söndag 11 juni 2017

En liten bok att älska: Fredrik Backmans korta roman med sin långa titel

Jag tycker väldigt mycket om Fredrik Backmans böcker och har läst allihop. I februari skrev jag om hans då senaste bok, Björnstad. Inledde den recensionen så här:
Fredrik Backman är en av mina favoritförfattare. Han har skrivit flera verkliga bokpärlor, och då tänker jag inte i första hand på En man som heter Ove. Ännu mer tyckte jag om hans Mormor hälsar och säger förlåt. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Mer mysig än gripande var Britt-Marie var här. Björnstad hade jag först inte tänkt läsa eftersom den beskrivits som en rätt mörk bok. Men jag ändrade mig och det är jag glad för. Det är svårt, verkligen jätteknepigt att inte gilla även denna bok.
Björnstad får en uppföljare i höst, kan man läsa på Fredrik Backmans blogg. Han skriver:
I slutet av augusti ger jag ut uppföljaren. Den kommer heta ”Vi mot er” och utspelar sig under halvåret efter ”Björnstad”. Rättigheterna till böckerna har blivit upplockade av ett produktionsbolag som heter Filmance, och mycket kan förstås hända när det gäller såna där saker för det är många händer och viljor inblandade, men om allt går som det är tänkt så blir det en tv-serie av det här så småningom.
Nu har jag fått Fredriks kortroman Och varje morgon blir vägen hem längre och längre i min hand som recensionsexemplar. Har läst den två gånger, det tar inte lång tid för det är bara 86 sidor. I sin första version låg den som novell på Fredriks blogg, innan han beslöt sig för att ge ut den som bok. Det förtjänas att påpekas att alla intäkter från bokförsäljningen doneras till Hjärnfonden.


Från baksidan på boken hämtar jag dessa rader:
Noah och hans farfar sitter på en bänk vid ett litet torg och pratar om matematik och livet. Allt är som vanligt, men samtidigt är ingenting det, för torget blir mindre och mindre och farfars minnen blir svårare och svårare för den gamle mannen att nå.
Det här är en bok om stora rädslor. Om att älska och att sörja, om det obegripliga i hjärnans sjukdomar och det obarmhärtiga i att bli tvungen att säga adjö till någon som fortfarande är här.
Det här är ingen vanlig roman, jag vet inte vad det är egentligen. Men texten är så fin, så klok, så vacker och sätter igång så många tankar och varma känslor, att den är som ett konstverk. Önskar att jag kunde göra om den till tavla och hänga på väggen för att varje dag betrakta den och upptäcka nya underbara detaljer.

Istället för att skriva om texten skulle jag vilja lägga in några citat. Jag har strukit för så många rader ... men jag får begränsa mig till dessa:

- Berätta om skolan Noahnoah, ber den gamle mannen. Han vill alltid veta allt om skolan, men inte som andra vuxna, som vill veta om Noah sköter sig. Farfar vill veta om skolan sköter sig. Det gör den nästan aldrig.
- Vår lärare tvingade oss att skriva en berättelse om vad vi vill bli när vi blir stora, berättar Noah.
- Vad skrev du?
- Jag skrev att jag ville koncentrera mig på att vara liten först.
- Det är ett mycket bra svar.
- Eller hur? Jag vill hellre bli gammal än vuxen. Alla vuxna är arga, det är bara barn och gamla som skrattar.
- Skrev du det?
- Ja.
- Vad sa din lärare?
- Att jag inte förstått uppgiften.
- Och vad sa du?
- Jag sa att hon inte förstått svaret.
***
- Mina minnen rinner ifrån mig, käraste, som när man försöker lyfta olja ur vatten. Jag läser ständigt en bok med en saknad sida, och det är alltid den viktigaste sidan.
***
- Jag saknar gryningen. Hur den stod och stampade vid slutet av vattnet, alltmer frustande och otåligt, tills solen inte gick att hålla i sin fålla. Hur den sprakade hela vägen över sjön, nådde stenarna vid bryggan och steg i land, la sin varma hand i vår trädgård, hällde varsamt ljus i vårt hus, lät oss sparka av oss täcket och börja dagen.
***
- Hur blev du kär i henne, frågar pojken. Farfars händer landar med en handflata på sitt eget knä och en på pojkens.
- Hon gick vilse i mitt hjärta, tror jag. Hittade inte ut. Din farmor hade alltid väldigt dåligt lokalsinne. Hon kunde gå vilse i en rulltrappa.
Sedan kommer hans skratt, knastrande och poppande som om det är rök från torr ved i hans mage. Han lägger sin arm om pojken.
- Aldrig i mitt liv har jag frågat mig hur jag blev kär i henne, Noahnoah. Bara det omvända.

