torsdag 27 april 2017

Högsta betyg till De rotlösa av Marcus Olausson.

Det är inte varje dag man upptäcker en ny favoritförfattare! Kanske en gång årligen i mitt fall. Nu är det dags i alla fall. Läste själv en mycket positiv bloggrecension, blev nyfiken och köpte de tre första delarna i serien Serahema Saporium där De rotlösa är första boken.

Serienamn: Serahema Saporium 1:

Boktitel på del 1: De rotlösa

Författare: Marcus Olausson

Förlag: Mörkersdottir förlag

Omslag: Mörkersdottir production

Tryckår: 2014

Mjuk pärm, antal sidor: 408

Kan köpas i nätbokhandeln, tex Bokus och Adlibris eller signerad från författarens webbsida

Jag lånar beskrivning av handlingen från bokens baksidestext:

   Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Nattlöpare härjar landsbygden om nätterna och dödar både boskap och människor.
   Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven, attackeras och dödas hans läromästare. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Han lär sig snabbt att den som inte anpassar sig är dömd att gå under.
   När hans väg korsar de två legoknektarna Rendom och Cal dras han in i ett tragiskt triangeldrama och en komplott mot Menadors kungahus. 
   Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra världen ...

Detta är en riktig, rejäl fantasybok som dessutom fortsätter i fler delar! Bra språk, lagom med dialoger, härliga, målande miljöbeskrivningar och inte minst riktigt trovärdiga och levande karaktärer. Sedan, som lök på laxen, finns det en välritad karta i boken, som man kan skriva ut i färg om man går in på författarens blogg. Ingenting saknas och samtidigt är inget för mycket.

Ja faktiskt har jag egentligen ingenting alls negativt att säga om boken. Möjligen är framsidan lite murrigt blurrig i bakgrunden, men ... äsch, den duger bra!

Jag kan bara gratulera alla fantasyälskare som inte läst De rotlösa för att de har den upplevelsen kvar!

söndag 26 mars 2017

Översätta tankar till ord ...

... det är inte så lätt! Jag har tänkt ut en hel del som ska hända i mitt nu pågående skrivprojekt (bokmanus) och måste nu skriva ner det också. Ligger efter där. Önskar att det hade gått att koppla en sladd till hjärnan och få det nerprintat. Eller ännu hellre trådlöst förstås. I tankarna verkar det så lätt och självklart, men när man sedan ska formulera det i ord blir det genast svårigheter. Det segar till sig och fastnar och blir jobbigt.

Hittar till exempel kanske inte rätta orden för att få till den där känslan jag vill ha. När jag skriver vill jag få till det bra med en gång. Att förlita sig på att i ett senare skede "fixa till" det jag nu inte är nöjd med, det är inte mitt sätt att skriva. Nä, det ska vara så gott som färdigformulerat redan i första vändan.

Inte heller kan jag skriva lösa scener för att senare binda ihop dem, som en en del skrivande kollegor kan.

Det manus jag nu jobbar med har i alla fall kommit till kapitel 7. Hjältinnan har flytt ... nänä, inte avslöja för mycket nu. Kan väl i alla fall säga att det just har dykt upp något som varken huvudkaraktären eller jag hade förväntat sig/mig. Får se om det håller eller om jag får ändra.

Det är ju dessutom så att jag inte vet hur det ska sluta när jag skriver. Därför blir det spännande för mig med, att med tiden få handlingen avslöjad, lite i taget. Just detta bokmanus har inget som helst med tidigare böcker att göra. Nya personer och lite nya tankar om i vilken form fantasyinslaget ska dyka upp. För fantasy ska det vara, om än i min egen stil, dvs nära verkligheten och utgående från vår egen värld.

Ja detta var några rader från mig så ni vet att jag inte lagt av med skrivandet! Har blivit lite övervikt åt recenserandet på sistone, och det finns fler böcker på kö som jag vill ha med här. Både lästa och ännu inte lästa. Köpte flera titlar på bokrean. Fast de flesta där ska jag ge bort, eller har redan gjort det.
Se nedan!




söndag 12 mars 2017

Imbecill av Siv Jägerung ...

