tisdag 31 december 2013

Nyårsafton - Gott Nytt År på er alla!

Ödet ville annorlunda, en smittsam magsjuka hindrar oss från att åka ner till släkten men låter det i förväg skrivna och schemalagda inlägget stå kvar. Så här skulle det ha blivit var det tänkt...

Tvärtemot våra gamla traditioner kommer vi detta år inte att möta det nya året hemma i Björnamo. Under många år har vi brukat samlas, förutom den egna familjen, ett eller ett par av makens syskon med familjer samt min svärmor. Hon är sen 2009 inte längre bland oss, som jag skrev om häromdagen. Aktiviteter vi ägnat oss åt förutom alla måltider (vilka påminner starkt om julafton), är skramla nötter, byta sena julkappar*, lägga pussel, spela sällskapsspel och givetvis promenader. Inget märkvärdigt men mycket trevligt.

Strax före midnatt lyssnar vi på "Ring, klockor, ring!" från Skansen, vartefter vi skålar och önskar varandra ett gott nytt. Så klär vi på oss, ställer oss på den breda yttertrappan på framsidan av huset och beundrar våra fyrverkerier, inköpta i den lokala fyrverkerifabriken i Braås. Jag älskar fyrverkerier även om samvetet gnager. Inte alls miljövänligt ju, suck, men så vackert!

Efter detta skyndar vi oss in och lyssnar på kyrkklockorna i P1, där de sänder från landets alla domkyrkotorn. Svärmors påbud, antagligen på utdöende.

Detta var verkligen en kort resumé och kanske är det historia. För i år åker vi ner till Skåne, till makens bror med familj, som har renoverat det gamla barndomshemmet. Här finns betydligt mycket mer plats både för umgänge och övernattning. Ska bli spännande att se hur nya traditioner skapas! Samt rätt skönt att överlåta allt matplanerande till svägerskan ...


*Ett annorlunda sätt att "byta julklappar" är att verkligen byta! Alla bidrar med varsin hemlig klapp. Man bänkar sig runt ett lämpligt bord, lägger klapparna i en hög mitt på bordet och så går en tärning från person till person. Slår man en femma eller en sexa får man ta ett paket ur högen tills den är slut, därefter från varandra (chokladaskformade paket brukar vara populära). Efter en bestämd tidsrymd (3-5 minuter typ), gör man paus och öppnar alla paket, somliga har då flera och andra inga. Sen kör man en gång till och knycker från varandra under mycket retsamma skratt och stoj. När tiden är ute igen, brukar de som fått flera klappar generöst dela med sig så ingen går utan (i alla fall ingen minderårig!).

Hur brukar ni andra fira nyårsafton?

måndag 30 december 2013

30 december 1975 - utdrag ur dagboken

Har bläddrat i min gamla dagbok igen, den från 1974-76. En sida daterad 30 december (1975) lyser i ögonen:

Fan ta alltihop!

Det är allt, bara denna enda mening. Varför var jag så nere denna dag? Har läst lite före och efter men blir inte riktigt klok på den frustrerade, olyckliga meningen, så olik prästdottern. Jag svor av princip och uppfostran aldrig. Ser att jag rivit ut några sidor. Har mina misstankar om varför men inget som passar att utveckla här. Det som återstår är från dagarna innan, då två av mina arbetskompisar gaddar ihop sig lite, i all vänskaplighet tycks det, men jag var ju så känslig. Jag "rusade runt i lagården, eftermjölkade fel"...

Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden, sätta sig bredvid sig själv, våga sig på att lägga en tröstande arm runt smala ungdomsaxlarna. Förklara att det inte är så farligt. Det ordnar sig, för det gjorde det ju. Du kommer få allt: utbildning, make, familj, hus, hundar och (på ålderns höst i alla fall) ett jobb du verkligen trivs med! Och du är värdefull, inte alls så usel och värdelös som du tycker nu.

Hoppas innerligt att mina döttrar/son aldrig ska behöva skriva så i eventuella dagböcker! Att de i så fall kan komma till mig, till mamma. Fast själv var jag nog som mest avlägsen från mina föräldrar denna tid. Inte en chans att jag hade tagit upp mina problem med någon av dem! Hade ingen alls att prata ut inför. Men snart skulle det vända. Var redan på gång med nästa förälskelse, denna gång i den man som skulle bli min äkta make redan ett halvår senare ...

Hörde ett uttalande på P1 i bilradion härom dagen:
Om du börjar försöka förstå ungdomen... då har du blivit gammal!
Så det är jag väl då. Gammal. För visst försöker jag förstå ungdomen, eller i alla fall minnas hur den var. Hur jag var. Och tycker nog ändå att jag har rätt bra kontakt med min snart 40 år yngre upplaga. Allt var så allvarligt. Inte skymten till självironi/insikt. Just denna sommar-höst 1975 hände så mycket, alltför mycket. Jag kunde ha halkat helt snett, ändå fixade det sig tack och lov. Redan i början av januari 1976 ser det betydligt ljusare ut.


Ingen aning om hur vädret var då, för 39 år sedan. Uselt vinterväder har vi nu i alla fall. De dåliga grundvattennivåerna måste vara på väg att stiga till normala, illustrerar detta med ett foto från morgonrundan i brist på lämpligare bild.

Någon av mina läsare som letat upp gamla dagböcker?

söndag 29 december 2013

Ingmar Bergman kände aldrig skuld av Maria Bielke von Sydow


Via föreningen Egenutgivarna har jag lärt känna författaren Maria Bielke von Sydow. Hon var med på det releaseparty som min syster och jag hade inför boksläppet av våra respektive böcker. Maria hade med sig sina egna för försäljning och signering. Även om hennes böcker inte tillhör min favoritgenre, fantasy, blev jag nyfiken och köpte de två första (fristående) delarna i trilogin. Den tredje kommer ut nästa år.
Nu har jag läst ut den första boken, gick rätt snabbt, både för att den är lättläst med korta kapitel och underhållande handling och för att den "bara" har ca 200 sidor.

Om vi börjar med handlingen, så citerar jag som vanligt från baksidan för att inte avslöja för mycket:
Helena är kvinnan som lever sitt liv i oförlåtlig skuld. Hon är övertygad om att hon är skyldig till sitt ena tvillingbarns död. Pär är framgångsrik självhjälpsförfattare. Med sina böcker inspirerar och hjälper han många. Dock inte sig själv, hans eget liv är både i uppror och på nedgång. I Malmö bor Sylvia, en driven studie- och yrkesvägledare som mest längtar efter att få tag på ett ligg. På besök till staden kommer Janne, en landsortsbo som lever ett gott liv med vänner och egen allfixarfirma. - Sanningen uppdagas. Vem eller vilka bär skuld till barnets död?
Detta är inte fantasy, alltså måste Maria hålla sig till vad som verkligen kan hända i vår verklighet och det gör hon. Har inte stött på något att höja på ögonbrynen åt eller le förtjust över. Men likväl har jag inga problem med att gripas av handlingen.

Miljöbeskrivningen är lagom och trovärdig. Maria bor själv i Malmö och man får även känslan av att hon har erfarenhet av att bo på landet. Inte minst gillar jag hennes naturbeskrivningar. Karaktärerna är genomarbetade och äkta. Man kommer dem nära, engagerar sig och hoppas att det ska ordna sig för dem, gläds när det går bra och sörjer över motgångar och dråpslag. Gillar att det finns flera huvudpersoner; Maria byter perspektiv rätt ofta, ibland kan det ta ett ögonblick att hänga med i bytena.

Språket till slut. Inga problem här. Står på baksidan att Maria arbetat inom utbildningsväsendet, i vilket fall verkar hon van vid att formulera sig i text. Att skriva i presens eller imperfekt är ett val man står för som författare. Det senare är det vanligaste, det förra ger en större känsla av närvaro i tid och rum. Maria har valt presens vilket hon behärskar alldeles utmärkt, passar väl in här.

Omslaget är det jag gillar minst. Men det är en ren personlig känsla, som hänger ihop med min fantasy-bakgrund tror jag. När jag nu så småningom vant mig kan jag tycka att det passar rätt bra med denna enkla spricka som återkommer på alla tre delarna, bara i olika färgsättning. I och för sig tycker jag böckerna är väl tunna (200 sidor), men vet att Maria planerar att ge ut dem i en enda volym någon gång i framtiden.

Sammantaget så tyckte jag mycket om denna första del och sätter gärna tänderna i nästa. Vill ju veta hur det går för de olika personerna! Ska X någonsin få träffa Y? Håller förhållandet mellan Z och Å? Och kommer A och B att försona sig med förlusten av C?

Böckerna köper du direkt från författaren, via hennes bloggsida, klicka här. Rekommenderar dem varmt! I alla fall den första, nummer två har jag ju faktiskt inte läst ännu...

lördag 28 december 2013

Min fantastiska svärmor Berit Ahlberg

Berit Ahlberg, min svärmor, lärde jag känna samma år som hon blev just det: min svärmor. 1976. När hon dog 2009 hade hon varit min svärmor i 33 år. Inte undra på att vi kom varandra nära! Jag saknar henne fortfarande... Hon blev mig lika kär som min egen mamma. En fantastisk svärmor!

Först en liten bakgrund: Berit utbildade sig till lärare med diverse påbyggnader. Jobbade som speciallärare med att hjälpa barn med läs- och skrivsvårigheter. Vid sidan av sitt yrke hade hon sitt stora musikintresse. Hon älskade att jobba med och umgås med barn och ungdomar. Skapade en förening, Lindebolarna, som fortsätter sin verksamhet även utan henne. Massor av år arrangerade hon sammankomster av olika slag och längd, allt från korta helgträffar till veckolånga sommarläger. På dessa delades tiden mellan många aktiviteter: ridning, körsång, spelande på olika instrument enskilt, i grupp eller orkester, teater, folkdans såväl som modernare dans, sällskapslekar ... En prisad och lovordad lärare och föreningsledare!

Inte undra på att Berit blev en superfarmor! Alla våra tre barn spelar piano en bra bit utöver det vanliga. Även andra instrument har hon lärt upp dem på: viola, cello, olika flöjter... Farmor kunde leka med dem på deras nivå, oavsett om de var fyra eller fjorton. Hon hjälpte oss att genomföra mängder av högt uppskattade barnkalas och häxpartyn, satte ihop konsertprogram för släktsammankomsterna vid årets stora högtider, skrev egna sagor om häxan Moriella, som hon läste högt för familjen... och så vidare i samma stil. En otrolig farmor!

