söndag 30 juni 2013

Elisabeth Nemerts böcker - är det fantasy?

Snubblade över Elisabet Nemerts bok Ljusets dotter på bibliotekets ljudbokshyllor när jag försökte hitta något annat än deckare att lyssna på i min iPod. Visade sig vara en mycket läsvärd historia som gav mig mersmak. Författaren har skrivit sex böcker enligt sin hemsida, där ni kan se de romantiska bokomslagen (väljer att inte klistra in en bild innan jag vet vilka regler som gäller).

Jag har hunnit läsa/lyssna på flera av hennes titlar nu och tänker ta upp några gemensamma drag. Historien utspelar sig alltid i historisk tid och ofta i en helt annan del av världen. Man märker att författaren har akademisk bakgrund - researchen är mycket välgjord. Häxprocessernas tid, digerdöden, Babyloniens storhetstid, drottning Kristina, franska revolutionen... Nemert väljer dramatiska tidsskeden som bakgrund för sina huvudpersoners spännande och gripande upplevelser.

Jag gillar verkligen de målande och sakkunnigt beskrivna historiska miljöerna! Ett annat plus är att berättelserna kryllar av djur, ofta kärleksfullt beskrivna med nära förhållanden till huvudpersonerna. Nemert väver in övernaturliga drag som jag har lite svårare att ta till mig. En död moder som vakar över sin dotter i form av en falk, en mystisk silvervarg som dyker upp i farans stund och försvinner lika onaturligt igen, zigenerskor som spår framtida händelser vilka slår in - ödets makt är stor. Det är detta drag som skulle kunna kallas fantasy känner jag. Om man nu inte - som jag läste i en bokblogg - ser alla historiska romaner som en form av fantasy i och med att de beskriver en för den moderna människan helt främmande miljö.

Som veterinär skärskådar jag extra noga scenerna där djuren spelar stor roll, och de är många. Ett och annat sakfel stör mig. En nyfödd valp som förlorat sin mor tas om hand av en annan tik. Denna slickar ivrigt den hjälplösa valpen, varpå hon lägger sig ner och ger den di. Alltså - tikar går inte omkring med mjölk i juvret om de inte är skendräktiga eller har egna valpar. Om detta nämns dock inget. En annan detalj - använde man sig verkligen av hingstar som dragdjur vid persontransporter i det medeltida Stockholm? Är inte säker på när man började kastrera handjuren, men det finns ju ston. En annan detalj som retar mig lite är att de kvinnliga huvudpersonerna är så fantastiskt vackra, de manliga kontrahenterna faller pladask.

Slutomdömet blir att dessa böcker är väl värda att läsas, för sina varma, spännande och färgrika historier fulla av romantik och mystik. Om de kan kallas fantasy lämnar jag öppet.

lördag 29 juni 2013

Ny bloggdesign!

Idag har min dotter och jag ägnat åtskillig tid åt att skapa en ny och alldeles egen layout till min blogg. Den tidigare var en av Blogspots egna förslag, vilket passar utmärkt för en nybörjare. Men nu är jag ju varm i kläderna och känner att det skulle vara roligt med något eget. Och vad gör man då? Frågar sina programmeringskunniga döttrar förstås…


ny bloggdesign

Föga anade jag att det skulle föra med sig så många beslut. Finns ju nästan obegränsade valmöjligheter för både färg, form och text. Passar det bäst med en grågrön bakrundsfärg eller skär det sig mot den vackra skogsbilden? Vilken nyans ska bakgrunden för inläggen ha?  Var ska bloggens namn placeras? Vilket blir lagom höjd? Det är säkert hundratalet val jag har fått göra innan dagens resultat blev klart. Min tålmodiga dotter har erbjudit det ena alternativet efter det andra utan att ledsna.

Bakgrunden utgörs av ett så kallat ordmoln, framtaget via wordle.net. Orden kommer givetvis från mitt bokmanus Porten… Ordens vanlighet motsvaras av deras storlek i ordmolnet och de allra vanligaste kan man välja att ta bort, likaså egennamn. Vi kunde konstatera att jag uppenbarligen gillar ordet ”bara”. Betyder det något? Att jag är blygsam kanske…


ordmoln av ord från Porten

Själva fotot är taget i vår hemmaskog. En bild vi tog bara för att den var vacker och lockande. Vägen ser ju så inbjudande ut, man undrar vart den leder… Kan avslöja att den lite längre fram tvärt tar slut; markägaren har inte hunnit eller haft anledning att göra den längre. Jag tillbringar så mycket tid i skogen med våra hundar, tid då jag ofta går och grunnar på Porten – mitt fantasyprojekt, så det passar bra som motiv.

Utgivningen närmar sig...