Den som skriver så som Fredrik Backman måste vara en bra människa förutom en suverän författare. Han har så mycket empati, fantasi och inlevelseförmåga. Och jag avundas honom hans konstnärliga hantering av vårt svenska språk. Det lilla formatet passar bra och illustrationerna gör den ännu mer njutbar. Tycker mycket om framsidan också.

Boken Och varje morgon blir vägen hem längre och längre borde användas som kurslitteratur för alla som ska jobba inom sjukvården, åldringsvården och hemtjänsten. Men även alla andra kan ha stort utbyte av att läsa den. Inte minst de av oss som har anhöriga med demenssjukdomar.

söndag 4 juni 2017

Ny bok av Anna Jakobsson Lund på väg!

Jag har tidigare skrivit om Anna Jakobsson Lunds suveräna dystopiserie som verkligen överträffar det mesta. Inte bara i den genren utan det är över huvud taget en av mina favoritserier i alla kategorier. Första delen heter Tredje principen.

För er som läst de tre delarna och tycker som jag, kan jag nu glädja er med att en ny bok av samma författare, men inte i samma serie, är på väg. Jag har fått förmånen att få tillgång till både baksidestext och framsida. Titeln är Equilibrium.

Anna ger ut sina böcker på Annorlunda förlag. Tredje principen kom 2015. Gissar och hoppas att denna nya kommer lagom till Bokmässan i Göteborg... Då kan jag köpa ett signerat exemplar!*

Baksidestexten lyder:
Midnattsklockan slår medan jag springer genom Kintoros sluttande gränder. Jag skulle ha varit på scenen nu, tagit emot de andra kemisternas applåder. Ingen hade vågat neka mig ett forskningsprojekt efter det här.
Jag borde ha stannat i bankettsalen, kontrollerat den skärande smärtan. Bröt den sig ut ur mig? Hur kunde den göra det?
Klackarna slinter mot gatstenarna och jag drar av skorna. Fötterna domnar bort, men jag stannar inte. Jag måste härifrån, måste byta om innan någon ser mig. Klänningen är kladdig av blod.

Equilibrium är berättelsen om Ari, som tvingas fly till rövarstaden Porto du Luando och söka skydd bland smugglare, nickelskojare och illusionister. Det är en roman om identitet och kön, vänskap och magi av författaren till den rosade trilogin om Systemet.

Den lockande framsidan kommer se ut så här:


*Hälsning från Anna: Jo, den kommer att säljas på Bokmässan och kunna förhandsbeställas av mig i slutet av september, och så börjar den säljas ”officiellt” 5 oktober... 

torsdag 27 april 2017

Högsta betyg till De rotlösa av Marcus Olausson.

Det är inte varje dag man upptäcker en ny favoritförfattare! Kanske en gång årligen i mitt fall. Nu är det dags i alla fall. Läste själv en mycket positiv bloggrecension, blev nyfiken och köpte de tre första delarna i serien Serahema Saporium där De rotlösa är första boken.