För släkten var hon ett nav, en centralfigur som höll ihop oss och drog oss samman till diverse familje- och släktträffar. Jul, nyår, påsk och Allhelgona såväl som alla födelsedagar - hon både skapade och uppehöll traditioner, mestadels på ett positivt sätt. En släktens överhuvud och sammanhållare!

Jag kommer aldrig bli som Berit. Är inte på långa vägar så social och energisk. Men jag skulle ändå vilja efterlikna henne lite grann, vill bli en uppskattad svärmor såväl som kär far- och mormor. Däremot tar jag inte upp oket som storsläktens sammanhållare; föredrar definitivt små sammankomster där man hinner umgås med var och en.

Är det någon som vill läsa mer om min fantastiska svärmor så lämnar jag en länk här.

fredag 27 december 2013

10 oktober 1975 - utdrag ur dagbok

Annandag jul är över och julen med den. Fast granen och allt det andra får man ju dras med - eller njuta av, välj själv vilket - ytterligare kanske ett par veckor eller mer. Jag avslutar i alla fall julen på denna blogg för detta år. Undrar hur läget kommer vara om precis ett år ... Har jag kvar bloggen? Är jag en etablerad författare då? Eller rullar allt på i samma hjulspår som hittills, med skrivande, egenutgivning etc ...
Hoppsan, inser att sånt här sentimentalt snack bör jag spara till nyårsafton/nyårsdagen. Byter ämne:

Jag har ju tidigare nämnt att jag hittat en av mina gamla dagböcker. Skrev den mellan 1974 och 1976. Har hunnit en bit in i den nu. Det mesta handlar om vad som händer och sker under mina dagar på en gård med mjölkkor där jag jobbade som lågavlönad praktikant, men här och där funderar jag över allvarliga ämnen som Liv och Död och Guds existens. Citerar ur dagboken (jag ska här snart fylla 21 år):

Fredag 10 oktober 1975
Hade besök av några Jehovas vittnen idag. Pratade om hur underbart det skulle bli på jorden i vår tid. Tama djur, inga sjukdomar, ingen missväxt etc. Helt ljusblått. Kan inte alls tro på nåt sånt.
Annars har jag börjat fundera igen sen jag var och hälsade på X i onsdags. Hon är övertygad kristen säger hon. Började diskutera budet "Du skall icke döda”. Hon anser att om nån är tillräckligt ond så har man inte bara rätt att, utan bör döda denna människa, det är ens skyldighet. Kan inte alls hålla med. Om Gud finns så måste ju hans bud hållas, dvs om man tror på honom ska man ju försöka hålla hans bud, och då ska man ju inte döda. Punkt och slut! Inte bedöma om en annan människa (typ Hitler, Franco etc) är tillräckligt ond för att dödas. I så fall ska man väl hellre be Gud befria världen, landet, familjen eller vad det nu gäller från människan ifråga. Jag kan inte hålla med henne alls. 

Så gammal och förståndig man blivit... funderar aldrig i dessa banor numera, även om jag i princip inte ändrat ståndpunkt (vilket däremot X har gjort!). Och Jehovas vittnen - var har de blivit av? Minns att jag hade en standardfras: "Min pappa är präst så jag behöver inte...", det brukade få dem att ge sig, i alla fall om man tog emot lite tidskrifter och småbroschyrer. Är många år sedan sist jag såg ett par av dessa fanatiker (de kom ju alltid två och två). Saknar dem inte. Har de slutat åka runt? Blir det för kostsamt att besöka oss som bor ute på landet? Eller är de bara för få?
Kanske någon av mina läsare tillhör denna sekt (för det kan man väl kalla dem) och vill lämna en kommentar - varsågod!

Intressantare är annars inlägg i principfrågan - rätten/plikten att döda "onda människor"...

torsdag 26 december 2013

Juldagen - så blev den

Jaha, så är det Annandag Jul och det mesta julandet är ... höll på att skriva överstökat men det låter ju rätt negativt. Avklarat inte bättre. Avnjutet får duga. Våra julgäster stannade hela dagen och lämnade oss först framåt sextiden. En härligt sen frukost utan traditioner. Havregrynsgröt, inte ens julskinkan åkte fram (glömde...). Maken och jag hade för-ätit vår yoghurt ett par timmar tidigare så för oss blev det bara te och smörgås, vilket innebär tunt knäcke med tjocka skivor Brieost på eftersom vi försöker hålla en LCHF-diet. Med mycket fusk nu i jul förstås!

Hundarna och jag försvann sedan ut i skogen medan övriga gjorde vad de ville. Blev en del spelande på Den försvunna diamanten, en klassiker efter vad jag förstår och i år julklapp till 4-åringen (inte vår, makens systerson). Är inte mycket för att spela sällskapsspel själv, men gillar att familj och gäster gör det. Så mysigt att höra deras skratt och retsamma kommentarer medan jag pysslar med annat. I köket mestadels.

Smager snarare än fager...
Igår hann vi inte med att tända granen (de levande ljusen) på julaftonen, det fick bli på juldagen istället. Inga problem med ljuset, i dessa gråmulna tider är det ju skymning nästan jämt, när det inte är kolmörkt. Klockan fyra är det rätt svart ute i byn; trevligt att då se de lysande granarna i mest varje trädgård kompletterat med elektriska stakar och stjärnor i olika varianter i fönstren när nu snön lyser bara med sin frånvaro ...

Vår tradition med granen är att tända de levande och släcka de elektriska julgransljusen. Vattenhink eller sprejflaska inom räckhåll, brandvarnaren urkopplad. Sedan tänder vi tomtebloss! Någon mer som gör det? Finns ju att köpa fortfarande så jag antar att det händer även i andra julfirande hem. Så fort det börjar spraka börjar vi sjunga. Har hemtryckta häften med julsånger, så det är bara att välja. Och det gör vi i åldersordning. Mest varje år säger någon att tomteblossen räckte mycket längre förr! Jag misstänker att vi kanske sjöng i ett snabbare tempo, tycker hastigheten segat ner sig betydligt med åren. (Annars kan man ju tro att jag med stigande ålder borde vilja sjunga allt långsammare, eller? Åldersfördom haha?)
...men fin när den lyser!

En sista tradition bjuder jag på: Juldagen ska det vara lutfisk till middag! Tog mig många jular hemma hos makens mormor med artigt intagande av denna mystiska fiskrätt, innan jag så småningom slutade vämjas och började gilla rätten. Numera är det närmast ett måste. En gång per år. Resterna brukar däremot hamna i slaskhinken efter några dagars nedgradering i kylen ...

Till lutfisken serverar jag vit sås, potatis, broccoli (hatar gröna ärter) och senap gjort på brunt senapsfrö, lite vatten, peppar o salt. lite matolja och en aning ättika. Senapskornen mals sönder, inte i en mortel utan i en stadig plastskål med hjälp av en kanonkula! Kanonkul! Nåja, byttan vandrar runt bland tårögda familjemedlemmar rätt länge innan det börjar likna senap ... Erkännas bör väl också att vid sidan av lutfisken serveras även lax, vilket med åren blivit snarare huvudrätt!

Som efterrätt duger ingenting annat än ris a la Malta. Risgrynsgröt (vilken jag inte skulle komma på tanken att koka själv, den köpta är myyycket godare, haha! Hur många rasar över detta påstående? Erkänn, den hemlagade blir aldrig lika mjuk och len! Fast erkänner gärna att den köpta är väl söt). Gröten blandas med nästan lika mycket hårt vispad grädde, smaksätts med vaniljsocker. En tradition från svärmors tid är att göra små tomtenissar som sätts ovanpå gräddgröten, därav noteringen om hård vispning. Oftast blir det så att de arma tomtarna långsamt drunknar, det gäller att inte lägga dit dem förrän till serveringen för att det inte ska se alltför tragiskt ut. Men numera nöjer jag mig med att sätta fram ett fat med skivad mandelmassa. Ändå så få som gillar detta tillskott. Sylt till, godast är ren jordgubbskompott.

Annandag jul kommer ni slippa behöva läsa om, där har vi inga traditioner alls!

onsdag 25 december 2013

Juldagsmorgon

Vaknar tidigt som vanligt. Juldagsmorgon, eller dan efter dan. Duggregnar ute ser jag när jag släpper in katterna. Köksbordet står på tvären och taklampan blänker i tangenterna. Julduken i rött, grönt och guld passar bra med julbuketten från gästerna i rött och grönt . En kvardröjande doft av julskinka alternativt saffransbröd, hade gjort sig bra, men känner ingen särskild doft alls.

Blev en julafton i vanlig stil, det vill säga fullspäckad. Hann inte så mycket dan före dan så allt pyntande återstod när julaftonens frukost var avklarad. Gästerna infann sig inte förrän vid halv två-tiden så vi hann bra ändå: Julkrubban fixade döttrarna, själv monterade jag julbyn med sin belysning, medan vi hjälptes åt att klä den ovanliga granen. Hade burit hem toppen på en jätte som Simone fällde tvärsöver skogsvägen jag går på med hundarna varje dag. Den var uppkapad i hanterbara delar, däribland en lagom topp. Det blev en annorlunda gran - mycket tätt med barr och stora kottar nedtill, även om den är i smalaste laget! Fin på sitt sätt och mäktigt att tänka sig att den befunnit sig så nära himlen! Svajat tillsammans med de andra trädtopparna ...

Dopp i grytan tog vi redan vid tretiden eftersom alla var hungriga. Härligt att vara anpassningsbar här tack vare att vi spelade in Disneyobligatoriet på boxen. Jag bemödade mig om att sätta alla i arbete och inte göra allt själv. Nästan jobbigare så men ger ju en fin stämning i köket. Efter vårt enkla men mättande julbord fick de andra se på Kalle Anka o Co, medan jag satte på mig hörlurar, knäppte igång iPoden och njöt av Eagles mm medan jag röjde upp i köket. Inte bara dammsugning som vinner på musikstöd!

Jultomten dröjde... Kom igång med julklappsöppning först vid 19-tiden, väl sent med tanke på de två yngsta (1½ respektive 4½). Fick också frångå den vanliga traditionen att först dela ut alla klapparna (tomtens jobb) inklusive läsa de rim som diktats. Därefter öppna en i taget, börjar med den yngsta och sedan varv efter varv tills ingen har någon klapp kvar, givetvis med förnyat rimläsande. Efter första timmen släppte jag öppnandet loss och vi blev tack vare det klara till 21. Alla nöjda och glada! Utom minsta killen som vägrade sova fast han var övertrött. Eller just därför...