Denna bok hade säkert inte hamnat i mina händer ifall jag inte fått kontakt med det spännande bokföretaget Litteraturräven. Alltså inte "bokförlaget". Skrev så här på Facebook i vintras:

Skulle vilja berätta om ett nystartat företag som kallar sig LitteraturRäven. Två unga flickor som älskar att läsa och vill jobba med böcker har en alldeles egen idé. Vet inte om man ska kalla det bokklubb eller något helt eget. LitteraturRäven erbjuder månadsboxar med böcker som kommer från små förlag eller egenutgivande författare. De vill ge läsarna en chans att upptäcka nya, okända böcker som man inte hittar så lätt på egen hand. Jag köpte deras startpaket och blev inte besviken. Förutom boken fanns där lite roliga överraskningar! 

Jag har även nämnt dem i ett tidigare blogginlägg, läs gärna här.

Men dagens inlägg ska inte handla om Litteraturräven (fast jag kan inte låta bli att nämna att de hade min Den tunna hinnan med i sitt januaripaket). Nä, jag tänkte skriva ett omdöme om boken i deras första bokpaket, nämligen Imbecill.


Lite fakta:
Titel: Imbecill
Författare: Siv Jägerung. Men redan här vill jag nämna att Siv har skrivit den på uppdrag av sin vän Kari, vars liv boken handlar om.
Inbunden. Antal sidor: 319
Floraleden förlag 2011
Omslag: Lars Lindqvist

Kan nog vara svår att få tag på, enligt uppgift på Bokus är den slut på förlaget. Finns kanske på bibliotek?
Eller så har kanske Litteraturräven exemplar kvar, kolla här.

Mer omdömen om boken kan läsas på Boktipset.

Från baksidestexten:
Kari var ett av trettio barn som kom till Sverige från Tyskland sommaren 1945. Ett svenskt par tänkte adoptera henne, men så dog hennes tilltänkte pappa och hans fru lämnade tillbaka Kari till barnhemmet. Och nu började en karusell med utredningar som slutade med att hon stämplades som imbecill.

Boken bygger alltså på en sann livshistoria, eller som författaren skriver i förordet: Allt har inte hänt i verkligheten men allt har en kärna av sanning.

Jag läste boken med stort intresse just för att den beskriver ett verkligt livsöde. Man fylls ofta av indignation, medlidande och sorg när man följer barnets utveckling till ung flicka, kvinna och mor. Men även av glädje för det finns ljusa episoder också. Absolut en läsvärd bok som jag hoppas kommer ut i ny upplaga.

Detta är det en typ av genre jag normalt inte läser och det är en av fördelarna att teckna sig som kund hos Litteraturräven. De skickar ut böcker av varierande slag från små bokförlag och av mindre kända författare. Sånt man har svårt att hitta på egen hand, tänker jag.
Avslutar med att önska tjejerna som driver Litteraturräven lycka till och ser fram emot nästa bokpaket!

tisdag 21 februari 2017

Tårpilens år av Lupina Ojala

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Förlag: Catoblepas förlag
Omslag: cinna.se
Tryckår: 2015
Antal sidor: 273

Mer om författaren kan man läsa här

Mer om fantasyserien Legender från Yddrios hittar man här

Ännu så länge har bara den första delen, Tårpilens år, kommit ut.
Nästa bok i serien beräknas komma i februari 2017.
Den har titeln Toner av guld.

Tårpilens år kan köpas från bland annat Bokus  och Adlibris.

Bokens baksidestext:
Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfästa människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.
När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

Tårpilens år är på flera sätt en traditionell fantasybok med allt vad det innebär.
Här finns förstås magin i form av övernaturliga krafter som inte alltid låter sig styras.
Här finns även flykten, resandet, till fots eller till häst.
Här finns Sökandet efter magiska föremål.
Som det ska vara utvecklas under bokens gång huvudpersonens inre styrka och magiska förmågor.
Onda makter och illasinnade magiker hotar hjältinnan och hennes goda, lojala och självuppoffrande ledsagare.
Tacksamt nog saknas stora fältslag med väldiga arméer, bara mindre strider som inte överdrivs.

Ändå är boken alldeles egen, den känns inte som en efterapning. Världen allt utspelar sig i upplever man som trovärdig. Huvudkaraktärerna beskrivs på ett bra sätt, så man tycker man lär känna dem, förstår hur de tänker och varför de reagerar som de gör. Miljön utgör en spännande inramning med en bred spännvidd på alltifrån bergstrakter, skogar, slättbygd, kärrmark och snöklädda fjällvidder till en medeltidsartad stadsmiljö med en mäktig borg och bevakade stadsmurar.

