söndag 4 december 2016

Astrid Lindgren - hur tänkte hon egentligen?

Kanske jag borde läsa på lite först om Astrid Lindgrens författarskap innan jag skriver detta inlägg, men tiden vill ju aldrig räcka till och det är just nu jag har dessa tankar om Astrid Lindgren (AL) aktuella. Så det får bli lite som det blir!
Dessutom vill jag inte riskera att få mina åsikter (se nedan) krossade och bevisade som felaktiga ...

Var på middag med mina bröder och deras familjer idag. Samtalet gled från Julkalendern in på Astrid Lindgrens böcker. Vi var överens om att både Julkalendrarna och Astrids böcker kan vara nog så otäcka för (mindre) barn. Min ena bror funderade vidare, tog upp Karlsson på taket. Menade som ett faktum att AL med Karlsson avsett en fantasikamrat till Lillebror. Att det var därför Karlsson aldrig visar sig för de vuxna.
Det är många år sedan jag läste denna bok, men jag minns ju tydligt hur otrevlig Karlsson kunde vara, självisk och lättretad. Om han var en fantasikamrat borde han varit lojal och snäll istället.

Och Bröderna Lejonhjärta. Inte tror jag som bror min, att AL avsåg att Skorpan hittar på allt. Samma gäller Nils Karlsson Pyssling, ja alla hennes böcker.

Samtalet visade tydligt, och till  min  besvikelse och bestörtning, att åtminstone min ena bror inte alls upplevt ALs böcker som de fantastiska sagor som jag minns dem som. För mig målar hon upp alternativa världar, sagolika och fascinerande, visar att vår egen torftiga verklighet inte är den enda. Att fantasin är ett hjälpmedel för att få uppleva underbara äventyr. Jag tror absolut att hon menade att Karlsson faktiskt finns, men att bara de med ett barnsligt sinne får se honom.

Det är som om jag i min Porten i sista kapitlet skulle berätta hur Miranda vaknar upp mitt i natten och inser att hon drömt alltihop ...


söndag 20 november 2016

Bra recensioner är mums för själen!

Fördelen med att skicka ut recensionsexemplar lite hit och dit, är att man får tillbaka recensioner. Förstås... De allra flesta om mina böcker är väldigt positiva. Har någon gång fått ett sämre omdöme, men det har då inte stått att boken ifråga varit dålig utan att den inte passat recensentens smak. Eller varit lite för seg bitvis. Även läsarkommentarer i övrigt har varit övervägande positiva. Men det är klart. Jag fattar ju att de som inte gillar mina böcker efter att ha provläst antagligen avstår från att höra av sig ...

Den av mina böcker jag själv är mest nöjd med är nummer tre i Serien om Ön: Kvinnan med silverhåret. Den var så himla rolig att skriva, det bara flöt på. Inte minst njöt jag av att lägga in en karaktär så totalt olik mig själv, en ung tjej med en jobbig uppväxt som använder svordomar alldeles för ofta och som fått klara sig själv utan stöd från omgivningen. Ändå är hon inte stenhård utan har ett ömtåligt inre som hon noga skyddar.

Nu har jag fått en färsk recension av denna bok. Det är Tickmicks bokblogg som läst den och tycker mycket om den. Roligt och uppmuntrande att läsa hennes omdöme. Citat därur:
Återigen får vi återse några av de karaktärer som man stött på i de föregående böckerna, samtidigt som man får träffa några nya. Det är så himla kul att se hur mycket de "ursprungliga" karaktärerna har växt och utvecklats under seriens gång. Samt att de nyare karaktärerna verkligen fångar ens hjärta. Det här var den hittills mest händelsefulla boken jag läst av Ahlberg, det hände hela tiden saker och problem dök upp som behövde lösas. Och spänningen satt verkligen i sig, jag kunde inte låta bli att läsa för jag ville bara ta reda på vad som skulle komma härnäst. ...
Vill man läsa mer om vad bloggaren tycker, följ länken här. Bör påpeka att det finns ett litet fel på slutet. Bloggaren ser fram emot att få läsa nästa del i serien, nämligen Den tunna hinnan. Den boken är inte en fortsättning utan en helt fristående bok, som dock delvis utspelar sig i samma nya värld som jag introducerade i Kvinnan med silverhåret.