Sista utfodringen på julaftonen är risgrynsgröt. med en ensam skalad mandel i. Varje år funderar vi på vad den som hittar mandeln egentligen brukar få för det ... eller tvingas göra ... eller hur är det nu? Diska eller bli gift under nästkommande år? Men ingen sade sig ha fått den... Först efter avdukning avslöjade maken att det var nog han. Höll på att glömma: innan man får ta sig första portionen måste man rimma! Blir högst skiftande kvalitet och urartar snabbt efter de första försöken. Mycket skratt skapar denna tradition som starkt kan rekommenderas! Smaklösaste rimmet i släkten genom tiderna diktade min svåger för många år sedan: Snön lyser röd runt knuten, tomten är skjuten! 

Allra sista "programpunkten" ska egentligen vara att vi alla går upp till övervåningen, beundrar julkrubban, dansar lite ringlekar om barn finns bland gästerna och sedan tänder de levande ljusen i granen. I det svaga ljuset försöker vi tyda sångtexterna i våra omfångsrika, utskrivna häften med favoriter - fast mycket kan man ju utantill vid det här laget! Igår var dock flera alltför trötta så vi skippade skönsången. Skönt igen att kunna bryta traditionen när det passar. Fast känns lite tomt idag, så många osjungna sånger som stockar sig i halsen... (Eller är det all kålen jag åt igår som ger sig till känna, haha?)

Jaha, detta var min julafton. Kan tillägga att jag lyckades klämma in två timmeslånga rundor med hundarna samt att jag framåt midnatt gick in på CDON.com och beställde julklappar jag inte fått. Eagles i storpack bland annat.

Hur har din julafton varit?
Önskar er alla en god fortsättning!

måndag 23 december 2013

Julstök utan bök



Gör degen på 1 liter helmjölk, 2,5 g saffran
Dan före dan. Kan vara väldigt stressande med allt som återstår att göra. Det gäller att välja bort, spara det allra finaste, viktigaste, godaste...

Själv bakar jag saffransbullar 3-4 gånger under denna period, slumpar sig att det blev även idag. Men bakar inga kakor, rullar inga köttbullar, syltar inga grisfötter eller annat slafs. Men brunkål gör vi, makens jobb som jag numera hjälper till med. Lätt och gott! Den traditionen får vara kvar.

Och skinkan ska ugnsbakas i folie med goda kryddor (kryddnejlikor, kryddpepparkorn, rosmarin eller basilika, mejram och lagerblad). Detta är ett måste. Blir en härlig kryddoft i köket julaftons morgon - för det ska inte göras idag. Spadet sparas till dopp-i-grytan med vörtbröd som jag köper - Växjöbagarna duger gott.
Prästens hår

Redan igår slog jag in de flesta paketen eftersom barnen då var iväg och huset bekvämt ledigt. Idag ska julklappsrimmen diktas ihop, det gör jag lite då och då under dagen. Lämpar sig bra under hundpromenaderna. bara man repeterar versen några gånger så den inte försvinner... Men de sista brukar dyka upp efter sängdags, då är det bara att kliva upp igen och skriva ner dem. Rim är roligt! Det sparar vi!

Tomte då? Under många år hade vi två. Grannen, ägare till en ICAbutik och ett antal hästar jag brukat hjälpa dem med, kom först i regel, lämnade frukt- och godiskorg och varsin klapp till barnen. Sonen klagade en gång över att tomten bara lämnade en julklapp. Dröjde innan de insåg vem tomte nummer ett var... Ett år kom han samtidigt som den "riktiga", det blev trångt i farstun, haha! Numera kommer det bara en, men han dyker alltid upp, går ett varv runt huset och kikar in på oss med sin lykta i handen. Hen blir kvar!

söndag 22 december 2013

Ryska dockor

Imorse vaknade jag vid femtiden med en vad jag tyckte strålande idé till novell. Den skulle bygga på principen "ryska dockor", ni vet de där trädockorna man kan ta isär varvid man hittar en likadan fast mindre inuti. Jag anar var tanken kommer ifrån, nämligen lucka 12, Förbrytarna, i julkalendern Tomten fryser fast igen. Kanske hade jag drömt något om det eftersom det var det första jag kom att tänka på. Ungefär så här starkt förkortat, skulle det bli tänkte jag mig:

Sofia sneglade mot andra sidan av klassrummet, där han satt, Pedro.
Fan vad snygg han är, tänkte hon. Som typ en lillebrorsa till Said i Lost. Undrar om man har skuggan av en chans där. Hon bet på blyertspennan och drog åt sig blicken när Pedro vred på huvudet. Men han tittade inte åt henne, bara viskade något åt sin kompis, flinade åt svaret. De vita tänderna gjorde sig skitsnyggt mot den chokladsmarriga huden.

Den unga flickan slängde ifrån sig kulspetspennan; gjorde en missnöjd grimas. Helvete så dåligt det blev. Att det skulle vara så himla svårt att skriva en ynka novell. Kärleksnovell dessutom. Hon bara måste få ihop något vettigt som gick att skicka in till tävlingen. Ännu en gång läste hon igenom vad hon skrivit. Kanske inte så väldigt dåligt i alla fall. Men det där med Lost, kanske den serien var bara alltför typ stenålders redan. Kunde hon ringa Madde och fråga? Men den jävla skvallerbyttan kunde man inte lita på, kanske skulle hon sprida vidare att hennes bästis skrev på en kärleksnovell...

Den medelålders kvinnan rynkade irriterat på ögonbrynen. Det var så svårt med ungdomarnas språk. Visst kunde man stoppa in en massa svordomar, det lät äkta, men det där med att Lost var stenålders... det fanns säkert något bättre uttryck. Kanske hon skulle ringa dottern... Hon smällde igen laptoppen och drog fram mobilen ur jeansfickan. Tvekade. Dottern ville kanske inte bli störd så tidigt, låg väl och sov fortfarande. Kanske man kunde gå ut på nätet och kolla? Google löste ju det mesta.

Den manlige författaren till en rad av bestsellers reste på sig och sträckte suckande på den stela ryggen. Hur skulle han gå vidare här nu då? När skulle mannen komma in i bilden och hur få ihop det till en bra sexscen? Var den kvinnliga huvudkaraktären kanske en aning för gammal? Mamma till en dotter som flyttat hemifrån, få se nu, då borde hon vara... allra minst fyrtiofem. Nejdå, det kunde funka, han måste ju tänka på sin läsarkrets - de flesta där var kvinnor i åldern 40-50 år hade senaste undersökningen givit vid handen.

Författarinnan gnuggar sina tinningar, känner huvudvärken komma smygande. Kanske det inte är en bra idé i alla fall, det här med ryska dockor: berättelse i berättelse i flera lager. Den verkade så strålande när hon vaknade samma morgon. Men så är det ju med idéer, de är bäst nykläckta. Får de ligga till sig visar de sig ofta vara rätt usla i själva verket. Hon trummar med fingrarna mot bordsytan bredvid tangentbordet. Egentligen borde hon inte alls sitta och skriva noveller utan julrim till julklapparna hon slog in tidigare under dagen. Men rimmen brukar bli bäst sent på kvällen. Hon samlar sig och stirrar på datorskärmen. Ser att hon glömt spara filen.
Plötsligt bestämmer hon sig. Väljer Ctrl + A, texten blir blå, Delete och allt försvinner. Skönt...

lördag 21 december 2013

Björn-varning?

Idag blir det ännu en skogsrapport, Urtrist för alla stadsbor... Gissar att det ändå inte blir så många som ger sig tid att läsa så här i julstökets stressade tider. Men först lite annat.

Har inte blivit så många inlägg om mitt skrivande på sistone, beroende på att det inte blivit så mycket skrivande. Så enkelt är det. Bekymrar min syster en hel del, hon vill se nästkommande delar i tryck. Så här är läget för de (få?) som intresserar sig: Närmast nu måste jag göra en sista redigering av del 2 och 3 i serien om Ön. Del 4 som är kanske 1/3 klar, och som väntat på sin tur sen i våras, får fortsätta vänta. Manus 5 som jag började på eftersom ena dottern tyckte det var klokt med en helt fristående bok, väntar på sin upplösning, dvs klar till 4/5. Sen är det manus nr 6 som jag påbörjade för Nanowrimoskrivandet (ni vet 50 000 ord under november månad). Där har jag kommit till en lämplig gräns mellan del 1 och del 2 i boken. Eller kapitel 1 och 2 om jag skulle följa vännerna Björns och Mikaels exempel med låååånga kapitel. Nu får den lägga sig i ide under vintern tror jag.
Måste ägna mig åt redigering, redigering, redigering....

Nu till min älskade skog. Har kommit hem efter en nästan 2 timmar lång morgonrunda. Försökte hitta en ny förbindelse mellan två olika skogsvägar. Misslyckades på grund av myrmarker. Funderade på om det finns en reell risk att man går ner sig och drunknar i svenska skogar. Och på vad det finns för risker i övrigt. Känns som att jag är helt trygg i "mina" skogar, men det är kanske inte helt sant. Vad kan då hända mig?

- Jag kan skada mig så jag inte kan ta mig vidare. Knappast... Mina anklar är starka och oböjliga som segt björksly, resten av benen vältränade och jag snavar ytterst sällan. Dessutom har jag minst en mobil med mig, samt ficklampa. Bär även reflexväst.

- Jag kan möta ilskna vildsvin. Det är väl vad jag mest bekymrar mig för. En sugga med smågrisar... Vad gör jag då? Försöker hinna koppla loss Freja (stora hunden, den lilla går alltid lös) och tar skydd bakom närmsta träd. Hundarna får klara sig på egen hand/fot. Vildsvin har bestämt dålig syn, eller har jag fel?

- En vilsekommen varg med tom mage kan få lust att knipa sig en hund. Bekymrar mig inte. Jag tror den är klok nog att dra sig tillbaka när jag viftar med armarna och skrikande närmar mig.

- En älgko med kalv eller en brunstvirrig älgtjur? är väl inte så vanligt att de attackerar. Men samma där som med vildsvinen, koppla loss Freja och gömma mig bakom ett träd. Realistiskt?

- Björnar kan nån gång dyka upp även i södra Sverige. De fyrbenta vore klart farligast. Vildsvinsregeln gäller även här och björnar ser bestämt dåligt i alla fall, så jag kan nog gömma mig.Tror inte vargregeln är tillämpbar här. Men sen finns det ju tvåbenta björnar. Mötte jag en sån skulle jag bli glatt överraskad!

Nu gör jag en test här: Kan alla bärare av namnet Björn som läser detta inlägg lämna en kommentar, tack! Även andra får förstås göra det, alltid trevligt!