Omslaget gillar jag riktigt mycket. Enkelt men ändå lockande.
Bläddrar man igenom sidorna är det snyggt satt med lagom långa stycken och tillräckligt med dialoger. Lagom långa kapitel.
Kartor i början av boken finns det också, tre stycken. Inte förrän nu upptäcker jag dock att den mittersta innehåller ön Aurinma - där allt utspelar sig - som en liten plutt strax norr om det stora Kejsardömet Tebidiar. Gissar att de andra kartländerna spelar större roll i senare delar av denna serie.

Jag kan egentligen inte komma på något negativt att racka ner på och det är ju alltid roligt! Möjligen, möjligen kunde slutstriden fått ta lite mer utrymme, den känns liiite jäktad. Jag minns att jag undrade hur det skulle hinna lösa sig när det bara återstod ett fåtal sidor. Men det gjorde det! Boken slutar inte med en cliffhanger - den slutar med att Tårpilens år övergår i Ekens år.

Så jag rekommenderar gärna denna bok. Ett utmärkt exemplar i genren fantasy. Läs den!

måndag 20 februari 2017

Björnstad - en himla bra bok!

Fredrik Backman är en av mina favoritförfattare. Han har skrivit flera verkliga bokpärlor, och då tänker jag inte i första hand på En man som heter Ove. Ännu mer tyckte jag om hans Mormor hälsar och säger förlåt. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Mer mysig än gripande var Britt-Marie var här.

Björnstad hade jag först inte tänkt läsa eftersom den beskrivits som en rätt mörk bok. Men jag ändrade mig och det är jag glad för. Det är svårt, verkligen jätteknepigt att inte gilla även denna bok.

Boken gavs ut 2016 på Piratförlaget. Den är inbunden och har 473 sidor. Kan förstås köpas på Bokus, Adlibris och i vanliga bokhandlar.

Det kan vara en fördel att gilla ishockey om man ska läsa Björnstad Eller kanske det kan vara en nackdel. I vilket fall är det mycket om ishockey. Björnstad är staden man kommer till om man råkar köra för långt, en fiktiv stad förmodligen i nordligaste Sverige, omgiven av skogar så djupa att man kan försvinna i dem. Här är det hockeyklubben som styr, som är stadens stolthet och hjärta.

Fredrik Backman gräver djupt i mentaliteten hos såväl de unga spelarna och de djupt engagerade ledarna som hos de anhöriga. Han är så fantastiskt skicklig på att beskriva en rad olika personer så man tycker man känner dem väl allihop. Både vuxna, ungdomar och barn. Träningen och tävlandet betyder så otroligt mycket för juniorlaget och när segervittringen väl tänts får inget komma emellan. "Laget före jaget" är klubbens motto. Men boken är så mycket djupare än bara en framgångssaga för ett hockeylag från vischan. Något inträffar som får tragiska och katastrofala följder för flera av huvudpersonerna. Mer än så ska jag inte avslöja.

Om jag mot min egentliga vilja, ska komma med ett uns av kritik, så är det att boken känns lite för lång. Första halvan är perfekt, ett friskt tempo och skickligt porträtterande av de olika karaktärerna, deras kamp för lagets framgång. Vänskap och konkurrens. Lojalitet och mod. Förälskelse och förakt. Det blir som en härligt mustig, väldoftande gryta. Ända fram till katastrofen.

Men sedan segar det till sig. Backman drar ut lite väl mycket på följderna, på hur alla tänker och reagerar. Eller inte tänker, inte reagerar. Kapitel följer på kapitel när man egentligen skulle kunna tro att slutet ska presenteras när som helst. Jag älskar tjocka böcker, så mig gör det inget, men jag kan tänka mig att en och annan läsare tröttnar. Börjar skumläsa. Och det är lite synd.

Men sammantaget så är detta en verkligt skickligt berättad tragisk historia, med både en hel del humor och mer optimistiska inslag. Slutet är inte så svart som man kunde förväntat sig. Och tydligen ska det komma en fortsättning... Den kommer jag läsa, fast jag fattar inte vad den ska handla om. För det känns väldigt avslutat när sista ordet är läst.

lördag 28 januari 2017

Love of Fantasy - Kulturnatten i Växjö

Snart är det dags att åka in till stan för ett helt nytt äventyr: Love of Fantasi. Det är författarkollegan Sofi Poulsen som satt igång denna nya aktivitet som jag hoppas blir ett återkommande inslag i Kulturnatten i Växjö. Vi är rätt många fantasyförfattare som kommer samlas och visa upp våra böcker och andra alster.