Kronobergsmässan på Växjö stadsbibliotek 19 november 2016. Kvinnan med silverhåret syns närmast mig, det är den gröna boken. Halva bordet är mina förlagskollegors böcker, se Seraf förlag.

söndag 13 november 2016

Mördande foto av Kim M Kimselius

Har idag läst ut Mördande foto, en bok skriven av en mycket produktiv författare, Kim M Kimselius. Det är en författare som med stor framgång ger ut på eget förlag vilket är en av orsakerna till att jag tillhör hennes beundrarskara. En annan att hon skriver bra böcker! Och många böcker! De flesta med historiskt tema kombinerat med lite lagom fantasy och mycket spänning. Denna bok utspelar sig dock i nutid.
Jag önskar att jag hade kunnat sätta hennes böcker i händerna på mina bokslukande flickor när de var i skolåldern. Inte minst för de faktasidor som oftast avslutar hennes historiska äventyr.


     Först lite fakta:

           Titel: Mördande foto
           Författare: Kim M Kimselius
           Förlag: Roslagstext
           Utgivningsår: 2016
           Genre enligt baksidan: Thriller

Lite kort om handlingen lånat från baksidestexten så jag inte råkar avslöja för mycket:

Klassen får besök av en författare. Hon vill gärna fotografera eleverna. Marina vet att hennes mamma har förbjudit henne att någonsin lägga ut bilder på nätet. Marina har glömt varför. När de den här dagen har en vikarie som inte känner till fotoförbudet, tar Marina chansen att få vara precis som alla andra. Hon går med på att bli fotograferad och få bilden utlagd på författarens blogg, utan att ha en aning om de skrämmande konsekvenserna.

Omslaget är ju det första man ser av en bok och det som ska fånga den tilltänkta läsarens intresse. Det lyckas alldeles utmärkt - bilden andas pulshöjande skräck. Man känner sig mörkrädd ... Fotografen heter Susanne Nilsson kanske jag bör nämna, medan Kims make Jan har fixat formgivningen.

Karaktärerna man möter är framför allt de två ungdomarna och skolkamraterna Marina och Aziza. Deras vänskap skildras både realistiskt och hjärtevarmt. Kim är så bra på att beskriva barn och ungdomar, hur de tänker och upplever sin omvärld. Tycker jag i alla fall, som i sanningens namn har väldigt många år mellan nu och min barndom. Skurken i handlingen - för en sådan måste ju finnas i en thriller - är otäckt ond. Kim väjer inte för att låta huvudpersonen sväva i livsfara. Vågar inte vara mer specifik än så för att inte spoila. Även äldre personer, här i form av en gammal tant, får vara med på ett hörn och spela en biroll.

Boken har 240 sidor som indelas i 57 kapitel, samt några sidor om författaren själv och hennes övriga böcker. Att kapitlen är korta gör att det är svårt att lägga boken ifrån sig, man tänker bara ett kapitel till och så har man plötsligt läst tre-fyra stycken.

Vad tycker jag då? Jo, jag gillar denna bok, den är lättläst, välskriven, spännande, varm och tänkvärd - Internet och Facebook har sina risker. Kapitellängden är utmärkt för en bok av denna typ, med gott om cliff-hangers. Språket passar bra för ändamålet och Kim är duktig på både dialoger och gestaltning. En utspilld kaffekopp har inget med handlingen att göra men säger mer än bara adjektiv.

Jag gillar inte att sätta betyg men hade jag gjort det skulle det blivit högt!

torsdag 3 november 2016

Den tunna hinnan - recension

Idag ska jag inte presentera en egen recension av något jag själv har läst. Nädå. Nu har jag just läst en recension av min senaste bok, Den tunna hinnan. Det är Neras bokrecensioner som skrivit den. Så här positivt uttrycker hon sig:
Helt klart lika bra som resten av böckerna Ahlberg skrivit. Jag gillar att det utspelar sig i samma miljöer och att saker från hennes andra tre böcker tas upp även i denna, men jag gillar att det är nya karaktärer. Även om det är kul att få lära känna gamla karaktärer mer och mer är det så mycket roligare att få lära känna någon ny.
Även i denna boken beskrivs miljöerna utförligt och man kan se hur Ahlbergs språk utvecklats. Jag är imponerad över hur hon lyckats skapa sin alldeles egna fantasy-värld. Den är inte lik någon jag tidigare läst om.
Jag ger boken en klar femma av fem möjliga (5/5).
Det är alltid lika nervöst att läsa en recension av någon av mina egna böcker. Och alltid lika fantastiskt roligt att få positiva omdömen! Givetvis! För visst kan jag tycka att det jag skrivit är precis vad jag själv skulle vilja läsa, men för den skull behöver det ju inte vara någon annan som gillar det. Självförtroendet är så skört, så skört ...