Har jag fått med alla risker med skogsvandringar?
- Skjutglada jägare bör se min neongula väst, brukar inte bäras av jaktbart vilt.
- Nedfallande grenar/trän? Ja inte omöjligt. Går i min bubbla av iPodmusik och skulle inte höra det varnande knaket. Inget föraktligt sätt att dö på.
- Jag kan råka passera en port till en annan värld... Detta ser jag inte som en risk dock! Bara en inte helt otrolig möjlighet...

Nu är min fantasi tömd. Ge gärna fler förslag!

fredag 20 december 2013

På två ben... eller fyra!

Jag tjatar ju ibland om mina fantastiska skogspromenader. Nu är jag där igen! Denna höst har de blivit allt längre och nu vill jag absolut ha två rundor dagligen på minst en timme för att vara nöjd. Självklart är det inte alltid genomförbart.

En del av nöjet är hur smidig jag har blivit. Givetvis har konditionen förbättrats - jag går raskt, inget slövankande här inte - men även rörligheten! Märker det när jag ska ta mig över de nerblåsta tallar som ingen tagit hand om ännu sen Simone. Finns några stycken som jag passerar över minst en gång om dagen. Minns fortfarande första gången, hur jag funderade på vilket som var kortaste sträckan, runt roten eller toppen. Plötsligt bestämde jag mig för att nähä minsann, jag ska över, inga omvägar bara för ett par nedfallna tallars skull! Det var rätt besvärligt, kände mig tung och stel och var väldigt tacksam över att ingen tittade på annat än de tålmodiga hundarna.

Men nu är det andra bullar! Jag tog mig över hur lätt som helst idag samtidigt som jag talade i telefon! Blir glad och nöjd över detta, hur fånigt det än kan tyckas. Vänta ni bara småungar på 20-30 år tills lederna börjar styvna och ryggen vägrar kröka sig!

Under barn- och ungdomens dagar red jag flera gånger i veckan. Även utan häst fantiserade jag ofta om att ha en under mig. Närmade vi oss ett hinder så gällde det att samla ihop hästen, göra en halvhalt och sen driva på utav bara fasiken så att hästen inte kom på tanken att tveka eller rent av vägra! Har man ingen egen häst så får man ju låtsas... Vad gäller hinderhoppning så var jag i verkligheten dock rätt feg själv. Föredrog dressyren. Minns fortfarande en episod från när jag var kanske 14-15 år. Vi hade klubbtävlingar varje söndag under våren. Hästarna lottades och jag hade fått turen att tilldelas Vaquero, en jättelik, "valpig" fux med inte så mycket under öronbaserna men en häftig hoppglädje. Vi hade just tagit oss över det lilla hindret som hörde till min bana, när han spetsade öronen, fäste blicken på ett helt annat, mycket högre. Hästkräket bet tag i bettet, galopperade en snygg C-böj och satte fart mot det i mina ögon skyhöga hindret. Över flög vi... Hjärtat stannade kvar på andra sidan men vilken känsla sen efteråt!
Diskade blev vi så klart, men det gjorde inget.

Stigen syns knappt under snön (som tyvärr är borta nu). Men ungefär där solfläcken lyser upp stammen skulle man flyga över om man hade fyra ben under sig. Knähögt ungefär när man står framför på två - en baggis. Och precis lagom högt för mig som ryttare!

Hundarna har ju fyra ben... Freja hoppar upp på stammen och sen ner igen medan lilla Tessi oftast kryper under.

 Detta hinder skulle det behöva rensas bort lite grenar från på översidan innan man kan komma över med en häst. Stammen bakom är lite för långt bort dessutom. Men på två ben tar jag mig över med god hjälp av grenarna.



Hjälp så patetisk jag är! Har jag verkligen skrivit ett helt inlägg bara om att jag kan klättra över ett par trästammar?! Pinsamt ...
Öhm. Vilka hinder har du klättrat över på sistone ;)

torsdag 19 december 2013

Så många världar det finns!

Jag är tillbaka från en två dagars arbetsresa till det kära gamla Uppsala, där maken och jag utbildade oss till veterinärer på stenåldern. Åkte tåg både dit och hem och det gick faktiskt bra! Numera är det mycket tydliga förannonseringar inför varje ny hållplats (eller vad det heter för tågen), där man till och med talar om vilket spår de olika anknytande tågen avgår ifrån! Fantastiskt bra!

Svenskt vattenbruk
Denna resa gav upphov till diverse reflektioner, här kommer en: Kan inte låta bli att förundras över hur många parallella verkligheter det finns i vår vardag. Tror inte att någon enda av er som läser detta inlägg har en aning om att det håller på att arbetas fram en nationell handlingsplan för svenskt vattenbruk (dvs odlad fisk, kräftor och skaldjur)! Jordbruksverket står som ansvarig för denna ambitiösa satsning som ska gälla fram till 2020.

Ska inte trötta er med att redogöra närmare för planen här (= vet för lite själv ännu haha!) men jag har i alla fall hamnat i en av fem arbetsgrupper, tillsammans med Fiskhälsans chef och folk från såväl Djurskyddet och Djurens rätt, som Jordbruksverket, en av länsstyrelserna, SLU m.fl. I några timmar satt vi och diskuterade igenom en lååång rad med punkter hämtade från post-it-lappar producerade under ett tidigare kick-off-möte (svenskt ord efterlyses tack!). Större delen av tiden tragglade vi med samma punkt, jag började misströsta och gjorde ett försök att skynda på. Förgäves. Men så plötsligt släppte det och sista halvtimmen fick vi ihop ett hyfsat råmanus med diverse arbetsuppgifter åt var och en att ta itu med hemma ... Gemensamt för allt detta är välfärd och smittskydd avseende odlad fisk (och skaldjur). Alltså djurskydd för fisk! Det låter väl bra! För fisk kan känna smärta, även om inte alla forskare är överens om hur den upplever det.

Om någon mot förmodan vill veta mer kan ni läsa här!

Men vad menar jag då med rubriken? Jo så här tänker jag. Min bok handlar om en tjej som hamnar i en annan värld/verklighet, via en port i skogen. Kan låta väldigt fantasy-aktigt = otroligt. Men hamnar vi inte lite till mans i andra världar ibland? Någon släkting eller vi själva blir allvarligt sjuk eller skadad och vips hamnar vi i sjukhusvärlden, den kanske blir obehagligt, till och med smärtsamt välbekant. Vi tackar ja till ett erbjudande om andra arbetsuppgifter och vips upptäcker vi att bakom vår rygg finns det en ny verklighet som vi inte hade en aning om tidigare (tänker här på mitt jobb åt Fiskhälsan).

Eller vi bestämmer oss plötsligt för att ge ut den där boken som legat och skavt i datorn, försökt tränga sig ut men som vi hållit kvar där med all kraft. Kanske väljer vi som jag att ge ut den själv, går med i föreningen Egentutgivarna och börjar blogga och... En verkligen helt ny värld öppnar sig när vi kikar in genom porten!

Hur många världar har du upptäckt? Kanske hög tid att öppna nya portar!

onsdag 18 december 2013

Lojalitet - medfött eller inlärt?

För några dagar sedan skrev jag om vänskap. Här har ju lojaliteten en stor roll. Fick anledning att fundera över den egenskapen i söndags när min bror påpekade att jag är en mycket lojal person. Lojalitet finns ju av väldigt olika slag, men javisst är jag det. Lojal mot bilmärken tex. Peugeot har vi haft i många år nu. Dyra och täta reparationer, dålig vintervärme, inga höga andrahandsvärden... Efter den sista femsiffriga verkstadsräkningen beslöt jag mig för att byta till nåt annat som Toyota! Men nu har tiden gått och jag börjar tveka igen... Lojaliteten sticker upp.

Jobbar åt Fiskhälsan numera. Fiskodlare - vilket härligt folk! Känner mig full av lojalitet gentemot dessa, vilket inte är riktigt professionellt. Fast mest lojal är jag ju mot djuren! Hoppas jag...

Mina barn är jag mest lojal mot av alla i hela världen! Dem slåss jag för om det behövs och överger aldrig någonsin. Fast där är det nog moderskärleken, inte "bara" lojalitet.

Efter ett långt äktenskap så blir man ju lojal mot sin make/maka. Även om förhållanden ändras och beroendesituationen förvrängs. Det där med i nöd och lust är ju lite ute, men lojaliteten växer sig stark! Inte överger man varandra bara för att söka sig nya jaktmarker/partners. Vi som vet vad lojalitet är står fast hur starkt det än blåser.

Så alla som är vän med mig, ni ska veta att jag överger er inte frivilligt! Lojala jag...

Visst ja. Frågan i rubriken. Är lojalitet medfött eller förvärvat? För egen del tror jag det senare. Hade en bästis igenom mest hela skoltiden, vi höll ihop i vått och torrt, hade samma intressen (hästar!!!) och stod upp för varandra gentemot alla angripare :) Härliga tider! Det har säkert påverkat mig. Eller vad tror du?

tisdag 17 december 2013

Lite försäljningsstatistik

Kollade just in på mina uppgifter på Vulkans förlag, det är ju där jag fått Porten tryckt. Har i många dagar nu gett mig samma dystra resultat:  2  3 böcker sålda... Vad ger ni mig för det, haha! En sympatikram? Ett hånfullt grin? Nä, så elaka är ni nog inte ni som läser min blogg... Idag den 27 december kollar jag igen. Nu plötsligt har det sålt hela 12 ex från Vulkan! Vilken lycka haha! Obs inte ironiskt ...

Då är det mer trösterikt att studera mina egna försäljningssiffror: har vid dagens datum (18/12) sålt 27 28 böcker, samt gett bort ett tiotal (inklusive recensionsexemplaren - julklappsexen inte medräknade...).

Sitter jag då och snyter mig i pappersnäsduken, efter att ha torkat tårarna? Närå. Jag är rätt nöjd ändå över att på någon dryg månad gjort av med mer än en tredjedel av upplagan! DET låter väl bra? Nästan 10% bara på bokreleasefesten!

Jag brukar säga att man är fattig på olika nivåer, har upplevt både 10, 100 och 1000-kronors nivån. Ännu inte 10 000 kronors-varianten. Alltså att man först vid x-siffriga belopp måste tänka efter två gånger minst... Samma sak kan sägas gälla för bokutgivning. Jag ligger lågt här. Har man bara tryckt 100 ex så är det inte så svårt att göra slut på upplagan! Värre nästa gång, för då kommer jag sköta utgivningen själv för att få ett betydligt mer lockande pris. Då gissar jag att det blir upplagor på åtskilliga hundratal, kanske så mycket som 1000 beroende på mängdrabatter och sådant. Gruvar mig lite för de försäljningssiffror jag då inte kommer kunna glädjas över... En bok i taget kommer inte att märkas...