Jaha. Vad återstår egentligen? Manuset är klart. Visst skulle jag kunna gå in en femtielfte gång och säkert hitta tidigare oupptäckta missar, men jag har bestämt mig för att nu får det vara nog. Det är ju ändå nu nästan två år sedan jag skrev ordet SLUT. Porten är färdigskriven och färdigredigerad och därmed basta. 

Omslaget är  nästa bit. Här väntar en spännande process. Nästa vecka skriver jag kontrakt med Maria Helena Stanke. Jag är helt säker på att jag gör rätt i att anlita ett proffs; framsidan är ju det allra första som möter en eventuell ny läsare. Nu ska Maria ge sig ut i skogen med kameran i högsta hugg för att leta efter tjocka tallstammar och andra lockande skogsmiljöer, för att sedan montera samman dessa till den bild vi förhoppningsvis båda har i tankarna. En bild av Porten. Inte ren natur bara utan lite spänning och mystik, skuggor och motljus... 

Förutom bilden så är förstås bokens namn och baksidestexten viktiga. Så här står det i mitt gamla utkast: 

Året då Miranda fyller tjugo, förändras hennes liv dramatiskt. Hennes trygga tillvaro som enda barnet till ett lantbrukarpar på vars gård hon arbetar som djurskötare, splittras utan återvändo. Upptäckten av Porten – en öppning till en annan värld – medför att hon möter nya utmaningar och en rad av människor med helt andra levnadsvillkor och för henne oacceptabla värderingar. Inte minst får hon uppleva att kärlek och förnuft inte följs åt. 

Kanske är det för torftigt, men jag vill ju inte avslöja för mycket… Var går gränsen? Vågar inte nämna någon av de andra huvudpersonerna för då kan man lista ut vem som blir viktigast för Miranda. Kanske jag skulle ha med något om hundarnas roll i det hela?

Läsarkommentarer kan man väl också få ha med. Men kanske fler än min bror och make…

Röster om Porten: … en verklig overklighet, som fängslar från pärm till pärm… (Bernt Ahlberg) … spännande… lyckas fånga miljö och lokal på ett underbart sätt… (Staffan Wiking)

Hur ska bokens namn se ut? Ska det bara stå PORTEN längst upp, eller ska det vara snirkligt och vackert som i bloggen Fantasygrottan? Kanske något mittemellan. Jag tror nog att Maria kan hjälpa mig här.

Slutligen återstår försättsblad och dedikation och/eller tack, sånt där som brukar stå först eller sist. Det får Vulkan hjälpa mig med. Men sedan är det väl klart? Eller har jag glömt något...

torsdag 27 juni 2013

Schnauzer - min favorittyp av hund!

För mig är det både självklart och viktigt att ha med många djur i mina bokmanus. Hundar, hästar, katter, kor, vilda djur av alla de slag, även påhittade... Hemma har vi två hundar, två katter och akvariefiskar. I mitt jobb har jag under åren mött otaliga hästar av alla de slag, såväl mjölkkor som dikor och deras kalvar, samt en hel del får och enstaka getter. En cirkuselefant. Ett par kameler. Några hundar och katter har jag också behandlat även om de större djuren övervägt ända till nu då jag mest sysslar med odlad fisk.

Men av alla djur är det hundarna som kommit mig närmast inpå livet. Min make och jag bestämde oss redan under tiden på Veterinärhögskolan för att vi skulle bli hundägare, men vilken ras skulle vi välja? Det är nackdelen med att vara veterinär, vi hittade så många sjukdomar och tänkbara medfödda fel att den ena rasen efter den andra diskvalificerades. Till slut, tre år efter examen, blev det en liten riesenschnauzer. Hon växte upp till en svart, svanskuperad, ganska ful tik, men vi älskade henne och hon oss. Sen kom barnen och Geisha vaktade dem mot allt främmande. Så småningom fick vi ta bort vår mysiga, snälla och hyfsat lydiga riesen på grund av en inoperabel tumör.Hela familjen grät strida strömmar den kväll maken injicerade avlivningsvätskan i hennes blodkärl.

Det gick några år innan vi kom oss till att återigen bli hundägare. Nu valde vi en mellanschnauzer, som det hette på den tiden, nu är det bara scnauzer. Tänkte att det skulle vara en lättare ras med tanke på barnen - en av döttrarna ville bli specialmatte och gick valpkurs med henne. Ha! Freja är betydligt envisare än sin föregångare, inte hälften så lydig och mycket smartare. Säkert lydnadsavstånd är för henne max 2 meter, för Geisha var det så där 20-30 i alla fall. Alldeles för stark jaktinstinkt dessutom, så hon får aldrig gå lös utom i den inhägnade trädgården. Men hon är mycket tillgiven och absolut barnsäker.