Jag tror att denna bokbloggare är en helt ung tjej, vilket är glädjande då jag ibland tänker att det är nog mest äldre med gott om tid som gillar mina böcker, eftersom det inte är så actionhäftigt tempo i dem.

Vill man läsa mer om historien bakom det speciella bokomslaget, så har jag berättat den här.

Ikväll tror jag att jag ska fira genom att unna mig en utsökt god chokladtryffel köpt hos kära syrran! Kanske ett litet glas vitt vin till den. Mums!


söndag 23 oktober 2016

Att leva i sin bok

Någonstans läste jag denna formulering: jag lever i min bok. Kan ha varit i tidskriften Skriva. Det är en utmärkt tidning, som just nu har ett fint kampanjerbjudande, ett helt år för bara 249 kr. Det låter prisvärt. Gratis tips!

Men för att återgå till ämnet, vilket var detta med hur man förhåller sig till sin bok. Med bok menar jag då det manus som man som författare arbetar på för tillfället. Som förhoppningsvis så småningom ska bli en bok. Och med författare avser jag den som har målet att få ihop en läsvärd berättelse. Jag vet ju inte hur det är för andra (utom då för de författarvänner jag har som jag diskuterar sånt här med), men själv tycker jag rubriken stämmer väldigt bra.

Jag lever i min bok ... Javisst gör jag det! Alltså inte bara när jag skriver på den. Betydligt mer tid går åt till att tänka på den. Jag vill lära känna huvudkaraktärerna, få klart för mig vilka goda och dåliga egenskaper de har. Lite grann skriver jag upp i ett eget dokument, inte minst hur de ser ut. Där är det enklast att bara kopiera de rader i manuset där jag beskriver utseendet och föra in under respektive person. Inte så sällan förändras min syn på deras inre egenskaper under arbetets gång, särskilt i de inledande kapitlen. Jag kan upptäcka att mina första "penseldrag" inte håller. Kanske blir det för vackert, kanske måste jag kladda dit en missprydande brist, lite avundsjuka eller snålhet, dåligt humör eller långsinthet.

Men ibland är det tvärtom, Den person jag har utsett till skurk kanske visar sig ha dolda goda sidor. Jag har inte full kontroll får jag erkänna. De lever lite sina egna liv efter egen vilja. Vilket gör det så givande och roligt att skriva!

Sedan har vi miljöerna. Det tar tid att tänka ut hur det ser ut där personerna vistas. Ibland hittar jag på helt nytt. Gäller det bostäder kanske jag ritar upp en enkel skiss för att se att det blir trovärdigt. Får det plats ett badrum på baksidan eller blir trappan till andra våningen i vägen? Var ska fönstren sitta så det ändå blir plats för bokhyllor. Ska det finnas möjlighet att elda? Öppen spis och/eller köksspis? Ibland kan jag återanvända en uppdiktad miljö/bostad från en tidigare bok. Eller kanske från verkligheten. I min senaste bok lånade jag utseendet på en lägenhet från en släktings bostad. Mycket bekvämt!

Redan från början måste det vara klart (för mig själv) vilken standard personerna har, hur modernt det ska få vara. Finns det el? Bilar? Mobiler? Eller förflyttar de sig med hästar och tar kontakt med tankeöverföring eller brevduvor? Man kan ju inte ändra sig mitt i boken ... såvida man inte hoppar till en annan värld. Vilket jag ju älskar att ha med i handlingen, det vet alla som läst mina böcker! För läsarna behöver inte allt vara klart redan från början, man kan med fördel smyga in överraskande detaljer allt eftersom. Kanske finns det teknik som ännu inte har uppfunnits hos oss. Kanske är det vanligt med mentala krafter, som att skapa eld utan verktyg.

Problemet vad gäller miljöbeskrivningar är att ta med lagom mycket. Alltför ingående beskrivningar blir tråkiga, det kommer läsarna att hoppa över, eller i alla fall skumläsa. Men för lite är inte heller bra. Jag har just lyssnat klart på del tre i en ungdomsserie där det inte framgår på vilken nivå samhället ligger. Det nämns till exempel att någon ska ta ett varmt bad, men inte hur vattnet värms upp. Eller hur varmvattnet transporteras till badet. Faktiskt oklart om det finns el eller inte. Men vid ett tillfälle kokas det tevatten på vedspis... Sådant kan irritera mig, särskilt om jag föreställer mig att det funkar på ett visst sätt för att senare behöva ändra totalt på den bilden.