Fördelen med att ha en liten läsekrets är att man har mer koll på vem som läser ens bok, vem man släppt in i sin värld. Och det känns bra!

Till slut ska jag erkänna att jag knappt gjort något för att marknadsföra min bok. Denna blogg förstås, ett litet mysigt men dåligt besökt releaseparty, medverkan på Bokmässan och en annons i Svensk Veterinärtidning.Är både för lat och tillbakadragen för att åka runt på mässor och andra offentliga platser.

måndag 16 december 2013

Gainea av Aengeln Englund

Kronobergs bokmässa, bland alla förhoppningsfulla utställare, fick jag syn på en kille med hästsvans. Snygg och förvånande ovanlig frisyr på män, tycker jag. Pratade en stund med hästsvansens bärare, Aengeln Englund. Slutade med att jag köpte jag ett paket om tre böcker utgivna av hans förlag Darkness Publishing. En av dessa var Aengelns egen, Gainea.

När jag berättar om böcker jag läst är jag alltid rädd för att avslöja för mycket om handlingen. Därför väljer jag att citera baksidan:
Utifrån den vackraste av drömmar om harmoni och en intensiv längtan efter liv, skapar Un både sig själv och en helt ny värld, Gainea. Som källan till allt liv och med Drömmen som förebild befolkar hon den nya världen med varelser; människor, troll, djur, växter och med sina sju furim, odödliga ledsagare med uppgift att lära Gaineas befolkning att leva enligt Drömmen. För invånarna på Gainea följer först en lugn och lycklig tid... 
 ... men sedan strular det förstås till sig, annars vore det inte mycket till handling ju! Den växande befolkningen leder till stridigheter, lägg till detta de illasinnade och starka trollens härjningar och obalansen är ett faktum. De sju furim hanterar situationen olika vilket bidrar till att det hela kulminerar i en maktkamp om självaste skaparkraften.

Detta är en av de märkligaste böckerna jag läst! Fascineras av idén för det första. Att en hel värld skapas utgående från en enda person, observera inte en gud. Boken börjar så här:
Mörkret bredde ut sig över Tomheten. De två vred sig, trängde in i varandra, som i någon sorts grotesk kärleksförklaring.
Bara det, va! En skaparberättelse tar sin början. Men även fortsättningen är originell, med ett tidsspann som hisnar och karaktärer som beskrivs trovärdigt och väl. Kan tillägga att sand spelar en viktig roll...
På baksidan står det följande om författaren, värt att citera:
Gainea är hans debutroman och är ett uttryck för Aengelns gedigna intresse för mytologi, fantasy och existentiella frågor.
Omslaget kan verka dramatiskt i överkant men har sin förklaring i boken.
Kontaktuppgifter hämtar jag från förlagets webbsida:
För frågor om beställningar:
E-mail: order@darknesspublishing.se
Telefon: 070-993 16 53
Gainea kan även köpas från Bokus och som e-bok från Adlibris och CDON.
En sista uppgift: Gainea är på måttliga 282 sidor, ingen bamsebok alltså. Överkomligt tjock (till skillnad från min egen Porten som kräver lite mer tålamod av sin läsare.)

Köp den! Läs den!

söndag 15 december 2013

15 december 1974 - utdrag ur dagbok

Idag är det precis 39 år sedan jag skrev nedanstående naturlyriska funderingar - jag har ju tidigare nämnt att jag hittat en av mina gamla dagböcker. Skrev den mellan 1974 och 1976. Min syn på naturens små och stora under har inte förändrats märker jag!
Citerar ur dagboken (jag är här nyss fyllda 20 år):

15 december 1974
Idag (söndag) har jag varit ute på en 40 min promenad. Jag gick under EX:an och hittade en gräsväg mellan fälten och igenom ett skogsparti. Jag stannade där ett slag och strövade runt. Det var mulet och blåsigt. Tö och helt bart. Plötsligt blev jag så glad och tacksam över att jag kan uppskatta och upptäcka de små vackra tingen, till synes obetydliga, på marken. Jag tyckte det var så fint alltihop. Ett halvmultnat, brunt och blött blad som fångade upp ljuset, några vissna, grå blad som såg ut som fjädrar på håll, en liten kotte, en liten kvist, en bit bark med mängder av olika nyanser i brunt, en mosstäckt sten, ismönstret i ett dike, den gröna mossan på de fuktiga granstammarna, en risig grangren som samlat upp fallande löv från eken bredvid…
     Jag grävde lite bland löven, fann att det var flera lager ner innan jorden kom fram. Och plötsligt upptäckte jag en blekgrön, bräcklig stängel. Redan? Gömmer de sig i löven hela vintern, de små groddarna? Kanske blåsippor eller gräs av nåt slag. (Vad jag önskar att få komma närmare naturen. Gå långa strövtåg året runt*. Ensam eller med nån likatänkande.) Allt var så vackert. Till och med den mulna himlen – på några ställen var molntäcket tunnare och där blev färgen blåare.
Jag försökte be en bön men... Jag kan inte älska Gud, jag vet ju inte vad det är, om det nu finns nån Gud. Men jag vill gärna tro att det är en gåva från en gud att kunna se hur vackert allt egentligen är.

*Numera är denna önskan mer än väl uppfylld. Vandrar i skogen två-tre timmar varje dag med våra två hundar. Har mina rundor men ibland ger jag mig ut i obanad terräng. Mycket spännande att se var någonstans vi ska komma ut till civiliserade trakter igen. De vidsträckta skogsområdena runt vår lilla by är alla tryggt omgärdade av skogsvägar så jag kan inte gå vilse på allvar. Bara jag håller lite koll på väderstrecken förstås. Man lär ju annars lätt vandra i cirkel.

 Detta oskarpa foto är taget i solnedgången under min senaste "nästan vilse"-vandring. Så typiskt Småland: barrskog, massor av sten och mjuka mattor av mossa. Min favoritnatur...

Numera är jag nog snarast en naturdyrkare, det där med Gud har jag gett upp. Känns inte som att jag behöver en sådan. Skönt att slippa grubbla!

Har du kvar någon gammal dagbok att bläddra i, förundras över?

lördag 14 december 2013

Min romantiska sida

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Vänskap. Jag menade vartenda ord där. Men det är inte hela sanningen. Jag har en bekännelse att göra: längst inne är jag till min natur mycket romantisk... Ja, faktiskt! Det visar sig i mitt skrivande; jag vill (även om jag inte alltid ger efter) att mina karaktärer ska få varandra till slut! Helst allihopa, ingen ska bli lämnad ensam... Utom de "dumma och elaka" förstås. De kan gott få stå där övergivna och snopna när alla andra vandrar bort mot solnedgången hand i hand, två och två, haha!

Att beskriva varma känslor mellan två personer är inte det lättaste. Ska de vara besvarade eller ensidiga? Hur allvarligt menade vill jag ha dem? Det finns ju grader av detta vi kallar kärlek. Jag skiljer själv på förälskelse och äkta kärlek. Det förra behöver inte innebära att man egentligen känner motparten särskilt väl. Kan vara mest utseendet som attraherar och fängslar.
Äkta kärlek förutsätter att man verkligen känner varandra, är nära vänner dessutom. Tar sin tid innan man når dit. Så definierar jag det i alla fall.
Förälskelsen är den mest spännande varianten att skriva om, självklart, den där första, pirrande känslan ... Hur den andra personen blir liksom självlysande, fångar ens blickar, tar upp ens tankar, vänder ens värld upp- och ned. Ett ögonkast kan tolkas och misstolkas under timmar av grubblerier, en beröring kan skapa fysiska reaktioner man knappt trodde existerade.

I de "varma känslorna" ingår en rejäl portion fysisk attraktion. Som författare måste man då dra en gräns för vad man klarar av att beskriva. Bättre avstå än skriva illa och taffligt om det sexuella mötet. I min favoritgenre fantasy är sex en ovanlig företeelse, i alla fall i den mer klassiska formen av fantasy. Behöver inte finnas någon romantik alls faktiskt. Tänk annars så intressant det vore med en orch som faller för en alv ...  Tvärtom verkar mindre sannolikt, känner jag helt fördomsfullt.

Men tillbaka till vänskapen. Den är också fascinerande att beskriva! Särskilt mellan två helt olika typer av karaktärer, som man normalt inte väntar sig ska ens komma på tanken att bli vänner. Jag tycker mycket om både filmer och böcker på det temat - den oväntade vänskapen. Kommer inte på något exempel just för tillfället, kanske gör du? Tipsa gärna!

Eller jo! Har ju recenserat en bok, Boel och Oscar som är ett typiskt exempel på udda vänskap!


fredag 13 december 2013

Breven med frimärke - minns ni dem?

Idag har jag köpt två häften med utrikes frimärken. 12 kr per märke inklusive en liten blå remsa med texten Prioritaire/1:a klassbrev. Den unga generationen vet väl knappt var frimärket ska klistras. För er avslöjar jag nu: frimärket ska sitta uppe till höger... Den blå remsan uppe till vänster (bara för utrikes brev).

Vi har ett tiotal vänner i England och Frankrike som vi i alla år skickat julkort till. Från början var det min makes vänner; han lärde känna dem på ett katolskt college när han studerade där under ett sabbatsår på gymnasiet. Under en semesterresa på 80-talet träffade även jag de allra flesta. En varierande skara... Till exempel:
Nu 80-årig katolsk nunna, Sister Marie.
Just pensionerad militärpolis inne på sitt tredje äktenskap.
Fransk engelsklärare med körsång som hobby.
Katolsk hjälparbetare som har sin stationeringsort i Lourdes.
Skådespelare med diabetes och amputerat ben, som arbetat många år i Ryssland.
De ovan nämnda är de viktigaste, som man verkligen vill behålla kontakten med, två av dem har vi även mejladress till. Övriga fem skulle jag vilja stryka ur adressboken. Motivet att en gång få möjlighet att träffa dem igen på en framtida semestertripp är av naturliga orsaker borta (maken klarar inte en sådan påfrestande resa). Men det är ju inte så lätt när de skickar julkort varje år... Vem ska börja att sluta?

Samma gäller en lång rad med svenska julkorts- och julbrevsmottagare. Hälften känns rätt meningslöst att behålla kontakten med. Säkert tycker de sammalunda. Men vem ska sluta först?