När Freja angripit rådjur i trädgården vid två tillfällen beslöt vi oss för att skaffa en liten hund, som inte kunde hinna ikapp varken rådjur eller harar. Alltså fanns bara ett alternativ: en dvärgschnauzer! Givetvis! Freja är nu 10 år men har funnit sig väl tillrätta med den nya familjemedlemmen Tessi. Och vi är oerhört förtjusta i detta energiknippe som trots sin litenhet hänger med i skogen lika bra som nånsin de stora jyckarna. Går nästan alltid lös. Passar precis i knät där hon gärna sträcker ut sig på rygg medan matte stryker över den lena maghuden. Myyys!

Inte undra på att hundarna får spela en så stor roll i mina böcker...


schnauzer Freja och dvägschnauzer Tessi

måndag 24 juni 2013

Billigt Vulkan segrar över familjärt Recito!

De senaste dagarna har jag haft en flitig mailväxling med Vulkan. Trots att jag numrerar frågorna lyckas ändå alltid något förbli obesvarat, plus att svaren ibland skapar nya frågor. Tydligen är det jag som styr det mesta, böckerna är ju mina, betalning sker i förskott. Vulkan bestämmer vad jag måste betala till dem - vilket för min ca 660 sidors bok är 118 kr - men sedan har jag fria händer att sätta vilket pris jag vill både till nätbokhandlar som Bokus och Adlibris och till privatpersoner som vill köpa från Vulkans bokshop. Vulkan behåller bara 20 kr per såld bok, resten får jag tillbaka. Enligt killen på Vulkan är det vanligt att författarna sätter ett pris på deras nätshop på strax under nätbokhandelns pris, vilket i sin tur brukar vara deras inköpspris + 50%. Därigenom tjänar man mer på böcker som sålts via Vulkan än via tex Bokus.

Recito har varit väldigt tysta sedan jag frågade efter deras motivering till att jag skulle välja dem framför Vulkan. Men igår, söndag, fick jag svar direkt från deras VD... Det var rätt flummigt, tycker jag. Väljer jag Recito så kommer jag att ingå i  Recitofamiljen, istället för att bara vara "en rad i Vulkans databas". Jag får personlig service, inga dolda avgifter osv. Låter mysigt och tryggt. Men är det värt en prisskillnad på 182 - 118 = 63 kr per bok? För så mycket högre ligger Recitos erbjudande för 200 ex av Porten. Nej, det tycker inte jag. Viktigast är ändå att priset ut till kunderna är lägsta möjliga. Känner själv att priset inte bör ligga över 200 kr inkl frakt.

Så nu är det nära! Omslaget är egentligen det enda som kvarstår, och även där tror jag det har löst sig. Maria Helena Stanke, som har gjort härliga omslag till åtskilliga böcker, har visat stort intresse för att ta sig an Porten. Vi kommer troligen skriva kontrakt redan denna vecka. Baksidestexten får jag nog fila lite mer på, kanske lägga till lite info om författaren och några korta, positiva läsarkommentarer. Adressen till min blogg kan också vara bra att ha med antingen där eller på försättsbladet. Min dröm hade varit en inbunden Porten, nu får jag nöja mig med mjuka pärmar, men so what! Hellre en bok i handen än ett manus i datorn :)

lördag 22 juni 2013

Kan inte sova

Vaknar 02.30 och kan inte somna om. Huvudorsaken är säkert att det är så svettigt varmt i sovrummet. Takfläkten står i läge två, snurrar och burrar hektiskt, men kan inte göra mer än att flytta runt den kvalmiga luften. Fönstret står ändå på vid gavel bakom myggnätet. Tankarna vandrar från små vardagsbryderier - ska jag ta laxen idag eller på söndag - till livets tyngre aspekter - vem blir härnäst att dö i den närmaste släkten? Efter en timmes vridande och snoende i sängen går jag upp och sen ner. Bokstavligt. Upp ur sängen och ned i köket. Slår på min kära dator , som troget väntar i mitt hörn av köksbordet. Häller upp ett glas kylskåpskallt vatten medan den kvicknar till liv. Öppnar min blogg.

Utanför det öppna köksfönstret jamar plötsligt en av våra katter - Poca har upptäckt att det finns någon som kan släppa in honom. Hans svarta huvud med de vita hårstråna i pannan kikar in på mig där han balanserar på den lilla stegen vi har där just för katternas skull. Jag öppnar köksdörren och släpper in honom. Ute blåser det och enstaka duggregnstora droppar fuktar mina bara armar och ben utan att jag fryser det minsta. En talgoxe filar morgonpiggt på sin sångramsa: tittu-tittu-tittu ... Det börjar ljusna härute, inte så konstigt, klockan är ju faktiskt redan fyra. Återvänder till datorn. Poca tuggar glupskt på de hårda kattmatsbitarna, medan hundarna sover i sina korgar; de vet att det är för tidigt för morgonpromenad.