Men handlingen då, är inte den det allra viktigaste? På sätt och vis är den väl det, men med handlingen är det så för mig att den kommer allra sist. Efter det att jag tänkt ut karaktärerna och miljöerna och möjligen i mycket stora drag vad som ska vara den röda tråden. I det skedet skulle handlingen kunna beskrivas i max två-tre meningar. Jag vet att detta nog är alldeles galet, men för mig växer handlingen fram under skrivandet, förutsatt att personerna och miljöerna känns levande och äkta.

Hur gör du när/om du skriver?


Detta ser ut som ett fantasidjur men är tydligen en bokspinnarelarv... Jag tror att den kulle bli en säkert mycket spännande bok om den bara kunde, men den får nog nöja sig med att förvandlas till fjäril. En stor märkvärdighet bara det. 
Foto Anna Wiking.

tisdag 18 oktober 2016

Novelltävlande ... eller inte?

När Astrid skulle tävla i novellskrivning


En efter en droppar de tävlande in i skrivsalen, Astrid blandar sig med dem. Hon känner pulsen stiga, hjärtat dunkar mot bröstkorgen. Skrivsal förresten. Det kan man knappast kalla det. Rummet är stort som en sal men har normal takhöjd och istället för likadana skrivplatser är möblemanget verkligen udda. Olika sorters bord, både höga bänkar och låga som soffbord. Uppfällbara trästolar såväl som bänkar och fåtöljer.
Hon ser en ledig plats nära sig mellan två unga tjejer som tycks känna varandra. Varför har de inte satt sig tätare på den smala bänken? 
   Hon klämmer sig förbi den yttersta och slår sig ner. Ser sig omkring efter papper, nog ingår väl skrivmaterial i tävlingen?
   Det verkar inte så! Personerna omkring henne sitter redan fullt upptagna vid olika sorters skrivblock. Små anteckningsblock såväl som stora kollegieblock. Inga datorer förstås, de är inte tillåtna. Ett par bord längre bort får hon syn på sin dotter Caroline, javisst ja, hon skulle också delta. Astrid skruvar sig upp från sin trånga plats, tar sig fram till dottern, böjer sig fram förbi ett par ivrigt skrivande tjejer – vänner till dottern kanske – och viskar högt:
   ”Kan du låna mig lite papper?”
   Dottern svarar inte, möter inte ens hennes blick, så upptagen är hon, men hon skjuter fram en tunn pärm. Astrid drar den till sig. Istället för tomma sidor möts hon av diverse skoluppgifter. Bläddrar raskt framåt, kanske de tomma finns på slutet. Men nej då, inga tomma sidor alls! Nöden har ingen lag. Hon väljer ut tre sidor med någon sorts serierutor på, baksidorna är tomma. Hon tar ut dem och lämnar tillbaka pärmen.         Förhoppningsvis räcker det med tre.
   På nytt ser hon sig om efter en ledig plats. Där borta sitter minsann hennes svåger! Inte visste hon att Stefan ägnade sig åt skrivande, det har han aldrig berättat. Men han skriver lika intensivt som alla andra nu. Astrid hittar en plats och sätter sig. Vad var det nu det stod i tävlingsreglerna, visst var det max 300 ord? 300 ord är en baggis, det vet hon, men är osäker på hur lång tid de har på sig.
   Tävlingsreglerna, de måste ju bara finnas här någonstans. En klunga personer står borta vid ett lägre bord med ryggarna mot henne, där kanske! Hon knuffar sig ut och skyndar dit. Tränger sig in mellan två okända, ouppfostrat men här gäller inget normalt hyfs, det är ju tävling! Men på bordet ser hon inte några ark med regler, som de hon minns fick henne att nappa, var det i en tidningsannons? Hon har glömt … Här finns bara ett antal visitkortliknande smålappar i prydliga högar.
   ”Vet du var tävlingsreglerna finns?” väser hon till personen intill – det råder bibliotekstystnad i salen.
   Personen pekar på en hög med kort. Astrid tar ett. Jo, faktiskt står det Regler med liten text. 300 ord stämmer. Tid 10-13. Det blir 100 ord i timmen, lätt som en plätt! Hon sneglar inte på klockan, det är gott om tid kvar.
   Hon finner sig en ny plats, den gamla är redan upptagen. Bordsytan är kladdig, är det grötrester? Hon brer ut seriesidorna och försöker undvika kladdet. Ser sig om efter pennor. Men inte ens det bjuder man på! Nog kunde man väl ha hittat någon sponsor som kunde skänkt lite reklampennor. Dåligt!
   Tur att hon tog med sig handväskan in, där finner hon en gamma kulspetspenna som sett sina bästa dagar.
   Nu ska här skrivas! Hon tar det första arket och river det uppifrån och ned i smala remsor. Gör samma sak med de två andra. Så där ja. Nu ser det genast mer ut! På den första pappersremsan skriver hon När. Hoppsan, mer ryms inte på den raden! På nästa remsa skriver hon Astrid. Fullt. Skulle är det enda hon får plats med på remsa tre. Det var visst inte alls någon bra idé att riva sönder pappersarken. Och vad ska Caroline säga när hon upptäcker att mamma sabbat hennes serier? Hon suckar frustrerat.