Numera finns det ju mycket snabbare sätt att skriva till varandra på, även om det just till jul är roligt med vackra kort! Mejlen har kommit för att stanna. Det är ju oslagbart detta att omedelbart nå mottagaren, att till och med kunna skriva flera mejl på samma dag och få svar på alla! Utan frimärken och brevlåda ...

Sedan finns det ju Facebook. Har en gammal klasskamrat från gymnasietiden i Piteå, numera bosatt i Skellefteå, dvs andra ändan av landet. Vi brukade skriva till varandra dels i samband med födelsedagarna (som vi bägge firar i november) dels till jul. Tidigt i höstas kontaktade hon mig på Facebook - nu har jag en helt annan relation till henne. Lite lagom koll! Även på FB kan man ju skicka privata meddelanden men det känns mer osäkert. Tänk om man gör fel och alla ens "vänner", kanske även okända, kan läsa vad man skrivit privat!

Även i arbetslivet har förstås mejlen en viktig roll. Inom Fiskhälsan(mitt huvudsakliga arbetsfält) är det bökigt med det lilla antalet äldre odlare som inte har mejl. Lätt att de blir bortglömda vid allmänna utsändningar och inbjudningar... Ska de ha ett provsvar måste man skriva ut det, leta upp postadress, skriva kuvert, klistra på frimärke och söka upp en brevlåda. Vilket slit!

Men har man inte någon mejladress och inte hittar den på nätet, vad gör man då? Jo, då får man ta fram sina frimärken! Och det kan det vara värt. Har själv återknutit kontakten med en gammal vän från ungdomens dagar. Nu mejlar vi till varandra för tack och lov fick jag svaret via mejl!

torsdag 12 december 2013

Han och Hon. Eller Hon och Han...

Jämlikhet mellan könen i all ära, men riktigt likadana är vi tack och lov inte! Som författare kanske man kan styra detta litegrann men i botten finns förstås ens egen syn på saken. Jag testade att skriva en liten romantisk text med Hon och Han och sedan byta... Obs att det är helt utan anspråk på kvalitet!

Nr 1:
Hon lutar sig mot väggen i behandlingsrummet och väntar - dags för ronden vilket ögonblick som helst. Armarna har hon lagt i kors över den blå arbetstunikan, tacksam över att den hänger så luftigt, utan att avslöja den förargliga bilringen i midjan. Men det är fortfarande flera månader kvar till sommaren; hon har tid på sig att banta bort de överflödiga kilona före badsäsongen.
     Svängdörren går upp och in kommer hennes kollega Ulla, tätt följd av veterinärpraktikanten och sedan... sedan kommer han. Den vita rocken uppknäppt ovanpå en vit t-shirt. Fonendoskopet nonchalant hängande över nacken. Den lite för långa luggen som hänger ner i ögonen, så gärna hon skulle vilja stryka undan den!
      Hon viker undan med blicken en aning för sent - deras ögon möts i en evighetslång sekund. Det känns som om han ser rakt in i henne, avslöjar hennes privata känslor. Kinderna hettar. Hon trycker ut sig från väggen och går fram till Ulla, ger henne journalbunten, det är Ullas tur att dra fallen.
    Han är först framme vid dörren till stationäravdelningen, öppnar den och håller chevalereskt kvar den tills de andra gått in. Hon är sist i den lilla processionen. Precis när hon passerar honom nuddar hans hand vid hennes. Det går som en elektrisk stöt genom henne, knäna blir mjuka, munnen torr. Hjärtat bultar och hon undrar hur hon ska kunna fortsätta utan att avslöja sig. 

Nr 2:
Han lutar sig mot väggen i behandlingsrummet och väntar - dags för ronden vilket ögonblick som helst. Armarna har han lagt i kors över den blå arbetstunikan, tacksam över att den hänger så luftigt, utan att avslöja den förargliga kalaskulan. Men det är fortfarande flera månader kvar till sommaren; han har tid på sig att banta bort de överflödiga kilona före badsäsongen.
     Svängdörren går upp och in kommer hans kollega Stig, tätt följd av veterinärpraktikanten och sedan... sedan kommer hon. Den vita rocken uppknäppt ovanpå en vit t-shirt. Fonendoskopet nonchalant hängande över nacken. Den lite för långa luggen som hänger ner i ögonen, så gärna han skulle vilja stryka undan den!
      Han viker undan med blicken en aning för sent - deras ögon möts i en evighets lång sekund. Det känns som om hon ser rakt in i honom, avslöjar hans passion. Kinderna hettar. Han trycker ut sig från väggen och går fram till Stig, ger honom journalbunten, det är Stigs tur att dra fallen.
    Hon är först framme vid dörren till stationäravdelningen, öppnar den och håller chevalereskt kvar den tills de andra gått in, Han är sist. Precis när han passerar henne, nuddar hennes hand vid hans. Det går som en elektrisk stöt genom honom, knäna blir mjuka, munnen torr. Hjärtat bultar och han undrar hur han ska kunna fortsätta utan att avslöja sig. 

Erkänn att det blir lite konstigt, haha... Eller är det bara jag som är fast i gamla könsroller?

onsdag 11 december 2013

Utmanad att svara på frågor... Plus lite till!

För de som inte känner till vad detta rör sig om: Bland bloggare förekommer det "utmaningar" som man ställer sina kompisar inför. Rätt oförargligt, brukar vara ett antal frågor som ska besvaras. (Rätta mig ni mer vana bloggare, om jag har fel!)

Nu har jag råkat ut för denna trevliga företeelse och får "gratis" uppslag till ett blogginlägg. Utmanare är Lupina Ojala.

Fem frågor om boken du läser nu:

Hur många kapitel har du läst ur boken?
Tja, redan nu tvekar jag. Är mittemellan två böcker - har just läst ut Gainea av Aengeln Englund och startade imorse med Ingmar Bergman kände aldrig skuld av Maria Bielke von Sydow. Men eftersom jag tänker skriva en recension om Gainea snart, så väljer jag den andra...
Jag har läst fem kapitel (de är korta), det sjätte börjar på sidan 29.

Vad var den första meningen i boken?
Långsamt, långsamt går hon vägen från busshållplatsen till sjukhuset. Man anar att detta inte blir ett roligt kapitel. Tung, deprimerad stämning redan från starten...

Vad var den sista meningen du läste i boken?
- Jag är redo att flytta härifrån nu. En ljusning på väg? Nystart?

Hur tycker du boken verkar?
Lite tung och jobbig kanske men jag tror det blir ljusare för de inblandade med tiden (har ju läst på baksidan...). Räknar inte med några magiska inslag, boken är definitivt ingen fantasy, men jag läser faktiskt annat också, vilket härmed bevisas!

Vilken händelse är din favorit än så länge?
Ja det var en knepig fråga! Ska väl vara mamma Elisabeths möte med den traktorkörande Selim (ovanligt namn på en bonde). Alla andra händelser är så sorgliga, typ.

Nu är det meningen att jag själv utmanar någon/några andra... Men har dålig koll på vilka som svarat förut, alltså utmanar jag helt fuskigt vem som helst som har lust att svara!

Om jag gillar denna rätt så tunna bok så kan jag glädjas åt att det redan finns två delar till utgivna! Känner författaren personligen: vi har träffats ansikte mot ansikte på releasefesten för Porten och min systers bok Pannkaksfolket, vi är båda med i Egenutgivarna och vi är vänner på Facebook, vilket ger en extra dimension åt läsandet. Jag är ju nyfiken på just hennes "värld". För vi har väl alla våra egna "världar" eller verkligheter, beroende på uppväxt och livserfarenhet, men författare skapar dessutom sina egna varianter. Det må sedan vara helt verklighetstrogna eller med mer eller mindre magiska inslag. Marias karaktärer är ju hennes vänner, eller barn om man så vill. Genom att lära känna dem räknar jag med att också komma författaren närmare inpå livet.

Det gäller ju mig själv med. När jag släpper in andra i min påhittade värld, så lämnar jag ut mig själv till viss del. Fast det känns nästan mer som att jag utsätter mina kära vänner och deras tillvaro för andras inte så säkert välvilliga blickar och synpunkter. Ska läsarna förstå dem? Begripa varför de gör som de gör? Hänga med i att de inte alltid handlar logiskt utan får infall och dumma idéer. Gör varandra illa. Eller tvärtom oväntat ställer upp för någon annan.
Att min värld ibland känns väldigt verklig för mig framgår av efterordet till Porten, haha!

P.s. Detta inlägg får av någon anledning en vit bakgrund. Min IT-supporter är på bio ikväll så hon kan inte rätta till det via HTML-koden som hon brukar. Försökte själv, men huvaligen så omöjligt det ser ut! Kvällens läsare får stå ut så fixar Caroline detta imorgon! --> Fixat! :) /Caroline

tisdag 10 december 2013

Konsten att läsa tegelstenar

Min bok Porten är ju inte den enda tegelstenstjocka boken precis. Nåja, liten överdrift avseende tjockleken. Hur tjock är en tegelsten? Blir ju tvungen att Googla på detta nu haha! 12 cm verkar det som. Porten är bara 3,5 cm... Men man brukar ju jämföra tjocka böcker med tegelstenar av någon anledning.

Men alltså. En bok med mjuk pärm är i sig svårare att lägga uppslagen på bordet framför läsaren än en med hård pärm. Varför väljer man då att överhuvudtaget trycka mjukpärmade? Flera orsaker faktiskt. Dels rent tekniskt, Vulkan som tryckt Porten menade att man inte kunde trycka så tjocka böcker med hård pärm (om jag inte minns alldeles fel nu). Dels prismässigt - mycket billigare med  mjuk pärm, billigast pocket som är extra enkelt omslag. Men sedan finns det faktiskt de som föredrar den mjuka pärmen för att den är lättare i vikt och enklare att ta med sig på resa.

Men hur gör man då om man vill läsa sin 650 sidors bamsebok? (Öh, dåligt ordval, glöm Bamse!). Jo, man går till sin garderob, eller makens/makans kanske hellre, och letar upp en byxgalge med nypor i ändarna. Kanske det bara är vi äldre som har sådana fortfarande... Nåväl, hittar man en så är problemet löst. Man nyper bara fast galgen tvärsöver - se bilden (gullig grytlapp får ni på köpet). Liiite krångligt att bläddra kanske men helt okej om man behöver båda händerna till annat. Som till exempel att sköta kniv och gaffel, för ni läser väl medan ni äter? Inte?? Vilket slöseri med tid!