Ett av de ämnen som snurrade runt i skallen när jag fortfarande låg i sängen var det där med favoritförfattare. Jag lider lite av att inte ha någon. Alltså ingen ensam, har snarare för många. I ett tidigare blogginlägg radade jag upp några av mina äldre favoriter; på senare år har det kommit nya. Till exempel Kristin Cashore, Cassandra Clare, Patrick Ness ... Mest är det fantasyförfattare, men finns även andra. Elisabeth Nemert har jag läst med nöje på sista tiden. Historiska teman med mycket romantik. Lite väl mycket ödestyrd handling där döda anförvanter stöttar sina efterlevande, antingen genom att visa sig direkt eller via någon rovfågel som kretsar vakande högt över huvudpersonens huvud. Denna är alltid en otroligt vacker kvinna med ett hänförande rött hårsvall. Men detaljerna i miljöbeskrivningarna är mycket trovärdiga och vittnar om en bred och grundlig bakomliggande historieforskning. Stephen King har jag njutit av, men bara de delar av hans verk som inte innehåller alltför mycket skräck och blod. Kan också sticka emellan med något så helt annorlunda som den amerikanska superluffaren Jack Reacher (av Lee Child). En räddare i nöden som flinkt avlivar de värsta skurkarna.

Men att läsa vad någon annan skrivit är inte längre det som ger mig mest tillfredsställelse, inget går upp emot att få dyka ner i sin egen fantasivärld där mina egenhändigt skapade karaktärer troget väntar. Börjar jag tänka på hur handlingen ska fortskrida där, kan jag definitivt inte somna om. Den äldre mannen är på god väg att förgifta sinnet på sin unge lärjunge, hur utvecklar jag det? Den gamla sjuka, kloka kvinnan - ska jag ta livet av henne redan nu, eller bör hon få leva vidare och göra en insats för de oerfarna, impulsiva ungdomarna? Och den blinda tjejen i vår egen värld, när är det dags för henne att möta sin värsta skräck?

Vattenglaset är tomt. Vår andra katt Mysli jamar uppfordrande från köksfönstret, tassar in när jag öppnar köksdörren medan Poca slinker ut, mätt men uppenbarligen inte beredd att sova ännu. Själv känner jag att tre timmars sömn ändå är för lite. Kanske jag ändå ska krypa ner i den förhoppningsvis avsvalnade sängen och försöka somna om. Vi får gäster i eftermiddag som nog inte kommer uppskatta en storgäspande värdinna ... Och detta blogginlägg är redan långt över rekommenderad längd. Alltså, god natt!

tisdag 18 juni 2013

Får det vara hur osannolikt som helst?

Försökte i helgen se X-Men: First Class. Är kanske något fel på mig men jag har så svårt att leva mig in i en tänkt verklighet där en person med blå hud, rött hår och gula ögon i ett nafs kan förvandlas till vacker, blåögd blondin. En annan av de genförändrade ungdomarna har händer istället för fötter - ok för det. Kan även med lite möda acceptera en mental förmåga att dra till sig metallföremål. Men när en av de muterade superhjältarna svänger färggranna energiband runt kroppen, som någon sorts rockringar, för att sen kasta iväg eländet till stor skada för omgivningen, då tappar jag intresset totalt.

Nä, tacka vet jag alver, dvärgar, trollkarlar och drakar! Trilogin om Härskarringen är värd sina 5 stjärnor. Jag accepterar vartenda fantasiväsen, små som stora. Allt från Gollum till enterna... Även Harry Potter och hans kompisar är totalt trovärdiga. Att en liten pinne kan innehålla magiska krafter - varför inte?

Eller varför inte bara nöja sig med den otroliga hjärnan och all elektrisk aktivitet däri. Hjärnan är ju långt ifrån utforskad ännu. Tankeläsning, levitation, förmåga att samla energi från omgivningen till en eldslåga... Den stilen av "onaturlighet" har jag inga problem med!

Är detta en brist i min fantasi? Att jag inte fullt ut kan acceptera alla versioner av påhittade verkligheter? Tror inte det. Fantasy är ju min favoritgenre. Men det kan möjligen hänga ihop med min (veterinär)medicinska utbildning... Kan bara inte smälta att någon ändrar utseende så kapitalt. Hellre får de då försvinna och bli helt osynliga! Men smaken är ju som baken delad. Så svaret på min fråga i rubriken borde följaktligen vara ja. Bara det är någon som kan tro på det!

lördag 15 juni 2013

Vem vill inte skratta sig lycklig?