Serienamn: Serahema Saporium 1:

Boktitel på del 1: De rotlösa

Författare: Marcus Olausson

Förlag: Mörkersdottir förlag

Omslag: Mörkersdottir production

Tryckår: 2014

Mjuk pärm, antal sidor: 408

Kan köpas i nätbokhandeln, tex Bokus och Adlibris eller signerad från författarens webbsida

Jag lånar beskrivning av handlingen från bokens baksidestext:

   Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Nattlöpare härjar landsbygden om nätterna och dödar både boskap och människor.
   Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven, attackeras och dödas hans läromästare. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Han lär sig snabbt att den som inte anpassar sig är dömd att gå under.
   När hans väg korsar de två legoknektarna Rendom och Cal dras han in i ett tragiskt triangeldrama och en komplott mot Menadors kungahus. 
   Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra världen ...

Detta är en riktig, rejäl fantasybok som dessutom fortsätter i fler delar! Bra språk, lagom med dialoger, härliga, målande miljöbeskrivningar och inte minst riktigt trovärdiga och levande karaktärer. Sedan, som lök på laxen, finns det en välritad karta i boken, som man kan skriva ut i färg om man går in på författarens blogg. Ingenting saknas och samtidigt är inget för mycket.

Ja faktiskt har jag egentligen ingenting alls negativt att säga om boken. Möjligen är framsidan lite murrigt blurrig i bakgrunden, men ... äsch, den duger bra!

Jag kan bara gratulera alla fantasyälskare som inte läst De rotlösa för att de har den upplevelsen kvar!

söndag 26 mars 2017

Översätta tankar till ord ...

... det är inte så lätt! Jag har tänkt ut en hel del som ska hända i mitt nu pågående skrivprojekt (bokmanus) och måste nu skriva ner det också. Ligger efter där. Önskar att det hade gått att koppla en sladd till hjärnan och få det nerprintat. Eller ännu hellre trådlöst förstås. I tankarna verkar det så lätt och självklart, men när man sedan ska formulera det i ord blir det genast svårigheter. Det segar till sig och fastnar och blir jobbigt.

Hittar till exempel kanske inte rätta orden för att få till den där känslan jag vill ha. När jag skriver vill jag få till det bra med en gång. Att förlita sig på att i ett senare skede "fixa till" det jag nu inte är nöjd med, det är inte mitt sätt att skriva. Nä, det ska vara så gott som färdigformulerat redan i första vändan.

Inte heller kan jag skriva lösa scener för att senare binda ihop dem, som en en del skrivande kollegor kan.

Det manus jag nu jobbar med har i alla fall kommit till kapitel 7. Hjältinnan har flytt ... nänä, inte avslöja för mycket nu. Kan väl i alla fall säga att det just har dykt upp något som varken huvudkaraktären eller jag hade förväntat sig/mig. Får se om det håller eller om jag får ändra.

Det är ju dessutom så att jag inte vet hur det ska sluta när jag skriver. Därför blir det spännande för mig med, att med tiden få handlingen avslöjad, lite i taget. Just detta bokmanus har inget som helst med tidigare böcker att göra. Nya personer och lite nya tankar om i vilken form fantasyinslaget ska dyka upp. För fantasy ska det vara, om än i min egen stil, dvs nära verkligheten och utgående från vår egen värld.

Ja detta var några rader från mig så ni vet att jag inte lagt av med skrivandet! Har blivit lite övervikt åt recenserandet på sistone, och det finns fler böcker på kö som jag vill ha med här. Både lästa och ännu inte lästa. Köpte flera titlar på bokrean. Fast de flesta där ska jag ge bort, eller har redan gjort det.
Se nedan!




söndag 12 mars 2017

Imbecill av Siv Jägerung ...

Denna bok hade säkert inte hamnat i mina händer ifall jag inte fått kontakt med det spännande bokföretaget Litteraturräven. Alltså inte "bokförlaget". Skrev så här på Facebook i vintras:

Skulle vilja berätta om ett nystartat företag som kallar sig LitteraturRäven. Två unga flickor som älskar att läsa och vill jobba med böcker har en alldeles egen idé. Vet inte om man ska kalla det bokklubb eller något helt eget. LitteraturRäven erbjuder månadsboxar med böcker som kommer från små förlag eller egenutgivande författare. De vill ge läsarna en chans att upptäcka nya, okända böcker som man inte hittar så lätt på egen hand. Jag köpte deras startpaket och blev inte besviken. Förutom boken fanns där lite roliga överraskningar! 