   Stressen börjar så smått smyga sig på, men ännu är det gott om tid.
   Men titta! Där borta vid dörren ut står en person som måste höra till personalen. Någon sorts vakt. Mumlande ursäkter tar hon sig ut i gången, skyndar fram till honom.
”Har du möjligen lite papper jag skulle kunna få? Jag trodde det ingick i tävlingen.”
Mannen ler vänligt, bjuder in henne i ett angränsande kontorsliknande rum. Börjar leta.
   ”Tyvärr verkar vi inte ha några papper, allt är ju digitaliserat numera”, säger han beklagande. Från en låda drar han fram någon sorts nät. ”Det här vet jag att kollegorna skriver på ibland”, ler han, håller fram en härva. Astrid tar tvekande emot. Hon borde haft en tuschpenna, tänker hon.
   Snart har hon hittat en ny skrivplats. Bordet är alldeles för högt jämfört med stolen. Men men, sådana bagateller kan inte stoppa henne! Hon försöker skriva med sin usla penna på det visserligen täta nätet men det har ändå för många hål som pennspetsen fastnar i. Hon tar mod till sig och ber om hjälp från personen intill. Får några sidor anteckningspapper, helt tomma.
   Nu äntligen! Hon börjar om: När Astrid skulle tävla. Fasen också! Nu ger pennan upp!
   Hon lutar sig fram över bordet mot tjejen mitt emot. Bordskanten på det för höga bordet skär in i bröstkorgen på ett obehagligt vis.
   ”Kan du möjligen låna mig en penna?” viskar hon och ler ödmjukt. Det är ju en tävlingsmotståndare hon ber om hjälp. Men tjejen öppnar snällt sitt pennfack – ett sådant där platt med dragkedja runtom – väljer ut en penna på måfå och skjuter fram till Astrid utan att släppa blicken från sitt eget papper.
   Astrid tar upp pennan och synar den. En blyertspenna. Det är okej i och för sig. Men detta är en sådan där stiftpenna! Som hon avskyr!
   Hon sätter spetsen till det tomma arket och skriver: När Astrid skulle tävla i. När hon ska sätta dit pricken över i-et, går spetsen av … Precis som det alltid gör förr eller senare, antagligen trycker hon för hårt.
   Men nu är det något annat som fångar hennes uppmärksamhet. En liten grabb, max fyra-fem år, kommer in någonstans ifrån, efter sig släpar han en trädgårdsslang. Vattnet smårinner ur munstycket han håller i handen, direkt ner på golvet. Han styr kosan mot en grupp gröna växter i ett hörn. Ingen annan verkar bry sig.
   Nu kan Astrid inte hejda sig – hon kastar en blick på klockan. Drygt halv ett! Mindre än en halvtimme kvar. Och hon har inte ens fått till rubriken ännu! Men texten finns färdig och klar i hennes hjärna, bara hon får vara ifred en liten stund.
   Men hon lyckas inte strunta i grabben med sitt vattenslaskande. Det går ju inte an att han blöter ner så på golvet, det kan ju bli vattenskador! Folk kan halka i vattnet och göra sig illa! Någon personal syns inte till, ingen förälder heller. Antagligen är det samma person – någon har tagit med sig sitt barn till jobbet.
   Med en irriterad suck hoppar hon upp, klämmer sig ut från sin trånga plats vid det för höga bordet och småspringer bort till pojken. Hjälper honom vattna medan hon förmanar honom att inte spilla på golvet.
   När hon är tillbaka igen och har tryckt fram ett nytt stift är klockan nio minuter i ett. Otroligt… Hon biter sig i läppen, blir andfådd av stress. Anstränger sig att inte trycka för hårt.
När Astrid skulle tävla i novellskrivning
   Där satt det! Rubriken klar! Hon sätter pennspetsen i början av första raden beredd att låta den färdiga novellen flöda över till papperet.
   Då ringer det någonstans. Alla omkring henne rätar på sig, man lägger ifrån sig pennorna. Belåtna leenden omkring henne medan klockan skräller utan uppehåll.
   Astrid öppnar ögonen, sträcker ut handen och stänger hårdhänt av den usla väckarklockan. Fortfarande slår hjärtat för snabbt och stressen rusar i kroppen.
   ”Tusan också att jag inte hann skriva klart!” muttrar hon.
   Sedan vaknar hon på allvar. Stirrar upp i taket medan drömmen spelas upp i hennes inre. Så ofattbart klar fortfarande! Hon spritter upp ur sängen, klarvaken nu. Måste få skriva ner den innan den försvinner! Det kommer bli en av hennes få noveller, kanske ett bidrag till någon kommande novelltävling?
   När hon en knapp timme senare är klar kollar hon antalet ord. Långt över trehundra! 1392 ord blev det.