Läste en så rolig artikel i Språk, en tidning jag prenumererar på (väntar förresten med spänning på första exemplaret av tidningen Skriva, som jag börjat prenumerera på efter tips från en bokblogg). Handlade om vad författaren (professor Per Ledin) kallar för ”nattuttryck”. Hans definition: ”ord som lever i det fördolda och blir lite skrämmande när de dras fram i ljuset”.  Med det menar han ord och uttryck som oftast bildats av föråldrade ord som inte längre används eller inte begrips av moderna barn/unga vuxna.

Mycket intressant tycker jag, så här följer några exempel: Många tror att det heter älgskog när det i själva verket ska vara älskog (jämför älska). Handburgare säjer en del, eftersom få numera vet att det kommer från ham som i Hamburg (hamburgaren uppfanns i USA av tyska immigranter). Kolugn  blir cool-lugn i urbana barns munnar. Falukorv kan ju vara rätt obegripligt. Farligkorv kanske mer passande med tanke på alla ingredienser... Själv har jag lite svårt att välja på hårdra och hårddra, där den senare termen är vanligast på nätet numera. Kommer säkert konkurrera ut det gamla ordet, som kommer från hårdrageri, en "vedertagen misshandelsterm". 

Artikelförfattaren tar även upp hela uttryck: dra alla över en kam kan bli dra alla över en kant. Skatta sig lycklig är ju inte så logiskt som skratta sig lycklig! Ett sätt att förlänga livet dessutom... Stopp på belägg är tydligen inte ovanligt att hitta i skrift. Stopp och belägg kommer från en sjöterm där belägga betyder fastgöra. Professorn tycker inte detta är något att skämmas för – han avslutar lite skämtsamt med rådet att man inte ska uppleva det som en skamdal, bli helt blindgalen eller ge upp ett dramaskri…  om det blir fel. J  

Sammantaget visar exemplen att språket lever och utvecklas, men också att många läser alldeles för lite... Fast man kan ju inte lita på vad som står i tryck - även där förekommer ju skrivfel, särskilt i dagspressen. Frågan är hur viktigt det är att skriva "rätt"...

torsdag 13 juni 2013

En vit skärmmössa...

... varför har den så stor betydelse?
Vi firade sonens studentexamen i förrgår. Stod där på skolgården bland oräkneliga andra och väntade på de 220 eleverna. Fint väder tack och lov och alla släktingarna hittade oss, värre än så var inte trängseln. Dessutom hade vi ju vår hemmagjorda skylt. Mycket fin tyckte vi alla, med flera foton både av dagens vuxna son och av gårdagens rundkindade lille kille. Men varför var vi ensamma om att ha en egentillverkad? Överallt omkring oss syntes samma stereotypiska kvadratskylt med bild bara på ena sidan och ofta fotofirmans logotyp på baksidan. Fantasilöst!

Så kom de då, klass efter klass. ALLA med samma typ av vit skärmmössa, utom en. Mitt i allt det vita glänste en hög hatt av guldfärgat material. Bravo! När jag tog studenten uppe i Piteå år 18.. jag menar 1973, så var det helt ute med studentmössor och annat tjafs. Nä, minsann. Vi kom i våra vardagskläder mer eller mindre, ägnade en lektionstimme åt snack med vår klassföreståndare (som mentorerna hette då), fick våra betyg och that was it. Visserligen var vi utomhus, satt i en spridd klunga på en gräsplätt vid ett dike minns jag, men inga släktingar eller vänner fanns det där, som tårögda tog emot oss. Fest på kvällen efteråt, var det förstås. Men minns inte att vi hade något firande därhemma.

Jag har alltså ingen studentmössa och är lika glad för det. Hur många använder sin mer än en gång? Kostar nästan tusen kronor bara för att sen hamna i garderoben. Inte kan man sälja den heller, fullklottrad med namnteckningar inuti som den blir när den vandrat runt i klassen under examensdagen. Nä, tacka vet jag en guldfärgad hatt!

måndag 10 juni 2013

Skrivkramp? Vad är det?

Rubriken låter väldigt stöddig ser jag. Men ordet skrivkramp dyker ju inte så sällan upp i författarsammanhang, i bloggtexter etc. Själv använder jag mig av det ordet för att beskriva den krampartade känslan jag får i hand och fingrar efter en stunds präntande för hand. Min pappa var likadan så det är nog ärftligt. Testade att Googla och fick nästan 200.000 träffar. Wikipedia har en rätt bra text:

Skrivkramp eller mogigrafi, förr även ofta kallat skrivarsjuka, är en typ av arbetsskada som yttrar sig som muskelkramp eller spasmer i hand och fingrar efter långvarigt skrivande med penna eller till exempel pianospel. Fenomenet, som är besläktat med musarm och tennisarmbåge, kan även åtföljas av smärta. Typiskt för de drabbade är att de oftast kan utföra andra saker med händerna, där rörelserna inte är desamma som den aktivitet som utlöst problemet. ....
Uttrycket används ofta felaktigt om den mentala blockering skribenter kan drabbas av, kallad skrivblockering.