Jag har även nämnt dem i ett tidigare blogginlägg, läs gärna här.

Men dagens inlägg ska inte handla om Litteraturräven (fast jag kan inte låta bli att nämna att de hade min Den tunna hinnan med i sitt januaripaket). Nä, jag tänkte skriva ett omdöme om boken i deras första bokpaket, nämligen Imbecill.


Lite fakta:
Titel: Imbecill
Författare: Siv Jägerung. Men redan här vill jag nämna att Siv har skrivit den på uppdrag av sin vän Kari, vars liv boken handlar om.
Inbunden. Antal sidor: 319
Floraleden förlag 2011
Omslag: Lars Lindqvist

Kan nog vara svår att få tag på, enligt uppgift på Bokus är den slut på förlaget. Finns kanske på bibliotek?
Eller så har kanske Litteraturräven exemplar kvar, kolla här.

Mer omdömen om boken kan läsas på Boktipset.

Från baksidestexten:
Kari var ett av trettio barn som kom till Sverige från Tyskland sommaren 1945. Ett svenskt par tänkte adoptera henne, men så dog hennes tilltänkte pappa och hans fru lämnade tillbaka Kari till barnhemmet. Och nu började en karusell med utredningar som slutade med att hon stämplades som imbecill.

Boken bygger alltså på en sann livshistoria, eller som författaren skriver i förordet: Allt har inte hänt i verkligheten men allt har en kärna av sanning.

Jag läste boken med stort intresse just för att den beskriver ett verkligt livsöde. Man fylls ofta av indignation, medlidande och sorg när man följer barnets utveckling till ung flicka, kvinna och mor. Men även av glädje för det finns ljusa episoder också. Absolut en läsvärd bok som jag hoppas kommer ut i ny upplaga.

Detta är det en typ av genre jag normalt inte läser och det är en av fördelarna att teckna sig som kund hos Litteraturräven. De skickar ut böcker av varierande slag från små bokförlag och av mindre kända författare. Sånt man har svårt att hitta på egen hand, tänker jag.
Avslutar med att önska tjejerna som driver Litteraturräven lycka till och ser fram emot nästa bokpaket!

tisdag 21 februari 2017

Tårpilens år av Lupina Ojala

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Förlag: Catoblepas förlag
Omslag: cinna.se
Tryckår: 2015
Antal sidor: 273

Mer om författaren kan man läsa här

Mer om fantasyserien Legender från Yddrios hittar man här

Ännu så länge har bara den första delen, Tårpilens år, kommit ut.
Nästa bok i serien beräknas komma i februari 2017.
Den har titeln Toner av guld.

Tårpilens år kan köpas från bland annat Bokus  och Adlibris.

Bokens baksidestext:
Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfästa människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.
När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

Tårpilens år är på flera sätt en traditionell fantasybok med allt vad det innebär.
Här finns förstås magin i form av övernaturliga krafter som inte alltid låter sig styras.
Här finns även flykten, resandet, till fots eller till häst.
Här finns Sökandet efter magiska föremål.
Som det ska vara utvecklas under bokens gång huvudpersonens inre styrka och magiska förmågor.
Onda makter och illasinnade magiker hotar hjältinnan och hennes goda, lojala och självuppoffrande ledsagare.
Tacksamt nog saknas stora fältslag med väldiga arméer, bara mindre strider som inte överdrivs.

Ändå är boken alldeles egen, den känns inte som en efterapning. Världen allt utspelar sig i upplever man som trovärdig. Huvudkaraktärerna beskrivs på ett bra sätt, så man tycker man lär känna dem, förstår hur de tänker och varför de reagerar som de gör. Miljön utgör en spännande inramning med en bred spännvidd på alltifrån bergstrakter, skogar, slättbygd, kärrmark och snöklädda fjällvidder till en medeltidsartad stadsmiljö med en mäktig borg och bevakade stadsmurar.