Kanske borde jag ange att idén inte är min egen utan levererad av dotter Miriam som hittat den på nätet. Tack Mirre!

Andra tips är att använda tunga saker som keramikgrytunderlägg, vedträn, 2-kiloshantlar, små folkvagnar, nerblåsta tallar, likstela hägrar... Ja vad som helst som ligger still och inte rör på sig kan väl duga. Men tycker förstås att klädgalgeidén är bäst!

Ett sista tips! Dagens julkalender var bara sååå jättebra tycker jag. På rim dessutom!
Titta in på: http://bjornwiren.blogspot.se/p/julkalender.html

måndag 9 december 2013

Tanketrådar...

Det här med hur hjärnan associerar när den får fria tyglar har alltid fascinerat mig. Man kan börja tänka på något helt banalt, för att från detta länka vidare i långa kedjor av "fundror"* tills man plötsligt upptäcker sig tänka på något verkligen helt annat.
*Fundra = alldeles färskt hemmatillverkat ord trodde jag. En kort tanke som man snart släpper. Men det är redan påhittat! Kolla länken.

Nu ska jag testa ett exempel på hur hjärnan associerar:
I helgen har vi haft trevligt besök här. Med anledning av det beslöt jag mig för att det borde dammsugas. Jag blir så himla argsint när jag dammsuger. Fast jag har kommit på ett sätt att motverka detta: jag tar på mig hörlurar och lyssnar till min favoritmusik från iPoden!

Ett annat ställe där jag gärna lyssnar på musik är i skogen, på mina skogspromenader med hundarna. Jag kan då börja fundera på kompet, vilket instrument som jag gillar mest, som är viktigast. Hm... Gitarr kanske? Antingen akustiskt finlir (Paul Simon) eller vinande elgitarr... Eller förresten, piano! Tänk typ Elton John, suck =). Men, men. Vad är en poplåt utan trummor! Eller vad heter det nu, batteri ... slagverk... Alltså det som ger takt och rytm som bär upp resten av instrumenten (30 Seconds to Mars: Closer to the edge tex) . Det som påverkar hela kroppen och gör att man inte vill stå still... Undras om det beror på att man har minnen från fosterstadiet, mammas dunkande hjärta...

Hur är det med spädbarn - dammsugare funkar ofta för rogivande nedsövning, gör även klockor det? Ska då förstås vara gammaldags klockor med riktigt urverk som tickar högt och långsamt. Tänk vad det är fridfullt... En långsamt tickande köksklocka och en surrande fluga = sommar! Undrar hur det blir i sommar, kommer jag kunna ta ut nån semester... borde ju måla huset om inte annat, det är det verkligen behov av! Kanske jag ändå kunde klara av rödfärgen, men det tar ju hårt på axlarna även det. Jag får väl göra ett nytt försök att engagera barnen. Eller förresten, killarna vi hade här i helgen, Björn o Mikael verkade ju lite intresserade av sommarjobb ...

Björn och Mikael ja, nu är de snart klara med julkalendern. Caroline (dottern) har blivit alltmer delaktig i detta. Kul idé, en sketch per dag fram till jul! Dom är ju så ambitiösa och samtidigt har de så roligt själva ... En annan rolig julkalender är ju den på TV1, Familjen Hedenhös uppfinner julen. Äntligen en julkalender som man vill följa till slutet! Kul det där som en bloggarvän skrev om sitt barn, som hade beskrivit den så roligt haha!

Hedenhösarna är klädda bara i skinn, eller päls menar jag. Är väl fuskpäls... Inte som med Tessis eländiga
päls som drar åt sig snön som om den vore hundmagnetisk, hon springer alltmer bredbent ju större snöbollarna blir som hänger i benhåret, till slut får hon skutta fram i jämfotahopp! Måste göra nåt åt det, ta fram saxen och trimma både benhår och tasshår. Då blir det förstås behov av dammsugning igen ... Var har jag nu iPoden?

Och så vidare ... och så vidare ... Känner ni igen er?

söndag 8 december 2013

3 december 1974 - Utdrag ur dagbok

Jag har ju tidigare nämnt att jag hittat en gammal dagbok från 70-talet. Min egen... Idag är det ju söndag, den andra Advent dessutom, så jag tänkte det kunde passa bra med en liten predikan/betraktelse :-)
Citerar ur dagboken (jag är här nyss fyllda 20 år):
Kan man lära sig älska sin nästa? Jag hatar eller avskyr ingen, men jag tycker illa om en och annan, avundas ibland någon osv. Det är inte så svårt att känna ömhet för en okänd man möter* eller en god vän när man är glad och ”levande”, när solen skiner. Men att inte reta sig på nån som svarar ovänligt eller inte ”ser” en eller ser obehaglig ut. Just nu vill jag försöka. Men det räcker väl inte med det. Egentligen ska jag väl tro på Gud. Jag som tänkte i våras, att när jag kommer till X, ska jag göra det till en vana att läsa bibeln varje kväll. Ha! Men jag känner ju inte nåt. I Kyrkan blir jag bara sömnig. Känner en viss stämning och glädje och kanske frid på tex 1 Advent.
 * Mötte en gammal man utanför posten idag. Han satt i trappan men reste sig när jag kom och skyndade fram och sa att "vad bråttom du har, det riktigt blåser om dej". Jag stannade i tron att han var full. Men det var han nog inte, bara ensam. Han pratade febrilt medan jag stod där med dörren i handen och ett överseende leende och svarade.När jag for sen såg jag honom gå ledande en cykel med trötta steg, verkade inte ha något att skynda sig hem till. Tänk om jag kunde stanna och säga nåt, ge honom lite av min glädje, min livslust. Varför kan man inte?
Vem har inte tänkt i liknande banor som ung? Kanske som gammal med, i och för sig...

Det där med att älska sin nästa har jag aldrig förstått. Inte älskar man väl sig själv? Vem gör det? Finns förstås en och annan självgod typ, men alla vi andra - älskar vi oss själva verkligen. Borde man inte sänka ribban lite, nöja sig med att typ gilla sin nästa, gärna lite mer än man gillar sig själv? Detta är dessutom så fuskigt, för det beror så mycket på hur man mår och har det. Ju bättre ställt fysiskt och psykiskt man har det, desto lättare är det ju att känna välvilja, kanske t.o.m. ömhet, om än inte kärlek, för de man möter.
Mitt 20-åriga jag var uppenbarligen ganska nöjd med livet den 3 december 1974. Hade nyss flyttat hemifrån, bodde inackorderad hos ett par (rätt avståndstagande) och hade en praktikantplats på ett djursjukhus.

Nå, vad säger du, kan du älska din nästa? Kan du älska dig själv?

Morgonhimmel andra Advent 9.45

lördag 7 december 2013

Idag hatar jag allt och alla!

Avskyvärd dag idag. Allt känns verkligen botten. Deppar och morrar...

Började imorse med att lilla hunden bitit sönder den nästan nya hundsängen - tussar av grön ull över hela hallgolvet när jag kom ut ur sovrummet. Skit! La hundsängen längst upp på den betänkligt vingliga högen av kläder att laga. Dåliga samvetet gnagde...

Nere i köket luktade det bokstavligen kattskit. Snö ute medför att katterna använder toan inne. Nån av dem hade dessutom klivit i sin egen hög - skitiga kattspår tvärsöver hela köksgolvet.

Till lunch skulle vi ha resterna av squashsoppan från gårdagen. Tappade den jäkla burken, hamnade på rätt håll, men vad hjälpte det - innehållet skvätte långt uppåt väggarna samt på mina rena jeans och tröja. Bara att byta och torka upp och hitta på annan lunchmat.

På eftermiddagen kollade jag hur många böcker jag fått sålt från förlaget (Vulkan). Inte en enda! Skit och piss! Dessutom strejkade skrivaren när jag skulle skriva ut viktiga jobb-papper.

Halkade omkull på en hal rot i skogen på hundpromenaden, satte vanthanden i en pöl och knäna i leran. Blöt och surare än någonsin.
Ovanpå det kom att stora hunden slet av rullkopplet och stack iväg efter ett rådjur! Kom tillbaka en halvtimme senare släpandes på det döda rådjuret, som var alldeles för stressat och söndertuggat för att duga till middag. Fasiken också!

Skulle ha pannkakor till middag. Glömde fettet i pannan, skulle bara hänga den förgjordade tvätten. Brandvarnaren började pipa och när jag kom ner brann det friskt i fläkt och tak. Brandsläckaren vägrade funka och till slut fick jag rusa ut ur det övertända köket, fick bara med mig laptopen. Så nu sitter jag och familjen i bilen och betraktar askhögen som återstår av hemmet.

Haha! Nu har ni nog fattat vissa misstankar! Helt rätt, allt är båg och f-d lögn! Tänkte att ni skulle tycka det var välgörande om den där odrägligt pigga, positiva och energiska veterinären för en gångs skull hade det  lite motigt! Men tji fick ni! Jag är lika glad och munter som vanligt :)

Nå, hur långt hann just du innan du fattade att det inte kunde stämma?

fredag 6 december 2013

Vänskap ... och en gammal dagbok.

Detta inlägg skulle "bara" handla om alla fördelar med vänskap, hade jag tänkt. Hur mycket viktigare det är att ha sanna vänner än att ha en partner att älska. Klokt och förnuftigt.

Men så hittade jag en gammal dagbok...

Skrev den när jag var 20-21 år, under ett drygt års tid då det hände så mycket att jag helt enkelt bara var tvungen att skriva ner mina tankar och känslor. Få utlopp för dem. Efter en uppmjukande lättare (obesvarad) förälskelse tände det till på allvar på annat håll. Jag upplevde min första kyss för att bara ett år senare vara gift (med en helt annan man). Tänk vilken tid det var! Mina känslor åkte verkligen berg- och dalbana! Mellan alla romantiska inslag i dagboken så hittar jag finkänsliga betraktelser, typ möte med en gammal man, funderingar över en bit mossa (vad som gömmer sig under den frusna vinterytan - gröna groddar som väntar på vårsolens upplivande värme) och förundran över vårens ljuvlighet; finns Gud eller inte etc.

Jag var så ung... Känner ömhet för denna unga kvinna, så sårbar och lättrörd, tunnhudad och känslosam... Givetvis otroligt naiv. Men vilka upplevelser hon fick vara med om! Inblandade personer är värda mitt varma tack å hennes vägnar. Jag tror jag kommer återvända till denna dagbok, kanske citera delar av den (de som inte får 20-åringen i mig att rodna...).