Nu halkade jag av spåret. Hade tänkt skriva några rader om hur jag själv handskas med vad jag väljer att kalla idétorka. Jag ställer in min iPod på musik istället för ljudbok under mina långa skogspromenader med hundarna. Sedan tänker jag enbart på min bok, där jag traskar fram genom mörk barrskog, över risiga kalhyggen, längs sönderkörda skogsvägar och i kanten av öppna fält. Hundarna är vana vid min tystnad och hänger snällt med. Det har hittills fungerat bra, till och med så att jag ibland får för mycket "på lager" i huvudet, som jag inte hinner skriva ner. Då återgår jag till ljudbokslyssnande!

lördag 8 juni 2013

Ord - betydelser och associationer

Vaknade vid 3-tiden i natt. Av någon anledning började jag fundera på ordens inneboende värde och vilka associationer de ger. Formulerade detta inlägg i tankarna och nu måste jag skriva av mig. Ta till exempel ordet vänlighet. Ett positivt laddat ord utan tvivel men vad mer? Får en färg i huvudet, ljusblått, och en känsla av något lent, tillsammans blir det en ljusblå fleecepläd. Delar man upp ordet får man ursprunget vän. Ett härligt ord i bägge sina betydelser, med kort eller lång vokal.

Ordet ilska ger förstås helt andra associationer. Färgen här är definitivt röd. Ser framför mig en buske med synnerligen långa, vassa taggar, typ vår amerikanska hagtorn (som numera är nedskuren jäms med marken).

När jag skriver kan jag fastna just på ett ordval. Det kan röra sig om hårfina nyansskillnader, långt ifrån de så helt olika exemplen ovan. Kanske det första ordet som dyker upp i mitt medvetande inte är riktigt det jag söker. Mycket frustrerande! En hjälp jag ofta använder mig av i Word är att högerklicka på ordet och välja synonymer. Det är inte alltid jag hittar rätt första gången, kan då pröva att ändå byta ut det ursprungliga ordet till ett som är något bättre och återigen söka synonymer. Till slut hittar jag för det mesta rätt.

Ibland kan besläktade ord ha så små betydelseskillnader att inte alla håller med om att de finns. Smaka till exempel på orden blygsel, blyghet och blygsamhet. Och detta är ändå vårt hemspråk. Kan man över huvud taget lära känna ett annat språk så bra som det man växt upp med? Jag läser numera en hel del böcker på engelska eftersom döttrarna köper hem diverse lockande fantasy och dystopier på detta språk. Har vant mig vid att strunta i att jag inte förstår vartenda ord och de hårfina skillnaderna i betydelse mellan synonymer går mig oftast förbi. Det är synd, men jag tröstar mig med att det i alla fall är orginal, inte översättning.

fredag 7 juni 2013

Lästips jag vill dela med mig av

Så tomt och grått livet vore utan böcker! Numera finns de ju tack och lov i utföranden som bör passa alla. E-böcker har jag inte fastnat för ännu men ljudböcker är ju ett nästan livsnödvändigt alternativ till de gamla hederliga sidvändarböckerna. Fick en iPod i födelsedagspresent för ett par år sedan och den använder jag flitigt.

På biblioteket finns mängder av ljudböcker att välja på. Blir dock mest deckare jag lyssnar på medan jag med ögonen helst läser fantasyböcker, både på engelska och översatta samt enstaka svenska. Maken och jag är med i Akademibokhandelns läsarcirkel för att inte helt snöa in på bara en eller två genrer. Några pärlor av mycket olika slag som jag vill rekommendera från deras utbud genom åren är:
  • Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (bara titeln är värd en kommentar!) av Mary Ann Shaffer. Detta blev sorgligt nog hennes första och enda bok eftersom hon avled innan den kom ut. Tips: Skriv en minneslista över personerna i handlingen redan från början - det är lite svårt att hålla isär dem.
  • Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Mycket rolig och närgången beskrivning av en invandrarfamiljs upplevelser i det nya hemlandet.
  • Hundpojken av Eva Hornung - en bok för alla hundälskare som inte räds gripande historier.
  • Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Mycket fransk bok om mötet mellan en vresig, kvinnlig portvakt med oanade djup och en brådmogen ung flicka med självmordstankar. Finns som film men är bättre som bok.
  • Berättelsen om Pi av Yann Martel är ännu en bok som är mycket intressantare än filmversionen,  vilken gick på bio i vintras. Första delen är så otroligt kryddoftande, färgrikt skriven att jag blir grön av avund.
Observera - inte en enda fantasybok! Jag läser faktiskt en hel del annat också, men jag slutar med att slå ett slag för ett par lite äldre fantasyserier. Glöm inte dessa för allt nytt som ges ut!
  • Stephen Donaldsons två serier "Krönikorna om Thomas Covenant, den klentrogne" - där huvudpersonen lider av lepra (!) - och "Kampen om Mordant" i vilken huvudkaraktären dras med både övervikt och urdåligt självförtroende, är båda två mycket läsvärda. 
  • Serien Otherland av Tad Williams, som till största delen utspelar sig i en virtuell verklighet skapad av datorer. Mycket speciell.

onsdag 5 juni 2013

Omslagsbilden - hur viktig är den?

