tacksam för båda sorterna, den positiva uppmuntrar och driver på, den negativa utvecklar och stadgar upp!