Omslaget gillar jag riktigt mycket. Enkelt men ändå lockande.
Bläddrar man igenom sidorna är det snyggt satt med lagom långa stycken och tillräckligt med dialoger. Lagom långa kapitel.
Kartor i början av boken finns det också, tre stycken. Inte förrän nu upptäcker jag dock att den mittersta innehåller ön Aurinma - där allt utspelar sig - som en liten plutt strax norr om det stora Kejsardömet Tebidiar. Gissar att de andra kartländerna spelar större roll i senare delar av denna serie.

Jag kan egentligen inte komma på något negativt att racka ner på och det är ju alltid roligt! Möjligen, möjligen kunde slutstriden fått ta lite mer utrymme, den känns liiite jäktad. Jag minns att jag undrade hur det skulle hinna lösa sig när det bara återstod ett fåtal sidor. Men det gjorde det! Boken slutar inte med en cliffhanger - den slutar med att Tårpilens år övergår i Ekens år.

Så jag rekommenderar gärna denna bok. Ett utmärkt exemplar i genren fantasy. Läs den!

måndag 20 februari 2017

Björnstad - en himla bra bok!

Fredrik Backman är en av mina favoritförfattare. Han har skrivit flera verkliga bokpärlor, och då tänker jag inte i första hand på En man som heter Ove. Ännu mer tyckte jag om hans Mormor hälsar och säger förlåt. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Mer mysig än gripande var Britt-Marie var här.

Björnstad hade jag först inte tänkt läsa eftersom den beskrivits som en rätt mörk bok. Men jag ändrade mig och det är jag glad för. Det är svårt, verkligen jätteknepigt att inte gilla även denna bok.

Boken gavs ut 2016 på Piratförlaget. Den är inbunden och har 473 sidor. Kan förstås köpas på Bokus, Adlibris och i vanliga bokhandlar.

Det kan vara en fördel att gilla ishockey om man ska läsa Björnstad Eller kanske det kan vara en nackdel. I vilket fall är det mycket om ishockey. Björnstad är staden man kommer till om man råkar köra för långt, en fiktiv stad förmodligen i nordligaste Sverige, omgiven av skogar så djupa att man kan försvinna i dem. Här är det hockeyklubben som styr, som är stadens stolthet och hjärta.

Fredrik Backman gräver djupt i mentaliteten hos såväl de unga spelarna och de djupt engagerade ledarna som hos de anhöriga. Han är så fantastiskt skicklig på att beskriva en rad olika personer så man tycker man känner dem väl allihop. Både vuxna, ungdomar och barn. Träningen och tävlandet betyder så otroligt mycket för juniorlaget och när segervittringen väl tänts får inget komma emellan. "Laget före jaget" är klubbens motto. Men boken är så mycket djupare än bara en framgångssaga för ett hockeylag från vischan. Något inträffar som får tragiska och katastrofala följder för flera av huvudpersonerna. Mer än så ska jag inte avslöja.

Om jag mot min egentliga vilja, ska komma med ett uns av kritik, så är det att boken känns lite för lång. Första halvan är perfekt, ett friskt tempo och skickligt porträtterande av de olika karaktärerna, deras kamp för lagets framgång. Vänskap och konkurrens. Lojalitet och mod. Förälskelse och förakt. Det blir som en härligt mustig, väldoftande gryta. Ända fram till katastrofen.

Men sedan segar det till sig. Backman drar ut lite väl mycket på följderna, på hur alla tänker och reagerar. Eller inte tänker, inte reagerar. Kapitel följer på kapitel när man egentligen skulle kunna tro att slutet ska presenteras när som helst. Jag älskar tjocka böcker, så mig gör det inget, men jag kan tänka mig att en och annan läsare tröttnar. Börjar skumläsa. Och det är lite synd.

Men sammantaget så är detta en verkligt skickligt berättad tragisk historia, med både en hel del humor och mer optimistiska inslag. Slutet är inte så svart som man kunde förväntat sig. Och tydligen ska det komma en fortsättning... Den kommer jag läsa, fast jag fattar inte vad den ska handla om. För det känns väldigt avslutat när sista ordet är läst.