När nu innehållet mellan pärmarna är så klart det kan bli, återstår fram- och baksidan. Även ryggen däremellan förstås, vilken kommer bli rejält bred. :)
Här kommer jag att behöva hjälp med att få fram en bra framsidesbild. Ska den vara ritat eller baserad på foto? Landskap eller symbolik? Mörk eller ljus? Min egen tanke är att som på mitt enda amerikanska exemplar gestalta Porten till den andra verkligheten/världen, men hur gör man det bäst? Det ska se lagom mystiskt och fantasieggande ut, inte för barnsligt och inte för banalt. Knepigt...

Baksidan blir lättare. Vill att färgerna från framsidan ska sträcka sig över ryggen och baksidan (grönt-blått?). Ovanpå detta texten. Till exempel:

Året då Miranda fyller tjugo, förändras hennes liv dramatiskt. Hennes trygga tillvaro som enda barnet till ett lantbrukarpar på vars gård hon arbetar som djurskötare, splittras utan återvändo.

Upptäckten av Porten – en öppning till en annan värld – medför att hon möter helt nya utmaningar och en rad av människor med helt andra levnadsvillkor och för henne oacceptabla värderingar. Inte minst får hon uppleva att kärlek och förnuft inte följs åt.

Igår hade vi glädjen att få hämta hem mellandottern från studentlivet i Lund. Verkligen härligt att ha henne hemma hela sommaren, även om hon ska jobba det mesta av tiden.
I eftermiddag åker vi hela familjen inklusive hundar över till Sävsjö för att träffa släkten, nämligen båda mina bröder med familjer. På vägen dit stannar vi till vid Chocolate i Lammhult för att bland annat fylla på förråden hemma av supergott knäckebröd från syster Annas delikatesshyllor. En riktig släktdag alltså!
Jag kommer ta tillfället i akt att diskutera utgivning med min bror Staffan (Wiking), vars första bok går att köpa via nätet (Per Sunds förunderliga äventyr). Det är en inte bara orginell utan också mycket spännande och rolig historia!

söndag 2 juni 2013

Morgonstund har guld i mun ...

I natt vaknade jag klockan tre och lyckades inte somna om. Tankarna malde runt angående detta med utgivning av Porten. Ska - ska inte... Vulkan eller Recito... När jag sköt undan detta ämne kom femman (mitt femte manus) framslinkande som en katt ur en yvig buske. Fick rätt mycket skrivet igår och det gör genast stor skillnad, jag vill dit igen! Snarast. Vill begrava mig i denna andra värld där jag själv styr och ställer. Pusselbit efter pusselbit fogar jag samman utan att veta hur den färdiga bilden kommer se ut, kan bara ana det på ett ungefär. Har nu fått med det där med att den blinda huvudpersonen vill känna på sin manlige kompis ansikte vilket han vägrar, och hur det ordnar sig med bostadsbyte när hon blir utskriven från sjukhuset. Hon klarar ju inte av att flytta hem till sin gamla lägenhet där hennes syster blev knivmördad av ... hoppsan, kanske inte ska avslöja för mycket! I en parallell verklighet har en av de andra huvudpersonerna snart duperats helt av den bittre eremiten medan i en helt annan del av skogen med jätteträden den tredje huvudpersonen blir allt skickligare i sin mentala kommunikation. Varvar dessa tre med ett kapitel åt gången, typ. Kul, kul!

Inte konstigt att jag gav upp vid klockan fyra och gick upp. Eller snarare ner, i köket. Vår mellanschnauzer Freja kom tassande efter mig medan dvärgisen Tessi inte ens lyfte på huvudet där hon låg utfläkt i den rymliga hallkorgen. Vad mycket man hinner med under en så pass lååång morgon! Annars har dotter Caroline och jag jobbat vidare med Porten idag. Peter, min kontakt på Vulkan, svarade på mejl även idag fast det är söndag. Ännu en guldstjärna för Vulkan. Om jag betalar 149 kr per tryckt bok enligt hans ena prisförslag, och vill ha 30 kr i vinst, så kommer den säljas från förlaget för 199 kr. 20 kr behåller Vulkan för egen räkning och nåt ska de ju få för jobbet att sälja, inte bara ersättning för tryckningen. Tillkommer frakt också förstås.