Katter bekymrar sig inte över novellskrivande ...


fredag 14 oktober 2016

Wool - Shift - Dust

Dystopier är något jag har kommit fram till att jag gillar. Mer och mer faktiskt. Eller så är det bara att jag har haft turen att stöta på bra exempel. Har ju tidigare tagit upp Anna Jakobsson Lunds trilogi, Tredje principen, Aldrig ensamma och Enda vägen, där jag nu läser högt ur den tredje delen för maken.

En annan trilogi jag verkligen uppskattade är Sammansvärjningen, Sveket och Slutet av Ursula Poznanski. Läs om dem här.

Men i detta inlägg vill jag ta upp ytterligare en verkligt bra dystopitrilogi. Författaren heter Hugh Howey och de tre delarna har de korta, kärnfulla namnen Wool, Shift och Dust. Bara den första delen finns översatt till svenska än så länge, med direkt översatt titel: Ull. Obs undertexten:
If the lies don´t kill you, the truth will


Handlingen utspelar sig flera hundra år framåt i tiden. Så här står det om första bokens handling:
I hundratals år har människorna levt under jorden i en gigantisk silo. Ordning upprätthålls genom strikta regler och lagar. De som bryter mot reglerna döms till deportering. När mekanikern Juliette tar över som sheriff får hon snart lära sig hur djupt hennes värld, och även hon själv, kan brytas ned. Invånarna i silon är på väg att få veta vad historierna bara har antytt, och vad de aldrig har vågat viska om. Uppror. 
Den andra delen, Shift, hoppar bakåt i tiden och beskriver bakgrunden till att det blivit som det blivit i första boken. Orsaken till att människorna bor under markytan. Det känns helt rätt att den inte kommer först, att man inte vet varför det blivit så här, redan i första delen.
Some secrets should remain buried


Slutligen lite om den tredje delen, Dust. Vi får återigen möta Juliette från Wool, höra hur det går för denna modiga kvinna som vågar sätta sig upp emot reglerna med katastrofala följder. Men ändå slutar boken i en positiv anda, med hopp om mänsklighetens överlevnad.
Every beginning has an end


Särskilt den sista delen har satt igång mina funderingar om vad det är som gör att vi människor kan leva tillsammans i samhällen. Vad som håller ihop oss, hindrar anarki och kollaps. Någon form av styre måste det nog finnas, liksom regler/lagar. Och med det kommer ett behov av följdverkningar när någon inte följer reglerna. Är det rätt att hålla "den stora massan" ovetande om vissa saker för att förhindra revolter? Eller är sanningen att föredra i alla lägen? Hur långt sträcker sig människornas solidaritet och medmänsklighet när de yttre förhållandena blir allt mer påfrestande?

Massor av sådana frågor kan man ställa sig när man läser denna trilogi (författaren gör det också i ett studiematerial). Själv känner jag att jag i den bok jag nu skriver nog kommer att beröra en del av detta, utan att på något vis veta svaren eller bekänna mig till någon politisk inriktning.

Läs och njut! För synskadade/dyslektiker finns de också inlästa på Legimus.se.