Jag har kikat på programmet och det ser väldigt lockande och varierande ut så vi får stark konkurrens. Å andra sidan är det igång många timmar, från kl 16 till midnatt! Så här står det i programmet vad gäller vår egen medverkan Hämtat från kommunens webbsida:
Växjö konserthus
(Teaterparken)
Love of Fantasy – Utställning med försäljning från olika fantasyförfattare, illustratörer, fotograf och förlag. Utställare: Andra Världar Förlag, Seraf förlag, Fantasi-förlaget, Vendela Brännborn, Mimmi Schill, Ulrika Fjellborg, Cecilia Åhman, Johan Ragnarsson, Sara Dalengren, Sarah Ödman, Lupina Ojala, Fotograf Maria Lindberg, Nathalie Sjögren, Sofi Poulsen Skattkammaren. Arr. Sofi Poulsen i samarbete med Folkuniversitetet.
Jag får väl återkomma med hur det gick. Har inte så höga förväntningar på goda försäljningssiffror, men det är alltid roligt att träffa kollegor! Kanske köper jag själv en och annan bok ...

*****

Nu är jag hemma igen. Nöjd med dagen utom att jag fick avbryta i förtid pga sjuk make. Här nedan lite foton från lokalen i Konserthuset där vi höll hus.

Gabriella i full fart med "dukningen".

Här nedan fyra foton från min plats bakom vårt bokbord.





Kände mig inte alls så stirrig som jag tycker jag ser ut här...

lördag 21 januari 2017

Nu ser man hästen på Sonfjället

Det finns faktiskt annan litteratur än fantasygenren som är läsbar, tro't eller ej! Här kommer en liten recension som exempel på något helt annat. Att jag fastnade för just denna bok beror på att det förekommer veterinärer i den. Mitt eget yrke alltså. Så inte konstigt att jag blev nyfiken! Och så titeln, den är ju rätt originell, eller hur?

Titel: Nu ser man hästen på Sonfjället
Författare: Jannike Lundgren.
Förlag: Black Islands Books
Omslag: Stig Ahlstrand
Tryckår: 2016
Antal sidor: 136 - inte så tjock alltså
Boken är Jannike Lundgrens debutroman.
Hon jobbar till vardags på Piteå stadsbibliotek.
Boken kan köpas bl.a. på Bokus och Adlibris,


Handlingen som den beskrivs på bokens baksida:
Ellen har fått jobb på en veterinärstation i ett litet samhälle i Härjedalen.Hon är inbunden och blyg, men hon älskar djur och anstränger sig för att passa in. "Djur får mig att känna mig lugn och accepterad. Till skillnad från människor som bara får mig att känna mig dum och otillräcklig."
Men snart börjar saker skava. Hur behandlar vi djur egentligen? Varför gör vi så stor skillnad på dem?
Nu ser man hästen på Sonfjället utspelar sig mellan frihet och längtan. Det är en roman om livet, rädslor och att försöka hitta sin plats. Men mest av allt handlar den kanske om djur och natur, om kärleken till allt levande och allt som finns omkring oss.
Boken är inbunden, vilket jag egentligen föredrar framför mjukband. Den är skriven i jag-form, i en dagboksliknande stil. De olika kapitlen börjar med olika litterära citat. Mellan styckena i texten förekommer en mycket liten figur som jag tror ska föreställa en mygga. Lite ovanligt!  Hästar förekommer det knappt, däremot gott om hundar, katter och lantbruksdjur.

Det som utmärker denna bok är två teman tycker jag. För det första är det en beskrivning av en ung flickas försök att anpassa sig till samhällets villkor, medmänniskor och arbete. Hon är känslig och reflekterande, sårbar och osäker. Och framför allt smärtsamt ensam. Men det ljusnar för henne på slutet kan jag väl få avslöja.

Det andra temat är kontrasten mellan hur vi behandlar våra älskade sällskapsdjur jämfört med de djur vi föder upp för vårt eget välbefinnande, för att få kött, ägg och mjölk på våra matbord. Författaren lyckas verkligen bra med detta. Jag skulle nästan kunna tänka mig bli vegetarian efter att ha sett saken genom veterinärassistenten Ellens ögon.

Omslaget tycker jag mycket om, möjligen är färgerna lite för bleka och motivet lite för vagt för att lätt fånga nya läsare. Men jag hoppas att boken får många läsare, det är den värd! Som veterinär är jag nöjd med att Ellens veterinära arbetskamrater beskrivs utan negativ kritik, tvärtom känner man sympati även för dem. Och rent fackmässigt är det okej, utom på en punkt: Vaccineringar av hundar och katter görs under huden, inte i lårmuskulaturen ...