Medan jag beundrande tittar på fixar Caroline inlaga enligt konstens alla regler, med rätta marginaler, höger- respektive vänstersidor, paginering, korrekta rubriker och sidbrytningar och hela faderasket och vips har jag ett tryckfärdigt manus i A5-format! I teckensnitt Garabond 11 p blir det 771 sidor. Därifrån inte så svårt att förvandla alltihop till Maxipocketmått (hur klarade man sig förr utan datorer?). Sidantalet blir då bara 581, men raderna hela 81 tecken, vilket inte är behagligt att läsa. Alltså inget riktigt alternativ.

Sammantaget väger det nu definitivt över i Vulkans vågskål med 3 viktiga argument:
1. Vulkans priser gäller från 100-299 ex i den kategori som passar mig, jämfört med minst 200 hos Recito. Kan alltså nöja mig med blygsamma 100 ex.
2. Vulkan erbjuder försäljning av boken under ett helt år, Recito bara 6 månader för minst 200 ex.
3. Vulkan är något billigare vad jag kan förstå (och inte då bara för att de själva påstår det).
En stor skillnad som inte betyder något för mig, är att Recito erbjuder anstånd med betalning tills deras försäljningsperiod gått ut, då betalar man för kvarvarande exemplar. Vulkan vill ha betalt direkt, sedan får man förhoppningsvis tillbaka pengarna allteftersom böckerna säljs.
Det är på gång nu känner jag! UTGIVNINGEN... Det mesta är ju klart nu, "bara" omslaget som fattas...

lördag 1 juni 2013

Bloglovin

Jobbar vidare med att utforska bloggandets värld. Nu har jag registrerat mig på nåt som kallas Bloglovin, där man lättare ska kunna både hitta och följa bloggar. Även du kan följa min blogg med Bloglovin.

Snart dags att släppa taget?

Idag har jag fått ett nytt svar från Vulkan, trots att det är lördag. Sånt ger pluspoäng! För närvarande väger det över för alternativet Vulkan. Min dotter Caroline googlade fram en ett par år gammal bloggsida igår, där en etablerad författare tog upp en mängd förlag med skilda villkor för egen utgivning. Suck och stön... Tycker det räcker gott och väl med mina två. Kände inte igen namnet på ett enda, så jag intalar mig att det nog är säkrast med de största och mest kända, som har ett rykte att bevaka. Om än inte billigast.

Senaste budet från Vulkan är i själva verket två. Jag har skickat en rad uppgifter om det gratisexemplar jag har i tryckt form, som jag belönades med efter att ha klarat NaNoWriMos minigräns 50 000 ord under november månad (se tidigare inlägg). Denna storpocket är strax över A5, har knappt 730 sidor och klarar ändå teckenstorlek 12 p i Times New Roman. Det är min egen variant - eller egentligen dotterns, som fixade inlagan åt mig. (Försöker lära mig lite nya termer i utgivningsbranschen och hoppas att jag inte väljer fel ord till de olika begreppen...) Vulkan har nu övergett påståendet att Porten kräver 1100 s i A5. Alternativ 1 är nämligen A5 max 728 s för en kostnad av 149 kr för 100-299 exemplar exkl moms (som är 6% för böcker) och frakt. Alternativ 2 är Maxipocket (170 x 240 mm). Pris här skulle bli 179 kr för minst 100 härligt stora pocketböcker. Fast de ryms sämre i bokhyllan än A5 förstås. Detta ska jämföras med Recitos kontraktsförslag på 666 s i A5 teckenstorlek 10. Nästa steg nu blir att omvandla mitt redigerade manus till boksideformat lagom för A5 och testa hur många sidor det blir i både 11 och 12 p. Kanske även pröva mer än ett teckensnitt. Vulkan förordar till exempel Garamond 11p.

Det blev mycket torra siffror här ser jag! Endast intressant för de som funderar på att ge ut. Men man ska ju också ha något att publicera. Det här med att skriva - det är så lätt att säga att det är så fantastiskt roligt och stimulerande. Ändå krävs det att man tar sig i kragen ibland. Ju längre tid det gått sedan man sist var inne i manuset, desto mer fordrasdet för att komma igång. Jag brukar alltid läsa det senast skrivna för att komma in i sammanhangen igen. Har det gått en dag eller två räcker det med senaste stycket, har det passerat flera dagar, kanske ett par veckor (hemska öde!) krävs minst det senaste kapitlet. Då räcker det inte med någon halvtimmes ledig tid. Högtryck på jobbet innebär helgskrivande, så är det bara. Alltså är jag nöjd och glad när det är busväder ute både lördag och söndag!