När jag nu ser tillbaka och läser vad jag då skrev, så kan jag inte låta bli att se det med författarens ögon. Här är en guldgruva att ösa ur närhelst jag vill beskriva en ung, kvinnlig huvudkaraktärs mognad till vuxenheten.

Men tillbaka till Vänskapen! Trots ovanstående så håller jag fast vid att den är viktigare än kärlek/förälskelse. En riktig vän håller på dig i alla väder, stöttar, peppar, tröstar, lyssnar, bara finns. Och lessnar inte för att istället söka lyckan på annat håll. I ett förhållande/äktenskap så anser jag att det är nödvändigt med vänskap för att det ska hålla i längden, bara kärlek räcker inte.

Och sen var det ju det där med humor, förstås! Det kan man inte leva utan i ett bra äktenskap, haha!

Håller ni med mig? Självklarheter? Eller tycker ni jag är ute och cyklar? Med punkterade däck...

P.s. Ser att mina kriterier för en god vän också stämmer utmärkt in på ett syskon, till exempel min högt uppskattade och älskade syster!

torsdag 5 december 2013

"Gå i ungdom" - ny diagnos?

Wikipedia :
Personen sägs gå i ungdom (medicinsk term saknas fortfarande då diagnosen är så nydefinierad) när han eller hon alltmer försjunker i sin ungdom. Med det avses framför allt den övergångsperiod som för tonåringen över till vuxenlivet.

Patientjournal:
Patienten visar tydliga symptom på att "gå i ungdom". Detta får ses som ett förstadium till det betydligt allvarligare tillståndet "gått i barndom", vilket är mer eller mindre irreversibelt. Tecknen på att så har skett här, märks tydligt i patientens oansvariga glättighet, hennes försjunkenhet i allt som leder tankarna till aktuell tidsperiod samt en övertro på sin egen fysiska förmåga. Patienten har följaktligen setts klättra i träd, utföra danssteg i skogen och blogga om ungdomens dagar.

Behandling:
För att återföra patienten till ett normalt medelålders beteende, bör man avlägsna alla företeelser i hennes närmaste omgivning som påminner henne om ungdomstiden. Som exempel på sådana kan nämnas:
Dagböcker från denna tid, särskilt egna.
Populärmusik komponerad under perioden 1960 till 1985.
Hörlurar och iPods eller liknande som ger henne möjlighet att avskärma sig från den vuxna omvärlden.
Unga vänner i spannet 18 till 30 år.
Hundar som lockar ut henne på extremt långa skogspromenader.
Prognos:
Försiktigt positiv om rekommenderade åtgärder sätts in. I annat fall är risken stor för en visserligen smärtfri, men för omgivningen mindre välkommen övergång direkt till stadiet "gått i barndom". Detta kommer att inträda vid en ålder av uppskattningsvis 80 år. Risken är alltså att hon kommer uppleva sig som 20-25 år gammal under två decennier.

Foto på patienten:
Detta självtagna foto visar med all tydlighet hur nära ren galenskap patienten befinner sig. Omgivningen varnas å det allvarligaste för att handskas ovarsamt med patienten. Alla försök att alltför brådstörtat dra ner henne på jorden igen, bör göras med yttersta varsamhet. Förslagsvis bör man först avvakta någon tid och ge patienten en chans att själv ta sig samman och återvända till sin naturliga ålder.
Med andra ord: Låt henne för h-e vara ung och glad så länge hon vill!!!

onsdag 4 december 2013

Den gyllene medelåldern

Hallå alla oroliga 49-åringar! Jag skulle gärna vilja lugna er. Det är helt ok att vara 50+. Faktiskt! Själv är jag 60- ett knappt år till. Känner en anings olust vid att fylla 60 kan jag väl erkänna, men med tanke på hur mycket bättre 50-talet varit än 40-talet så blir nog 60-talet en upplevelse värd att fira!

Så många siffror! Ändå är de egentligen oväsentliga. Man är inte äldre än man känner sig - och omvänt, man känner sig äldre än man är om man inte passar sig... Mitt recept på välbefinnande:

- Ett jobb man inte bara står ut med, utan trivs med. Deltid rekommenderas.
- En familj att älska och mysa med.
- En hobby som verkligen fängslar en. Tex författande.
- Bostad på landet och hundar som ska rastas. Många gånger...
- En iPod eller smartphone så man kan fylla öronen med musik under de långa, härliga hundpromenaderna.
- Vänner är bra. Om de sen mest befinner sig på nätet så okej för det. Men någon mer förtrogen behöver man. Kan även vara maken/makan eller en nära släkting typ syster eller bror.

Blanda alla ingredienser och krydda med några bra böcker och TV-serier, extra god mat till helgerna, ett glas vin eller två då och då och du kan bara inte misslyckas! Smaklig måltid!

Hallå alla ni 60-åringar! Snart kommer jag! Så kul vi ska ha tillsammans...

Allra sist. Ni missar väl inte dagens lucka i Julkalendern Tomten fryser fast igen? Dagens förtext:

Hon har gjort slut
Stefans flickvän har gjort slut. Nu är det upp till hans vän att visa förståelse och stöd. Klarar han den uppgiften?



tisdag 3 december 2013

Humor. Viktigt för karaktären!

"Vilket är det viktigaste karaktärsdraget hos din favoritpersonlighet?" Hade jag fått den frågan skulle jag tveklöst svarat: humor! Det är visserligen inte så lätt att vara rolig när man skriver, själv är jag rätt kass på det trots att jag tränar. Tror att jag får läsaren av Porten att dra på munnen ibland; men mer blir det knappast. Strunt samma, det finns nog tillräckligt många roliga böcker ändå.

Men hur skulle livet vara om man inte kunde se på det med lite lagom humor? Och ännu värre - hur skulle man stå ut med sig själv om man inte kunde skratta åt sina tabbar, felsägningar, missuppfattningar, tappade sugar, missade mål och så vidare? Jag tror att det är ett grundläggande drag hos oss människor, lusten att få skratta. (Är det någon som vet om apor av någon art gör det, mer än bara grimasen?) Alltifrån nästan första början. Den lilla babyn som kiknar när mamma/pappa blåser på magen. Den lite större som fnissar förtjust när bästa kompisen spelar pajas. Tonåringarna som flabbar hejdlöst åt Family Guy. De något äldre ... nä nu ids jag inte komma på fler exempel, haha! Och jag ska definitivt inte komma in på teveserier!

Det finns ju ett talesätt som säger att ett gott skratt förlänger livet. Är helt övertygad om att det är sant, även om jag inte vet om det finns någon stödjande forskning. Kan man skratta så mår man bra. Kan man inte skratta så mår man inget vidare. Tvärsom gäller också förstås. Hönan eller ägget... Men det frisätts säkert en rad välgörande ämnen typ endorfiner när man skrattar och ler.

Och detta med att skratt är smittsamt, minst lika mycket som gäspningar! Man kan ju inte låta bli att dra på munnen när man ser andra skratta hjärtligt, även om man inte känner dem eller har en aning om vad det är som är så roligt. Leenden lockar fram leenden.

Hur ska man då skriva så att läsaren fattar att huvudkaraktären har en välutvecklad humoristisk sida? Tja, inte låta personen falla i tårar när hen misslyckats med något utan istället få dra ett självironiskt skämt, till exempel. Att inte låta karaktären ta sig själv på så stort allvar helt enkelt! Det räcker långt, både i verkliga livet och i böckernas fantastiska värld.

Vill man ta en genväg till ett längre liv så kan man ju alltid kika på en riktigt rolig film. Har du någon favorit när det gäller komedier? Det första jag själv kommer att tänka på är Mr Bean... Rowan Atkinssons filmer alltså. Och John Cleese! Tänk bara på Ursäkta vad är klockan? HAHA! Och ...



Detta foto måste man väl bara flina åt, eller hur? Foto: Caroline Ahlberg.

måndag 2 december 2013

Målgrupper - eller ballongen som sprack

Söndag igår - jag ägnade några timmar åt att skriva en novell. Ett infall bara. Nytt och okänt område för mig som annars håller mig till manus på hundratals sidor. Det var roligt faktiskt, opretentiöst och snabbredigerat. Tyckte jag hade en hyfsad idé. Kallar den Kvinnan som kunde flyga (jämför gårdagens inlägg).

Först ut att läsa novellen blev av ren slump min nittonårige son. Han dök upp nere i köket imorse vid 6.30-tiden, för att fixa sig lite frukost. Jag trugade på honom den utskrivna novellen, lättläst med min favoritstorlek 14 punkter.
"Vill du ha omdöme också?" frågade han.
Jag nickade ivrigt.
"Hur lång tid får jag på mig?" Redan tonen här borde ha varnat mig om vad som komma skulle...
"Vadå tid, detta läser du ju igenom på 3-4 minuter!" tyckte jag och viftade med den tunna pappersbunten på åtta sidor.

Sonen försvann upp på sitt rum med frukost och novell. En halvtimme senare återvände han. Släppte ner novellen på bordsändan utan ett ord. Jag satt vid min dator och väntade. Hoppet sjönk när han inte sa ett ord, inte ens tittade på mig.
"Nå?" frågade jag tappert.
"Tja, det var ju en del grejer jag tyckte rätt så bra om ...", blev det tveksamma svaret. Sedan vände han ryggen till och började plocka ner sin disk i maskinen. Jag borde ha fattat vinken, men nejdå, jag envisades:
"Jamen, vad var det du inte gillade då?"
Sonen suckade, kom fram till mig, drog ut stolen vid sidan om, satte sig och drog till sig novellen. Tittade ner på första sidan och samlade tankarna.
"Ja, om vi börjar på första sidan här så är det några grejer ..."
Här drar jag ett streck. Min självkänsla fick sig i alla fall en säkert nyttig punktering. Jag får ägna dagen åt att slicka mina sår, som är ytterst ytliga och säkert läker till ikväll! Kan trösta mig med följande personliga meddelande på Facebook:
Hej Astrid, nu har jag läst ut din fantastiska bok. Vad duktig du är. Den var så mysig att läsa och jag hade svårt att slita mig från den. När kommer nästa? Skicka den så fort du kan. :) 
Det här med målgrupper är viktigt ur marknadsföringsaspekt, det har jag lärt mig av mina vänner i föreningen Egenutgivarna. Det är bara att inse att nittonåriga söner inte är en målgrupp att satsa på för min del ... Då tycks det gå bättre med hunduppfödare!

Västerhimmel på morgonen 2 december kl 8.00.
 Plats Björnamo by på andra sidan vägen från vårt hus.